levande legender

Leonard Cohen överträffade alla mina förväntningar. Elegant som ingen annan, liksom svävade han in på scen, iklädd kritstreckrandig kostym och hatten på sned, så där som bara han kan ha.

Hela publiken var så nöjd och alla reste sig upp och applåderade när det var slut. Alla utan de tre-fyra recensenterna som var utsända från gammelmedia. Vad tråkigt det måste vara att gå på konsert för att försöka hitta något som är fel, att gå utan att få ge sig hän. Stackars recensenter.

Leonard Cohen bjöd på de flesta av sina stora sånger – och han gjorde extranummer på extranummer. Han fyller ju 74 år nästa vecka – och det är väl inte helt säkert att han kommer att göra så många fler turnéer. Han verkade vilja ge alla sina fans ett stort minne. Det var som om vi kunde sitta kvar och lyssna hur länge som helst – och han kunde fortsätta att sjunga.

Vilka sånger var kvällens bästa? Så svårt att säga, men när de första två extranumren kom då var det magi: ”So long Marianne” och ”First we take Manhattan”.

Sångerna har jag ju lyssnat på i flera decennier. Men jag hade aldrig sett Leonard Cohen live före Globenkonserten. Texterna fick ett nytt djup när Leonard Cohen framför den live, varje ord blir tydligare och säger mer. Texterna stora poesi kommer än mer till sin rätt när de framför direkt på scenen.

Bilderna är tagna av Anders Löwdin.