• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Operakritik: Vem fan gillar opera? – Gripande nutidssaga om musikens kraft och mytologins djup

6 oktober, 2026 by Pernilla Wiechel

Vem fan gillar opera?
Foto: Nadja Sjöström

Vem fan gillar opera?
Av Bahar Pars
Regi och manus Bahar Pars
Ljus Linus Fellbom
Piano, liveelektronik Maria Rostotsky
Violin Lovisa Ehrenkrona
Kostym Behnaz Aram
Mask och peruk Helene Norberg
Dramaturgi Tuvalisa Rangström
Medverkande Nina Rashid (skådespelerska), Alexandra Büchel (operasolist)
Premiär på Folkoperan 5 oktober 2026 (foajén)

Mytologi har alltid tillhört en av operavärldens viktigaste byggstenar, och när Folkoperans föreställning tar vidare denna tradition, om än i miniformat, i form av en monologföreställning, Vem fan gillar opera? – blir det riktigt lyckat.

Det nyskrivna manuset och regin står Bahar Pars för som själv är skådespelerska och länge bland annat medverkat vid Uppsala stadsteater, men nu även verkar vid Stadsteatern i Stockholm och i olika filmer. Huvudrollen gestaltas av Nina Rashid, som haft roller både vid Uppsala stadsteater och Dramaten, men är verksam även som spoken-word-poet. Kompar på piano, och står för live-elektronik, gör en riktig konsertpianist som därtill annars också är skådespelerska, musiklärare med mera, Maria Rostotsky. De klingande operatonerna framförs av operasolisten Alexandra Büchel, som är utbildad i Florens, vid sidan om Operahögskolan i Stockholm, och fick Birgit Nilsson-stipendiet 2017. Hon är också van vid scener i länder så som USA, Tyskland, Ungern och Italien. Ikväll bär hon en viktig roll även för handlingen.

Publiken som sitter på bänkar utplacerade i foajén får till en början uppleva en nästan helt mörklagd scen. Från någonstans dit foajétrappan leder, högt på andra våningen, hörs ett dovt ångestskrik på håll. Det blir som en djup ton av allvar slås an. Fastän skriket övergår till mera skönsång så återkommer förtvivlan i stämman. Ännu avslöjas inte vem eller vad det är som ljuder så.

När sedan en ung sprudlande livlig, men faderlös, Aisha, fantastiskt gestaltad med underbar närvaro av Nina Rashid, träder in från närmare håll, kommer ljuset. Först får vi förstå att Aisha betyder ”den som lever”. Hon vet om sina föräldrars stora önskan om att ge henne allt gott när hon föddes. Men hon måste ”arbeta hårt” för att ta sig fram i det nya landet. Men Aisha berättar också att hon har en röst, inuti, som har förföljt henne länge. Hon undrar vad det kan vara… Via en dialog med modern framgår att pappa, som är borta ur bilden, blev tagen av ett mytologiskt väsen kallat Jinn. Hon undrar om den skrämmande rösten hon hör kan vara ett sådant väsen? I presentationen till föreställningen står det (Folkoperans hemsida) att ett Jinn förkroppsligar en rasande kvinnlig kraft.

Aisha berättar mer om sin uppväxt i Barkarby, där torget finns ”som Gud glömde”. Hon berättar om det svaga minnet hon har av sin pappa, när han sitter såsom sovande bredvid sin fiol på torgets trappa. Men plötsligt fryses bilden, och Aisha blir sin sövda drogande far där på torget. I bakgrunden hörs nu, precis vackert såsom opera är när det är som bäst, Lascia chío pianga av Händel sjungas mjukt och ljudande och fram visar sig nu det mytologiska väsen vi fått höra talas om. I form av en sagolik, svartklädd men ståtlig kvinna med långa skimrande naglar och stram knut, blir Alexandra Büchels mytologiska väsen precis lagom magiskt skrämmande. Röken kryper nedför trappan, över pappan och till sist läggs ett vitt skynke över honom. Det är vackert belyst av Linus Fellbom. Denna vackra initiala iscensättning med balanserad sång framförd av Büchel (mjukt sjungen för att möjligtvis inte till en början skrämma alltför gröna operafans?) blir väldigt stark. Det intima utrymmet, i foajén, dit publikens är hänvisad i anslutning till scenen, fylls alldeles lagom av toner vid sidan om den starka berättelsen som vi får ta del av. Salarna som angränsar till foajén där vi sitter används som resonanseffekter. Sång anas både långt ifrån och sedan helt nära.

