Challengers
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Luca Guadagino
Luca Guadagino har en lång karriär bakom sig med en rad filmer som både blivit bejublade och bespottade. Men det stora internationella genombrottet kom först 2017 med Call Me By Your Name. Den råa romansen som utspelade sig i Italien tog de flesta – bortsett från undertecknad, med storm och sköt Timothée Chalamet till himmelen som en av nutidens mest populära filmstjärnor.
Guadagino själv fick också helt andra möjligheter och kapitaliserade genast med att göra en remake av Dario Argento klassikern Suspiria. En film som innebar ett omedelbart nödstopp i den då uppåtgående karriären. För även om det fanns gott om chockmoment och ekon från originalfilmen, var Suspiria årgång 2018 rent dravel som – förutom stilfulla visuella egenskaper, inte var värd någons uppmärksamhet. Och medan Chalamet mer eller mindre gått från klarhet till klarhet har Guadagino istället slirat runt med filmer som – tematiskt och genremässigt, spretat åt alla håll och kanter. Däribland en dokumentär om skomakaren Salvatore Ferragamo, tv-serien We Are Who We Are samt en och annan kortfilm. Inget av projekten har lett till samma euforiska respons som Call Me By Your Name. Men när nu den omåttligt populära, trendiga och charmanta skådespelaren Zendaya samarbetar med Guadagino, som både huvudrollsinnehavare och producent, finns förhoppningar om en kursändring.
Och nog visar sig Zendaya vara filmens hemliga vapen. Eftersom Guadagino alltid regisserat sina ensembler utan vidare elegans eller omsorg behövs en aktör med utstrålning och naturlig karisma för att kompensera. Zendaya har detta i överflöd och lyckas framförallt kanalisera ett imponerande fysiskt skådespel i de scener hon spelar tennis. Här förmedlas en otrolig kinetisk energi som kombineras med en sorts råbarkad koreografi som understryker hur otroligt imponerande atletisk briljans kan vara att bevittna.
Men ungefär där slutar lovorden, för Challengers är inte en film som vill övertala publiken om vilken otrolig sport tennis är. Istället är det ett juvenilt och såsigt kärleksdrama som ger navelskådande en ny innebörd. För där scenerna innehållandes tennis är iscensatta med flera snillrika visuella knep, där kameravinklar konstant ändrar perspektiv och låter oss följa händelserna på oerhört innovativa sätt, är själva berättelsen med ett triangeldrama i centrum mest barnslig och inte det minsta romantisk, än mindre erotisk. Guadagino vill mer än något annat skapa en film med en sexuell spänning där gamla emotionella sår leder till känslosamma vulkanutbrott där förlorad kärlek och avundsjuka duellerar utan hänsyn till något eller någon.
Konceptet må låta spännande och som uppgjort för lite klassisk relationsfriktion som gjort sig så bra på bio i otaliga exempel. Några medryckande sammandrabbningar eller verbala slagfält blir det dock aldrig tal om. Guadagino kör fast i en berättarteknik som påminner om de sämsta av realitysåpor, med löjliga verbala utläggningar och patetiska metaforer.
Ingenting känns det minsta trovärdigt eller äkta, än mindre intressant. Dialogen som är menad att vara sensuell – i många fall uppkäftig, framstår snarare löjeväckande och klen. Att könsord och svordomar haglar kvittar, det hela känns pubertalt och omoget. Det blir än värre av att filmens karaktärer är makalöst osympatiska, själviska och beter sig som förvuxna barn. Guadagino har en försmak för det goda livet, något vi kunde se i Call Me By Your Name, men till skillnad mot andra filmskapare som ifrågasätter överflöd och absurda privilegium verkar Guadagino aspirera på att själv bosätta sig i något av de makabert lyxiga hotellrum som vi får spendera tid i. Där American Psycho författaren Bret Easton Ellis lyckas göra lyxmärken och dekadens till något både komiskt och upprörande är vältrandet i absurd lyx här rent provocerande.
Utöver detta verkar Luca Guadagino tappat sitt sunda förnuft vad gäller att implementera musik. Soundtracket som komponerats av Trent Reznor och Atticus Ross är förvisso pulserande och hade gjort sig utmärkt i en renodlad actionfilm. Men när det kommer dundrandes mitt i scener, som hade mått bra av total tystnad, blir resultatet som bäst konfunderande och i sämsta fall skrattretande.
Och där Zendaya i alla fall har karisma och utstrålning kan detsamma inte sägas om motspelarna Mike Faist och Josh O’Connor som är hopplöst anonyma.
Challengers dröm om att vara ett erotiskt och vågat triangeldrama misslyckas kapitalt i och med juvenilt berättande, slarvig regi och ett antal skådespelare utan förmåga att agera. Utan Zendaya hade det hela behöva utvisas från plan med omedelbar verkan.