• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Efterträdaren – Marc-André Grondin bär hela filmen

26 november, 2024 by Ulf Olsson

Efterträdaren
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2924
Regi och manus Xavier Legrand
I rollerna Marc-André Grondin som Ellias Barné och Yves Jacques som faderns
vän Dominique

Ellias som är 30 år gammal har precis blivit konstnärlig ledare för ett berömt modehus i Paris. Under visningen av den första kollektionen känner han plötslig av sina ofta återkommande bröstsmärtor. En läkarundersökning visar att han har ett något förhöjt blodtryck men att hjärtat fungerar som det skall göra på en 30-åring. Läkaren menar i stället att hans symptom tyder på panikångest. På läkarens fråga om det finns några speciella sjukdomsmönster i släkten svarar Ellias att pappan fick stroke för några år sedan. Hur det för övrigt är med pappans hälsa har han ingen aning om eftersom han inte har haft någon kontakt med pappan, som bodde i Kanada, på över 20 år.

Några dagar senare nås han av budet att pappan har dött. Det vänder upp och ner på alla hans planer. Han har helt enkelt inte tid och vill absolut inte åka på begravning till Kanada. Dessutom vill han inte ta hand om pappans tillhörigheter och är inte intresserad av arvet efter honom. Men till slut inser han att han måste åka till Kanada. Väl där bestämmer att han sig för att ordna en expressbegravning för att kunna åka hem till Frankrike och fortsätta sin framgångsrika karriär så snabbt som möjligt.

Det första han gör efter att ha landat i Kanada är att besöka begravningsbyrån för att snabba på processen. Därefter besöker han pappans hus tillsammans med en fastighetsmäklare. Alla inventarier skall skänkas till välgörande ändamål och huset skall säljas så snabbt som möjligt. Men eftersom de inte hittar nycklarna till den låsta källaren måste mäklarens undersökning av vad som finns därnere vänta till nästa dag. När Ellias hittar nycklar går han ner i den noggrant låsta källaren. Längst in bakom lås och bom upptäcker han något förfärligt som får honom att rusa därifrån vilt skrikande i panik. Längst inne i källaren, i ett noga tillbommat rum ligger en ung inlåst kvinna. Vad är detta vad? Vad betyder det? Var hans pappa ett monster? Och hur är det med de två vännerna som dyker upp och beskriver pappan som en fantastisk människa. Är de inte lite väl inställsamma? Vet dom om pappans hemligheter? Är de inblandade i alla förfärligheter. Varför lovprisar de pappan och varför är Dominique så mån om att var med att organisera begravningen?

Efter ett tag lugnar Ellias ner sig och ringer till larmcentralen. Men när de svarar blir han tveksam och lägger på. I förvirringen får han för sig att han skall lösa det hela själv utan inblandning. Det visar sig snabbt vara ett ödestiget beslut, allt går fel. Det ena felaktiga beslutet efter det andra gör att han till slut känner sig tvungen att dölja inte bara pappans förfärligheter utan också sina egna handlingar.
Den begravningen som han kommer för sent till blir en pina. Han faller i häftig gråt, delvis kanske för att han sörjer sin okända pappa men också på grund av de egna felaktiga besluten. När han så småningom förstår vem flickan i källaren är, eller var, blir han alltmer osäker på både pappans och Dominique roll i flickans försvinnande. Vem har skyddat vem och vem skyddar fortfarande vem. Och dessutom, hur kan Ellias efter alla felbeslut skydda sig själv.
Filmen är ett slags psykologiskt drama med vissa skräckfilmsinslag. Handlingen tar ett antal oväntade och mer eller mindre obegripliga vändningar vilket gör att filmens berättelse inte är helt trovärdig. Men den är värd att se även om det finns betydligt bättre och intressantare psykologiska dramer och skräckfilmer. Den enda av filmens skådespelar som gör något intryck är huvudrollsinnehavaren Ellias, alltså Marc-André Grondin. Han visar upp både ett nyanserat kroppsspråk och ett nyanserat känsloregister väl avpassat till filmens skiftande händelser. Han bär helt enkelt upp filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Blue Lights 2 – stark och engagerande och bara måste sträcktitta

26 november, 2024 by Rosemari Södergren

Blue Lights 2
Betyg 5
Premiär på TV4 Play 25 november 2024
Regi Declan Lawn & Adam Patterson Jack Casey

En serie om nyrekryterade poliser i Belfast och den första säsongen gjorde succé och hyllades av många. Bland annat fick den högsta betyg, 5 av 5 av Kulturbloggen, där vår kritiker skrev:
Blue Lights – mästerlig och engagerande och ställer viktiga frågor

Denna nya säsong håller samma kvalitet. Skådespelarna är bra och berättelsen tar upp olika aspekter kring kriminalitet, polisen och brottsbekämpning. Allt är inte svart eller vitt. Och vi får följa flera av polisernas privatliv och personliga trassel och relationer.

