Recension

Teaterkritik: Svindel – offrets revansch i starkt drama om socialt arv

5 april, 2024 by Pernilla Wiechel

Svindel
Av Sara Stridsberg
Regi Rebecka Hemse
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Jenny Ljungberg
Musik Joakim Åhlund
Medverkande Ingela Olsson, Tomas Hanzon, Rakel Benér Kajdusek, Doren N Dagire, Elias Salonen, Kristina Törnqvist, Marcus Vögeli
Mask och peruk Sofia Ranow Biox-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Trailer Micke Sandström
Urpremiär Målarsalen, Dramaten 4 april 2024

Svindel bygger på Sara Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis (2018). Boken lånade mycket från det uppmärksammande styckmordet på Catrine da Costa. Infotexterna talar om ett hjärtslitande drama om den absoluta grymheten. Men teman är också ensamhet, stor kärlek och oväntad kärlek. Ljus i ett totalt mörker.

Handlingen kretsar kring den avlidna drogberoende Kristina (Ingela Olsson) som efter sin död ser tillbaks på livet som det blir utan henne. Liksom i en underlig dröm ser hon mamma Raksha (Kristina Törnqvist) och pappa Ivan (Thomas Hanzon), Nanna (Doren N Dagire), kärleken Shane (Elias Salonen) och sina barn Valle (Marcus Vögeli) och Solveig (Rakel Benér Kajdusek). Raksha är namne med den varghona som Mowgli diar istället för sin riktiga mamma, utanför människogemenskapen.

Rebecka Hemse regisserade även Stridsbergs föreställning Sårad ängel på Dramaten (2022). Ingela Olsson har flera gånger samarbetat med Stridsberg – med start i pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika (Dramaten, 2006). Nyligen hade Stridsbergs En grav för två urpremiär på Galeasen (Kulturbloggen recenserade). Hon väver ofta med skärpa in symboler, bilder och mångbottnade teman. Ofta baseras texterna på myter och ikoner som sist Odysseus och Antigone och tidigare Nabokovs Lolitagestalt. Gestalterna hon skriver om är inte sällan de mest utsatta och trasiga. Hennes egen pappa vårdades en tid på Beckomberga och relationen dotter/far är också återkommande.

Det syns på premiärpubliken ikväll vilket ställning Stridsberg har som dramatiker och författare. Scengolvet ryms i mitten av en helt vitmålad lärosal för medicinare – utformad för att visa obduktioner. En av da Costas mördare var just läkare. Publiken leds upp till de höga läktarna – och ser därifrån ner på allt från sina kritvita sittkuddar. Tankarna går senare också till Colosseum, eftersom aktörerna smyger in likt stukade gladiatorer från portaler vid ena sidan. Allt bildar – till synes – en distans till aktörerna, men vi i publiken är också iscensatta. Kanske vill man anspela på den nyktra blicken hos naturvetaren, den säkra positionen – åtskild från objektet?

Tittar ner från läktaren, som i svindel, gör också huvudgestalten Kristina (Olsson), som växelvis också spelar upp sitt förflutna liv där nere. Berättelsen bärs genom hennes tal. Allt utgår från och förs framåt ur hennes perspektiv. Vi följer det hon ser, väljer att göra eller berättar om. Utblickar och minnesfragment varvas från både före, efter och under hennes död. Ganska tidigt i föreställningen säger Kristina något som kan vara en nyckelreplik, som blir som en provocerande fråga till publiken. Man undrar: Var det bara det?:
… mitt liv är inte längre en juridisk fråga, preskriptionstiden har gått ut för länge sedan. Vad är jag då för fråga? Ingen fråga alls antagligen. Jag dog, det var bara det.

Ljuset är helt släckt och allt börjar svart – i högtalarna hörs en röst som beskriver ögonblicken strax före hon blir mördad ”vi var alltså ensamma i skogen, och det var för sent för att be om hjälp”. Därefter talar Kristina (Olsson) från läktarens översta rad. Hon befinner sig utanför tiden – i riket efter döden. I en intervju säger Stridsberg att perspektivet från dödsriket – förstärker ”dödens närvaro i nuet”. Därför laddas allt intensivt, blir nära. (Mina tankar går till Wim Wenders ängel i Himmel över Berlin).
Den raka, öppna, mer nyktert iakttagande än dömande Kristina går verkligen fram – genom hela föreställningen i Olssons gestaltning. I vardagliga joggingbyxor, med sjukhusets BB-armband kvar, blir hon som en av oss. Men Olssons Kristina är också förhärdad – vilket gör sammanbrotten tydliga – som när hon med brusten röst – säger att hon vill bli kallad ”mamma”. Här känns det som begreppet ”talking-back” ringar in det som sker – om än i nordisk lugnare tappning. Begreppet som den svarta litteraturvetaren bel hooks myntade, beskriver att bita tillbaks, uttala allt hemskt, rakt upp och ner. Något som unga förtyckta grupper använder sig av idag.

