Sommar utan vår
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Nuri Bilge Ceylan
För att citera Svenska spel, ”plötsligt händer det”. Från ett land vi sällan får se kulturella yttringar ifrån – än mer sällan film, kommer en svepande och fullkomligt fantastisk berättelse som på ett vördnadsfullt och stilfullt sätt lyckas demonstrera att det finns rent episka kvaliteter i ämnen och platser som tycks vara mer eller mindre obetydliga.
Sommar Utan Vår har dock inte gått förbi obemärkt under fjolåret. Efter en bejublad premiär på Cannes filmfestival – där filmen också tog hem pris för bästa kvinnliga skådespelare, har filmen sannerligen en hög profil. Flera så kallade festivalfavoriter kan visa sig vara otäcka kallsupar, något märkligt sker på de glamorösa festivalerna, en sorts tillfällig hysteri där alltför många filmer hyllas till skyarna. Då filmerna gradvis letar sig ut till allmänheten börjar nykterheten framträda och bejublade favoriter från franska rivieran blir istället stora frågetecken som få – om någon, tar notis om.
Tack och lov är detta inte fallet med Sommar Utan Vår. Regissören Nuri Bilge Ceylan har – till skillnad mot hyllade västerländska regissörers sätt att skildra alldagliga livsöden, en fantastisk uppriktighet och respekt både för sin berättelse och för publiken. Där vi idag har alltför många själviska exhibitionister, som endast konstruerar filmer för att på enklast möjliga väg roffa åt sig Oscarsnomineringar, är det en ynnest att se en film som inte har tillstymmelse till några sådana cyniska ambitioner eller agendor. Bilge Ceylan går istället in med allt han äger och har, han iscensätter allt som om det vore den sista sekvensen han någonsin regisserar. Men istället för att kännas överspänd eller sammanbiten vilar det ett lugn över precis allting. Det behövs inga stora gester, tårdrypande musik eller överdrivet emotionellt skådespel i tron att det skall ge berättelsen substans. Omsorgen och precisionen som vilar över hela filmen är häpnadsväckande. Även om det inte förekommer några bombastiska sekvenser som skakar om hela berättelsen från en dramatisk synvinkel, känns varje trevande steg och obetydlig konversation som nyckelscener.
Berättelsen må vara definitionen av alldaglig, platsen den utspelar sig på likaså. Trots det lyckas Bilge Ceylan att koppla ett järngrepp om tittaren genom att suga in oss i en värld som är utan en enda extraordinär faktor men där dramaturgin och sättet berättelsen förmedlas är trollbindande. Faktorer som att ett antal karaktärer är långt ifrån sympatiska eller att filmen har ett ohyggligt långsamt tempo glöms bort då Bilge Ceylan har en otroligt varsam hand som leder publiken genom speltiden på nästan tre och en halv timme.
Sedan går det inte att undkomma att Sommar Utan Vår är fantastisk från ett visuellt perspektiv. Precis som övriga filmen är inget överdådigt eller pampigt, istället är fotot och miljöerna fantastiskt attraktiva i all sin enkelhet. Filmens fotografer Cevahir Sahin och Kürsat Üresin väljer också att bryta mot flera normer vad gäller komposition, sättet de placerar färger som vanligtvis är menade att dra åt sig blickar på oväntade ställen. Detta leder till att publiken tvingas insupa allt och söka sig efter de viktiga punkterna, något som gör att miljöerna och de eviga snölandskapen känns genuint levande och inte bara som en karaktärslös bakgrund.
Och utöver det fantastiska utseendet och den snillrika personregin har filmen också en oväntat effektivt underfundig humor som ackompanjerar den allmänna melankolin och ensamheten på ett fantastiskt sätt. Det enda som håller tillbaka Sommar Utan Vår från att vara en fullkomlig upplevelse är den tredje akten som är aningen utdragen och inte så pass utvecklad och fascinerande som de första två tredjedelarna. Dock är det svårt att älta över det då vi har att göra med en mestadels fantastisk film som läxar upp de flesta vad gäller förmågan att skapa stor dramatik från det mer eller mindre helt obetydliga.