The Settlers
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Felipe Gálvez Haberle
The Settlers är en av de mer konfunderade filmerna på länge. Det handlar inte om att berättelsen är abstrakt eller att filmen prövar tålamodet. Istället är det en rad kreativa beslut som får hjärnkontoret att försättas i lågor. Att göra western utanför de klassiska geografiska platserna verkar vara något av en mikrotrend för tillfället. Först med norska Upproret och nu The Settlers som utspelar sig i Chile och Argentina. Som alltid kan ett miljöombyte göra mirakel för en genre som kan uppfattas som aningen mossig. Men istället för att tillsätta egen krydda har regissören Felipe Gálvez Haberle valt att skapa en sorts hybrid där han kärleksfullt hyllar sina inspirationskällor. Detta innebär att det inte bara blir vinkningar till klassisk western utan även en udda referens till Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.
Den övergripande stilen och dramatiken är dock som hämtad ur valfri film signerad Sergio Leone, framförallt hans dollar-trilogi med Clint Eastwood. Leones filmer ses ofta som den mest renodlade versionen av en westernfilm. Filmerna innehåller våld, dammiga småstäder, män med fantastiska mustascher och ett soundtrack som endast kan betygsättas som mästerligt. Men dollar-trilogin har också en allmän ton som drar åt det oseriösa och rent komiska, inslag som funkar utmärkt i en film där Clint Eastwood drar sin revolver snabbare än Lucky Luke. Med det är inget som bör förekomma i en film som i grund och botten vill berätta en oerhört allvarsam och mörk berättelse.
För berättelsen i The Settlers är av oerhört seriös natur, som undersöker det horribla massmordet på den nord- och sydamerikanska urbefolkningen. Därför uppstår en helt bisarr kontrast då filmen presenteras som ett dråpligt och pojkaktigt matinéäventyr där slagsmål, toxisk maskulinitet och en lättsam nonchalans omger hela filmen. Det visuella är minst lika förbryllande där allt presenteras som en 60-tals western i 4:3 format och ett oerhört sotigt foto som inte heller känns särskilt passande. Än mer otroligt blir det då det rent nostalgiska underhållningsvärdet ofta övervinner det oerhörda mörker som filmen vill lägga stor emfas på.
Denna märkliga underhållningsfaktor, tillsammans med en kort speltid, gör det hela än mer matiné-doftande. Först mot slutet försöker filmen att ändra skepnad genom att dra sig ifrån de utbrända western-klyschorna och göra något som istället påminner om ett detektivarbete. Här börjar filmen – äntligen, framstå som vuxen och målmedveten vad gäller att ta tag i den oerhörda synd som begicks mot urbefolkningen, där tortyr och folkmord ansågs fullt legitimt. Men då berättelsen verkar redo att förhöja sin dramatik är det hela slut.
Det är svårt att inte tycka om flera av segmenten i The Settlers, hela inramningen som kärleksfullt blickar åt de största av klassiker är inspirerande och som ett rent äventyr är det fullt godtagbart. Men då intentionen var att göra något fyllt med svärta kan det endast ses som en förvirring.