Recension

Sprudlande samspel i swingens smittsamma tecken – Heart Full Of Rhythm (Live) med Carin Lundin

13 augusti, 2024 by Mats Hallberg

Carin Lundin

Heart Full Of Rhytm – Live

Inspelad i Farsta januari 2024 i Ladan hos Jazzklubb Syd

Inspelning och mixning: John Högman

Producent: Carin Lundin

Prophone

Releasedatum: 9/8 2024

Jag har absolut hört jazzvokalisten Carin Lundin tidigare, fast kan inte riktigt precisera när det skett. Varför förekommer hon inte oftare på de jazzfestival jag bevakar? Den 57-åriga kvinnan bördig från Småland som examinerats från såväl Balettakademin som Kungliga Musikhögskolan, har varit sparsam med skivsläpp sedan debuten 1997. I likhet med kollegan Louise Palmstierna har hon lite orättvist gått under min och mången festivalpubliks radar. Tuffa konkurrensen i Sverige bland både jämnåriga och en ny generation gör det inte enklare. Finns ju ett drygt tiotal ofta engagerade namn som idag attraherar såväl oss recensenter som den stora publiken på festivaler. Behöver inte rada upp namn. Ni vet vilka som åsyftas.

Hoppas och tror att detta delikata livealbum kan råda bot på ”missförhållandet” och sprida ordet om vilken förstklassig sångerska Lundin är, vilket understryks än mer när omgivningen ljuder så här exemplariskt. Ackompanjerar och tar över i ett par instrumentala höjdarnummer gör Mathias Algotsson vid flygeln (kapellmästare?), Klas Toresson på tenorsax och i någon låt flöjt samt en rytmsektion bestående av kontrabasisten Hasse Larsson och den osannolikt vitale Ronnie Gardiner bakom trumsetet. Fick möjlighet att träffa den sist nämnde timide stjärnan för ett par år sedan på festivalen i Ystad, när den 90-års firande batteristen var hedersgäst. Träblåsaren Klas Toresson är en elegant spelande musiker jag recenserat flera gånger och hört live överraskande ofta i Göteborg. Också den lika elegant spelande melodimakaren Algotsson har hyllats i recensioner av mig, fast är en sällsynt gäst på Västkusten.

Live – A Heart Full Of Rhytm präglas av en frejdig swingorienterad repertoar garnerad med uppiggande utvikningar till blues-shuffle och en svensk hit signerad Lill Lindfors, nämligen en något annorlunda version av karismatiska Längtans samba. Lundin är en ytterst kompetent vokalist, tippar att hon är alt. Njuter av en en själfull stämma kännetecknad av oklanderlig intonation. Möjligen ligger det henne i fatet en smula att hon saknar en lika identifierbar röst i jämförelse med självlysande artister/ interpreter såsom Rigmor, Viktoria, Isabella, Vivian, Ellen, Lovisa, Stina och Amanda. En heterogen oktett vi insatta inte skulle förväxla.

Klas Toresson gör avtryck. Visar med ackuratess vilken strålande solist han är genom att behärska swingidiomet till fulländning, vilket också inkluderingar närliggande områden. Ett lika grundmurat självförtroende i musikaliskt hänseende verkas finnas hos leverantören av harmonier, det vill säga superbe pianisten Mathias Algotsson. Underbart lyhörd rytmsektionen ägnar sig främst åt basala aktiviteter. Att den ofattbart erfarne Ronnie Gardiner – känd för att ha spelat med flera av USA:s jazzpionjärer, sitt Ronnie´s Room, Blue Monday på Skansen, stipendiefonden till talangfulla trumslagare samt givetvis livsverket Ronnie Gardiner Method – bibehållit tajmingen som gör att han fortfarande har DET måste påtalas som en enastående bedrift.