För att inte avslöja hela handlingen vill jag säga att hela konceptet är väldigt fyndigt, i syfte att locka nykomlingar till operavärlden. Centralt är förstås en väldigt balanserad regi, men också ett gripande manus som aldrig ramlade över till pekoral, detta som Bahar Pars medverkat till. Det blir intressant att få följa denna bana hon givit sig in på. Berättelsen om den unga flickans sökande i sig själv blir som en resa som var och en kan identifiera sig med. Alla har vi väl små inre demoner och arv svåra att bära, förmedlade via generationer före oss. Själv kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, för här gavs en så fin motivering till musikens roll för oss alla. Hela produktionsteamet med musiker och andra medarbetare vill jag ge en eloge för en så proffsig samverkan.

En monolog kräver sin skådespelerska, och effekter och musikaliska inslag ska just på detta vis ge stöd, och inte störa det som gestaltas. Så bildas en helhet. Och visst var det väntat av så proffsiga medverkande.

Arkiverad under: Opera, Operarecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan

Filmrecension: Arkipelag – trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut

6 oktober, 2026 by Linou Gertz

Arkipelag

Arkipelag
Manus och regi av Alex Schulman
Betyg 3
Biopremiär 9 oktober 2026

Som mångårig krönikör, poddare och teaterregissör tar nu Alex Schulman även steget ut i filmvärlden med ett egetskrivet manus som baseras på egenupplevda erfarenheter där han velat åka med på en klassresa för att komma närmare sin dotter. Han verkar ha velat göra film länge men inte velat skriva ett manus han sedan bara ska få lämna ifrån sig. Något jag kan känna igen mig i. Att bära på en idé, skriva ned den och kämpa med omskrivningar och bearbetningar för att sedan bara lämna det åt sitt öde för någon annan att gestalta istället för att i bästa auteur-anda löpa hela linan ut själv och säkerställa att allting blir som en tänkt sig är fullt förståeligt och ingenting jag skulle vilja behöva uppleva själv. Det vore som att lämna över ett nyfött barn.

Som sagt bygger manuset på verkliga händelser och upplevelser, men precis som i de flesta fall är mycket också dramatiserat och förhöjt för att bättre fungera på duken (eller skärmen). På ett föräldramöte anmäler sig tre pappor – spelade av Gustaf Skarsgård, Fares Fares och Linus Wahlgren – som frivilliga att följa med på klassresan till Arkipelag där klassen ska spendera några dagar med att utforska naturen, grilla korv och annat kul. Men speciellt roligt blir det aldrig, från början är det några stökiga ungar som inte kan bete sig och ska förstöra för alla. Tankarna förs snabbt till Adolescence där stök i skolan och brist på respekt för lärare och auktoriteter är vanligt förekommande.

Dock får Fares karaktär snabbt etablera sig som fadersgestalt och slå näven i bordet för att få barnen att rätta in sig i ledet. Han gör sin rolltolkning alldeles briljant, vilket egentligen gäller de andra också, och skiner i sin ambivalenta gestaltning där han flyter mellan skön snubbe, allvarlig pappa och skogstokig våldsverkare utan att någonsin kännas ofokuserad. Hans sätt att fullkomligt byta mellan lägena utan att verka minsta sprallig eller spretig. De andra är mer rätt på och är vilka de är utan att ändra speciellt mycket på sig, vilket antagligen är för det bästa för det hade nog varit för mycket om alla var så fluida i sina karaktärsporträtt. Nu känns det mer trovärdigt och alla kan ju inte vara som honom då hade det nog tappat känsla av logik.