I första säsongen var det fyra rekryter. Tre av dem har gått vidare inom polisen och tagit ett steg uppåt från aspirantnivån. Vi får följa dessa tre, Grace, Tommy och Annie. Den fjärde, Jen, polischefens dotter, har hoppat av och är nu jurist och vi får också följa hennes liv. Det märks att hon hittat sin uppgift i livet. Som jurist är hon mycket mer engagerad i sitt jobb.

Vi får förstås också följa en del av polischeferna och övriga polis plus att det tillkommer två nya poliser, varav den ena, Shane. jobbar tillsammans de tre som tidigare var aspiranter.

På högre nivå inom polisväsendet har beslut tagits att polisstationen som ansvarar för området Mount Eden måste satsa fullt för att få stopp på den växande konflikten mellan områdets två maffiagäng och bossar. Det visar sig att det är inte bara polisen som är oroad över den ökade kriminalitet och drogerna som flödar i området. Lee som tidigare varit elitsoldat sköter en pub tillsammans med sin syster. Lee är rejält trött på att tvingas betala för beskydd till en av områdets maffiakungar. Han är också trött på hur knarket skördar liv. Lee sätter igång en plan har för att kunna få bort de två maffiakungarna och själv styra området.

Denna polisserie har flera stora styrkor. Många duktiga naturliga skådespelare, förstås men också dramaturgin och skildringen av hur polisen jobbar och av de kriminella och vanliga människor som bor i området och drabbas av såväl polisbrutalitet som brott. Serien rör sig i de gråzoner där livet oftast befinner sig.

Det är också en berättelse om hur livet går vidare i en område som Nordirland och Belfast där IRA och lojalister för inte alltför länge sedan krigade och slängde bomber. En skildring av hur myndigheter lägger munkavel på diskussioner och fasta om vad som hände under IRA-tiden.

Det är en stark och engagerande polisserie som jag inte kunde slita mig ifrån utan måste sträcktitta.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV, TV-serier Taggad som: Belfast, Blue Lights, Nordirland, TV-serie

Utsökt klang och sömlöst samspel på gitarrists debut – Beat-Heart med Olof Wullt

26 november, 2024 by Mats Hallberg

Olof Wullt

Beat-Heart

4

Inspelad i Malmö

Varva Records & Music

Releasedatum: 15/11 2024

Gitarristen och låtskrivaren Olof Wullt får anses vara en sen debutant. Jazzmusikern släpper sitt första album vid trettiotvå års ålder. Bördig från Lund har musikutbildningen skett i Göteborg och Amsterdam varvid han under perioden I Göteborg sågs en handfull gånger på framför allt Unity. Sedan han flyttade tillbaka till Skåne har jag hört honom på samma scen med Fredrik Kronkvist och när ett gäng av Beat-Hearts titlar framfördes live. I fjol erhöll Wullt Hagströms stipendium från Kungliga Musikaliska Akademin, varför det kan förmodas att han använder gitarr från den tillverkaren.

2016 ingick han i en glädjespridande talangfull kvintett som kallade sig Den lille, lille band. Och han har fortsatt lira med både träblåsaren Axel Mårdsjö och Adam Ross. Den mycket hett eftertraktade trumslagaren gör avtryck på detta förstlingsverk tillsammans med pianisten Magnus Hjorth (arrat för Caecilie Norby och setts i år med Karl Olandersson, Marius Neset och Per Thornberg) samt den reslige kontrabasisten Simon Petersson. Trumslagare och basist tillhör de musiker jag ofta kunnat njuta av live senaste åren. I pressutskick upplyses om att gitarristen studerat för bland andra Anders Jormin, att han skrivit musik för Bohuslän Big Band som ett led i projektet Up And Coming (vars konserter och skivutgivningar jag ibland recenserat) och medverkat på turné med dem under ledning av den världsberömda Maria Schneider samt att inspiration i låtskrivandet hämtats från drömmar och vardagens omgivningar och influenser plockats från 90-talets New York jämte nordiska beståndsdelar.