Stämningen tycks vara elektrisk på scen, vilket troligen renderade i påtagligt gensvar bland publiken. Konsekvensen: En glädjerik gemenskap vars växelverkan torde ha trissat sammansvetsade musiker och sångerska. Musiken värmde helt klart åhörarna denna kylslagna kväll i januari. Rutinen, spelglädjen och kärleken till outslitliga melodier gjorde sig påmind i ett skönt okomplicerat tonspråk. Blir tillfreds av hur energifyllda tolkningar flödar av fräscha teman, pigga solon, riviga rytmer jämte ett par långsamma lyriska alster. Att ett extraordinärt resultat uppnåddes underlättas säkerligen av att en saxofonist förtrogen med genren skött inspelning och mixning.

Vilka nio låtar man tar sig an? De instrumentala numren är Softly As In A Morning Sunrise ur en operett från 1928 och en ännu längre final i form av nio minuter långa Time After Time, ursprungligen ett romantiskt soundtrack för film med Frank Sinatra 1947. Lundin röner avsevärd framgång med sin tolkning av albumets titelmelodi, Lover Come Back To Me skapad för Broadway sent 20-tal, presterar på högsta nivå i vokalt avancerade After You´ve Gone och i en härlig blues med klös som jag i första hand associerar till B. B King och hans inspirerade konsert på Studentkåren i Göteborg 1988. Syftar på det drivande groove som manifesteras i Never Make Your Move Too Soon. Hoppas få uppleva en konsert med denna samtrimmade sättning i en snar framtid. Deras avspänt jazziga aktioner får mig på mycket gott humör.

WOW 2024: The National – Inte uppfylld i förväntad utsträckning av gedigen gitarrock

12 augusti, 2024 by Mats Hallberg

10/8 Flamingo

Upphaussade indiebandet från Ohio fick äran att under halvannan timme avsluta årets Way Out West. I likhet med alltför många akter under årets upplaga tillhör de skaran av återvändare, det vill säga akter vilka spelat i Slottsskogen tidigare. The National bildades 1999 och har enligt uppgift producerat elva album, varav två(!) i fjol. De består av den karismatiske vokalisten Matt Berninger som sjunger egengjorda texter. Komponerar musiken gör tvillingarna Aaron och Bryce Dessner vilka ger benämningen ”twin guitars” en dubbel innebörd. När de inte samtidigt eller var för sig broderar ut de melodier de skrivit ägnar sig Aaron eller Bryce åt att lira piano eller keyboard. Vidare är rytmsektionen kuriöst nog ett brödrapar. Bryan Devendorf sitter bakom trumsetet medan Scott ansvarar för basgångarna.

Berninger – vars stämma kan skifta från crooner-betoningar till släktskap med Michael Stipe och i stundtals aggressiv framtoning till Henry Rollins – assisteras med vokala bakgrunder från brödraparen. Live adderas ytterligare två musiker som uppvisar en häpnadsväckande bredd. Syftar på Ben Lanz på synt och trombon jämte Kyle Resnick på keyboards och trumpet. Soundet har liknats vid bland andra Radiohead, Wilco och Nick Cave, tre hyfsat träffande referenser vilka kan späs på med Boo Radleys och i viss mån R.E.M. The National har aktivt stöttat Barack Obama, Hillary Clinton, framträtt på åtskilliga välgörenhetsgalor och engagerat sig i olika humanitära projekt.

Arrangören Luger som stolt meddelade att årets WOW slog publikrekord, strödde superlativ över ett amerikanskt band jag inte hade närmare vetskap om. Påminner om min bristfälliga kunskap om samtida rock och populärmusik på grund att i huvudsak jazz och världsmusik recenseras. Jag stod tillsammans med ett par vänner ganska långt fram i publikhavet, kanske femtio meter från rampen och de områden dit en närmast maniskt kontaktsökande sångare tog sig. Jag trivdes, njöt av de för mig nya låtarna. Fast nu efteråt vill jag ändå hävda att hyllningarna var orimliga. En seriös kollega på GP omfamnade konserten med hull och hår, medan den för mig med onaturligt uppskruvad inställning blev en halv besvikelse. Vacklar i min bedömning mellan 3+ och den 4:a jag med viss tveksamhet landar i. Inte utan att uttrycket ”tro inte på hajpen” känns befogat.

