Möte i Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Niclas Bendixens
Även då det kommer till att göra en enkelspårig och sockersöt dramakomedi har det danska filmundret en kapacitet som vi i Sverige endast kan drömma om. Men till skillnad mot de mest omtalade och kritiskt omhuldade filmerna från vårt sydliga grannland är Möte i Rom inte någon svårtuggad eller seriös historia. Här är allting fixat, kanterna rundade och försedda med hörnskydd. Regissören Niclas Bendixens har inga tankar på att tillföra något vidare allvar, det är – mestadels, lekande lätt och fyllt med humor som ständigt rör sig mellan högt och lågt.
Att filmen är befriad från originalitet är därför inte någon större överraskning, berättelsen där gamla minnen återbesöks och där det etablerade livet rivs upp tillföljd av en katalysator från förr är lika nyskapande som varma vinterkläder. Spelar det här någon större roll? Inte det minsta, eftersom det tidigt står klart att allting är menat som en lättsmält bagatell. Introduktionen summerar alltför väl vad vi har att vänta oss av resterande film, det är en pratig, charmig och substanslös sekvens där filmens två huvudrollsinnehavare snackar strunt och käbblar på ett sätt som endast omaka par kan.
Den eviga filmstaden Rom presenteras inte heller med någon ny infallsvinkel, den italienska huvudstaden känns som hämtad ur en reklamfilm från en resebyrå. Vartenda turistmål prickas av och dessutom passar man på att nämna de mest älskade platserna gång på gång, invånarna är i sin tur hysteriska stereotyper som hade framstått överdrivna även i den mest spralliga av Federico Fellinis filmer.
I de flesta fall hade detta lett till en plågsamt naiv och juvenil film, men Bendixens lyckas – trots alla klyschor, och sin fumliga dramatik, charmera tittaren. Detta sker framförallt genom att låta humorn vara närmast skogstokig, till skillnad mot så många andra filmer som delar genre med Möte I Rom vågar Bendixens verkligen ta ut svängarna då det blir dags för det stora humoristiska anfallet att sättas i rullning. Dock finns en förståelse vad gäller precis implementering vilket gör att de mest högljudda och överdrivna momenten inte blir malplacerade utan snarare passande crescendon.
Ensemblen som filmen har till sitt förfogande visar sig också oerhört effektiv. Kristian Halken och Bodil Jørgensen är båda stabila som filmens centrala par, att också få se ett narrativ som inte förlöjligar äldre karaktärer utan anammar dem, är i sig något av ett mindre mirakel. Sedan har vi Rolf Lassgård som inleder aningen för bombastiskt men som blir filmens viktigaste emotionella ankare. För någonstans mot finalen ändrar filmen form temporärt och blir oväntat mörk och sammanbiten. Märkligt nog är detta den mest minnesvärda sektionen, detta då Bendixens demonstrerar en betydligt större fallenhet för trauma och emotionella ärr än rent myspys. Tyvärr så vågar berättelsen inte avsluta i mollton utan försöker styra upp ett onödigt simpelt och dessutom förvirrat slut som känns oerhört otillfredsställande.
Även om Möte I Rom saknar finessen och den kreativa briljans som genomsyrar så många danska produktioner är det en full godtagbar stund av fånig humor och ytlig eskapism.