Cd:n rymmer tio titlar, varav samtliga från kompositörens penna bortsett från en standard – I Hear A Rhapsody. Noterat att fransk tidskrift gett full pott. Landar för egen del i näst högsta betyg, ett beslut som inte var självklart. Skulle varit än mer positiv om ett par lite statiska melodier vilka i mina öron upprepar idéer från andra sekvenser, hade byts ut mot väl valda standards. Kan också emellanåt sakna en producent för tillförsel av mer variation. En närmast oundviklig effekt av en debut är också viljan att visa upp vad man kan likt ett ”varuprov”, vilket kan skönjas stundtals. Att Wullt genom att ha samlat på sig massvis med erfarenhet blivit en tekniskt slipad gitarrist råder ingen tvekan om.

Piggt och avspänt knåpande öppnar, gör lyssnaren positivt inställd. Avlöses av Mitra i vars sprudlande tempo Hjorth skickligt matchar fingerfärdig gitarrist. Titellåten kännetecknas av sin släpigt gungande karaktär. I ett försiktigt medryckande sound glids snyggt på framtagna ackordföljder. Fyra minuters tajt sammanhållande komposition har döpts till Romantic. En av höjdpunkter infaller, föga förvånande, i ovan nämnda kvicka örhänge från 1941. En sångbar melodi där Simon Petersson äntligen får kliva fram och ett alster med kul vändningar speglade i uppbruten harmonik.

En omständighet en aning på minussidan är att jag ville fått fler features från lysande pianisten Magnus Hjorth. Det hade varit välkommet. En svår avvägning medges för en instrumentalist sporrad av att visa sin förmåga i helfigur i egna original. Däremot en klar fördel att flertalet låtar håller och att Wullt aldrig blir bluddrig i solistrollen. Bara i enstaka sekvenser märks bruket av pedaler. Samma sak med riffande sekvenser, brukar ju vara ett tacksamt moment. I avslutande låt riffas det förvisso aptitligt. Kan tyckas märkligt att jag inte refererat till kollegor. Ingen aning om vilka förebilderna är. Minst en melodi anknyter till Pat Metheny. För övrigt poppar giganter som Tal Farlow och Kenny Burrell upp och en högoddsare som Hans Olding.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Känslofylld och trivsam tillställning med udda ursprung – Festival Sentimental på Musikens Hus

25 november, 2024 by Mats Hallberg

22/11 2024

Musikens Hus i Göteborg

Idén till den originella festivalen härrör från en ny kategori när LIRA utsåg årets bästa skivor jämte gjorda referenser i samband därmed. Festivalgeneralerna Ida Gillner och Larisa Ljungkrona-Mönttinen berättade om denna upprinnelse och apostroferade tidskriftens närvarande redaktör. Ligger nämligen till på det viset att senaste skivan med Midnattsorkestern blev ”årets Sentimental” när Patrik Lindgren utsåg favoriter inom utgivningen av nordisk (folk)musik. Starka utmanare bedömdes album med Tzeitel och Längtans kapell vara. Varför inte låta samtliga dessa Göteborgs-baserade band avlösa varandra på samma scen? Tanken blev till välplanerad handling, vilket renderade i ett så gott som fullsatt Musikens Hus en vädermässigt bister fredagskväll. På scen svallade känslor på ett förhållandevis osvenskt sätt. Till arrangörens förtjusning ställde tv-kändisen Ika Nord upp som konferencier, för somliga en barndomsidol. Hennes mim, imitationer (genomgående lustig fransk brytning) och vänner i tyg bjöd i mellanakter på högklassig komik.

Först ut är ANNA HEIKKINEN & LÄNGTANS KAPELL vars smäktande finska tango inramas av en gripande biografi förmedlad av Heikkinen. Berättelsen berör extra mycket för att den handlar om hennes pappa och faster (finska krigsbarn som särades på) och en resa till farfars planterade äppelträd. 2019 recenserades deras föreställning Satumaa då den ingick i säsongens populära Lunchteater på Stadsteatern. Har hört dem ytterligare två gånger live och lyssnat ingående på deras skiva Omenatango, som fick högsta betyg! På Musikens Hus får vi ett koncentrat av skivan och föreställningen. Heikkinen berättar med återhållsam empati medan hon sjunger med enormt patos. Larisa och framför allt Ida körar vid behov. Längtans Kapell består numera av Ida Gillner på sopransax, accordeonisten Larisa Ljungkrona-Mönttinen samt cellisten Jonas Franke-Blom. Trions snygga och bitterljuva samspel berör! Varje instrumentalist ges solistiskt utrymme, med övervikt åt ljusa saxofonen.

