Recension

The Fall Guy
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi David Leitch

David Leitch inledde sin karriär som stuntman men samarbetet med Chad Stahelski, som resulterade i den första filmen om dödsmaskinen John Wick, gjorde Leitch till en oerhört eftertraktad actionregissör. Koreografin i filmen med Keanu Reeves i huvudrollen var så pass ikonisk att begreppet gun fu blev känt för den stora massan. Och de brutala, blodiga och evighetslånga actionscenerna har lett till en rad filmer som försökt imitera men också utveckla konceptet. Framförallt den snillrika Nobody som lyckades införa lite – behövlig, svart komik. Leitch har däremot prövat lyckan i en rad olika projekt, däribland Atomic Blonde, Deadpool 2 och Hobbs & Shaw. Ingen av dem har erbjudit briljant filmskapande, däremot oerhört god underhållning. Den senaste tiden har dock Leitch börjat vackla, först med parentesen Bullet Train och nu med The Fall Guy som endast kan beskrivas som en gruvlig besvikelse, även med sansade förväntningar.

Konceptuellt kunde Leitch skapat en riktig actionpärla med förmåga att hylla den sorts tragiskt bortglömd actionkomedi som bäst representeras av den fantastiska True Lies av James Cameron. I True Lies blandas otroligt komplexa stunts och specialeffekter med löjlig komik i en kombination som är genialisk. Att The Fall Guy också belyser några av filmvärldens mest bortglömda medlemmar – stuntmän och kvinnor, känns än mer passande. Framförallt med tanke på Leitch karriär som stuntman men också för att det nu pågår en debatt om att Oscarsjuryn bör addera en kategori för bästa stunts.

Men filmens titel är tyvärr alltför indikativ för filmens allmänna kvalité, vi har nämligen att göra med ett platt fall. Trots att beståndsdelarna lovar gott och det finns potential resulterar det i absolut ingenting. Leitch och manusförfattarna Drew Pearce och Glen A. Larson vill gärna skoja med dagens filmproduktion, hur digitalteknik gärna ersätter praktiska effekter och de oerhörda lager av byråkrati som gör det omöjligt att helt fullfölja sina visioner. Verktyget för denna satir blir givetvis kopiösa mängder ironi samt en rad olika filmreferenser, inslag som kan fungera – om de iscensätts med finess, men framförallt, övertygelse. Istället blir detta bara till fyrkantig utfyllnad, det kvittar att Leitch försöker lägga emfas på sina skämt eller att karaktärerna citerar klassiska filmcitat när humorn är fullkomligt impotent. Mer än något annat är komiken – precis som hela filmen, ansträngd och inte det minsta genuin, det finns ingen som helst glädje eller entusiasm i vansinnet – oavsett om det gäller action eller den helt absurda berättelsen. Allting känns nervöst, frustrerat, mekaniskt och moloket. Att berättelsen lever ett eget liv och är lika seriös som en svensexa borde inte vara något större hinder eftersom tanken endast är att skapa en lättsam slutprodukt. Problemet är att ingen – varken de medverkande eller publiken, har det minsta roligt.

Filmens ensemble – med Ryan Gosling, Emily Blunt och Winston Duke, må vara förstklassig och borde ge oändliga möjligheter, framförallt eftersom som nämnda trio många gånger om visat att de behärskar både äventyr och humor. Men när de kämpar med ett manus och en regissör som verkar ha tappat gnistan, spelar det ingen roll. Gosling är också tillbaka i sitt stela och charmlösa skådespel och kanaliserar inte den humoristiska briljans som kunde ses i förra årets mästerliga Barbie med hans legendariska insats som Ken. Blunt har kvar sin stoiska charm och karisma men har att göra med material som är så magert att inte ens ett mikroskop skulle kunna uppfatta det.

Dock spelar väl detta ingen roll om vi får actionscener som får salongen att skaka, där koreografin och uppfinningsrikedomen har mer sprängkraft än någon explosion? Men även här blir det inget annat än ytterligare en axelryckning. Även om The Fall Guy erhållit en plats Guiness rekordbok, för att ha utfört en sekvens innehållande flest så kallade ’’cannon rolls’’ i filmhistorien, finns ingenting här som imponerar eller förtrollar som någon av de många eldstrider Letich gett oss tidigare. Till och med Hobbs & Shaw hade en mer spektakulär biljakt genom Londons gator än något vi får se här.

The Fall Guy har all potential i världen att vara ett underhållningspaket av första klass men allt spolieras av ett fantasilöst manus, sömnigt genomförande och en chockerande brist på scener som får käken att nudda golvet.

Scapegoat
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Marcus Ovnell

I en scen från den fantastiska Batman Mask Of The Phantasm kraschlandar den titulära hjälten och hans ärkefiende Joker rakt ned i marken efter en intensiv strid i luften. Batman flåsar och stönar, Joker spottar ut blod ur munnen och säger att han för första gången inte kan komma på något vitsigt att säga. Ungefär så känns det efter att stiga ut från salongen då eftertexterna till Scapegoat rullar. Att finna orden för den apokalyps som utspelar sig i knappt 90 minuter är omöjligt.

Vad tanken med Scapegoat är går inte att säga. Inte är det att berätta en brottshistoria eller vara ett samhällskritiskt inlägg om gängkriminalitet. Manus består av en rad osammanhängande scener som är befriade från alla former av positiva adjektiv. I en tid då artificiell intelligens härjar fritt och en allmän farhåga om en gradvis ersättning av mänsklig kreativitet nalkas lyckas Scapegoat bli ett gott argument för varför maskiner bör få ta över författarskap. För inte ens en iskallt kalkylerande robot skulle kunna utsätta någon för det hutlösa skräp som publiken tvingas bevittna här. Berättarkonsten som visas upp borde skickas raka vägen till ett högsäkerhetsfängelse då den utför brott mot hela filmmediet med sitt hutlösa kaos och vanvett.

Om nu den så kallade berättelsen är av sällsynt usel kvalité är dialogen något som Folkhälsomyndigheten bör ta tag i med omedelbar verkan för att förskona det svenska folket från oåterkalleliga skador. Till och med det dravel som Hallmarks karaktärer häver ur sig är poetiskt under i jämförelse med detta. Överlag är det svårt att göra en anständig analys då filmen är en strukturell gyttja där ren och skär dynga sys ihop till att likna ett Frankensteins monster.

Därför är det inte konstigt att Marika Lagercrantz agerar som om hon är redo att inta klammerställning, för att rädda sig ifrån den ohyggliga krasch som väntar. Resten av skådespelarna har inte samma klarsyn och vandrar istället rakt ut på plankan och ned i vattnet där hajar väntar på middagen. Precis som allt annat i Scapegoat är det ingen idé att göra någon djupdykning eller förklara vad problemet är med skådespelet. Rötan är total vart man än tittar, om en Geiger-mätare medfördes i salongen skulle den utan tvekan implodera då mängden livsfarlig strålning som skjuts ut från bioduken är i paritet med härdsmältan i Tjernobyl.

Scapegoat är inte en film, det är en hälsofara. Någonstans mot filmens mitt har sinnelaget kollapsat, själen sugits in i biostolen och hoppet för framtiden försvunnit. Detta är ett överfall på filmkonsten som måste undvikas för alla som värderar sinnesfriden.