Lite senare kommer Kristina Törnqvist, in på scenen. Först häng-sittandes, med en telefon i örat. Fenomenalt gestaltar hon en svag, drogad mamma Raksha. Samspelet med Tomas Hanzon – senare – som är far – är fyllt av talande tystnader. Det blir ett oerhört tätt o lyhört agerande dem emellan som riktigt bra skådespelare kan.

I scenerna mellan Kristina (Olsson) och hennes finske man Shane (Salonen) känns också ibland något chockerande autentiskt. Deras bristfyllda, absurt galna dialog mellan två stukade – men älskande personer – skakar om. Scenen med tröst-sex är en, scenen med vakande föräldrar med napp i handen är en.

Syskonen möts också i scener som känns i hjärtat och både Vögeli och Benér Kajdusek är trovärdiga i sina roller. Skriken rakt ut skär fortfarande i mina öron – och i hjärtat – då systern förtvivlat inser faktum. Här missade jag vad som sades vidare i föreställningen under några minuter. Och telefonbolagsjobbet gestaltas, exempelvis, ur en ungdoms temperament väldigt väl av Vögeli. Jag vill också nämna Nanna (Dagire), som kommer nära i trovärdighet, bland annat i scenen som sexarbetare. Parallellerna går inte att undvika, som finns till Lars Noréns Personkrets tre och dess gestalter i samhällets utmarker.
I slutet kommer en symbol upp mitt på obduktionssalen bord synligt – samtidigt håller systern en föreläsning om svarta hål och något naturvetenskapligt om rymden.

Ett tema jag ser är frågor om hur vetenskap sublimerar och distanserar – på ont och gott: Allt går inte att mätas fram – somligt måste kännas fram (med hjärtat). Ett annat tema är hur språkliga formuleringar (författande, talking-back-kurer) – hjälper oss att hantera och hålla borta vad som är för outhärdligt att ta in.

Det finns en traumabehandling som heter ”Life spann integration”, som bygger på att man om och om igen berättar om det hemska som hänt – i en radda av händelser vid sidan om annat gott – för att ta udden av traumat. Kanske är det just det Stridsberg låter Kristina göra – från sin himmel. Somliga liv levs så, det är också att vara människa.

Stridsberg ger i Svindel den mördade kvinnan en röst, ett liv även med kärlek och sammanhang, en personlighet – offret som feminister är så utleda på att se som anonyma kroppar i filmer, deckare m.m. Svindel skildrar också naket, det sociala arvet – hur det verkar på samhällets botten – där skyddsnät saknas.

”Man får bara en chans” – ”Oj, vad kort livet var! säger Kristina i slutet.

Filmrecension: Möte i Rom – pratig, charmig och substanslös

5 april, 2024 by Elis Holmström

Möte i Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Niclas Bendixens

Även då det kommer till att göra en enkelspårig och sockersöt dramakomedi har det danska filmundret en kapacitet som vi i Sverige endast kan drömma om. Men till skillnad mot de mest omtalade och kritiskt omhuldade filmerna från vårt sydliga grannland är Möte i Rom inte någon svårtuggad eller seriös historia. Här är allting fixat, kanterna rundade och försedda med hörnskydd. Regissören Niclas Bendixens har inga tankar på att tillföra något vidare allvar, det är – mestadels, lekande lätt och fyllt med humor som ständigt rör sig mellan högt och lågt.

Att filmen är befriad från originalitet är därför inte någon större överraskning, berättelsen där gamla minnen återbesöks och där det etablerade livet rivs upp tillföljd av en katalysator från förr är lika nyskapande som varma vinterkläder. Spelar det här någon större roll? Inte det minsta, eftersom det tidigt står klart att allting är menat som en lättsmält bagatell. Introduktionen summerar alltför väl vad vi har att vänta oss av resterande film, det är en pratig, charmig och substanslös sekvens där filmens två huvudrollsinnehavare snackar strunt och käbblar på ett sätt som endast omaka par kan.

