• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Whiskey on the Rocks – rolig, spännande och tankeväckande

8 december, 2024 by Rosemari Södergren

Whiskey on the Rocks
Betyg 4
Premiär på SVT och SVT Play 25 december 2024

TV-kanalerna liksom streamingtjänster har laddat upp med massor inför jul och nyår. Så klart. En tv-serie som jag ser mycket fram emot att se under jul- och nyårsledigheten är Whiskey on the rocks som har premiär på juldagen på SVT.

Rolf Lassgård spelar den svenska statsministerns Thorbjörn Fälldin. Jag kan tänka mig att han är perfekt för att göra den rollen. Vad jag förstår speglar serien inte allt helt enligt hur det gick till, det är trots allt ett drama. Det kommer säkert att sätta igång många minnen från den tiden. Den amerikanske president var Reagen och i Sovjetunionen härskade Brezjnev. Det kalla kriget låg som ett hotfullt moln över världen.

Whiskey on the rocks är en spännande, galen och tankeväckande satirserie i sex avsnitt om de dramatiska dagar 1981 då den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Blekinge skärgård och världen stod på randen till ett storkrig. Rolf Lassgård spelar huvudrollen som statsminister Thorbjörn Fälldin. Rolf Lassgård har lyckats fånga mycket av vad jag känner igen som Fälldins karaktär, visserligen med humor men också med värme.

Pressinformation om serien: När ett av befälen på den sovjetiska ubåten får besked om att han blivit pappa finns det inga gränser för festligheterna ombord. Men mitt i firandet händer något som får stämningen att störtdyka: U 137 går på grund alldeles intill Sveriges hemligaste marinbas. Statsminister Thorbjörn Fälldin, spelad av Rolf Lassgård, har plötsligt hela världens ögon riktade mot sig. Hur ska han lyckas förhindra de fientliga världsledarna Brezjnev och Reagan ifrån att utlösa ett storkrig? Han har ingen större hjälp av sin velige utrikesminister (Anders Mossling) och den stridslystna överbefälhavaren (Niklas Engdahl), med sin ständiga skugga, sekundanten Håkan Martinsson (Filip Berg). När supermakternas krigsfartyg närmar sig Sveriges kust är statsministerns order till kommendörkapten Karlsson (Per Lasson) tydlig: HÅLL GRÄNSEN!

Elsa Saisio (Stygga pojkar) spelar den sovjetiska ambassadören Aleksandra Kosygina som statsministern hittar en bundsförvant i. Katrin Sundberg (Maria Wern) spelar statsministerns sekreterare Barbro Hultén, Kęstutis Stasys spelar Leonid Brezjnev och Mark Noble spelar Ronald Reagan. Bland övriga roller märks Adam Lundgren (Vår tid är nu), Cissi Forss (Fullt hus), Per Ragnar (Max Anger) och Anton Lundqvist (Kenny Starfighter).

Henrik Jansson-Schweizer (Tjockare än vatten) har skrivit manus efter en originalhistoria av Jonas Jonasson (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann) och serien regisseras av Björn Stein (Känn ingen sorg, Midnattssol, The Defeated). Producent: Jan Marnell.

SVT och Disney+ samproducerar tillsammans med Skyverse, ett Humanoids-företag, som också producerat serien. Seriens sex avsnitt publiceras på SVT Play den 25 december 2024. Serien sänds i SVT1 varje dag med start på juldagen.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Rolf Lassgård, SVT, SVT Play, Whiskey on the Rocks

Hudlösa jazzvisor på svenska utsökt garnerade – Vi fanns förut av Iris Bergcrantz

