• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Sagan om Ringen: Striden vid Rohan – ett hafsverk

16 december, 2024 by Elis Holmström

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 december 2024
Regi Kenji Kamiyama

Det är snart ett kvarts århundrade sedan Peter Jacksons första Sagan Om Ringen-film hade premiär. Att påstå att filmtrilogin förändrade liv – bland annat mitt eget, och hela filmindustrin vore närmast en underdrift. Filmerna kan ses som millenniumskiftets version av Star Wars, en filmhändelse så stark och revolutionerade att alla andra storfilmer behövde rätta sig efter trilogins ohyggliga skala, de revolutionerande specialeffekterna och konsten att bibehålla spänning och intresse genom tre filmer.

Men där andra filmserier har kunnat leva vidare och expandera sitt varumärke har Sagan Om Ringen närmast varit latent, trots sin enorma popularitet. Då Jackson återvände till Midgård med sina tre Hobbit-filmer blev resultatet nästan detsamma som då George Lucas gjorde den hårresande dåliga Star Wars-prequel trilogin. Nu senast försökte Amazon i en jättesatsning föra tillbaka Sagan Om Ringen till populärkulturens centrum med Maktens Ringar. Den serien skapade en egen version av Tolkiens sagovärld och som lyckades fånga lite av den magin som originaltrilogin erbjöd.

När nu Warner Bros. bestämt sig för att också försöka ge Sagan Om Ringen nytt liv blir det också genom en prequel, fast i animerat format, mer bestämt anime. Animation har också genomgått en mikrorenässans på senare tid, delvis genom den ökande populariteten av just anime men också den bejublade Netflix-serien Arcane. Att presentera Midgård i ett helt annat format kunde varit ett sätt att skapa en perfekt balans mellan Jacksons magiska originalfilmer och samtidigt karva ut en ny väg framåt. Tyvärr blir mötet mellan öst och väst långtifrån någon euforisk harmoni, istället en bitter påminnelse om att Jacksons originaltrilogi förblir fast i en sorts tidskapsel, evigt perfekt men omöjlig att återskapa.

Warner Bros. själva har inte heller varit alltför självsäkra vad gäller att marknadsföra Slaget Om Rohan. I det material som skickats ut till allmänheten läggs all emfas på att svetsa ihop bilder från de tre spelfilmerna för att understryka kopplingen. Det tyder på en stor osäkerhet, att filmen inte har kraft nog att stå på egna ben, detta onda omen förverkligas också väldigt snart. Den uppenbara osäkerheten genomsyrar varenda sekvens, ständigt görs det klumpiga påminnelser om att vi gör ett återbesök i Jacksons Midgård, både genom små korta slingor av Howard Shores makalösa musik men också miljöer som är identiska med vad som kunde ses i Sagan Om De Två Tornen. Men en imitation är knappast tillräckligt för att engagera. Med tanke på att animation erbjuder andra uttrycksmöjligheter vad gäller dramatik, action och visuell inramning hade det varit synnerligen uppskattat att också låta mer klassiska anime-influenser få ta plats. Vi har i animeserier som Attack On Titan, Jujutsu Kaisen och Demon Slayer sett makalöst storslagna scener men också hänförande action som utklassar flera stora västerländska actionfilmer i sin koreografi och fantasifullhet.

Därför är det närmast paralyserande att konstatera att Slaget Om Rohan, vad gäller det visuella, endast kan beskrivas som medioker – många gånger undermålig. Även om miljöerna är detaljrika och autentiska vad gäller att simulera det vi sett i Jacksons filmer, är karaktärerna platta och inte det minsta uttrycksfulla. Än värre är den faktiska animationen. Trots att filmen använt sig av motion capture-referenser för samtliga karaktärer, hör detta till det stelaste jag sett vad gäller rörelser och flöde. Karaktärerna verkar alla vara drabbade av någon form av allvarlig reumatism i samtliga leder, de rycker fram som en bil som drabbats av återkommande motorstopp. Detta är inte bara visuellt oacceptabelt utan rent distraherande. Utöver detta finns ingen som helst uppfinningsrikedom vad gäller kameravinklar eller klippning, något som det animerade formatet har visat sig så bra att vara innovativ på.