De således av förklarliga skäl högt ställda förhoppningarna slog in. Blev en alldeles lysande festivalspelning om än i kortaste laget. Både musiken och återgivna ödena känner man starkt för, även om personlig ingång saknas. En resa med pappa till äppelodlingen i Karelen för cirka tio år sedan utgjorde grunden till Heikkinens projekt, utforskandet av finsk tango vid en tidpunkt då hon inte kunde språket. Numera växlar hon i sången emellan svenska och sin pappas modersmål. Temperament och tempon skiftar. I virtuosa avdelningar färgar Längtans Kapell, varvid Gillner anför bildligt talat i en yster dans. Det är intensivt, suggestivt, melankoliskt och stundtals med en poetisk dimension. I ett program där allt har betydelse och sammanhängande nerv, gjorde Nu sorgsen går jag här och Heikkinens intensitet i den avslutande tango Lars Huldén översatt djupast intryck.

TZEITEL är Sara Fridholm dragspel och sång, Anna Cochrane på fiol samt Christopher Andersson Bång på kontrabas. I över ett decennium har enligt egen utsago sprakande klezmer utforskats med glödande hjärta på fyra plattor, vilka kombinerar traditionellt material med egna original. Trions framträdande bör betecknas som oklanderligt. Tycker om infallsrikt och dynamiskt sound präglat av ekvilibristisk samverkan, med fokus på senaste cd:n Drömfärden. Ett obestridligt bevis på att jag hemma sällan lyssnar på dylik blandning av sorg och glädje, är det faktum att jag upptäckte att cd:n legat förseglad i en av recensionshögarna. Vi upplyses om att trion ska till Indien om två veckor så det verkar finnas en efterfrågan på dessa traditionsbärare vilka exotiskt nog varsamt förnyar genren genom egna bidrag. Två av influenserna uppges vara Kroke och Astor Piazzolla vilka jag har skivor med.

Fridholm sjunger med härligt schwung omväxlande på svenska och jiddisch, kanske också tyska. Vi får höra ett knippe melodier med tilltalande karaktär. Titlar som Omöjligdansen ( A. Cochrane), Långsamheten (S. Fridholm), Tants, Tants, Tants, titelspåret från nämnda album samt en stöttande sång till alla de lidande i Ukraina i form av en traditionell sång på jiddisch från Odessa översatt till engelska. Ska inte påstå att den gör sentimentalt, däremot går den rakt in och vädjar, om än till synes gagnlöst, om en värld utan obegriplig ondska. Noteras en självklar auktoritet hos dem vare sig det rör sig om uppsluppen tvåtaktssväng eller utsträckta melodier i moll.

MIDNATTSORKESTERN grundades av dragspelaren David Löfberg 2009. Tre år senare hör jag dem sent på kvällen i Kulturnatta i Mölndal, vilket jag minns vagt med välbehag. På sistone har deras gladlynte basist Johan Bengtsson, verksam i ett flertal konstellationer, yrkat på att jag borde se dem. Och nu blev det äntligen av att höra gruppen med den originella sammansättningen igen vilka mixar visa med kammarmusik.

I mitten på scen sitter Midnattsorkesterns stråkkvartett för kvällen innehållandes ett par vakanser på grund av bland annat barnafödande, stråkmusiker vilka debuterar i orkestern. Framför dem frontar sångerskan Elina Ryd. Hon omgärdas förutom av Löfberg av ovan nämnd kontrabasist samt Gustaf Jullander på akustisk gitarr. Visar sig föga förvånande att grundaren presenterar låtarna vars text och musik han skrivit och dessutom arrangerat. Skivan som vann nyinstiftad kategori hos LIRA heter Yllefilt. Och man förstår varför deras charmigt finurliga visor med drag av chansons skördat framgång, korats till ”Årets sentimental”. Uppskattar hur konsekvent formeln framförs, även om jag föreställt att jag skulle blivit än mer hänförd.

Elina Ryd framför drömskt poetiska texter vilka kliver ut ur vår stressade vardag och pågående polarisering med framglidande, mjukt inlindad röst. Och hon ackompanjeras föredömligt av den säreget sammansatta orkestern vars medlemmar emellanåt ägnar sig åt berikande utvikningar. Man inleder med titelspåret på Över stadens tak. I övrigt repertoar från aktuella skivan döpt till Yllefilt vars sound och respons från LIRA gav upphov till Festival Sentimental. Albumet som egentligen är en del av en ännu ej realiserad bildberättelse. Tango i väderstreck uppfyller normen för sentimentalitet och somliga sekvenser sticker ut genom att drypa av vemod. Associerar tonspråket i Djungeln blommar till Legrand, Brel och den traditionen. I festivalens final förenas samtliga akter förtjusande i rysk melankoli, i en visa om rymdhunden Laika. Definitivt ett lyckat evenemang väl genomfört i föredömligt ljud på lagom volym. Det fick publiken att må bra och kanske upptäcka nya spännande grupper.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Trumpetares svindlande standard intakt – Hurry Up And Wait av Karl Olandersson