7 december, 2024 by Mats Hallberg

Iris Bergcrantz

Vi fanns förut

4

Inspelad i Millfactory Studios / sång inspelad i Köpenhamn

Producenter: Iris Bergcrantz och Anders Fjeldsted

Ladybird

Releasedatum: 25/10

På artistens hemsida citeras kritikerrosor från hennes tre föregående soloalbum, varav formuleringar från mig publicerade i Orkesterjournalen finns med. De avser Olle Adolphson-tributen jämte Young Dreams från 2020. Och att sångerskan och låtskrivaren hör av sig med anledning av nya albumet förpliktigar om möjligt än mer till att bemöda sig om noggranna, välformulerade slutsatser. Iris Bergcrantz kommer från en omtalad musikerfamilj i Skåne. Hon är dotter till Anders Bergcrantz och tonsättaren Anna-Lena Laurin (vilkas musik och musicerande jag skrivit om och då med en klar övervikt åt trumpetande mannen vars framgångsrika karriär är värd vår beundran) och dessutom syster till Rebecca som tagit sig artistnamnet Raindear. På flera av Iris album medverkar familjemedlemmar. 2016 såg jag artisten med föräldrar och en rytmsektion under jazzveckan 2016 i Ljungskile, vilket renderade i berömmande recension. Iris ingår i vokalkvartetten Åkervinda som jag hört live på Valand, vars synkade röstresurser sannerligen når bortom förväntad standard. Både i egenskap av körmedlem och som uttolkare av Olle Adolphsons visskatt har Iris framträtt i Allsång på Skansen.

Vi fanns förut består av tio sammanbundna sånger vars exceptionellt utlämnande texter skrivits av sångerskan medan musik och tillhörande arr tillverkats tillsammans med Andres Fjeldsted. Spelar gör en pianotrio och en stråkensemble på sex personer. Vi hör Calle Brickman (Sven Zetterberg, huspianist på Montmartre, Björn Ingelstam etc) vid flygeln, Andreas Fryland (Sigurdur Floasason, Pål Nyberg…) bakom trumsetet och nämnde Fjeldsted på kontrabas. Stråkar trakteras av Hanna Helgegren och Kristina Ebbersten (fiol), Matilda Brunström och Christopher Öhman (viola) samt Filip Lundberg och Anna Wallgren (cello). Varje sång symboliserar ett tarotkort och omslaget illustrerar en sammansmältning av dem. Centrala temat är att det förflutna i en relation analyseras med sikte på nödvändig utformning av ny identitet. Skivbolaget menar att skivan musikaliskt knyter an till de två föregående.

Kan inte låta bli att börja bena i en för mig ovanlig ände, naturligt när tillstånd och lägesbeskrivning förmedlas med hjärtskärande patos på svenska. Att gränsen emellan privat och personlig kan vara hårfin demonstreras i dessa överlag uppseendeväckande deppiga skildringar, särskilt om de tolkas strikt självbiografiskt. Å ena sidan kan hävdas att hon kommer kusligt nära, kryper under skinnet. Å andra sidan kan det ses som att hon upprättar ett enormt förtroende hos lyssnaren. Här samsas uppgörelser utifrån styng av bitterhet, med en dos kritik av eget beteende och framför allt en sorg huvudpersonen förhoppningsvis rest sig ifrån; efter förlamande känsla av att ha svikits och fått sitt hjärta krossat. Välkommet att texthäfte medföljer för de pigga på att studera dem närmare. Somliga formuleringar går nämligen förlorade i vokala språng och speciella betoningar. Tidigare utdelat beröm avseende artistens artikulation stämmer sämre denna gång. Självfallet kvarstår fällda goda vitsord för det avtryck hon åstadkommer med sin ljusa röst.

I den alldeles utsökta paketeringen av jazzvisorna införlivas inslag av folkmusik, impressionism och suggestiv indiepop. Bågen spänns hårt i folkviseskrud i Min ros, min lilja vars fängslande snirklande arr radikalt bryts av i låten som följer. Istället lanseras ett mjukt beat inlindat av stråkarnas sound betitlat Att tycka rätt. En omväxling som förnöjer! Bergcrantz har inmutat en egen rar stil som ändå uppvisar urskiljbart släktskap med Amanda Ginsburg. När jag rycks med av vaggviseaktiga ömheten i Vargsången uppkommer en annan referens. Den imponerande sånginsatsen leder faktiskt tanken till Lena Willemark. Att medkompositören och producenten Anders Fjeldsted från Danmark färgar soundet mer än basister brukar faller sig naturligt, ska harangeras för sitt pregnanta driv och i synnerhet för formidabelt feature i omnämnda Vargsången. Fäster mig vid de luftigt suggestiva tongångarna på de melodier som avslutar albumet. De dekoreras snyggt med impressionistiskt hållna tillägg med Calle Brickman som lysande anförare.