Septetten äntrar scen efter att oemotståndlig stänkare från Stop Making Sense tonats bort i högtalarna. Video- och ljusshowen på backdroppen är en estetisk fullpoängare, otroligt läcker att beskåda. Spelningen som är den sista på sommarturnén börjar med tre manglande, distade gitarrer i Sea Of Love (litar på låtlistan publicerad på nätet) och avrundas effektfullt med About Today, vars chockartade övergång från ömsint ballad till öronbedövande storslagen urladdning fångade essensen i ett minst sagt respekterat indieband.

Domptören Berninger (håller två scenarbetare sysselsatta med att langa mikrofonsladd) har kallats crooner, vilket bara stämmer vid enstaka sekvenser live. Röstomfånget i normalläge är attraktivt med tydlig skärpa, texterna går fram. Enligt mitt förmenande växlas över till en oskönt skrikande fas för ofta, som vore han influerad av en frustrerad Morrissey eller grunge-scenens vokala förgrundsgestalter. Det byts både instrument och sound. Gillar hur trombonen matchas av gitarrsolo i Eucalyptus tidigt in i deras gig som följs upp av behaglig lunk i Tropic Morning News.

Tvillingarnas vässade solon och inspirerade figurer på sina gitarrer garnerar snyggt flertalet larmiga melodier. Ibland hörs ett suggestivt driv emanerande från en väl fungerande rytmsektion förenade av biologi, ibland fäste jag mig vid stämningar förmedlade av klaviaturer och synkade blåsinstrument och i förgrunden huserar nästan konstant en synnerligen dedikerad vokalist. Att hävda att det är bra drag, känns en smula futtigt i sammanhanget. Energinivån är påtagligt hög, fast samtidigt moget balanserad jämfört med hos den forcerade Jack White två dagar tidigare.

I Rylan med gitarrister i full blom gästar Mina Tindle på sång. Hon borde ha beretts större utrymme när hon ändå ombetts att bidra. Var knepigt att göra minnesanteckningar i mörkret och trängseln. En plusfaktor handlar om att fokus kontinuerligt flyttas, olika musiker kan prägla soundet. Och man vågar sig på drastiska förändringar med ett par lugna låtar. II Need My Girl är ett paradexempel. Noterar frapperande mycket diskant och att kompositionerna har en egen profil, ett stuk med igenkännbart signum. Efter cirka fyrtio minuter uppnås en andra andning genom befriande dynamik. Besökarna som verkade trivas i trängseln slapp i princip godhetssignalerande politiska budskap. Men eftersom The National verkar i samma anda som exempelvis Bono (läst hans memoarer i somras), tillägnas ett alster förutsägbart nog Kamala Harris. Mådde som sagt bra av en gediget utförd livemusik, men sveptes inte med på det sätt jag föreställt mig.

LÅTLISTA 1. Sea Of Love 2. Eucalyptus 3. Tropic Morning News 4. Don´t Swallow The Cap 5. Bllodbuzz Ohio 6. The System Only Dreams In Total Darkness 7. I Need My Girl 8. Conversation 16 9. Abel 10. Alien 11. Day I Die 12. Light Years 13. Rylan 14. England 15. Graceless 16. Fake Empire 17. Mr November 18. Terrible Love 19. About Today

Filmrecension: Big Boys – karaktärerna för mycket av klichéer

12 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Big Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Corey Sherman
Medverkande Isaac Krasner, David Johnson III, Dora Madison, Taj Cross, Emily Deschanel m fl.

Hmm. 14-årige Jamie ska åka på campingtur med sin storebror Will och favoritkusinen Allie. Filmen marknadsförs med beskrivningen: en innerlig och rolig queer coming-of-age film om sexuellt uppvaknade – om drabbande förälskelse, att gå vilse och hitta sig själv.

Njae. Jag skriver inte riktigt under på det. Queer börjar bli ett ganska missbrukat ord som uppenbarligen säljer bra. Att en 14-årig pojke blir imponerad av en ung man i trettioårsåldern behöver inte nödvändigtvis ha med sexuell läggning att göra. Filmen har visats på flera HBTQi-festivaler runt om i världen och räknas till queer-filmer. Jag kan tycka att människor inte måste kategoriseras in i särskilda fack redan som 14-åringar. Att en tonåring blir imponerad av en vuxen av samma kön behöver inte nödvändigtvis betyda att vara hela livet homosexuell. Attraktion och dragning till en annan människa behöver inte alltid handla om sex.