Den eviga filmstaden Rom presenteras inte heller med någon ny infallsvinkel, den italienska huvudstaden känns som hämtad ur en reklamfilm från en resebyrå. Vartenda turistmål prickas av och dessutom passar man på att nämna de mest älskade platserna gång på gång, invånarna är i sin tur hysteriska stereotyper som hade framstått överdrivna även i den mest spralliga av Federico Fellinis filmer.

I de flesta fall hade detta lett till en plågsamt naiv och juvenil film, men Bendixens lyckas – trots alla klyschor, och sin fumliga dramatik, charmera tittaren. Detta sker framförallt genom att låta humorn vara närmast skogstokig, till skillnad mot så många andra filmer som delar genre med Möte I Rom vågar Bendixens verkligen ta ut svängarna då det blir dags för det stora humoristiska anfallet att sättas i rullning. Dock finns en förståelse vad gäller precis implementering vilket gör att de mest högljudda och överdrivna momenten inte blir malplacerade utan snarare passande crescendon.

Ensemblen som filmen har till sitt förfogande visar sig också oerhört effektiv. Kristian Halken och Bodil Jørgensen är båda stabila som filmens centrala par, att också få se ett narrativ som inte förlöjligar äldre karaktärer utan anammar dem, är i sig något av ett mindre mirakel. Sedan har vi Rolf Lassgård som inleder aningen för bombastiskt men som blir filmens viktigaste emotionella ankare. För någonstans mot finalen ändrar filmen form temporärt och blir oväntat mörk och sammanbiten. Märkligt nog är detta den mest minnesvärda sektionen, detta då Bendixens demonstrerar en betydligt större fallenhet för trauma och emotionella ärr än rent myspys. Tyvärr så vågar berättelsen inte avsluta i mollton utan försöker styra upp ett onödigt simpelt och dessutom förvirrat slut som känns oerhört otillfredsställande.

Även om Möte I Rom saknar finessen och den kreativa briljans som genomsyrar så många danska produktioner är det en full godtagbar stund av fånig humor och ytlig eskapism.

Filmrecension: De oönskade – visar Frankrikes baksida

5 april, 2024 by Elis Holmström

De Oönskade
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Ladj Ly

Något är ruttet i staten Frankrike, för att parafrasera William Shakespeare. Det Frankrike vi vant oss vid att se på film, Rivieran, det glittriga Paris eller den idylliska landsbygden har den senaste tiden börjat ersättas av något helt annat. Även om skräckfilmen Vermin av Sébastien Vanicek var vanvettigt usel fanns det en ambition att gå till hårt angrepp mot det moderna franska samhället, där rasism och polisbrutalitet är alltför ofta förekommande. Dock var denna samhällskritik inte särskilt effektiv då plattformen den tog sats ifrån var förkastlig. Ladj Ly har en helt annan erfarenhet och kompetens vad gäller att ta sig an det franska samhällets baksida. Det började med Les Misérables från 2019 och fortsätter nu i De Oönskade som är nästa steg vad gäller att demolera ett samhälle som endast kan kategoriseras som fördärvat.

Likt Vermin är skådeplatsen ett förfallet bostadskomplex, det är inte tal om några fagra bilder menade att attrahera turism. Istället framstår det bildsköna Frankrike, där det förtärs kaloririk mat, som en ren Potemkinkuliss, ett retuscherat och falskt kamouflage menat att få omvärlden – men även lokalbefolkningen, att vända bort blicken från de massiva samhällsproblemen.

Diskrepansen mellan de vackra och det förfallna används också effektivt i själva berättelsen. De gånger vi får lämna de nedgångna lägenheterna blir en andningspaus samtidigt som ett djupt obehag infinner sig i och med vetskapen om att misären och fattigdomen bara är ett par fotsteg borta. De Oönskade har stora ambitioner och väljer därför att efterlikna samma berättarstruktur som David Simons fullkomligt mästerliga TV-serie The Wire. Detta genom att följa och studera olika delar av samhället. Vi får – givetvis, följa de boende men också delar av polisen samt det politiska spelet där maktbegär och egoism inte har några större problem att köra en ångvält över medmänsklighet och anständighet. Denna övergripande bild är ambitiös men leder också till att filmen saknar en – behövlig, mittpunkt, det påminner istället om ett diorama där alla delar tydligt markerats men där någon form av emotionell koppling saknas.

