Scapegoat
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Marcus Ovnell
I en scen från den fantastiska Batman Mask Of The Phantasm kraschlandar den titulära hjälten och hans ärkefiende Joker rakt ned i marken efter en intensiv strid i luften. Batman flåsar och stönar, Joker spottar ut blod ur munnen och säger att han för första gången inte kan komma på något vitsigt att säga. Ungefär så känns det efter att stiga ut från salongen då eftertexterna till Scapegoat rullar. Att finna orden för den apokalyps som utspelar sig i knappt 90 minuter är omöjligt.
Vad tanken med Scapegoat är går inte att säga. Inte är det att berätta en brottshistoria eller vara ett samhällskritiskt inlägg om gängkriminalitet. Manus består av en rad osammanhängande scener som är befriade från alla former av positiva adjektiv. I en tid då artificiell intelligens härjar fritt och en allmän farhåga om en gradvis ersättning av mänsklig kreativitet nalkas lyckas Scapegoat bli ett gott argument för varför maskiner bör få ta över författarskap. För inte ens en iskallt kalkylerande robot skulle kunna utsätta någon för det hutlösa skräp som publiken tvingas bevittna här. Berättarkonsten som visas upp borde skickas raka vägen till ett högsäkerhetsfängelse då den utför brott mot hela filmmediet med sitt hutlösa kaos och vanvett.
Om nu den så kallade berättelsen är av sällsynt usel kvalité är dialogen något som Folkhälsomyndigheten bör ta tag i med omedelbar verkan för att förskona det svenska folket från oåterkalleliga skador. Till och med det dravel som Hallmarks karaktärer häver ur sig är poetiskt under i jämförelse med detta. Överlag är det svårt att göra en anständig analys då filmen är en strukturell gyttja där ren och skär dynga sys ihop till att likna ett Frankensteins monster.
Därför är det inte konstigt att Marika Lagercrantz agerar som om hon är redo att inta klammerställning, för att rädda sig ifrån den ohyggliga krasch som väntar. Resten av skådespelarna har inte samma klarsyn och vandrar istället rakt ut på plankan och ned i vattnet där hajar väntar på middagen. Precis som allt annat i Scapegoat är det ingen idé att göra någon djupdykning eller förklara vad problemet är med skådespelet. Rötan är total vart man än tittar, om en Geiger-mätare medfördes i salongen skulle den utan tvekan implodera då mängden livsfarlig strålning som skjuts ut från bioduken är i paritet med härdsmältan i Tjernobyl.
Scapegoat är inte en film, det är en hälsofara. Någonstans mot filmens mitt har sinnelaget kollapsat, själen sugits in i biostolen och hoppet för framtiden försvunnit. Detta är ett överfall på filmkonsten som måste undvikas för alla som värderar sinnesfriden.