Samma ungar som stökar och beter sig illa blir anklagade för att mobba en av klasskamraterna. De är elaka och kastar hans mobil i utedasset. Efter att de skickas hem tidigt visar det sig att de egentligen var de som skyddade honom mot de verkliga mobbarna. Detta ska enligt intervjuer vara en av de egenupplevda delarna men här haltar också logiken som häftigast. Först framstår de som jätteelaka och hemska och sen helt plötsligt är de de enda som varit snäll och beskyddande mot honom. Situationen hade behövt betydligt mer nyans i sin gestaltning och dessutom fyllt på med vilka som de verkliga mobbarna i sådana fall är. Något sådant svar ges aldrig, en av döttrarna svarar undanflyktigt att alla i klassen hatar honom vilket kan tas som att flickorna mest är på honom – eller kanske hela klassen.

Att inte förtydliga och fördjupa hjälper inte filmen speciellt och det blir aldrig snyggt suggestivt utan mest blurrigt ofokuserat och det känns svårt att känna för någon speciell. Dock visar det sig att den mobbade också gjort mycket av sådant som de andra anklagat honom för, och dessutom använder information han fått av en av vuxna som berättat om sin egen mobbning mot honom själv, vilket gör att det ändå blir svårt att känna för honom. Det rättfärdigar visserligen ingenting, men ger ändå en bra dos ambivalens inför ett problematiskt barn som aldrig riktigt ställs till svars eller ifrågasätts utan ses som offer bara.

Jag ställer mig nog kritisk till att detta skickas iväg som Sveriges Oscarsbidrag, men det är ett väldigt snyggt filmat drama med komiska inslag som andas tidig Ruben Östlundsk karaktärsstudie, men trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut som mestadels balanserar rätt mellan humor, allvar, rätt och fel samt den samtida ökade antisemitismen. Innan jag gick filmskola gick jag en förberedande konstutbildning där vi pratade mycket om att gräva i såren och vilka bagage vi har med oss genom livet – så när det pratas om mobbning och vilken tung ryggsäck det är att bära med sig tycker jag det brinner till lite extra. Ofta kan jag känna att många scener kan kännas lite abrupta och inte alltid dras till sin spets utan avhandlas snabbt och inte alltid känslomässigt laddat – vilket dock vägs upp mer än väl mot slutet när allting verkligen landar som en bomb och allt som vibrerat under ytan nu briserar och lämnar i alla fall mig mållös.

Vi har fått försmak genom samtal om våldsamma föräldrar men ändå kommer detta som en chock. Synd om barnen som bara får lära sig våld som lösning så klart, men rättfärdigar dem inte. Vilket bara gör slutet än mer laddat och indragande. Hade bara resten av filmen varit så stark och väluppbyggt hade nog betyget blivit lite högre. Men det är verkligen inget dåligt första försök att skapa film och få oss att känna och tänka genom. Tvärtom finns en hel del att hämta här. Gott så.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alex Schulman, Arkipelag, Debutfilm, Film, Filmkritik, Filmrecension, Oscarsbidrag

Tajt groove väcker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band på Valand

5 oktober, 2026 by Mats Hallberg

1/10 2026

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse).

Konserten lanseras som en tribut till Stonefunkers, det extatiska partybandet frontade av just Emrik Larsson. Jag följde dem från början till slut. Minns att Jan Gradvall utsåg funkambassadörerna till Sveriges bästa liveband för drygt trettio år sedan. Införskaffade när det begav sig deras genombrott No Problem 94, allmänt ansedd som deras bästa. Har ytterligare några plattor inklusive deras första maxi och ett par cd i Emriks namn. Ska understrykas att det är live detta brokiga kollektiv från Göteborg med omnejd firat sina främsta framgångar, bäst kommer till sin rätt med respons från diggande publik.. Stonefunkers upplöstes sent 90-tal, officiellt 2001. Omkring 2010 skedde en reunion med delvis nya medlemmar. Jag såg dem vid den perioden i Trädgårdsföreningen och på Nef. Original-SF, influerade av hip hop, go go, Trouble Funk, Zapp Band, Sly & Family Stone, Parliament och i viss mån karaktäristiska soundet från Minneapolis, hade jag förmånen att uppleva ett antal gånger, till och med som lejonparten i ett slags kul utflippat p-funk storband på Hultsfred. Också sett konstellationen Wefunky Band ett par gånger. originalsättningen av SF hade tydligen en spelning i somras som jag missade.

