Stormskärs Maja
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Tiina Lymi
Tanken är att göra en svepande, grandios och oerhört romantisk berättelse som spänner över flera årtionden. Rent spirituellt finns det flera paralleller med Jan Troells två
Wilhelm Moberg-adaptioner Utvandrarna och Nybyggarna. Förvisso utspelas inte Stormskärs Maja på andra sidan jorden men flera tematiska likheter är slående. Det är ett gift par som slåss mot omöjliga odds och där flera situationer prövar livhanken och där vardagen består av kolossala utmaningar. Förhållandet mellan de två huvudpersonerna är också central och blir det primära drivmedlet för berättelsen.
Många gånger om så kolliderar världsomskapande händelser med det vardagliga och skapar massiv friktion. Flera paralleller finns också till ett annat Troell-projekt, Maria Larssons Eviga Ögonblick, som fokuserade på en oerhört självmedveten och målinriktad kvinna som befann sig på en tid och plats som skydde både hennes ambitioner och kön. Även här har vi en huvudperson vars excentriska manér och tankegångar går emot det dåvarande samhällets normer.
Det låter som uppgjort för något storslaget, speltiden på nästan tre timmar understryker också de oerhörda visionerna. Men likt ett klassikt fuskbygge faller allt samman då gummit möter asfalten. För väldigt snart uppenbarar sig den faktiska filmen och dess olika attribut som visar sig vara av ohyggligt låg kvalité. Filmskapare har olika grader av precision och försiktighet då det kommer till att göra film. En del älskar att måla med bred pensel, andra föredrar en skalpell. Ingen av metoderna är rätt eller fel, det beror helt och hållet på i vilken kontext den tillämpas. Men Tiina Lymi som står som regissör har ett rekordartat klumpigt sätt att göra film på. Om vi bortser från att filmen är fullkomligt ointressant visuellt, att scenografi och kostym känns som hämtade från en bod på Skansen, är den övergripande regin förfärande inkompetent. Den livsviktiga romansen – eller de många viktiga nyanser som genomsyrar huvudpersonen, kan inte ens kallas amatörmässiga. Istället har vi att göra med ett handlag som inte ens skulle platsa på en mässa för gycklare. Lymi undviker allt det varsamma och subtila, varenda sekvens presenteras med ett burdust brölande. Personregin är mer eller mindre obefintlig, och då Lymi inte kan tygla filmen som hon vill tar hon till kreativt våld. Varenda beståndsdel av Stormskärs Maja är ihopsatt med en motorsåg och slägga. Istället för att ta sig tiden och låta berättelsen utvecklas naturligt så forceras ständigt händelseförloppet vilket resulterar i en film som känns ofokuserad och stressad. Den klippning som används är minst lika brutal, klippning av den bra sorten skapar flöde, ett liv och en sorts magnetisk kvalité. Detta är istället som att åka på en motorväg bestående av otaliga potthål, det skakar, gör ont och leder till en färd mer helvetisk än den Orfeus tvingades till.
Jag kan inte påminna mig en film som varit såhär rumphuggen och opolerad vad gäller berättarteknik. För att kompensera för bristen på det mesta får vi ett motbjudande soundtrack som gnäller och skär i öronen. Delar som är avsedda att vara intima och finstämda dränks av denna ljudtortyr som passar lika väl som huligantutor på en begravning.
Först i mitten av berättelsen lugnar det ned sig, där får sekvenser och personer lov att i alla fall andas. Då stabiliserar det hela sig en aning och blir högst mediokert men inte outhärdligt. Tyvärr så kommer Lymi på att detta inte går an och avrundar denna mer drägliga sekvens på ett förkastligt vis. Och då det emotionella vulkanutbrottet ska komma blir det endast en patetisk knallpuff. I filmens kanske viktigaste stund, som är menad att slita publikens hjärta i stycken, får vi se den mest skrattretande inkompetens jag sett sedan Rambo Last Blood försökte vrida om tårkanalen.
Amanda Jansson i huvudrollen gör sitt bästa för att skapa ett mångfacetterat och komplext porträtt av den inte helt enkla Maja. Men det hjälper föga då Tiina Lymi leker rövare och regisserar Jansson som om det hela vore ett utdraget skämt.
Stormskärs Maja må har episka kvalitéer men dessa avrättas kallblodigt av värdelös regi och ett allmänt hantverk som lämnar det mesta att önska.