Nova & Alice
Regi Emma Bucht
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 13 September 2024
Musikfilm, filmer om musiker, är ofta på tapeten – ofta i form av dokumentärer men ibland också fiktiv form där sångarna eller banden spelas av andra och gestaltas mer konstnärligt än konkret – och här bjuds på vi en unik kombination av de två formerna där skådespelarna Hedda Stiernstedt och Josefin Asplund spelar de fiktiva musikerna och artisterna Alice och Nova. Alice är en stjärna på dekis och som fortfarande lever på sin tio år gamla mello-hit men som i övrigt har en karriär som mest står på tomgång. Nova är tvärtemot henne glödhet och snarare i startgroparna och vinner pris. Då de har samma manager, spelad av Johan Rheborg, föreslår han att de ska slå sig samman för en sommarturné och dra nytta för att ge varandra skjuts. Först verkar det inte riktigt gå, men då Nova av personliga skäl ändrar sig blir det ändå av. Det är vanlig narrativt grepp men som ändå lyfts fram bra så det känns inte krystat eller uppenbart upprepat.
Trots sin längd, nästan två timmar, känns filmen nästan för kort och hade mått bra av av ytterligare 20-30 minuter (eller kanske mindre sexscener och mer fokus på handlingen) för ibland känns den lite genomstressad, som när de snabbt åker iväg på turné och de nämner bråk och missuppfattningar som skedde tidigare i repen inför turnén – vilket vi aldrig ens får se så det känns som vi inte riktigt får någonting att greppa tag i och relatera till vilket lämnar en viss känsla av tomhet. Vilket också går igen när Alice och Nova finner varandra på turnén, alltså känslomässigt, och det blir väldigt plötsligt istället för att byggas upp under tid så det känns mer organiskt. Det fungerar ändå, men lämnar en ändå med en känsla av att det går från noll till hundra på väldigt kort tid – vilket känns sådär när de först ogillar varandra och utan vidare övergång plötsligt älskar varandra och vill ha sex – men även mycket mer än så.
Det är inte bara den relationen mellan stjärnorna, utan även deras respektive och familjer – Alice har man och barn som komplicerar hennes känsloliv och professionella framställning, och Nova har bara en komplicerad relation till sin moder då pappan flytt landet för Paris och egen musikalisk karriär. Mamman är inte så stöttande, minst sagt, och det är sorgligt hur de inte riktigt kan prata med varandra. Dessa olika relationer och bestyr ger filmen viss tyngd utöver det musikaliska.
Vanligtvis brukar en nämna städer, som Stockholm eller New York, som huvudrollsinnehavare i olika filmer – men då den omfattande turnén tar oss (och karaktärerna) runt så mycket får vi aldrig riktigt någon relation till platserna utan istället är det verkligen musiken som är den som lyfter filmen tar sin speciella plats. Utöver nyskriven originalmusik av Jimmy Lagnefors har även Molly Sandén och First Aid Kit skrivit låtar till filmen och det ger verkligen ett otroligt lyft till filmen.
Mycket av dramat utspelar sig på hotell, hemma i huset hos Alice, men också på konsertscenerna såklart. Speciellt dramatiskt blir det på Way Out West där mycket utav handlingen och relationerna kulminerar och dras till sin spets. Mycket känslor rörs upp och klashar på bästa (eller för karaktärerna värsta) vis. Managern får plocka upp spillrorna, och Johan gör verkligen en riktigt bra rollprestation som är värd sin egen applåd (han är såklart rolig i Solsidan, som filmens regissör Emma Bucht också regisserat avsnitt utav, men ingenting som kräver samma scennärvaro som här) och får göra någonting annat än att försöka gynna sin egen karriär. Han försöker alltid lyfta sina klienter, mest för egen vinning (som hela idén med turnén) men gör här mer medmänskliga insatser och får hålla ihop allting som en superhjälte i vanliga kläder.
Tyvärr är känslan av att det stressas fram även återkommande mot slutet. Personliga problem som etablerats tidigare får aldrig något riktigt slut och uppbrott blir aldrig riktigt så brinnande då vi mest får beskedet om dem men aldrig se de riktiga konsekvenserna eller vad de faktiskt leder till. Vilket är synd på en annars engagerande film som ofta når in på själen och porträtt av trassliga liv och relationer – men som aldrig riktigt vågar gå sönder i helhet och visa det allra trasigaste i slutändan.