Om det varit den mediokra animationen som stått för den enda åkomman hade det gått att ha överseende. Men även manus – framförallt berättandet, är minst lika stelt och osmidigt. Slaget Om Rohan visar upp de sämsta sidorna av Tolkiens berättande, med otaliga ointressanta sidospår och mikroberättelser som endast de mest fanatiska kan bry sig om. Flera sekvenser och deras upplösningar känns rent ofärdiga, något som tyder på att grundmaterialet varit alltför tunt och viljan till större modifikation inte funnits. Den teatrala dialogen som hos Jackson var fängslande blir här endast klyschig och högtravande.

Vi får inte ens se prov på några episka actionscener där arméer drabbar samman i gastkramande bataljer. Istället är allt destillerat till ett fåtal snustorra fäktningsscener och ett par glädjelösa massekvenser som inte gör något utslag på den episka mätaren.

Slaget Om Rohan kunde varit en perfekt mix mellan det bästa av anime och Tolkiens legendariska världsbygge. Vad vi istället får är ett hafsverk som inte ens hade varit intressant då Sagan Om Ringen hade sin största kulturella relevans. Lägg pengarna på en andra frukost istället.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Åtskilliga höjdpunkter på värmande visbok-release på Aftonstjärnan

15 december, 2024 by Mats Hallberg

12/12 2024

Aftonstjärnan på Hisingen

2021 gav Svenska Akademin ut portalverket En svensk visbok- 99 visor och en psalm vars innehåll sträcker sig från medeltiden fram till visvågen på 60-talet. I höst har det kommit en uppföljande del som tar vid kronologiskt och löper fram till våra dagar. Volymen ( tanken är att den ska recenseras här) har fått titeln En ny svensk visbok – 99 visor och en rapp. Enda kritik som kunnat noteras avser formatet. Vill man läsa noterna vid pianot gör man bäst i att fota av sidan/ sidorna, eftersom det blir ogörligt att ha en volym på 540 sidor uppslagen. Ansvariga för urval, presentationer och kommentarer/ ordförklaringar har Taube-experten och litteraturvetaren David Anthin och hedersdoktorn, pedagogen och vistolkaren Martin Bagge varit. Till saken hör att jag kommit i kontakt med den sist nämndes karriär då vi är jämnåriga och gick i samma skola på såväl högstadiet som i gymnasiet. Och vi ses ibland då vi båda är publik på andras konserter. I höstas var duon värdar för en release-tillställning i Börshuset med bland andra Marie Bergman, Finn Zetterholm och Lena Willemark.

Trots utmaningen i att locka publik veckorna före jul anordnade de i Västsverige boende redaktörerna ett releaseparty också på hemmaplan. Undertecknad hade tid och lust att närvara för att subjektivt dokumentera och lyfta fram tongivande inslag i programmet. Tippar att anrika Aftonstjärnan hade en beläggning på drygt femtio procent vilket inte är fy skam. Flera ur visbokens redaktionskommitté uppträdde. Nuvarande rektor och hennes legendariska föregångare på visutbildningen vid Nordiska folkhögskolan gjorde sammaledes. Invigde kvällen gjorde emellertid ordvige ”attack-trubaduren” Loke Nyberg. Till eget ackompanjemang på fiol och därefter gitarr framförs två av bokens visor. Dels Årstider av Allan Edwall, dels hans egen hit Aldrig mera rädd från 2007, en uppgörelse i rasande tempo i Vysotskijs anda. Ordsvallets frenesi tar oss i besittning. Efter att hört denne underground-visartist på minifestival bokade jag honom som final i samband med årsmöten i SEKO. Planerades tyvärr så illa av kollegor att det enligt uppgift resulterade i ett öken-gig.