Vad beträffar huvudpersonen själv, sångaren och låtskrivaren Emrik Larsson – dessutom elitmotionär (Klassikern), DJ, klubbarrangör och musikproducent i Halland – finns personligen en förhistoria. Ett samröre som sträcker sig cirka tjugo år tillbaka. Befann mig hos Författarcentrum Väst till vars litterära tillställning Emrik och gitarristen Anders ”Agge” Augustsson hade bokats för en intim, visrelaterad spelning. Passade då på att avslöja att jag varit en ”true believer” , att jag omfamnat Stonefunkers sväng. Sedan dess har vi stötts på med oregelbundna mellanrum. Av event och aktiviteter kan nämnas releasespelning på Trädgårn, skjuts från event i Falkenberg och Kungsbacka som Emrik haft hand om och jag recenserat, samtal i samband dj:ande, klubben Cashbah på olika krogar/ nattklubbar, suttit tillsammans på konserter, varit på Kulturdag i Kungälv som Emrik planerat, uppvaktade och deltog i legendariskt 50-års kalas då Emrik passade på att gifta sig samt intervjuat i ett par timmar på Pigalle 2015. Till och med min mamma har hört Emrik sjunga till akustisk komp i Mölnlycke. Vad avser SF är det alltför frestande att tala om att basisten ”Conan” jobbade några år på Postterminalen, samma arbetsplats som undertecknad. Var med flera av dennes jobbarkompisar när han gigade på Gamle Port 1988.

Föräldrarna var läkare. Han växte upp med sina syskon (bildade SF tillsammans med brodern Torsten – gitarrist och sedermera producent – efter att båda varit utbytesstudenter i USA) ett par kilometer från där min far växte upp i villasamhälle i Mölndal. Hårdrar man biografin en smula kan sägas att Emrik levde ett liv före genomgången rehab 2001 för att därefter skifta till en radikalt annorlunda och hälsosam tillvaro som innefattar kulturkonsumtion och produktion ned familj bosatt i Johanneberg. Avseende musikalisk utveckling sökte han sig fram flera år innan suget efter rötterna blev för stort. Ska flikas in att jag uppskattat crooner-stil med Frank Sinatra-approach, visor av Evert Taube och soul med meningsfulla texter på svenska.

M-Rock & We Funky Band som släppt fyra album äntrar scen på ungefär utsatt tid. Tyvärr skulle det med lätthet gå in dubbelt så stor publik. Något annat går knappt att klaga på. Typiskt nog var det utsålt och jublande stämning på Fasching några kvällar senare vilket måste ha varit en kick för både utövare och mottagare. I likhet med Ida Nielsens konserter på Valand är det ståplats som gäller. Emrik har för mig ny frisyr, vit linnekostym och en ny knäskål(?) efter operation, vilket inte hindrar den muskulöse mannen från att göra armhävningar. Behöver däremot i omgångar sitta ner.

Han omger sig med Fabian Kallerdahl som benämns geni på keyboard och synt, Anders Wallén a.k.a Andy the Stick på gitarr á la Eddie Hazel, en utsökt blåssektion bestående av Tobe Stenson på tenorsax och trumpetaren Daniel Angebrand som kom direkt från inspelning av På spåret, en tung och flexibel rytmsektion med Johan Birgenius överraskande sittande bakom trumsetet, rutinerade Bertil Holmgren (kort och gott BasBerra) samt Gonzalo Gonzo Reyes på latin percussion och rap . Sist men inte minst förgylls sällskapet av Johanna Hjorth på sång. Hennes strålande stämma har hörts sjunga soul, blues, jazz och annan svart musik bland annat i Sweet Little Angels.

