The Fall Guy
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi David Leitch
David Leitch inledde sin karriär som stuntman men samarbetet med Chad Stahelski, som resulterade i den första filmen om dödsmaskinen John Wick, gjorde Leitch till en oerhört eftertraktad actionregissör. Koreografin i filmen med Keanu Reeves i huvudrollen var så pass ikonisk att begreppet gun fu blev känt för den stora massan. Och de brutala, blodiga och evighetslånga actionscenerna har lett till en rad filmer som försökt imitera men också utveckla konceptet. Framförallt den snillrika Nobody som lyckades införa lite – behövlig, svart komik. Leitch har däremot prövat lyckan i en rad olika projekt, däribland Atomic Blonde, Deadpool 2 och Hobbs & Shaw. Ingen av dem har erbjudit briljant filmskapande, däremot oerhört god underhållning. Den senaste tiden har dock Leitch börjat vackla, först med parentesen Bullet Train och nu med The Fall Guy som endast kan beskrivas som en gruvlig besvikelse, även med sansade förväntningar.
Konceptuellt kunde Leitch skapat en riktig actionpärla med förmåga att hylla den sorts tragiskt bortglömd actionkomedi som bäst representeras av den fantastiska True Lies av James Cameron. I True Lies blandas otroligt komplexa stunts och specialeffekter med löjlig komik i en kombination som är genialisk. Att The Fall Guy också belyser några av filmvärldens mest bortglömda medlemmar – stuntmän och kvinnor, känns än mer passande. Framförallt med tanke på Leitch karriär som stuntman men också för att det nu pågår en debatt om att Oscarsjuryn bör addera en kategori för bästa stunts.
Men filmens titel är tyvärr alltför indikativ för filmens allmänna kvalité, vi har nämligen att göra med ett platt fall. Trots att beståndsdelarna lovar gott och det finns potential resulterar det i absolut ingenting. Leitch och manusförfattarna Drew Pearce och Glen A. Larson vill gärna skoja med dagens filmproduktion, hur digitalteknik gärna ersätter praktiska effekter och de oerhörda lager av byråkrati som gör det omöjligt att helt fullfölja sina visioner. Verktyget för denna satir blir givetvis kopiösa mängder ironi samt en rad olika filmreferenser, inslag som kan fungera – om de iscensätts med finess, men framförallt, övertygelse. Istället blir detta bara till fyrkantig utfyllnad, det kvittar att Leitch försöker lägga emfas på sina skämt eller att karaktärerna citerar klassiska filmcitat när humorn är fullkomligt impotent. Mer än något annat är komiken – precis som hela filmen, ansträngd och inte det minsta genuin, det finns ingen som helst glädje eller entusiasm i vansinnet – oavsett om det gäller action eller den helt absurda berättelsen. Allting känns nervöst, frustrerat, mekaniskt och moloket. Att berättelsen lever ett eget liv och är lika seriös som en svensexa borde inte vara något större hinder eftersom tanken endast är att skapa en lättsam slutprodukt. Problemet är att ingen – varken de medverkande eller publiken, har det minsta roligt.
Filmens ensemble – med Ryan Gosling, Emily Blunt och Winston Duke, må vara förstklassig och borde ge oändliga möjligheter, framförallt eftersom som nämnda trio många gånger om visat att de behärskar både äventyr och humor. Men när de kämpar med ett manus och en regissör som verkar ha tappat gnistan, spelar det ingen roll. Gosling är också tillbaka i sitt stela och charmlösa skådespel och kanaliserar inte den humoristiska briljans som kunde ses i förra årets mästerliga Barbie med hans legendariska insats som Ken. Blunt har kvar sin stoiska charm och karisma men har att göra med material som är så magert att inte ens ett mikroskop skulle kunna uppfatta det.
Dock spelar väl detta ingen roll om vi får actionscener som får salongen att skaka, där koreografin och uppfinningsrikedomen har mer sprängkraft än någon explosion? Men även här blir det inget annat än ytterligare en axelryckning. Även om The Fall Guy erhållit en plats Guiness rekordbok, för att ha utfört en sekvens innehållande flest så kallade ’’cannon rolls’’ i filmhistorien, finns ingenting här som imponerar eller förtrollar som någon av de många eldstrider Letich gett oss tidigare. Till och med Hobbs & Shaw hade en mer spektakulär biljakt genom Londons gator än något vi får se här.
The Fall Guy har all potential i världen att vara ett underhållningspaket av första klass men allt spolieras av ett fantasilöst manus, sömnigt genomförande och en chockerande brist på scener som får käken att nudda golvet.