Eleverna på ovan nämnda vislinje inramade de professionella artisternas program, genom att i caféet framträda med varsitt val ur boken. Var mer tacksamt för den handfull uttolkare som inledde jämfört med den halva som avslutade. Publiken var av naturliga skäl mer fokuserad inledningsvis. Var och en bidrog med sin särart och samtliga ackompanjerade sig med akustisk gitarr. Har för mig att Melissa Horn-låt förekom två gånger. En danska var tapper, fixade att sjunga på svenska. Minns jag rätt sjöngs låtar av bland andra Peps, Björn Afzelius, Thåström och Alf Hambe.

Egensinnigt otidsenlige vismakaren Gunnar Källström fick det ärofulla uppdraget att inleda livemusiken i huvudprogrammet. Till alldeles utmärkt gitarrspel lanseras egentillverkade Göken är hurtig , en ljuv kärlekssång vars harmonik känns besläktad med Alf Hambe. Rösten framhäver fint varje nyans också i det smått sentimentala alster Mikael Wiehe tonsatte i synt-drapering om en fågel bortom räddning. Källström som tillverkat en mängd trevliga visor på skivor med Fridens liljer skulle närmaste kvällarna återvända till Aftonstjärnan för show med K G Malm. Värdarna förklarar upplägget som nästan alla följer: egen och annans visa vald ur boken.

Arrangörens imponerande line-up innehåller en fixstjärna. Trubaduren med den halvsekellånga karriären i ryggen kan i dessa kretsar inte kallas något annat, efter fyra i princip utsålda releasekonserter (recenserade den första) i våras på samma scen. När jag ger mig till känna och lyckas få en liten pratstund med Dan Berglund efteråt, berättar han att fem av hans alster tagits med i den nya visboken varav tre hämtats från Vildmarken, Martin Bagges favorit ur sparsmakade katalogen.

Vid sin sida på gitarr och mandolin finns i vanlig ordning den oumbärlige Henrik Cederblom. Efter ett par takter i Såna som vi drabbas jag fast jag hört låten flera gånger, ryser av välbehag av auran från Berglund. Nedtonad magi följs upp med ytterligare tidlös hit och som bonus för en filminspelning (material till dokumentär), görs den tyvärr evigt aktuella De mördades fria republik. Det mest verkningsfulla statement som skrivits om förhållanden i Sverige på temat klass. Duons framträdande äger en nimbus av självklar auktoritet.

Stor succé iförd röd grann klänning gör Jenny Almsenius, vilket bekräftas av hur många som tackar henne enskilt efteråt. Hade mina aningar vartåt det kunde ta vägen efter att hyllat artistens Povel-tribut live och på skiva. Beundransvärd närvaro paras med dito vokal förmåga. Almsenius backas förtjänstfullt upp av lyhörde samarbetspartnern Johan Bengtsson på kontrabas och vikarierande gitarrist Henrik Cederblom. Vi får höra hennes intima bidrag till Visboken, en orgiastisk lovsång till ett kärleksrus, i form av jublande walking blues från debuten som hon generad ville skulle glömmas bort. Den åtföljs av sorglustig klassiker av Kristina Lugn, När jag var gift med Herman i arrangemang av Lisa Nilsson/ Mattias Torell. Jennys röstresurser i kombination med hennes utstrålning och Henriks stick renderar i rungande bifall. Faller definitivt för vad artisten och hennes medarbetare åstadkommer på scen.

David Anthin konstaterar att avsevärt fler texter av kvinnor kvinnor förekommer i den nya volymen, vilket avspeglas i galans line-up. Nordiska Visskolans legendariska rektor Hanne Juul medverkar liksom den nuvarande Maud Lindström. Då blir det exempelvis Telegram för fullmånen ( C. Vreeswijk), Lindströms Vacker vid vatten där Johan Bengtssons bassolo river ner applåder och Kent Anderssons svidande vidräkning med överheten i Balladen om brödupproret i en mer reciterande tappning, en stark sak jag hört vid flera tillfällen med Maria Hörnelius live. En för mig obekant röst Katarina A Karlsson, framför tillsammans med Martin Bagge på bohuslänskt ”tungomål” den naturdoftande visa av henne som tryckts i praktverket. Till vardags handleder hon studenter på kandidat- och masternivå och är första alt i RilkeEnsemblen. Juul återkommer med sin gitarr, framför i en lågmäld version hit av Thorstein Bergman som fick genklang med Lill Lindfors.

