Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kulturbloggens bilder och film från Leonard Cohens konsert i Globen

by

Leonard Cohen överträffade alla mina förväntningar. Elegant som ingen annan, liksom svävade han in på scen, iklädd kritstreckrandig kostym och hatten på sned, så där som bara han kan ha.

Hela publiken var så nöjd och alla reste sig upp och applåderade när det var slut. Alla utan de tre-fyra recensenterna som var utsända från gammelmedia. Vad tråkigt det måste vara att gå på konsert för att försöka hitta något som är fel, att gå utan att få ge sig hän. Stackars recensenter.

Leonard Cohen bjöd på de flesta av sina stora sånger – och han gjorde extranummer på extranummer. Han fyller ju 74 år nästa vecka – och det är väl inte helt säkert att han kommer att göra så många fler turnéer. Han verkade vilja ge alla sina fans ett stort minne. Det var som om vi kunde sitta kvar och lyssna hur länge som helst – och han kunde fortsätta att sjunga.

Vilka sånger var kvällens bästa? Så svårt att säga, men när de första två extranumren kom då var det magi: ”So long Marianne” och ”First we take Manhattan”.

Sångerna har jag ju lyssnat på i flera decennier. Men jag hade aldrig sett Leonard Cohen live före Globenkonserten. Texterna fick ett nytt djup när Leonard Cohen framför den live, varje ord blir tydligare och säger mer. Texterna stora poesi kommer än mer till sin rätt när de framför direkt på scenen.

Bilderna är tagna av Anders Löwdin.

Fler filmklipp från konserten i Globen, av andra som var där:
Everybody knows

The future

Tower of songs

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Kulturdelen var också där.

Relaterat:
Aftonbladet
SVD

Leona Lewis: Spirit

by


Leona Lewis genombrott kom år 2006 i samband med hennes seger i den brittiska talangtävlingen X Factor. För att vara ett påskyndat resultat av ett kommersiellt tvjippo känns debutalbumet ”Spirit” otroligt starkt och genomarbetat. En stor del av äran kan direkt tilldelas musikmogulerna tillika producenterna Simon Cowell och Clive Davis vars samarbete inte helt oväntat håller en elitisk nivå.

Albumet tangerar ett flertal genrer, bland annat pop, soul och r&b. Det hörs tydligt att Lewis hämtat inspiration från stora balladdrottningar som Mariah och Whitney, men att röstmässigt slå sångerskor som dessa, i synnerhet den senare är enligt mig knappast möjligt.

Lewis vokala förmåga är ändå väl godkänd och det faktum att hennes musik känns modern och fräsch ger henne en välförtjänad plats i kategorin. Styrkan i den första singeln ’Bleeding love’ ligger i Lewis presentation av sitt vibrato som till viss del imponerar. Dock kan man önska att wailingtrenden kunde trappas av något då det rent ut sagt tenderar att bli för mycket. Uppföljaren ’Better in time’ är mer samlad och elegant och lämnar därför ett mer trovärdigt och långvarigt intryck.

Andra bloggar om: , , , , ,


Wombats live på Debaser, Stockholm

by

Wombats är ett band som verkligen älskar att spela live, något som speglas i publiken. Energin i Liverpool-bandets fartfyllda låtar får hela publiken att dansa till Joy Division.

Det var andra gången bandet spelar i Stockholm och jag längtar redan till när de kommer tillbaka 2009.

Konserten varade bara i en timme, vilket var tråkigt eftersom man inte ville att det skulle ta slut. Men det är samtidigt förståeligt att spelningen inte blev längre, eftersom de bara släppt en skiva.

De spelade i stort sett alla sina låtar och höjdpunkterna för mig var: Kill The Director, Lost in the Post, Moving to New York och framför allt Let´s Dance to Joy Division.

Tyvärr kändes de nya låtarna inte riktigt lika bra som ”klassikerna”. Kanske beror det på att man inte hört dem på CD eller att de det senaste året varit rätt upptagna av turnerandet och inte hunnit lägga ner tid på låtskrivandet. Men allt som allt gav konserten ett gott intryck av ett av mina favoriter bland nya band som slog igenom förra året.

Och jag förväntar mig att de gör nya bra låtar.

One song from the concert:

And one of their greatest songs so far: Let’s Dance to Joy Division

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Orättvisornas karta – ny bok av Kjell Eriksson: Svarta lögner, rött blod

by

Svarta lögner, rött blod är den nionde boken skriven av Kjell Eriksson, en av Sveriges mest lästa deckarförfattare. Han skriver om sin hemstad Uppsala. Sitt Uppsala, långt från studentliv och Pelle Svanslös som han själv uttrycker det. Kjells böcker är översatta till tio språk och han har belönats med Svenska Deckarakademins debutantpris 1999 för Den upplysta stigen. 2002 blev Prinsessan av Burundi utsedd till årets bästa svenska deckare.

I boken får vi följa polisen Ann Lindell och hennes kollegor. Ann är en typisk ”ensam-är-stark- kvinna”. Ensamstående med sin son Erik. Duktig på sitt yrke men innerst inne längtande efter kärlek. Plötsligt möter hon Mannen. Anders Brant. Han är journalist och hon blir passionerat förälskad. Efter några veckor försvinner han. Han säger att han måste resa bort, men inte vart och inte varför.