Filmens oerhörda ambitioner leder till att berättelsen många gånger ter sig som fragmenterad. Flera spännande stickspår introduceras och kunde ha blommat ut och gjort filmen till ett genuint epos, men dessa stoppas snabbt i lådan för att aldrig mer komma tillbaka. Och de gånger som Ly vill skapa en känslomässig laddning blir resultatet mest platt och i värsta fall plågsamt forcerat, eftersom så få personer är något annat än kugghjul i det massiva maskineriet.

Även om omfånget många gånger verkar lova ett oerhört avancerat stycke film är berättelsens kärna en klassisk saga om ont och gott. Och då det kommer till att skapa starka kontraster mellan det rent ondskefulla och hoppfulla lyckas Ly utmärkt. Detta genom två mycket minnesvärda skådespelarinsatser. Anta Diaw i huvudrollen som orubblig och målmedveten aktivist är alldeles lysande och har både utstrålning och karisma. Hennes ’’ärkefiende’’ den brutala, hänsynslösa och mer eller mindre genomusla borgmästaren som spelas av Alexis Manenti är lika minnesvärd, detta genom ett skådespel som alltför väl speglar den hjärtlöse och närmast illvillige byråkraten som får sin vilja igenom oavsett hur många lik som måste staplas. Detta gör striden mellan ont och gott betydligt mer intressant än den hade varit utan dessa två skådespelare som båda gör sina – oerhört, klyschiga karaktärer till något mer än sina beståndsdelar.

Tragiskt nog så lyckas Ly ställa till det rejält för sig själv i ett ofärdigt avslut som lyckas med konsten att sumpa det mesta. Här dundrar risig dramaturgi in som en försupen – och oinbjuden, gäst och lever rövare. Allt leder fram till ett horribelt melodramatiskt avslut som sticker i ögonen och underminerar de oerhört viktiga budskap filmen önskar hamra in i publiken. Viljan må vara på plats men i slutänden lyckas De Oönskade bara vara stabil, något som måste ses som aningen menlöst då Ladj Ly ställt in siktet på stjärnorna med sina oerhörda ambitioner.

Besatt konstnär kolossalt övertygande porträtterad – Koloristen på Göteborgs Konstmuseum

5 april, 2024 by Mats Hallberg

Idé och manus: Kristin Falksten

Regiöga: Svante Grogarn

Koreografi: Annie Thorold

Kostym: Nonno Nordqvist

Producent. Anna Sefve & Kristin Falksten

Skådespelare: Kristin Falksten & Sofia Henningsson

Med stöd av Svante Bergströms Teaterstiftelse och Konstnärsnämnden

Premiär 3/4 2024 i Göteborgs Konstmuseum utställningshallen i samarbete med Teater Trixter

Spelas på Göteborgs Stadsmuseum 14/4

I anrika Konstmuseet på Västkusten pågår en utställning om den gruppering som kommit att kallas för Göteborgskolorister. Jag har sett utställningen inklusive tagit del av den fördjupande information som ingår. En av de handfull namn som, åtminstone för eftervärlden, lyser starkast är Åke Göransson (1902-1942). Koloristen handlar om honom. Och i scener där illusionen bryts på meta-maner om själva projektet, identifikation med konstnärsmyten och relationen skådespelarna emellan. Lite göteborgskt ordvitsigt kan sägas att Kristin Falkstens okuvligt dramatiska scenkonstverk ramas in av nämnd utställning, eftersom det framförs med tavlor från utställningen som fond. Föreställningen är inspirerad av Åke Göranssons ”livsöde, konst och passion”.

Trailern till denna nervigt dubbelbottnade pjäs/ performance har gjorts av Pontus Hjorthén, filmaren som för SVT (K-special) gjorde dokumentären betitlad Livet är kort, konsten lång. Presenterade mig för honom efteråt och fick ett givande samtal, fast ämnet jag då valde var Nationalteatern och musiker mer eller mindre associerade med den legendariska gruppen. (Hjortén gjorde ju tvådelad dokumentär visad i SVT inför deras 50-års jubileum, medan jag genomfört utförliga enskilda intervjuer som finns publicerade.) Upplysande dokumentären om det självförbrännande geni Kristin Falksten närstuderat har jag förstås sett. Här ges en god bakgrund till Koloristen, vars längd uppgår till cirka 45 minuter. En kortare version av Hjorthéns film förekom i utställning på Liljevalchs om både Schiöler och Göransson. Slumpat sig så att också den utställningen – beskriven som mästarmöte mellan två kamrater på Valand – besökts av undertecknad.