Fortsätter vi på det feminina temat kan förstås inte Jenny Willén förbigås. Alldeles för länge sedan som jag hörde denna underfundiga varelse. Ska det tillskrivas slumpen eller är hon föga aktiv numera? Kommenterar på ett obetalbart vis hur hon klädd i svart får ta hand om de sorgliga stråken, medan den röda Jenny blivit en publikfavorit genom sin oemotståndliga charm. Hur som helst sjunger Willén bland annat Nu skall nya röster höras (M. Wiehe) och sitt eget fängslande bidrag, en text hon skrivit till låt (Ellorio) signerad gitarristen Krister Jonsson. Utan att göra samma intryck som Almsenius ska sägas att hon sjunger riktigt bra.

Visestradören passar på att hylla flera personer, däribland Stefan Forsén. Exklusivt att få höra denne oldtimer sjunga Harry Martinsson till eget ackompanjemang. Pianisten och kompositören vars hälsa sviktat senaste tiden assisterar Katarina A Karlsson i ett orginal signerat henne. Och den samme framför en intrikat duett med Jenny Willén i en tonsättning av Forsén på en text av Barbro Lindgren. Någon gång ska vi dö/ Nu föds ett barn görs med sådan vibrerande glöd att den utnämns till en av aftonens allra finaste stunder. Nobelpristagarens dikt stöps ytterst kreativt om till en slags konstmusik av snillet Forsén, initiativtagare till Änglaspel som skivdebuterade för fyrtiotvå år sedan.

Hög tid att runda av genom att förmedla vad som hände i extranumret och lyfta fram det emotionella sug som då uppstod. Vi får veta av Martin Bagge att Laleh gått estetiskt program / musik på Hvitfeldtska gymnasiet, att hon sökte sig fram genom att mest ägna sig åt spela trummor i källaren. Kunde någon lärare förutspå vilken superstjärna hon skulle bli? Anförda av Bagge med signifikant Taube – darr på stämbanden ger oss kören och en helt oförberedd Cederblom en mäktig tolkning av En stund på jorden, vars upprinnelse man med fördel kan läsa om i en ny svensk visbok. Framförandet framkallar rysningar av välbehag. Kören låter underbart, sammanfattar med gracil precision firandet av svensk samtida viskonst, i samband med releasen av ett imponerande verk jag lovar att återkomma till.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Fem scener Norén – mycket ångest, mycket alkohol och en hel del skämt om kiss och bajs

14 december, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Fem scener Norén
Av Lars Norén i urval av Markus Öhrn
Regi, scenografi och kostym Markus Öhrn
Ljus Anton Andersson
Musik och ljud Benjamin Quigley, Fabian Grytt Österman, Andreas Carjar-Danielsson
Mask Nathalie Pujol
Dramaturg Anneli Dufva
Foto Sören Vilks
Medverkande Danilo Bejarano, Thérèse Brunnander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Peter Järn, Nemanja Stojanović, Rakel Benér Gajdusek och Jakob Öhrman.
Premiär på Dramatens lilla scen 13 december 2024

Groteskt, burleskt, mycket ångest kring sex, kiss och bajshumor och alkohol och alkohol och ännu mer alkohol och en hel del skämt om mentala problem. För min del har jag svårt att skratta åt sådant men humor är individuell och det var många i publiken som skrattade gott.
Denna föreställning är speciell eftersom scenerna spelas upp av skådespelare förklädda till dockor. Därmed försvinner ansiktsuttryck och ögonen kan inte heller tala med blickar eftersom dessa dockmasker hade stora runda konstgjorda ögon, med ögonvitor och lysande blå pupill i mitten.