Jamie är 14 år och det är klart att han funderar på mycket sådant som många ungdomar funderar på. Hans kusin Allie har skaffat en pojkvän, Dan. Jamie blir inte helt förtjust när han får reda på att pojkvännen också ska med på campingturen. Planen var att det var en kusinträff. När Dan dyker upp tillsammans med Allie känner Jamie sig först undanskuffad och nertryckt. Dan är mycket av en karlakarl: han är manlig och vältränad och en man som är händig och fixar saker. Dan har mer gemensamt med Jamies storebror Will än med Jamie. Jamie klagar också i smyg till Will att han känner det som att Dan inte tycker om honom.

Men efter ett tag slår Jamie om. Han ska ha kepsen bak-och-fram, som Dan har. Han söker kontakt med Dan och babblar och pratar med Dan så mycket han kommer åt. Stackars Dan får nästan ont i öronen, tänker jag. Jamie är väldigt pratig, det är som att han gömmer sig själv genom att prata extra mycket. Som att pratet blir en mur då han inte vågar visa vem han är. Jamie är överviktig och han har inget vidare flås och är långt ifrån någon idrottstyp, snarare ganska klumpig. Det känns som att hans svada är hans sätt att skydda sig då han är överviktig. Kanske är han mobbad i skolan? Det får vi inte veta något om.

Ett av filmens minus är att vi aldrig kommer nära karaktärerna. De är alla ytligt beskrivna.
Att ungdomar kan se upp till lärare eller idrottstränare eller andra vuxna är inget nytt – måste det nödvändigtvis betyda att den unge som beundrar någon vuxen av samma kön är queer? Har inte alla någon gång beundrat någon som är äldre än den själv? Vi får inte reda på något om Jamies pappa. Det betyder att vi inte vet om Jamie har någon manlig förebild i familjen eller har någon manlig förebild bland släkt och vänner. När nu Dan dyker upp måste Jamies beundran tolkas som sexuell? Visst kan det vara så men det kan lika gärna vara så att Jamie får en manlig förebild i Dan. Dan är inte heller en trådsmal atlet även om han ser vältränad ut. Dan kan mycket väl väcka en längtan inom Jamie att också bli mer manlig och vältränad. Dessutom finns det många fler sätt människor kan fungera, allt är inte antingen hetero- eller homosexualitet. Det finns människor som är bisexuella, asexuella, demisexuella, a-romantiska med mera, med mera.

Ett annat minus i filmen är att den har drömlika sekvenser som hänger i luften. Jamie verkar ha någon slags drömmar om campingens toalettutrymme där personer dyker upp och säger saker från hans undermedvetna. Men dessa hänger i luften och följs inte riktigt upp.

En detalj i filmen som jag tycker är intressant är att se denna typ av campingplats. Det är ett skogsområde som fungerar som en campingplats där campare hyr ett område för sina tält eller husvagnar. Det är en skog men samtidigt en campingplats. Det betyder att det finns gemensamma utrymmen för toaletter och duschar.

Jag skulle vilja ge den högre betyg av ett skäl: filmen vågar gå i ganska lugnt takt och låter berättelsen puffra på utan inte stora åthävor. Men det räcker inte för högre betyg då karaktärerna är för mycket av klichéer.

WOW 2024: Susanne Sundför – Alltför spretigt av säregen artist med avsevärda kvalitéer

11 augusti, 2024 by Mats Hallberg

Flamingo 10/8

Första gången jag sätter mig in i musiken från en stor talang bördig från Haugesund i vårt västra grannland. Susanne Sundför (stavar med norskt ö) har besökt WOW tidigare, både under eget namn och som gäst med house-ambient duon Röyksopp. Såg fram emot möjligheten att närmare få studera 38-åringens kompositioner live. Uppträdandet var förlagt till största scenen sen eftermiddag. Beslöt mig för att i den behagliga solen stå ganska långt fram bland den inte särskilt månghövdade publiken (förflyttade sig runt på området gjorde främst tiotusentals ungdomar inriktade på showtime från Markus Krunegård och den lika omåttligt populäre Benjamin Ingrosso).

