Recension

Av George Orwell

Bearbetning och regi: Monica Wilderoth

Scenografi och kostymdesign: Josefin Hinders

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Kompositör & ljuddesign: Jonas Redig

Maskdesign: Josefin Ekerås

Videodesign: William Sjöberg

Skådespelare: Agnes Hargne Wallander, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Adel Darwish, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka, Oliver Andersson och Gunnar Klint (praktikant)

Från 14 år

Premiär Lindholmen Hisingen 6/3 2025

Spelas till och med 19/5

Det är frestande att vara ytterst kortfattad. Skriva att uppsättningen är bra, att den med kuslig emfas visar vilka uttryck förtryck mot egna befolkningen kan ta sig, inte olikt hur det ser ut i flera av världens diktaturer. Vad föranleder tanken? Jo, att i Oceanien och provinsen där 1984 utspelas råder ett kontinuerligt arbete kring giltig ordbok. Språkliga nyanser förbjuds och ett automatiserat befallande språkbruk istället påtvingas medborgarna. Utplånandet av valörer och dess konsekvenser åskådliggörs i omgångar i denna lyckade bearbetning. Ett uttryck som introduceras för att täcka in hela skalan från något oönskat till något avskyvärt blir således ”ogod”. Men som läsare av mina recensioner känner till fungerar inte min hjärna på det distinkta viset när scenkonst ska bedömas, sättas i en kontext.

Låt mig börja med författaren istället för det mytomspunna verket. George Orwell (1903-1950) var inte bara författare utan också en journalist och essäist. Han kom från övre medelklass, gick på Eton och tjänstgjorde som kolonialpolis i Burma. När han fick sin största framgång med dystopin 1984 låg storrökaren drabbad av tuberkulos på sanatorium och dog endast ett halvår efter romanen gavs ut. Han var nog bara vagt medveten om sin främsta succé jämte Djurfarmen. Båda romanerna kan ses som en socialistisk patriots skoningslösa dissekering av och varning för diktaturer och är främst baserade på stalinismens illdåd. Av mannen döpt till Eric Arthur Blair har jag förutom 1984 läst minst fyra titlar. Har två av dem i bokhyllorna plus en biografi. Intresset för författarskapet uppstod efter att Snappa efter luft ingått i kurslitteraturen på Engelska A för över fyrtio år sedan. Fick blodad tand och den pastoralt inriktade historien om förgängelse, förlorad ungdom och skepsis mot moderna påfund studerades därför i en C-uppsats ett par år senare. Då lästes naturligt nog en hel del om och av Orwell utöver studiet av nämnda välkomponerade, fast betydligt mindre omtalade bladvändare. Apropå dystopisk skönlitteratur kan flikas in att jag läst Ray Bradburys klassiker som filmats och Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler.

Föreställningen pågår i en akt under cirka åttio minuter och elever från åttonde klass anses ha förmåga att tillägna sig verket. Har inte tidigare sett någon uppsättning och både upplevelsen av filmen (kuriöst nog premiär 1984 med musik av Eurythmics och John Hurt och Richard Burton med minnesvärda insatser) och läsningen ligger långt tillbaka i tiden, vilket försvårar jämförelser. Vad kan Monica Wilderoth ha tillfört och vad har strukits? Regissören som också är lärare, teaterchef och skådespelat har som drivkrafter att problematisera klass och kön. Har sett henne i ensemblen för Sylvi och I Annas garderob på Göteborgs Stadsteater. Lättad noterar jag efter premiären att inga direkta samtidsmarkörer förekommer, vilket nog inte hindrar att intellektuellt ohederliga kollegor kommer dra paralleller till Trump. Egentligen perverst med tanke på att tillämpad kommunism orsakat mångdubbelt fler offer än till och med nazisternas illgärningar.

Tillägnar mig introduktionen i programmet. Wilderoth menar att anpassningen till omänskliga förhållanden är det värsta med Orwells alarmistiska framtidsvision. Hur robust måste en demokrati vara för att fungera? Enligt regissören är det av största vikt att utifrån uppsättningen diskutera frågor om makt, ansvar och frihet. Och vem kan med förnuftet i behåll argumentera emot? Inte utan att jag undrar hur väl insatt regissören är i vad som försiggår i Orwells Storbritannien. En djupt splittrad nation som riskerar att implodera på grund av folklig avsky orsakad av en regering som som negligerat eskalerande brottslighet och ekonomisk oro, istället fängslat människor för att de verbaliserat protester på sociala medier.

En stor brist hos till exempel MSM, politiker, myndigheter, lärosäten, kulturvärlden (dit våra teatrar hör) och sociala medier är dock förödande för konstruktiva samtal. Syftar på i vilken hög grad människor styrs av känslor när de argumenterar, att wokeismen rotad i marxistisk värdegrund oavsett fakta, bestämt vilka som är offer respektive förövare. Av det skälet pustade jag ut efter en premiär som inte erbjuder något hopp utan manar till uppmärksamhet. Demokrati handlar om pluralism, respekt för andra uppfattningar och om i yttrandefrihetens namn tillerkänna motståndaren/ majoriteten rätten att bestämma. En grundförutsättning godhetssignalerande krafter (professorer kan helt skilja sig åt i synsätt) sällan lever upp till. De som yrkar på kancellering och stämplar misshagliga med invektiv ställs inte till ansvar. Svensk teater följer mönstret, är oerhört ängslig, vågar så gott som aldrig lansera fler avgörande perspektiv grundade i konkreta omständigheter. Hyckleri bör avslöjas och varje gång det visar sitt fula tryne bekämpas. Anomalin ”Queers For Palestine” kan betecknas som lika mycket nyspråk som krig är fred.