Fem scener tagna ur olika Norén-pjäser, spelade av skådespelare med masker för ansikte och peruk för hår – så det ser ut som ett spel av dockor i människostorlek. Jag vill lägga till fyra ord i titeln så den blir: fem scener Norén i urval av Markus Öhrn.
Om jag skulle välja fem scener ur Noréns dramer som skulle representera min syn och mina upplevelser av vad Lars Noréns dramer betyder för mig skulle det bli fem helt annorlunda scener. Fast å andra sidan tycker jag att scener förlorar sitt djupa innehåll när de tas bort från sitt sammanhang.

Om man klipper ut ett citat utan att ha dess sammanhang kan citatet självklart få ett helt annan betydelse än det var tänkt att ha när det sades. Det blir samma sak när en scen klipps ut ur från sitt sammanhang. I Markus Öhrn version blir Norens fem små scener groteska, fyllda av skämta om sex, kiss och bajs och mycket alkohol och oändligt mycket ångest. Den första scenen av Öhrns utvalda fem är för mig mycket mer präglad av Ingmar Bergman fast utan den omsorg och medkänsla som Bergman trots allt visar de människor med psykisk sjukdom som han skildrar i sina dramer och filmer.

För mig är dessa fem scener inte ett utval av vad Lars Noréns dramer säger mig. Förmodligen är det däremot Markus Öhrns uppfattning. Och det är självklart inget fel med det. Vi är alla olika och alla är vi unika och därför ser vi dramatik på olika sätt. Denna föreställnings styrka är dess experimenterande. Något liknande har inte visats på en svensk teaterscen på många år. Skådespelarna förvandlas till dockor i människostorlek och måste uttrycka sig med förvrängd röst och med stelare kroppsrörelser än i andra pjäser. Av och till är det som spelas upp på scen som levandegjord tecknad serie, Norén i serietidnings-format.

Markus Öhrn säger i en intervju på Dramatens hemsida:
– Vi försöker inte på något sätt täcka Noréns hela otroliga produktion, utan vi försöker kanske på något sätt skapa en bild av ett liv. Inte Noréns liv, men en kronologi med familj, kärlek, sjukdom, demens och död, saker vi alla kommer att möta i våra liv.

De fem scenerna är hämtande ur följande pjäser:
Scen 1: Hebriana
Scen 2: 3.31.93 Här är Kulturbloggens recension av 3.31.93
Scen 3: 3.31.93.
Scen 4: Så enkel är kärleken
Scen 5: Andante
Utan tvekan är dessa fem scener knasiga, groteska, bisarra, absurda, med många skämt om sexdrifter och alkoholism och psykiska besvär. Men humor och vad vi skrattar åt är individuellt och många skrattade på premiären och hade uppenbart roligt.
Ett högt betyg får föreställningen för hur ljud, musik och ljus var en enastående helhet som bar föreställningen. Skådespelarna måste också få beröm för sina insatser. Att spela förvandlade till dockor kräver en hel del.

Om Markus Öhrn:
Markus Öhrn, regissör och bildkonstnär, gör nu sin första stora uppsättning på en svensk teater, efter att i många år varit uppmärksammad på de internationella scenerna. Nyligen gjorde han till exempel en hyllad uppsättning av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap på Volkstheater i Wien och hans Phobia på Nowy Teatr i Warszawa har spelat för fulla hus och blivit uvald att medverka på årets teaterbiennal i Venedig. Under våren 2024 hade han också en mycket uppmärksammad separatutställning på Bonniers konsthall – Requiem för Eva-Britt och han erhöll TCO:s kulturpris för 2024. På Dramaten har han tidigare gjort The Unknown, tolv halvtimmeslånga performances av honom själv och inbjudna gäster, som gavs utan någon förhandspresentation till besökarna.