Döm om min förvåning när inklusive artisten tolv personer kunde beskådas, varav tre kvinnor på kör. Noterar skapligt ljud där varje instrument hörs även om basen typiskt nog ligger något för högt. Vi vana besökare vet att oftast uppstår en rytmisk ljudmatta på WOW som behöver hanteras. En annan anmärkningsvärd företeelse var förekomsten av exceptionellt många klaviaturinstrument på scen, vilka togs bruk i stigande omfattning. Utan att direkt prägla soundet gav de på ett diskret sätt smakfull inramning. Och i låtar med accentuerat beat sysselsattes rytmsektion desto mer.Det stora sällskapet äntrar Flamingo utan att publiken knappt tar notis, efter att Sundför sittandes vid orgeln sjungit a cappella i Ashera´s Song.

Saknar tyvärr uppgift om vem som gör vad. Skulle kunna vara Gard Nilssen bakom trumsetet och André Roligheten växlande emellan tenor- och barytonsax, två musiker vilka medverkar på aktuella albumet. Åtskilliga byten av instrument och positioner sker i en konsert utan naturligt centrum. Det är som om den oerhört mångsidige vokalisten, klaviaturspelaren och kompositören lustfyllt vill exponera vad hon influerats av. Fascinerande med drastiska omväxlingar, men kasten gör det samtidigt komplicerat att komma in en spelning GP:s bedömare tydligen föll för. Den prisade innovatören har släppt sex studioalbum, varav det senaste i fjol och toppat försäljningslistor i hemlandet.

Jämte hantverkskunnandet vad gäller låtskriveri är förstås sopranens röst en hisnande tillgång, antingen den i högt register drillar iväg eller erbjuder en botten av tung kraft i pulserande up tempo melodier. Sjungs både på norska och engelska och när hon sträcker ut blir det gärna ordlöst. Sundförs stämma korsar popsouligt stuk med innerlig gospel och glider i andra avdelningar över i folk-electronica och stampa-taken-dängor. Rösten och utforskande attityden placerar henne i den vida kategori norsk-svenska Ane Brun, Eivör från Färöarna och samiska Mari Boine tillhör. Förvirras av hur stilar avlöser varann och tempon ständigt skiftar. Sundför täcker onekligen stora sjok på den populärmusikaliska paletten. Förmodar att andra glatt rycktes med där jag mest upplevde en osammanhängande resa, vilket sammantaget gjorde mig konfys. Fast självklart väcktes en nyfikenhet på hur skivorna låter.

Artisten med den förtrollande rösten uttrycker tacksamhet gentemot såväl oss i publiken som till sina vänner på scen. En varm stämning sprider sig när hon går ut till oss på rampen till toner av ett taktfast beat. Ännu mer jubel uppstår när den svarta körsångerskan ges utrymme att trycka upp emotionella nivån till max i gospel-urladdningar. Snacka om extatisk inlevelse!

LÅTLISTA: 1. Ashera´s Song 2. Kamikaze 3. White Foxes 4. Turkish Delight 5. Alyosha 6. Undercover 7. Accelerate 8. Fade Away 9. Memorial 10. I Resign 11. Blómi 12. Slowly 13. Fare Thee Well (källa: Setlist. fm)

Filmrecension: Nova & Alice – engagerande och når ofta in på själen

10 augusti, 2024 by Linou Gertz

Nova & Alice
Regi Emma Bucht
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 13 September 2024