Med tanke på hur många omvälvande ämnen och missförhållanden som varit tabu för Göteborgs Stadsteater/ Backa Teater att behandla, är det något av en ödets ironi att 1984 sätts upp här. Begrepp som Sanningsministerium, storebrorssamhälle, dubbeltänk och inte minst nyspråk, används av motsatta läger för att belysa extremism på antingen höger eller vänsterflanken. Att hänvisa till FN i tid och otid blir smått absurt mot bakgrund av alla skurkaktiga diktaturer som sitter på inflytelserika poster. Så kallade progressiva rörelsers omfamnande av islamism uppfyller ju kraven på både dubbeltänk och nyspråk. Analogin med aggressionen i pjäsens talkör – ”Låt föraktet växa, låt ilskan brinna – är ofrånkomlig när det belagts vad det skanderats på gator och torg i Sverige under flera års tid, utan att det resulterat i domar för hets mot folkgrupp. Sedan har vi dubbelheten kring kameraövervakning: brott mot integriteten eller självklar åtgärd för minskad otrygghet.

Scenografin är sinnrik med en scen fylld av prång och avsatser likt en befästning. Scenen badar i rök och skuggor. Svarta kläder indikerar att man befinner sig i befallande ställning medan övriga i den anmärkningsvärt lilla ensemblen utför order eller tvivlar på ett föränderligt förtryck genom att ansluta sig till hemlig motståndsrörelse. Medborgarna har i romanen blå uniform, en åtskillnad vi inte urskiljer. Högt upp i fonden projiceras svartvit teveskärm, vad som visas överensstämmer till stor del med vad som sker på scen. Värt att påminna om vad som graverats in vid statyn på Orwell: ”Om frihet betyder något alls, betyder det rätten att berätta för människor det de inte vill höra:”

Något som kan te sig chockartat är att det soundtrack Jonas Redig skapat, hur det avsiktligt kantrar över i obehagligt skärande och pumpande ljudsekvenser, vars ljudvolym blir till en lightvariant av tortyr. Effektfullt precis på eller något över gränsen! För att uppsättningen ska vara mottaglig för tonåringar krävs en verkningsfull rytm. Den infinner sig.. Och intresset för skrämmande storyn bibehålls genom fokus på kärleksparet ställda inför omöjliga dilemman. Här lyser regissörens upptagenhet av kön som konstruktion igenom. Winston spelas nämligen av Agnes Hargne Wallander medan Julia får heta Julian och gestaltas av Oliver Andersson. Detta trots att graviditet ska ske genom inseminering och orgasm ses som okontrollerbar och därför förbjuden njutning. Snacka om skräcksamhälle! Små öar av drömmar och kärleksfulla stunder har inkorporerats som ett poetiskt skimmer.. Välbehövlig motvikt till alla förhör och fasor, tortyr och hot om rum 101. Åtskilliga ikoniska scener inkluderas. Sanningssträvande Winston och den upproriske Julian möts, fast man får hålla i minnet att det är en idéroman vars persongalleri är tämligen platt.

Den välsynkade ensemblen har mycket att bestyra, agerar med trovärdig pondus. Antar att den unga målgruppen fått en slags manual rörande relationer. Annars kan det vara lite lurigt att hänga med. Vem som är på samma sida eller representerar det förtryckande partiet uppenbaras oftast omgående och ibland efterhand. Romanens budskap är ju att positioner kan skifta radikalt. Eleftheria Gerofoka och framför allt Gunilla Johansson Gyllenspetz som partiets hantlangare O Brien träder fram, frossar i sina ondskefulla typer med sina gapiga repliker. Den sist nämnda skådespelaren är verkligen i sitt esse. Ingen tvekan om att hon njuter av att agera ut i sin rolls motbjudande härskartekniker.

Kärleksparet ger oss några fina stunder med klargörande dialoger fyllda av längtan efter ett liv i frihet, innan överlevnadsinstinkt med svek och missriktad lojalitet tar vid. Inga lösningar levereras. Däremot ett viktigt tema om hur illa människor kan bete sig och gynnas av att vara skrupulösa. På grund av oljud i bakgrunden som förstärker krigisk atmosfär behöver skådespelarna prata högt. Det sker med rapp diktion hämtad från teaterutbildning. Vid enstaka tillfällen ändras som kontrast den strama, kallsinniga attityden. Agnes Hargne Wallander var ett nytt ansikte för mig. Tippar att det är premiär för henne att spela på scen i Göteborg. Undrar om detta kan vara den största rollen för någon som synts i film- och tv-produktioner, ofta med anknytning till kriminalfall. Poängen är hon genomför en enastående prestation. Den etsar sig fast på näthinnan.