Om Lars Norén:
Lars Norén (1944-2021) är en av den samtida svenska teaterns mest inflytelserika personer. Han slog igenom som dramatiker med pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud på tidigt 1980-tal och upphörde därefter aldrig att vara aktuell på svenska scener, eller i media. Han var också verksam som regissör, teaterchef, poet och författare. Hans omfångsrika dagböcker som gavs ut i flera volymer med start 2008 väckte stor uppmärksamhet. Dramaten har spelat mycket av Noréns dramatik sedan Fursteslickaren 1973.

ccccc

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Lars Norén, Teaterkritik

Filmrecension: Kraven The Hunter – oinspirerad, själlös

13 december, 2024 by Elis Holmström

Kraven the Hunter
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 december 2013
Regi J.C. Chandor

Sony och deras försök att ta en del av den massiva framgångssagan som är Marvel Studios och deras MCU når nu ytterligare en bottennotering med Kraven The Hunter. 2024 har varit ett prövningens år för Sony och deras rumphuggna Spider-Man-filmer utan Spider-Man, som endast kan nyttja antagonister och bifigurer från den legendariska superhjälten men inte superikonen själv.

Detta har lett till nedbantat skräp som på alla sätt och vis försöker göra en höna av en fjäder. Alltifrån ultrakalkonen Morbius till årets monstruösa pina Madame Web, en film så usel att den inte ens förtjänade ett betyg. För ett par månader sedan hade Venom The Last Dance premiär, även den ett kolossalt fiasko som kändes slarvigt, påskyndat och fullkomligt ointressant.

När det nu blivit dags för den – vanligtvis, duktiga Aaron Taylor-Johnson att ta sig en ännu en klassisk Spider-Man antagonist skjuter Sony och regissören J.C. Chandor ut bröstet och menar stolt att detta är en vuxnare film, försedd med en hög åldersgräns. Åldersgränsen borde utlova inte bara än mer brutalt våld utan även en mer komplex berättelse som – likt serietidningarna i vilka Kraven medverkar, dyker djupt ned i dennes psykologi och där den mentala kampen är minst lika rafflande som den fysiska. Men de där tankarna om eventuell potential är bara att skicka ned i förbränningen. Kraven The Hunter är ännu en gång ett bevis på att Sony har ett mål med sin satsning, nämligen att sakta men säkert göra allt som är Spider-Man relaterat närmast radioaktivt vad gäller spelfilm.

För precis som Madame Web och Morbius är Kraven The Hunter en oinspirerad, själlös och fullkomligt glädjelös historia som bygger hela sitt fundament på klyschor och klichéer. I ärlighetens namn är det svårt att ens författa en recension, hela åbäket kan bäst beskrivas som dravel kryddat med urusla specialeffekter och ett manuskript som är träigare än ett IKEA-lager. Att filmen försenats med nästan två (!?) år är föga förvånande då det som presenteras tangerar att knappt kunna kategoriseras som spelfilm. Manuskriptet är en frånstötande sörja som likt en sömnig zombie stapplar fram genom ett träsk av idiotisk berättarteknik, värdelös struktur och skådespelare som alla ber om nåd. Aaron Taylor-Johnson som vanligtvis brukar bjuda på stabilt skådespel bjussar här på två saker i överflöd, grymtande och evighetsscener där han visar upp sin vältränade kropp. Vad gäller substantiellt skådespel är den delen försvinnande liten för att inte säga obefintlig. Ariana DeBose ser ut att vilja fly inspelningen med gråten i halsen. Russel Crowe rosslar hejdlöst och verkar lika road som då han spelade Henry Jekyll i The Mummy med Tom Cruise. Men nämnda aktörer klarar sig fint då de ställs bredvid det så kallade skådespeleriet som Christopher Abbott och Alessandro Nivola demonstrerar. Båda dessa herrar bör efter sina insatser här se sig om efter att ingå i ett vittnesskyddsprogram med tanke på de oförätter som de utsatt filmmediet för.