25 november, 2024 by Mats Hallberg

Karl Olandersson

Hurry Up And Wait

4

Inspelad i Kingside Studios Gnesta juni 2024

Producent: Karl Olandersson (executive prod. Robert Mehmet Ikiz)

Stockholm Jazz Records

Releasedatum: 1/11 2024

Nu kommer enastående trumpetaren och låtskrivaren Karl Olandersson fjärde skiva med sin drömkvartett. Har recenserat de föregående här så jag är väl förtrogen med soundet, till och med vad beträffar delar av materialet på aktuella cd:n eftersom låtar framförts live på konserter jag skrivit om. Två av mina skivrecensioner finns för övrigt listade i källförteckningen på artistens Wikipedia. Känns ärofullt och samtidigt förpliktigande att ens formuleringar möjligen haft en viss betydelse. Har skrivit tämligen utförligt tidigare varvid jag också passat på att presentera Olandersson, vars ungdomligt coola image ovan kan förleda lyssnare att tro att fyrabarnspappan är yngre än sina fyrtiosex år. Olandersson har som det heter många järn i elden i storband, Stockholm Swing All Stars, Trinity, Beat Funktion med mera. Som om det inte vore mer än nog hörs han (ofta utan att synas) för sin försörjnings skull i diverse tv-orkestrar.

Drömkvartetten bildad 2017 består av Magnus Hjorth vid flygeln, Martin Sjöstedt på bas samt Daniel Fredriksson bakom trummorna. Hjorth bosatt i Köpenhamn hör jag inte lika ofta live som de andra förnämliga musikerna vilka är med lite överallt i jazzigt vitala sammanhang. En omständighet jag vill mena skiljer den gedigna skivan från hur det låter live, har att göra med att albumet lanseras som soloalbum av Olandersson. Vi tar emot hans originallåtar och förtrollas av konster utförda på dennes blåsinstrument. På konserter framstår kvartetten däremot som en jämbördig enhet, vilket jag för att vara uppriktig föredrar. En utomstående producent skulle nog ha rått honom att i ett par sekvenser reducera vad som i teknisk mening gränsar till excesser.

Hypersnabbt inledande titelspår avlöses av tillbakalutat pulserande beat i medium-tempo. Smeksamma balladen For Them All som tillägnas barnaskaran inleds med en tekniskt avancerad knorr på trumpet (albumet innehåller mycket akrobatiska finesser man baxnar inför). När medmusikerna backar upp Karls tonala finesser leder det tanken till typisk valstakt signerad Michel Legrand. I jämförelse med när man lirar live tar det som sagt tid innan Hjorth, Fredriksson och Sjöstedt bereds plats att träda fram ur dominantens skugga. Men det lönar sig att tålmodigt vänta.

För batterist och pianists vidkommande lanseras de i helfigur i härligt smaskiga The Flu. Rytmsektionen är här i sitt esse. Försynt framskridande Sentimental avviker radikalt från huvudfåran genom sin impressionistiska prägel och har ett ljuvligt intro av Hjorth. Sugs in i hypnotiskt laddat stråk. Vid ungefär tredje genomlyssningen framstår det som en truism att två föregående låtar jämte boppigt fräscha WM samtliga är fullpoängare, fulländade i utförande och struktur. I detta förstklassigt raska nummer briljerar samtliga, framför allt hänför trumpetens konversation med trumslagare Fredriksson vars tajming är makalös. Auktoriteten hos Olandersson minner om hjältar som Lee Morgan, Donald Byrd och varför inte lägga till Jon Faddis (som jag sett på Skeppsholmen).

Vi erbjuds också en innerlig bluesig sak framförd delvis med sordin om öronen uppfattar rätt. Buddies kännetecknas därtill av subtilt spel med vispar och pregnant basfeature. Finalen utgörs av soft och melankoliskt tonmåleri. Sett i relation till uppvisningen på låten före speglas Olanderssons två skiftande förhållningssätt vilka båda bevisar vilken gigant han är på sitt instrument. Från flygeln kompletteras med underbara ackord, i ett anslag med anmärkningsvärt avspänd hållning. Stannar vid 4+ på grund av omnämnda marginella invändningar. Fast varje gång Hurry Up And Wait snurrat i cd-spelaren blir man alldeles hänförd och albumet är ett måste för trumpetnördar.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in