Svindel
Av Sara Stridsberg
Regi Rebecka Hemse
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Jenny Ljungberg
Musik Joakim Åhlund
Medverkande Ingela Olsson, Tomas Hanzon, Rakel Benér Kajdusek, Doren N Dagire, Elias Salonen, Kristina Törnqvist, Marcus Vögeli
Mask och peruk Sofia Ranow Biox-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Trailer Micke Sandström
Urpremiär Målarsalen, Dramaten 4 april 2024
Svindel bygger på Sara Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis (2018). Boken lånade mycket från det uppmärksammande styckmordet på Catrine da Costa. Infotexterna talar om ett hjärtslitande drama om den absoluta grymheten. Men teman är också ensamhet, stor kärlek och oväntad kärlek. Ljus i ett totalt mörker.
Handlingen kretsar kring den avlidna drogberoende Kristina (Ingela Olsson) som efter sin död ser tillbaks på livet som det blir utan henne. Liksom i en underlig dröm ser hon mamma Raksha (Kristina Törnqvist) och pappa Ivan (Thomas Hanzon), Nanna (Doren N Dagire), kärleken Shane (Elias Salonen) och sina barn Valle (Marcus Vögeli) och Solveig (Rakel Benér Kajdusek). Raksha är namne med den varghona som Mowgli diar istället för sin riktiga mamma, utanför människogemenskapen.
Rebecka Hemse regisserade även Stridsbergs föreställning Sårad ängel på Dramaten (2022). Ingela Olsson har flera gånger samarbetat med Stridsberg – med start i pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika (Dramaten, 2006). Nyligen hade Stridsbergs En grav för två urpremiär på Galeasen (Kulturbloggen recenserade). Hon väver ofta med skärpa in symboler, bilder och mångbottnade teman. Ofta baseras texterna på myter och ikoner som sist Odysseus och Antigone och tidigare Nabokovs Lolitagestalt. Gestalterna hon skriver om är inte sällan de mest utsatta och trasiga. Hennes egen pappa vårdades en tid på Beckomberga och relationen dotter/far är också återkommande.
Det syns på premiärpubliken ikväll vilket ställning Stridsberg har som dramatiker och författare. Scengolvet ryms i mitten av en helt vitmålad lärosal för medicinare – utformad för att visa obduktioner. En av da Costas mördare var just läkare. Publiken leds upp till de höga läktarna – och ser därifrån ner på allt från sina kritvita sittkuddar. Tankarna går senare också till Colosseum, eftersom aktörerna smyger in likt stukade gladiatorer från portaler vid ena sidan. Allt bildar – till synes – en distans till aktörerna, men vi i publiken är också iscensatta. Kanske vill man anspela på den nyktra blicken hos naturvetaren, den säkra positionen – åtskild från objektet?
Tittar ner från läktaren, som i svindel, gör också huvudgestalten Kristina (Olsson), som växelvis också spelar upp sitt förflutna liv där nere. Berättelsen bärs genom hennes tal. Allt utgår från och förs framåt ur hennes perspektiv. Vi följer det hon ser, väljer att göra eller berättar om. Utblickar och minnesfragment varvas från både före, efter och under hennes död. Ganska tidigt i föreställningen säger Kristina något som kan vara en nyckelreplik, som blir som en provocerande fråga till publiken. Man undrar: Var det bara det?:
… mitt liv är inte längre en juridisk fråga, preskriptionstiden har gått ut för länge sedan. Vad är jag då för fråga? Ingen fråga alls antagligen. Jag dog, det var bara det.
Ljuset är helt släckt och allt börjar svart – i högtalarna hörs en röst som beskriver ögonblicken strax före hon blir mördad ”vi var alltså ensamma i skogen, och det var för sent för att be om hjälp”. Därefter talar Kristina (Olsson) från läktarens översta rad. Hon befinner sig utanför tiden – i riket efter döden. I en intervju säger Stridsberg att perspektivet från dödsriket – förstärker ”dödens närvaro i nuet”. Därför laddas allt intensivt, blir nära. (Mina tankar går till Wim Wenders ängel i Himmel över Berlin).
Den raka, öppna, mer nyktert iakttagande än dömande Kristina går verkligen fram – genom hela föreställningen i Olssons gestaltning. I vardagliga joggingbyxor, med sjukhusets BB-armband kvar, blir hon som en av oss. Men Olssons Kristina är också förhärdad – vilket gör sammanbrotten tydliga – som när hon med brusten röst – säger att hon vill bli kallad ”mamma”. Här känns det som begreppet ”talking-back” ringar in det som sker – om än i nordisk lugnare tappning. Begreppet som den svarta litteraturvetaren bel hooks myntade, beskriver att bita tillbaks, uttala allt hemskt, rakt upp och ner. Något som unga förtyckta grupper använder sig av idag.
Lite senare kommer Kristina Törnqvist, in på scenen. Först häng-sittandes, med en telefon i örat. Fenomenalt gestaltar hon en svag, drogad mamma Raksha. Samspelet med Tomas Hanzon – senare – som är far – är fyllt av talande tystnader. Det blir ett oerhört tätt o lyhört agerande dem emellan som riktigt bra skådespelare kan.
I scenerna mellan Kristina (Olsson) och hennes finske man Shane (Salonen) känns också ibland något chockerande autentiskt. Deras bristfyllda, absurt galna dialog mellan två stukade – men älskande personer – skakar om. Scenen med tröst-sex är en, scenen med vakande föräldrar med napp i handen är en.
Syskonen möts också i scener som känns i hjärtat och både Vögeli och Benér Kajdusek är trovärdiga i sina roller. Skriken rakt ut skär fortfarande i mina öron – och i hjärtat – då systern förtvivlat inser faktum. Här missade jag vad som sades vidare i föreställningen under några minuter. Och telefonbolagsjobbet gestaltas, exempelvis, ur en ungdoms temperament väldigt väl av Vögeli. Jag vill också nämna Nanna (Dagire), som kommer nära i trovärdighet, bland annat i scenen som sexarbetare. Parallellerna går inte att undvika, som finns till Lars Noréns Personkrets tre och dess gestalter i samhällets utmarker.
I slutet kommer en symbol upp mitt på obduktionssalen bord synligt – samtidigt håller systern en föreläsning om svarta hål och något naturvetenskapligt om rymden.
Ett tema jag ser är frågor om hur vetenskap sublimerar och distanserar – på ont och gott: Allt går inte att mätas fram – somligt måste kännas fram (med hjärtat). Ett annat tema är hur språkliga formuleringar (författande, talking-back-kurer) – hjälper oss att hantera och hålla borta vad som är för outhärdligt att ta in.
Det finns en traumabehandling som heter ”Life spann integration”, som bygger på att man om och om igen berättar om det hemska som hänt – i en radda av händelser vid sidan om annat gott – för att ta udden av traumat. Kanske är det just det Stridsberg låter Kristina göra – från sin himmel. Somliga liv levs så, det är också att vara människa.
Stridsberg ger i Svindel den mördade kvinnan en röst, ett liv även med kärlek och sammanhang, en personlighet – offret som feminister är så utleda på att se som anonyma kroppar i filmer, deckare m.m. Svindel skildrar också naket, det sociala arvet – hur det verkar på samhällets botten – där skyddsnät saknas.
”Man får bara en chans” – ”Oj, vad kort livet var! säger Kristina i slutet.