Den höga åldersgränsen till trots är de faktiska actionscenerna patetiska. Även om det spills blod framstår det artificiellt och ihåligt. Det är precis som då Zack Snyder släppte sin barnförbjudna version av Batman V. Superman, då det lagts till artificiellt blod som fick varje actionscen att likna ett fanprojekt på internet. Ingenting framstår det minsta genuint, de många avrättningarna är lika uppseendeväckande och chockerande som ett besök på julottan. Att specialeffekterna dessutom endast kan beskrivas som groteska gör det inte mycket bättre.

Som kronan på verket har Kraven The Hunter en dialog som måste hämtats rakt ur filmhelvetet. Här finns repliker och kommentarer som utan tvekan kan stoltsera med att vara några av de sämsta och mest forcerade som skådats i filmhistorien. J.C. Chandor gör inte ens ett försök att få filmen att verka sammanhållen eller det minsta logisk, detta är ett virrvarr av usla sekvenser som satts ihop till ett brölande, frånstötande fult och hejdlöst tråkigt monster.

Att ännu en fantastisk karaktär har dräpts av ren och skär inkompetens av Sony Pictures och deras kolossala klåfingrighet får blodet att koka, samtidigt går det inte att undkomma att känns viss medkänsla för alla inblandade. Ingen kan egentligen skratta åt något såhär förundransvärt uselt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Levande och döda i Winsford – tanken bättre än resultatet

13 december, 2024 by Elis Holmström

Levande och döda i Winsford
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 december
Regi: Caroline Ingvarsson

Håkan Nesser är känd för att skriva lättillgängliga och välskrivna böcker vars språk och berättande är ypperligt. På film har få – om några, av dessa kvalitéer manifesterat sig. Alltifrån de fasansfulla Van Veeteren-adaptionerna till filmatiseringen av Kim Novak Badade Aldrig I Genesarets Sjö, har Nesser i filmformat knappast gjort sig värdig några större hyllningar. Levande Och Döda I Winsford vänder inte heller på denna negativa trend vad gäller att filmatisera Nessers litteratur. Likt alltför många filmer på senare tid är David Fincher-inspirationerna närmast pinsamma, detta genom ett sylvasst foto försett med dova färgfilter.

Förhoppningen är att göra en suggestiv, långsam och klurig film som gärna spelar på det övernaturliga och psykologiska. Det är klassiska inslag för de bästa av thrillers, men tanken är betydligt bättre än slutresultatet. Caroline Ingvarsson som regisserar gör sin långfilmsdebut och växtvärken är märkbar, Ingvarsson behärskar inte den kirurgiska precision som en förstklassig thriller behöver. Flera sekvenser som borde göra publiken lika spänd som pianotrådar blir istället till stapplande antiklimax. Berättartekniken är också alltför grovhuggen för att någonsin engagera, flera av de mysterium och oklarheter som filmen vill omvandla till spänningsmoment fallerar likt ett SL-tåg då snön anländer, detta då saker och ting är alltför uppenbara.

I flera scener verkar Ingvarsson desperat vilja försöka övertyga om att spänningen är fullkomlig och att vad som helst kan hända, tyvärr kan ingen som sett mer än en film i sitt liv köpa det. Och trots konstant hotfull musik och udda kameravinklar – menade att skapa en känsla av olust, är spänningshalten lika med noll.

Dessutom är personregin och karaktärsgalleriet lika intressant som en värmefläkt för en person som just försatts i lågor. En isande kyla genomsyrar varenda person och inte ens de moment som är menade att visa på njutning eller positiv personlighetsförändring framstår som något annat än döda byggnadsblock som klumpigt skall ta berättelsen framåt.

Filmens avslut kan bara summeras som fullkomligt hopplöst då filmen misslyckats kolossalt med uppgiften att engagera eller presentera något som kan betygsättas som intressant. Speltiden på löjligt korta nittio minuter känns många gånger som det dubbla. Levande Och Döda I Winsford vill skrämma och upphetsa men den bästa reaktionen från publiken är en axelryckning och ett enda långt ’’jaha’’ då eftertexterna rullar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 161
  • Sida 162
  • Sida 163
  • Sida 164
  • Sida 165
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in