Musikfilm, filmer om musiker, är ofta på tapeten – ofta i form av dokumentärer men ibland också fiktiv form där sångarna eller banden spelas av andra och gestaltas mer konstnärligt än konkret – och här bjuds på vi en unik kombination av de två formerna där skådespelarna Hedda Stiernstedt och Josefin Asplund spelar de fiktiva musikerna och artisterna Alice och Nova. Alice är en stjärna på dekis och som fortfarande lever på sin tio år gamla mello-hit men som i övrigt har en karriär som mest står på tomgång. Nova är tvärtemot henne glödhet och snarare i startgroparna och vinner pris. Då de har samma manager, spelad av Johan Rheborg, föreslår han att de ska slå sig samman för en sommarturné och dra nytta för att ge varandra skjuts. Först verkar det inte riktigt gå, men då Nova av personliga skäl ändrar sig blir det ändå av. Det är vanlig narrativt grepp men som ändå lyfts fram bra så det känns inte krystat eller uppenbart upprepat.

Trots sin längd, nästan två timmar, känns filmen nästan för kort och hade mått bra av av ytterligare 20-30 minuter (eller kanske mindre sexscener och mer fokus på handlingen) för ibland känns den lite genomstressad, som när de snabbt åker iväg på turné och de nämner bråk och missuppfattningar som skedde tidigare i repen inför turnén – vilket vi aldrig ens får se så det känns som vi inte riktigt får någonting att greppa tag i och relatera till vilket lämnar en viss känsla av tomhet. Vilket också går igen när Alice och Nova finner varandra på turnén, alltså känslomässigt, och det blir väldigt plötsligt istället för att byggas upp under tid så det känns mer organiskt. Det fungerar ändå, men lämnar en ändå med en känsla av att det går från noll till hundra på väldigt kort tid – vilket känns sådär när de först ogillar varandra och utan vidare övergång plötsligt älskar varandra och vill ha sex – men även mycket mer än så.

Det är inte bara den relationen mellan stjärnorna, utan även deras respektive och familjer – Alice har man och barn som komplicerar hennes känsloliv och professionella framställning, och Nova har bara en komplicerad relation till sin moder då pappan flytt landet för Paris och egen musikalisk karriär. Mamman är inte så stöttande, minst sagt, och det är sorgligt hur de inte riktigt kan prata med varandra. Dessa olika relationer och bestyr ger filmen viss tyngd utöver det musikaliska.

Vanligtvis brukar en nämna städer, som Stockholm eller New York, som huvudrollsinnehavare i olika filmer – men då den omfattande turnén tar oss (och karaktärerna) runt så mycket får vi aldrig riktigt någon relation till platserna utan istället är det verkligen musiken som är den som lyfter filmen tar sin speciella plats. Utöver nyskriven originalmusik av Jimmy Lagnefors har även Molly Sandén och First Aid Kit skrivit låtar till filmen och det ger verkligen ett otroligt lyft till filmen.

Mycket av dramat utspelar sig på hotell, hemma i huset hos Alice, men också på konsertscenerna såklart. Speciellt dramatiskt blir det på Way Out West där mycket utav handlingen och relationerna kulminerar och dras till sin spets. Mycket känslor rörs upp och klashar på bästa (eller för karaktärerna värsta) vis. Managern får plocka upp spillrorna, och Johan gör verkligen en riktigt bra rollprestation som är värd sin egen applåd (han är såklart rolig i Solsidan, som filmens regissör Emma Bucht också regisserat avsnitt utav, men ingenting som kräver samma scennärvaro som här) och får göra någonting annat än att försöka gynna sin egen karriär. Han försöker alltid lyfta sina klienter, mest för egen vinning (som hela idén med turnén) men gör här mer medmänskliga insatser och får hålla ihop allting som en superhjälte i vanliga kläder.

Tyvärr är känslan av att det stressas fram även återkommande mot slutet. Personliga problem som etablerats tidigare får aldrig något riktigt slut och uppbrott blir aldrig riktigt så brinnande då vi mest får beskedet om dem men aldrig se de riktiga konsekvenserna eller vad de faktiskt leder till. Vilket är synd på en annars engagerande film som ofta når in på själen och porträtt av trassliga liv och relationer – men som aldrig riktigt vågar gå sönder i helhet och visa det allra trasigaste i slutändan.

Recension

Footer

Om oss