Konserten indelad i två set med generös speltid innehöll som bonus upplysande info om låtars tillkomst. Rytmsektionen sätter groovet direkt när man avspänt drar igång med dängan Phunk Around som följs upp med gamla live-favoriten Workin´Up a Sweat. Idealiska val för att sätta oss i stämning. Av kärlek till musikstilen uppstår önskvärd tändning hos samtrimmade musiker, sångare och rapparen Gonzo. De nedslås inte av att det är ganska glest nedanför scen, vilket man ska ha en stor eloge för. Drivet på senast nämnda 90-tals hit utbroderas läckert av Bertil BasBerra Holmgren och den allestädes närvarande Fabian Kallerdahl (undra hur många gånger jag sett honom på scener bara senaste decenniet).

Inte helt lätt att jämföra med när Stonefunkers material var färskt. Vill hävda att soundet låter mer distinkt och polerat numera utan att det görs avkall på solistiska insatser eller groove. Renommerade jazztrummisen Johan Birgenius glider sömlöst in i den roll han fått överta från Lars Lade Källfelt medan Holmgren på elbas är en klippa att luta sig emot för Emrik. Första guldstjärnan sätts i min bok när Turn It Up levereras och vi får ett första inpass av Andy The Stick uppbackad av härligt fet bas. Den för mig obekante trumpetaren Daniel Angebrand utmärkte sig, hans ton var en odiskutabel plusfaktor. Den stötiga funken med sin fräcka syntslinga övergår efterhand till raffinerat riffande. För första gången noteras på allvar Hjorts höga toner.

Emrik blandar som framgått in egna alster, varav ett frejdigt samarbete med video inspelad på Nord Koster döpts till Sunny Day. Den avlöses av megahitten ”Funkadeena” vars stretchande refräng och rap-parti väcker ljuva minnen till liv. Gonzo färgar på koskälla i låt i ultimat medium tempo. Publiken ger önskvärd feedback. Musiken kan förefalla okomplicerad men den kräver passionerad hängivenhet, kunskap om genren och förmåga att leverera ”in the pocket”. Kravspecifikation Wefunky Band definitivt uppfyller.

Vid det här laget duggar guldstjärnorna tätt i mina anteckningar. Får nostalgiska rysningar av Lucky People Center och blir rusig av lycka när flow uppnås i Method To The Madness, en absolut höjdpunkt för Emriks Wefunky-projekt. Snärtig basgång i introt banar väg för ett självgående grymt sväng. Vidare rymmer första set snygg sång av Emrik parat med lustigt praktiskt inslag riktat mot oss i Mr Garbage Man. Medveten om att hans insats inte lyfts fram särskilt. Han presterar på den nivå vi förväntat oss, gör oss inte besvikna. En toppinsats utförs av Johanna Hjorth vars stämband sätter oss i trance i förening med rytmsektion, efter ett mäktigt uppbyggt intro. Syftar på hennes paradnummer i detta sammanhang, nämligen Think skriven och producerad av James Brown för Lyn Collins 1972. Oemotståndlig Call And Response-teknik exponeras. Blåsarna är flitigt i farten och Angebrand fyrar av ett glänsande solo.

Andra set kickar igång med Good Time, Emriks favorit från debutalbumet. Rör sig om ösigt tempo i glädjens tecken. Stilen från förr känns igen. Här blir det åka av när Andy the Stick lyfter och beger sig iväg på inspirerad utflykt. Kul med dessa utbrytningar på ett instrument som annars har en tillbakadragen position stilistiskt. Ska inflikas att Gonzo Reyes kliver fram och rappar ganska ofta, vilket han är duktig på. SF omfamnade hip hop och rap var ett centralt inslag. Som vanligt tenderar mina recensioner att likna referat. Körde nästan fast för att få fram samtliga titlar. Kände förstås igen I Have A Dream som övergår i en snabb shuffle, Wake Up med sitt sugande sväng vars distinkta riffande sprider glädje och gungade och sjöng med i oemotståndliga manifestet M-Rock Theory.

