Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mary J Blige på Stockholm Jazz och mitt filmklipp därifrån

by

Mary J Blige har en fantastisk röst. Och hon är perfektionist. Det gör att jag misstänker att hon inte är den perfekta liveartisten. Jag gillar flera av hennes låtar på skiva enormt. Men på scen tycker jag att det perfekta gör att det blir aningens stelt. Hon stod för avslutande spelningen på första dagen av Stockholms Jazz-festival onsdag 16 juli på Skeppsholmen. Det var stort att se henne, men ändå något oengagerande.

Det var alldeles proppfullt med folk och jazzfestivalen är väl den trevligaste festivalen som arrangeras i Sverige. Scenerna ligger så vackert på Skeppsholmen och publiken vandrar omkring med utsikt över vatten överallt och båtarnas mastar sticker upp och vågorna kluckar. Solen glittrade dessutom extra över vattnet under dagen. Trots att det är mycket folk där på festivalen finns det ett bra utbud av mat och dryck och det finns bra tillgång till toaletter. Att jämföra med exempelvis WTAI, Where the action is, där du måste köa i över en timme för att köpa mat.

Jag hade sett fram emot att se Mary J Blige. Och det hade många med mig, tror jag. Från första ton från Mary började massor av tjejer som stod i närheten av mig att dansa med och sjunga. Och javisst, hon är duktig. Men lite fattas för att det skulle bli perfekt, och det tror jag absurt nog beror på att hon är perfektionist.

Eller så var det att jag fortfarande hade känslan kvar från spelningen före på Skeppsholmens stora scen. Då hade nämligen Tower of Power spelat så det inte fanns en enda som kunde stå still i publiken. Där kan man tala om publikkontakt. Men det ska jag skriva om i en egen post.

Ett litet minus med Mary J Bliges spelning var mellansnacket som var lite för mycket av typen amerikansk filosofi som går ut på att tro på sig själv. Viktiga saker ”Om du vill färga håret vitt, grönt, svart – vad som helst, du duger” – kanske. Men det funkar inte på scen.

DN:s recensent var lyrisk över Mary J Bliges spelning:

Men Mary J Blige är tveklöst Stockholms jazzfestivals stora fynd i år. Inte bara för att hon är den typ av artist som självklart sprider stjärnglans
omkring sig, utan också för att hennes repertoar alltsomoftast tar soulvägen
in i de harmonier som odlats i jazzvärlden. Det gör henne till en naturlig generationsöverskridare, något som också märks i publiken.

Relaterat: Artikel om Mary J Blige i DN

Svenskans recension ger högt betyg.

Här ett litet filmklipp från Mary J Bliges spelning på Stockholm Jazz.

Mitt lilla filmklipp från Berlin med Lou Reed

by

Efter lång och oviss väntan kommer bandet tillbaka. Man gör, visar det sig, tre extranummer; ”Satellite of love” där basisten Fernando Saunders och barnkören spelar centrala roller i framför mikrofonerna, Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd som rå och ren fuzzrock och så helt nya ”The power of the heart”. Under de här låtarna visar Lou Reed med små gester stor humor, han blinkar åt publiken, drar ett och annat litet skämt eller nyper affekterat gitarristen Steve Hunter i axeln.

Till slut, efter två timmar istället för utannonserade en, är både han och publiken på riktigt bra humör.

Så skriver DN:s Niklas Wahllöf om Lou Reed Berlin-konsert i Globen Annexet igår.

Det var tredje gången jag såg Lou Reed live – och tidigare har han aldrig varit på lika gott humör. Jag tror att han tycker det är så kul att få turnera runt med just den här Berlinskivan.

Jag lyssnade igenom hela Berlin-skivan tidigare på dagen. Det Lou Reed gör under turnén: Han har med sig en barnkör med tolv ungdomar, en blåsorkester, sju rockmusiker och några stråkar. Det blir gigantiskt och häftigt när rockmusik möter klassisk musik.

Sångerna framförs på scen i samma ordning som de är på skivan, eftersom det är en berättelse som framförs om Caroline och Jim och deras krångliga kärlekshistoria. Men att gå på konsert och veta precis vilken nästa låt är som kommer, det kan vara tråkigt också. Jag tyckte inte det, för mig var det en av poängerna, men min kompis, som jag såg konserten tillsammans med, tyckte att det var en sak som var negativt med konserten.

Ingen kan väl säga att Lou Reed är någon skönsångare precis. Ett exempel tar Wahllöf upp i DN:

I ”Men of good fortune” sjunger han sämre än vanligt, vilket inte vill säga lite, och verkar antingen okoncentrerad eller rent av packad. Vilket han förstås inte är.

Men det är inte Lou Reeds sång som gör föreställningen. Hans raspiga, råa, bittra stämma blir en ingrediens i helheten, en del i föreställningen. Det hade inte alls blivit samma känsla om huvudartisten sjungit vackert. Då hade det blivit operett av det. Inget fel med operetter men Berlin ska vara mörkt och vemodig och tung.

Efter att publiken klappat i händerna och visslat den bra stund kom Lou Reed och musikerna in och gav tre extranummer. Det var då det märktes vilket strålande humör han var på, för att vara han.