Kallduschen kommer för Ann när hans telefonnummer mycket överraskande hittas i en ihjälslagen mans ficka. Hon hamnar i ett dilemma där hon väljer att inte berätta att hon känner Brant sen tidigare. Lögnerna snärjer in henne och genom att arbeta hårt med ett annat ouppklarat brott försöker hon hålla tankarna bort från Brant. Men det lyckas förstås inte …

Jag tycker mig se en vilja i boken att skildra en del av världens orättvisor. Brant besöker dagens Brasilien med all sin fattigdom. En fattigdom som skapar hög brottslighet, ojämlikhet och brist på respekt för människoliv. I Uppsala får vi möta bostadsbristens och alkoholisternas Uppsala samt de rikas del av staden. De rika som genom ojusta medel lever ett gott liv. Putin och oligarkernas Ryssland finns också med på orättvisornas karta. Ryssland, ett delat land där omoralen segrar. Där några få skor sig på samhällets förändring medan andra får sälja sina minnen för att överleva. I alla städer vi besöker är klasskillnaderna tydliga och för vissa karaktärer ett problem.

Journalisten Anders Brant brottas med sina egna privata dilemman i Brasilien. Han är ju en del av den vita mannens maktvärld, vare sig han vill eller inte. Trots många år i landet och en nästan felfri portugisiska står han utanför. Det är kanske det som är kärnan i berättelsen. Att vilja vara en del av något som man inte är. Den alkoholiserade, bostadslösa f.d. ställningsbyggaren Bosse Gränsberg vill så gärna vara en del av det samhälle han en gång deltog i. Ann Lindell vill vara en del av det vanliga ”Svenssonlivet”. Leva med någon, ha någon som älskar henne. Som kan ta hand om denna duktiga brottsutredare.

De står alla utanför och tittar in på något de vill ha. Men frågan är förstås att när och om de väl får det, kommer då även lyckan?

Svarta lögner, rött blod är mitt första möte med författaren Kjell Eriksson och med karaktärerna. Konstigt kan man tycka, inte bara p.g.a. att han är en av Sveriges mest lästa författare inom deckargenren utan att jag liksom han har Uppsala som min barndomsstad. Min ungdomsstad. Mitt studentliv. Men inte samma generation. Att läsa om ”sin” egna stad borde väl locka. Eller? Inför frågan känner jag mig lika itudelad som staden själv. Jag har läst massor av böcker med skildringar från städer och platser där jag varit. Har inte vad jag minns haft några svårigheter när det gäller läsning om min nuvarande stad Stockholm men Uppsala känner jag så väl. För väl?

En av de största upplevelserna för mig med att läsa är att jag kan flytta mig, inne i mitt eget huvud, till nya rum. Jag kan se, lukta och uppleva en plats med hjälp av författarens ord. Orden skapar min fantasi. När jag nu vid några tillfällen förflyttar mina sinnen till en ny plats och börjar skapa mina bilder så störs jag av att i en mening få det skrivet var jag FAKTISKT befinner mig. Det finns liksom en sann bild, en sann plats där allt detta utspelar sig och jag måste revidera min egen. Bilden skakas om och blir otydlig. En stor del av min läsupplevelse går förlorad. Detta beror inte på författarens val av ord utan mitt helt privata önskemål om vad jag vill ha ut av min läsning. Jag vill ha mina egna bilder!

Annars tycker jag att denna deckare är en helt ok sådan. Den innehåller alla de ingredienser man brukar förknippa med genren. En schysst bok att läsa medans man ihopkrupen i soffan lyssnar på hösten utanför.

Marie S

PS: Här har Kulturbloggen en intervju med Kjell Eriksson.

Svarta lögner, rött blod
Författare Kjell Eriksson
Förlag Ordfront Förlag
ISBN 9170373752
ISBN-13 9789170373756

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Loveflowers med Loveflowers

by

Gillar du lugn musik, stilla gitarrklink och snälla röster som liksom smeker dig sakta?

Då ska du lyssna in dig på Loveflowers. Bandet, som är en trio, släppte i början av oktober sitt debutalbum, som heter Loveflowers.

Du kan provlyssna på deras MySpace-sida.

Bandet består av Michael Greiffe, Leif Thörner och Yvonne Greiffe.

Michael Greiffe har sina rötter från folkrockkrestar och Leif Thörner kommer mer från rock-, blues- och jazzbakgrund. Yvonne Greiffe har sjungit i flera körer och band. De har alla tre varit med i skapandet av låtarna, Yvonne har bland annat förvandlat några av sina dikter till sångtexter.

Vissa dagar tycker jag det är skönt att lyssna på snäll, lugn musik med en hel del countrystuk – och sådana dagar passar mig just en sådan skiva som Loveflowers. Trion får fram en slags vänlig enkel utstrålning så det låter som om de satt på kökssoffan hemma hos mig och spelade och sjöng.

Det är medvetet av Loveflowers.

– Det viktiga med musiken är att känslan kommer fram. Att texterna blir levande och direkta, så att lyssnaren får en upplevelse och någonting att relatera till i sin egen vardag. Därför har vi också valt både engelska och svenska på plattan, säger Leif i ett pressmeddelande.

Andra bloggar om: , , ,