Bergcrantz tonsatta berättelse berör, handlar om hur man går vidare när vad man investerat i gått i kras. Uppskattar lusten att dela med sig, den sinnrika musiken som inkluderar såväl finurliga som omväxlande arr samt instrumentalisternas hängivenhet. En utmanande spänning erbjuds genom stundtals avigt tonspråk. Och har man ambitionen att uppfatta varje nyans, följa med i versernas skiftningar, pockar produktionen på koncentrerat lyssnande i hörlurar.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Beck – Vilhelm: enda behållningen är Valter Skarsgård

7 december, 2024 by Rosemari Södergren

Beck – Vilhelm
Betyg 3
Premiär på TV4 Play 6 december 2024
Regi Per Hanefjord

När du film nummer 51 om Beck med Peter Haber haft premiär kan vi konstatera att det gamla, trogna, stabila gänget som filmerna byggt på blivit mer och mer slitna. Vilhelm, Martin Becks barnbarn, tar alltmer över rollen som Beck. Valter Skargård levererar som Vilhelm. Om filmserien efter ska överleva är det med Skarsgårds Vilhelmm som central karaktär. Sedan är ju frågan om det är önskvärt att en filmserie fortsätter i det oändliga.

Vilhelm är patrullerande polis i början av denna film. Av en händelse är han och hans patrull på plats för ett mord. Vilhelm lägger märke till en detalj kring hur offret tejpats och det påminner om en tejpning vid ett annat inbrott, som dock inte hade dödlig utgång. Men mordutredarna vill inte lyssna på Vilhelm, som så klart börjar utreda på egen hand.

För att inte förstöra spänningen för den som ska se filmen tänker jag inte berätta mer om handlingen. Men en sak är tydlig: Det är Vilhelm som är huvudkaraktär och mest intressant.

Av tradition brukar Beck-filmerna ha ett starkt samhällskritiskt tema. Det har den nu också. Men den är långt ifrån realistisk. Det är väldigt synd om brottslingarna i Vilhelm – Beck. Hela den sorgliga historien om två av samhället och alla övergivna tonårsbröder som måste råna för att försörja sig köper jag inte. Speciellt inte när samhället ser ut som det gör idag, med farliga kriminella gäng som rekryterar barn och där ledarna i dessa gäng är relativt unga män, ofta med utländsk bakgrund som den så kallade ”Jordgubben” som till och med fick hjälp av svenska Skatteverket under sin flykt-tillvaro i Turkiet, som Expressen berättar om:
Under gängledaren Ismail ”Jordgubben” Abdos flykt från Sverige har Skatteverket hjälpt honom med viktiga dokument – och ignorerat flera larm.

Nu har inte filmen Beck – Vilhelm något med Jordgubben eller gängkriminella i Sverige att göra. Och det är ett stort minus att de verkliga problemen i det svenska samhället idag med kriminella gäng där barn rekryteras totalt förbigås med tystnad av Beck-filmernas skapare.

När den nya polischefen, bra spelad av Nina Zanjani, intervjuas i tv sitter Alex och övriga i mordgruppen och tittar på talet via en stor tv som hänger på väggen på kontoret. Tittar verkligen poliser på gammel-tv när de är på jobbet? Har SVT Play och andra play-kanaler inte nått in till polishuset?

Överlag är handlingen väldigt ytlig, otidsenlig och svår att alls tro på. Den enda behållningen är Valter Skarsgårds Vilhelm som har fart och engagemang.

Denna film nummer 51 i Beckserien med Peter Haber når inte upp till högsta klass men är ändå bättre än de senaste Beck-filmerna i denna serie. Vilhelm kan vara räddningen, så klart. Fast hur relevanta är de alls? Är det ens intressant att det kommer fler. Film nummer 52 kommer under 2025. Tja, kan det bli den sista?

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV, TV-serier Taggad som: Beck, Filmkritik, Peter Haber, Valter Skargård

Teaterkritik: Den långa flykten – en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning

7 december, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Den långa flykten
Av Richard Adams
Översättning Britt G Hallqvist
Dramatisering och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Komposition Anna Lund
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern 6 december 2024

Årets stora familjeföreställning för alla över nio år. Premiären fick stående ovationer och massor av bravo-rop. Äventyr, spännande, hjärtevärmande, tankeväckande – denna föreställning har allt. Som alla riktigt, riktigt bra föreställningar som vänder sig till alla åldrar (över nio år) har den massor som talar både till vuxna och barn.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.