Ska poängteras att låtar på repertoaren tillkomna cirka senaste decenniet verkligen håller måttet, bevisas med emfas i exempelvis extranumren. Först ut i andra avdelningen är Cashbah, en hyllning till mytomspunnen mobil klubb i regi av bland andra Emrik. Jag var ungefär fem gånger på dessa fester. Har i efterhand läst låtens text, eftersom den var svår att uppfatta. Den rider omisskännligt på sound från Go Go-musik.

Vidare kan en ”slow burner” i form av Stomp Your Feet avnjutas. Extranumren sitter som en smäck. Samtliga befinner sig i zonen, i den galax vars frontfigurer är sprungna ur 80-talets Minneapolis. Ska låta det vara osagt om flirten är avsiktlig. Syftar på Time-influenser i Blow Your Whistle och Marchin´ On , alster utgivna på album från 2016 respektive 2014. Blir till en extatisk orgie i riff, rytmer och sofistikerat sound. Efteråt såldes merch och sympatiske huvudpersonen som också snart debuterar som författare signerade förstås.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Vernon Subutex – vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende

5 oktober, 2026 by Lotta Altner

Kärlek över Tanger

Vernon Subutex
Teater Galeasen dramat i en nyskriven dramatisering av Lucas Svensson, baserad på första delen av den franska författaren Virginie Despentes hyllade trilogi.
En adaption från boken « VERNON SUBUTEX vol. 1 » skriven av Virginie DESPENTES (all rights reserved) i svensk översättning av KRISTOFFER LEANDOER (Nordstedts).
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Natalie Ringler
Scenografi & ljus Bengt Gomér
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Ljuddesign & musik Sole Gripp Ossler
Koreografi Sara Ribbenstedt
Regiassistent Fredrik Odenborg
Scenografiassistent Melda Törnqvist
På scen Kristofer Kamiyasu, David Rangborg, Sylvia Rauan, Fredrik Odenborg, Johan Wahlström, Gunnar Keisu, Clara Asplund Qviström
Dagen före premiären blir Kulturbloggen inbjuden att se föreställningen, Vernon Subutex
Urpremiär 5 oktober 2026

Det första man slås av i samband med föreställningen är hur scenen är minimalistisk och är i många tider, perspektiv och rum samtidigt. Många skådespelare spelar också många skilda roller och ett flertal byten sker. Mestadels hänger man med i bytena mellan karaktärerna men ibland känns det som om en och annan rollkaraktär och känsla finns kvar mellan bytena. Vi hoppas att övergångarna i skarpt läge på premiären där med blivit tydligare.

Föreställningen skapar ett och annat skratt i all den satir som är med jämna mellanrum, klatschigt slås den fram, med dubbelheter helt i fransk stil och tradition. För vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende som gång på gång upprepar sig. Oftast kan jag tycka att de har belägg för sina floskler och tolkningar som påvisar mänskligheters skröplighet när vi kritiserar varandra, men ibland blir utsagorna något för enkla. Att använda könsord, vulgära uttryck, rasism eller försöka chocka på liknande vis kräver en viss finess och tydligare kroppsspråk. Ta inte den enklaste vägen varje gång. Rasistiska uttryck behöver också ha en framtoning som är mer förklarande. Däremot visade föreställningen upp en av de mest snygga sexscener jag någonsin sett, där både belevenhet, enkelhet och självklarhet gjordes mycket snyggt. Där togs inga lätta vägar alls.

Historien vi får se är inte i rak följd utan fylld av sidospår och tolkningsutrymmen. Om man kan hantera den oklarheten är föreställningen spännande och berikande. Ibland möts också argumenten i samma knutpunkt och ger fler sammanhang en aha-upplevelse.