Han spelade Satellite of love där basisten Fernando Saunders sjöng en stor del och barnkören körade. Det blev häftigt.
Sedan bjöd han på Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd och en nyskriven spröd sång: ”The power of the heart” där bland annat raden ingår: ”Will you marry me”. Kanske använde han den sången när han friade till Laurie Anderson, som han ju gift sig med nyligen efter att ha varit tillsammans i sjutton år.

För mig var det här en av de bästa konserterna på länge, medan min kompis tyckte att den drogs ner av att Lou Reed sjöng rätt falskt ibland och hans rockmusiker inte imponerade. Däremot var vi båda överens om att barnkören, stråkarna och blåsorkestern var av hög klass.

Det är stort att de hur rock kan framföras på ett sätt som ofta klassisk musik görs, att uppleva denna interaktion mellan rock och klassisk musik.

Här är en litet filmklipp från spelningen igår, jag spelade inte in mer, för det kändes som om man störde föreställningen med ljuset från mobiltelefonerna. I en vanlig konsert märks det inte på samma sätt, men när föreställningen mer än teater än konsert, då stör blixtar och mobiltelefoner. Under mitt filmklipp ett från Berlin med Lou Reed i Arezzo, Italien.

Jörgen Modin har en bra recension från konserten.

Och en bra intervju med Lou Reed i DN.

Lou Reed,Berlin Arezzo 1-2 Sad Song Overture,Berlin,Lady Day

Aftonbladet gav föreställningen betyg 3. Alldeles för lågt, så klart.

Andra bloggar om: , , , ,

Snart släpps Billy Joels The Stranger (30th anniversary deluxe edition)

by


8 juli släpps ett 30-årjubileumsalbum med Billy Joel. I alla fall släpps den i USA och Storbritannien. Här i Sverige släpps ju inte allt alltid lika snabbt.

Billy Joels kommande album – The Stranger (30th anniversary deluxe edition) – är som namnet säger ett 30-årsjubileum. Rocktidningen Rolling Stone har provlyssnat och ger den betyg 4 stjärnor av 5 möjliga i en recension:

This 30th anniversary reissue, which includes a live CD of a Carnegie Hall performance from ’77, is reminder that Joel was a distinctly regional artist: the poet of Mister Cacciatore’s and the Parkway Diner, who captured the pugnacious attitude and garish local colors of the New York suburbs.

Fakta om Billy Joel från Wikipedia:

Billy Joel, eg. William Martin Joel, född 9 maj 1949 i South Bronx, New York (växte sedan upp i Hicksville på Long Island, New York), är en amerikansk sångare, pianist och kompositör.
…

Joel debuterade redan som femtonåring 1964 i gruppen The Echoes, vilka specialiserade sig på att spela brittiska coverlåtar. 1967 blev han medlem i gruppen The Hassles som gav ut två album och fyra stycken singlar 1967 – 1969. Efter det bildade Joel duon Attila ihop med Jon Small som hade spelat trummor i The Hassles. Duon spelade psykedelisk hårdrock och Joel spelade orgel.

Under sin solokarriär hade Joel en mängd hits, de flesta i hemlandet. Även om man bara nämner de låtar som varit placerade bland Billboard-listans tio bästa placeringar blir antalet låtar imponerande lång.

Andra bloggar om: , ,

Truck Stop av David Eriksson

by

En resa längs svenska vägar med en arbetarförfattare

Truck Stop av David Eriksson (ISBN: 978-91-7221-486-6)

Förlag: Ordfront

Vad är en arbetarförfattare? David Ericsson som är både lastbilschaufför och författare är definitivt vad som kan kategoriseras som arbetarförfattare.
Ibland när personer som har ett arbetaryrke skriver en bok av något slag har dessa böcker en tendens till att rent litterärt vara rätt dåliga. David Ericsson är inte en sådan skribent, han är författare, han skriver bra, han utforskar språket då han skriver.

Truck stop är hans debutbok. Den är en novellsamling med 17 korta texter. Berättelserna tar med läsaren på en resa framför allt längs de svenska vägarna, högst upp i hytten på en lastbil.

Det känns verkligen att David Ericsson kan miljön han skriver om. Lastbilarna dånar genom Sverige och vi möter det tunga slitet och den ständiga tidspressen i en lastbilschaufförs liv. Men det är inga stackare vi möter, inga som vi ska tycka synd om utan det är människor med stolthet och som vi kan respektera.
Alla berättelserna kommer inte från lastbilschaufförernas miljö. Där finns en om en kustbogserare och en om några unga män som plockar frukt i Frankrike och några berättelser om unga kvinnor.

Allt är vardagsnära och framför allt handlar det om människors möten, välskrivet och där det outsagda är det viktiga.
17 berättelser är rätt många – alla håller inte lika hög klass och sedan är det väl så att vissa saker talar mer till vissa. Allra bäst tycker jag om berättelsen Vinterresa, om några lastbilschaufförer som har ett uppdrag till samma mål, varav en är en kvinna.
Över huvudtaget är det berättelserna ur lastbilschaufförernas miljö jag tycker bäst om i Truck Stop.

Andra bloggar om: , , , , , , ,