Den långa flykten bygger på Richard Adams roman från 1972, en episk saga om att överleva i värld fylld av hot. Den handlar om en grupp vilda kaniner som ger sig av på flykt då deras boende är hotat av människornas framfart. När boken kom blev den en succé världen över. Dess ämne om miljöförstörelse som tvingar varelser på flykt är om möjligt ännu mer brännande aktuellt idag. En annan av berättelsens undertoner handlar om diktaturer och om frihet. När boken kom läste många av oss in en symbolisk skildring av kalla kriget. Idag finns många flera lika tydliga tolkningar. Men alla dessa teman om samhället, politik, miljö och klimat hindrar inte att handlingen utan dessa tolkningar är ett stort spännande underhållande äventyr.


Föreställningen har en enastående balans mellan spänning och glädje, med sång och dansnummer och dramatiserad handling och berättade delar. De delar där handlingen berättas görs av den flygande måsen Kahar med fantastiska Jörgen Thorsson. Det är helt fenomenalt hur regissör, scenograf och hela temat utnyttjar höjden, bredden och djupet. Att låta en rolig mås flyga över publiken och föra fram de berättande delarna är en helt fenomenal lösning.

Scenografin används smart med två stora trätrappor på var sin vridscen som kan förvandlas till höga berg, till kaninhålor eller vad som behövs för handlingen. Regissören Alexander Mørk-Eidem har tidigare gjort de hyllade uppsättningarna Alltid vara vi, Röde Orm, Morbror Janne och Djungelboken. Allt jag sett Alexander Mørk-Eidem ligga bakom har varit genomtänkt och väl fungerande och starka scenupplevelser. Nu gör han tillsammans med sitt team en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning, utan tvekan,

Ett stort plus för hela gruppen skådespelare som är så samspelta. Ensemblen är stor och består av cirka 25 medverkande däribland Lancelot Ncube, Nina Dahn, Shebly Niavarani, Manuela Gotskozik Bjelke, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase, Gerhard Hoberstorfer, Bahador Foladi, Angelika Prick, Jörgen Thorsson, Odile Nunes, Anders Johannisson, Magnus Bjøru samt kompositören och trumslagaren Anna Lund.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Till synes oförenliga berättelser om att nå fram och hitta sig själv – Teorier om människan på Backa Teater

6 december, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola Klelbye

Av: Bereket Hailemariam

Regi: Lars Melin

Scenograf & kostumdesign: Josefin Hinders

Kompositör och ljuddesign: Jonas redig

Ljusdesigner: Bella Oldenqvist

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Yohannes Frezgi, Nikola Borggård Gavanozov, Sharzad Rahmani

Urpremiär 4/12 2024

Spelas på Backa Teater Lindholmen på Hisingen till och med 29/3

Från 14 år

Ibland stöter man på en uppsättning vars syfte förefaller dunkelt. Och man undrar över vad vad den återberättande pjäsen vill ha sagt. Vilket är budskapet från den nya röst Barnteaterakademin fått fram och Backa i egenskap av värdteater därefter coachat? Nu är ju förvisso tonåringar målgrupp för Teorier om människan, men från min horisont förblir det tämligen oklart, något förvirrande. Vad finns för den ungdomliga publiken att ta med sig och dryfta i lärarledda diskussioner. Kan den unga ensemblens resonemang appliceras på eleverna, utmana dem som tittar på under halvannan timme till reflektioner?

Regissör Lars Melin (tillika konstnärlig ledare) ”medger” att texten är ogripbar, fast han samtidigt hävdar att den berör och handlar om att hitta sitt sammanhang. Det sista påståendet kan jag gå med på då det förmodligen utgjort en grundbult i ambitionen att skildra vilsna tonårssjälar. Mina frågor väcks av en disparat uppsättning om vänskapens prövningar, besatthet av hip hop och uppslukande passion. Bereket Hailemariam väljer därtill i sin debut som dramatiker att återkommande anspela på dokumentär om pingviners livsbetingelser plus den banbrytande jazzsaxofonisten och sökaren John Coltrane. Enligt dramaturg Kristina Ros finns det i pjäsens form likheter med jazz och till och med Shakespeare .