Vad premiärpubliken begeistrade beskådar sker i samarbete mellan Konstmuseet och Teater Trixter, vars konstnärliga stab Falksten numera tillhör. Och hos den frigruppen har hon stått på scen i flera produktioner senaste åren, vilket man kan läsa i mina recensioner av Blue Air, Jag är vinden och nu senast Rabbit Hole. Dramatikern och skådespelaren som gestaltat Sylvia Plath och spelat Bad Girls av Joyce Carol Oates, verkar dras till såriga rollfigurer underkastade omvärldens tryck och egna konflikter. Göransson, sällsynt illa rustad att möta tillvarons krav och än mindre kapabel att ta hand om sig och sin familj, blir den ultimata utmaningen. Hon försäkrar sig om att publiken registrerar och känner av dennes tillkortakommanden.

Göransson växte upp under extremt fattiga förhållanden i Landala. Familjen var ofattbart trångbodd. Pappan och äldste brodern dog i spanska sjukan och i en scen i Koloristen hemsöks Åke av brodern i en drömsyn. En antydan om den fullskaliga schizofreni som skulle utvecklas, vilket resulterade i placering akut på Lillhagens mentalsjukhus. Parallellt med febrilt målande försörjde han sig som dedikerad frisör innan sjukdomen bröt ut, bildade familj och fick en dotter. Ansatt av obotligt psykiskt tillstånd överges och sedermera förnekas familjen. Letar i ett första skede förgäves efter bostad. Mamman blir i stort sett enda livlinan. Cigaretter och kaffe i kopiösa mängder istället för husmanskost och nätter ägnade åt skapande förstörde dessutom hans fysik.

När klasskompisar från Valand reste till Paris kunde han inte slå följe, åkte istället till oglamorösa Dalsland. Även om en gallerist efter ett sensationellt fynd ordnar med lyckad retrospektiv utställning i Stockholm året före hans död, kan likheter med fallet Vincent Van Gogh skönjas. Mentalsjukdomen föregicks av asocialt beteende och isolering. Som ett mantra upprepas i Koloristen att de riktiga målningarna ska färdigställas senare, än så länge finns bara studier, enbart skisser ska ha tillverkats. Estetiska devisen lyder får vi veta, att ”frågorna finns i formen, svaret i färgerna”. Alla nyanser behövs för en borttynande konstnär som drömmer om att måla Guds porträtt.

Kände som sagt till väsentliga delar av den sorgliga biografin. Livsödet gestaltas med hängiven precision i gester och febrig motorik, i välavvägda musikaliska illustrationer, med diverse passande rekvisita utlagd i ena hörnet som ett förråd, sjukhussängen vid mittpunkten, Nonno Nordqvists manliga utstyrsel inklusive avklädningen av handlingskraft samt frustrerat impulsiva repliker. Landar efteråt i retorisk fråga: Har Kristin Falksten iscensatt sitt livs roll?

Var däremot oförberedd på inslagen av performance inklusive den återkommande kittlande metanivån. Därigenom utvidgar sig berättandet, görs historien än mer relevant. Det blir till lika hisnande dråpligt och svidande angeläget när ett nu skrivits in i texten, själva processen. Att addera en motspelare för att få till verkningsfulla dialoger är ett snillrikt drag. Osäker på om jag tidigare sett Sofia Henningsson agera, vars specialitet tycks vara improvisations- och barnteater. Hon får här ägna sig åt att spela mamman, maka och dessutom sig själv. Manus ger henne rätt att i samtliga roller ställa rimliga krav på den efterhand i dubbel mening oförmögne målaren och projektledaren.

Det är berörande och när dramatiserade biografin i omgångar bryts blommar komiken ut. Blir som en befriande ventil till desperationen och apatin hos ett beklagansvärt konstnärsöde. Henningsson är perfekt i sina biroller, för in ett annat välgörande tonfall. I skrivande stund minns jag bäst anklagelsen och uppgivenheten inför makens bristande omsorger, replikerna i megafon utanför scen och besvikelsen när initiativtagaren till projektet inte varit uppriktig.

Falksten behärskar sina uttrycksmedel suveränt. Vilken beundransvärd kontroll! Besjälas av uppdraget hon givit sig själv till den grad att hennes aktioner nästan blir otäckt intensiva. Just därför är det en genial lösning att växla över till metaperspektiv där jaget skärskådas, liksom de instanser som nekat stöd (mycket underhållande beskrivning av befängd motivering blottar bristande insikt) samt relationen till trofast kollega. Tudelade manuset och dess utförande rankar jag som två mycket färgstarka enheter.