Kvällens allra största guldklimp är Johan Wahlströms tolkning av Olga, kvinnan som tigger pengar och spelar på folks dåliga samveten. Rollkaraktären är definitivt komisk, men Wahlström gör en bedårande tolkning av den tuffa, slipade kvinnan och spelar inte ut de enklaste korten för att få oss att skratta åt henne. Det märks att Johan har erfarenhet av komik och därmed vet hur man ironiskt kan ge karaktären både värme och empati, trots att han gör henne rolig.

Föreställningens längd är kanske i längsta laget. Efter pausen (föreställningen var då 70 minuter) tyckte jag att energin emellanåt blev för långsam i andra halvan. I mina ögon kunde uppsättningen ha gjorts kortare utan att missta sin komplexitet på något vis.

Det uppskattades mycket att man var tydlig med att informera om rök och höga ljud av skilda slag i föreställningen. Trots detta, tyckte vi många att det inte var så farligt trots allt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

4 oktober, 2026 by Ulf Olsson

Kärlek över Tanger
Lisette T. Pagler, Joonas Heikkinen, Robert Fux och Matilda Ragnerstam. Foto från repetitionen av Sisyfos i vardagsrummet, urpremiär 2 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Leonard Stenberg

Sisyfos i vardagsrummet
Regi Aksel Pettersson
Kostym Cajsa Oscarsson
Mask Anna Jensen Arktoft
Kompositör Ringa Manner
På scen Matilda Ragnerstam, Bahador Foladi, Lisette T. Pagler, Robert Fux och Joonas Heikkinen
Urpremiär 2 oktober 2026 på Kulturhuset Stockholm Stadsteatern
Scenografi och ljus: Markus Granqvist

I pjäsen första scen sitter fem människor och försöker skriva något eget, klokt och intressant. Men det blir liksom ingenting trots allas stora drömmar om att bli sedda, att lyckas och att komma framåt, inte bara i texten, utan i livet som helhet. Men det blir mest några meningslösa rader som ”idag skiner solen”. Alla håller på med något slags meningslöst arbete utan slut på livets flesta områden. Man försöker övertyga sig själva och varandra om att det bara handlar om att välja. Med vad ska man välja och hur vet man att man har valt rätt. Tänk om allting tar slint och återvänder in i tomheten. Föreställningen utgår från myten om Sisyfos. När Sisyfos, enligt legenden, med våld hamnar i dödsriket får han en chans att bli fri och återvända till livet. Då gäller det att lyckas med uppgiften att rulla upp ett stenblock över en kulle. Han försöker och försöker men varje gång han tror sig ha lyckats händer något som gör att stenblocket rullar tillbaka ner i avgrunden. Det är bara att börja om igen, igen och igen. Sisyfos fortsätter med sitt meningslösa arbete utan slut i något som verkar vara en evig uppförsbacke. Han går helt upp i sitt sisyfosarbete.

Frågan är om myten fungerar som en metafor för vardagslivet. Svaret är, ja det gör den. Den kan få oss att reflektera över om det är något som vi själva arbetar med utan slut i våra liv. Där vi sitter fast i det gamla och väntar på något nytt, som ständig går oss förbi, därför att vi inte kan, vill, ser eller vågar fånga det som kanske visar sig. Dock blir vissa scener ibland övertydliga och kan kortas ner utan att förloras sitt budskap, ja kanske till och mer göra budskapet tydligare. Mitt i allt det ibland helt absurda, skrikiga och meningslösa sprids ändå humorn, skratten och glädjen, på scenen och bland publiken. Vi håller på och håller på och kan trots allt skratta åt det hela. Trots allvaret i alla vardagens mer eller mindre meningsfulla slit, stora beslut, felaktiga beslut och icke-beslut kan humor och skratt lysa igenom. På scenen, bland publiken och i verkliga livet. Myten fungerar som metafor för våra arbetsliv.

De fem skickliga skådespelarna verkar ha roligt på scenen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in