Manusförfattaren är född 1989 i Norrtälje och bor numera i Malmö. Att han genomgått författarskola på Briskops Arnö och för närvarande studerar Litterär Gestaltning i Göteborg förefaller logiskt när man ser pjäsen. Det rappa bildspråket, referenser som stänger ute vi som är ett par generationer äldre och överhuvudtaget ett avancerat filosoferande om tillvaron med märkliga sidospår. Denne välutbildade man har, föga förvånande, också läst teologi och just filosofi. Premiären av Hailemariams förstlingsverk försenades på grund av pandemin. Sedan Teorier om människan bearbetats med dramaturg Stefan Åkesson som bollplank och färdigställts av teamet har pjäs av honom spelats på Angereds Teater. Och författaren som tidigare skrivit noveller och poesi arbetar för närvarande på både roman och novellsamling.

Kala scenografin i svart symboliserar en exteriör. En skolgård med lyktor, bänk och en avskärmning. som inte är en skateboard-ramp utan uppseendeväckande nog en scen med piano, kontrabas, saxofon och mikrofonstativ. Vi möter en trio ungdomar som hänger och chillar, delar erfarenheter samtidigt som en hel del dem emellan skaver. Replikerna från Sami, Josef och Hermon är ettriga, inte sällan med lätt aggressiv prägel. Vi får veta att de roterar kring vänskapens lagar och ords betydelse. För Hermon ställs allt på sin spets när hon får reda på vem som är förälskad i hennes storasyster. Tar till mig flera utläggningar inledningsvis, stimuleras av dem innan det etymologiska harvandet dras ut i meningslösa cirkelresonemang.

Ska påpekas att vurmandet för gangsterrappare och livsstilskriminella fläckar ner uppsättningen en aning. Latin Kings och Petter tycks ses som old school medan C. Gambino och Yasin hyllas. Roade mig med att läsa ett par av den senares texter (pinsamt nog hyllade av SR och Grammis-jury) vilka dramatikern angett som inspiration under skrivprocessen. Konstaterar att narcissistiska verserna glorifierar brottets bana och föraktar oss vilka prioriterat hederlighet, skötsamhet samt förstår värdet av samhällskontrakt. Att det gullas med farliga individer vars ideal ekar av hänsynslöshet är djupt problematiskt. Lite underligt för övrigt att Jonas Redigs spännande musikläggning knappt alls innehåller hip hop eller någon jazzig improvisation.

Skådespelarna är duktiga, märks att de brinner för att stå på scen, uttrycka sig och gå in i sina rollfigurer. Fast de med trovärdighet gestaltar individer i övre tonåren, har de alla tre examinerats nyligen från motsvarande Scenskolan. Trion har tilldelats stipendier och var för sig gjort flera filmer, varav somliga får premiär senare i år. Nikola Borggård Gavonozov såg jag i Nationen på samma scen, Yohannes Frezgi minns jag från amerikanskt nutidsdrama på Trixter härom året och Sharzad Rahmani har engagerats av Angereds Teater, tagit kandidatexamen i journalistik och digitala medier och dansat hela sitt liv. Lovvärt att de utrustats med myggor och bemödar sig om oftast tillräckligt tydligt uttal. även när deras roller är uppjagade. Grabbarna turas om att i maklig takt cykla runt scenen på sin BMX-cykel, håller skickligt balansen. Rahmani å sin sida visar inte upp sin danstalang, kutar däremot ett varv runt scen.

Vad som tillkom hos Barnteaterakademin (grundades 2005) som en grovmanusbeställning i projektet Nya röster 2021 är en mix av flera utdragna trådar, jämte ett par som förblir kvar på idéstadiet. Ett viktigt inslag riktat direkt till unga målgruppen adresserar vådan av att bli beroende av smart phones och illusionen av att vara mindre ensam när du kommunicerar digitalt istället för IRL. Vidare torde det vara första gången det finns instrument på scen hos Backa utan att de tas i bruk, toner endast antyds. Avslutningsvis kan jag som ingående i en jazz-jury inte låta bli att nämna att jag äger fem skivor med John Coltrane, exempelvis genombrottsplattan Giant Steps som förekommer i pjäsen. Huruvida vad Frezgi redogör för om hans esoteriska utveckling är helt tillförlitligt ska jag låta vara osagt. På premiären blev det omgående stående ovationer. Att jag inte var lika entusiastisk kan också ha berott på besvärande huvudvärk och en förhöjd kroppsvärme som fick mig att tro att jag skulle bli sjuk, vilket lyckligtvis bara var en tillfällig svacka.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in