Och inslag av performance brukar ytterst sällan vara lika meningsfulla, lika roliga, som de vi bevittnar på Konstmuseet. Att framföra verket i denna miljö blir till en svindlande extra dimension. Och att de egna inre demonerna hos Falksten införlivas är en megabonus, laddar i intervaller ur den totala närvaron som existerar i gestaltandet av den plågade mannen. Manusets skiftningar och oerhörda nerven i deras skådespeleri renderade givetvis i stående ovationer.

Filmrecension: The First Omen – väldigt förutsägbar

4 april, 2024 by Rosemari Södergren

The First Omen
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Arkasha Stevenson

Ondskan är en förutsättning för det goda, eller åtminstone en förutsättning för de som vill kalla sig goda. De ”goda” skapar ondskan för att bli behövda. Det är filmens tema.

The First Omen är en prequel, en efterföljare som skildrar tiden före en annan film eller berättelse. Den berättar om vad som hänt före den första filmen i Omen-serien. Omen släpptes av 20th Century Fox i juni 1976 och fick blandade recensioner från kritiker men var en kommersiell framgång och spelade in över 60 miljoner dollar på den amerikanska marknaden och blev en av de mest inkomstbringande filmerna 1976.

Omen, den första filmen i serien, hade stora skådespelare med som Gregory Peck, Lee Remick, David Warner, Harvey Spencer Stephens (i sin filmdebut), Billie Whitelaw, Patrick Troughton, Martin Benson och Leo McKern. Filmens handling följer Damien Thorn, ett litet barn som vid födseln ersätts av sin far utan att hans fru vet det efter att deras biologiska barn dör strax efter födseln. När en serie mystiska händelser och våldsamma dödsfall inträffar runt familjen och Damien går in i barndomen får de veta att han faktiskt är den profeterade Antikrist. Nu bjuds vi in till berättelsen om vad som hände innan Gregory Pecks rollkaraktär blev utvald att bli far till världens Antikrist.

Filmskaparna av denna föregångare har lyckats behålla mycket av samma sjuttiotalsstämning som den första filmen i serien. Jag tror att många som gillar Omen-serien kommer att vara nöjda med denna också. Filmskaparna är dessutom smarta nog att ge den ett så pass öppet slut att den öppnar upp för fler efterföljare. Vilket väl gläder de kommersiella krafterna likaväl som Omen-nördar.

I denna prequel får vi följa en Margaret, ung amerikansk kvinna, som vill bli nunna. Hon har blivit inbjuden att komma till Rom för att där bli invigd som nunna. Eftersom hon inte har avgett sina löften som nunna ännu får hon inte bo på klostret utan enbart vistas där på dagtid för att på kvällar på någon annanstans. På sitt boende blir hon vän med en annan ung kvinna som ska avge sina löften som nunna. Denna andra unga kvinna övertalar henne att följa med ut på nattklubb för att ändå uppleva sådant innan hon avger sina löften. Vad som händer denna natt minns hon sedan ingen av efteråt.

På klostret där hon vistas på dagarna reagerar hon på hur illa en del av barnen behandlas. Speciellt är det en liten flicka som blir inlåst en hel del, vilket Margaret protesterar emot. Sakta börjar hon inse att det är något som inte stämmer på klostret. Där finns något skumt och illavarslande som pågår.

För min del är handlingen dels lite för rörig och för uppenbar, för förutsägbar, för att jag riktigt ska engagera mig. Jag har ett bättre skräckfilmer. Men jag är överlag en person som kräver en del av skräckfilm. Det ska finnas något mått av trovärdighet och realism, vilket de faktiskt gör i en del skräckfilmer.

Rent teologiskt eller religionsvetenskapligt finns det mycket att fundera kring hur begreppet Antikrist används i denna film och denna serie. 1968 kom skräckfilmen Rosemarys baby, som också har samma tema som denna. Att mänskligheten skulle bli ondare genom att den paras med något djuriskt, nja, det är väl tveksamt. Finns det något djur som ens dödar tillnärmelsevis lika många av sina egna som människor? Finns det massförstörelsevapen uppfunna av djur?

För den som gillar Omen-serien är denna film absolut sevärd. Men för oss andra finns det annat som är bättre att spilla tid på. Den är visserligen spännande och den är otäck, men ändå väldigt förutsägbar.

Recension

Footer

Om oss