• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från premiären på Darwins Kapten på Dramaten med Börje Ahlstedt

5 november, 2010 by Rosemari Södergren


Charles Darwin dröjde flera årtionden innan han publicerade boken ”Om arternas uppkomst*” med sin teori om evolutionen, de tankar som av många stämplades som hädiska. Varför dröjde han så länge? Var det av hänsyn till sin familj och hans fru Emma som var starkt troende?

Darwins Kapten hade premiär på Dramatens lilla scen i Lejonkulan på fredagskvällen 5 november. Den bygger på en nyskriven pjäs av Henning Mankell.

Börje Ahlstedt spelar Darwin och pjäsen börjar då han som gammal man lever ett ganska lugnt liv tillsammans med sin fru då han får ett brev som berättar att kapten FitzRoy tagit livet av sig. När Charles Darwin var ung reste han i fem år med FitzRoys skepp Beagle. Att vara kapten på ett skepp under sådana långresor var psykiskt påfrestande. FitzRoys företrädare på kaptensposten hade tagit livet av sig. För att inte bli sjuk av ensamhet lät FitzRoy Darwin följa med på skeppet som ett sällskap, som någon utanför manskapet att kunna prata och resonera med. Darwin och FitzRoy blev osams efter 14 dagar. Senare i livet när Darwin publicerat sin bok ”Om arternas uppkomst” och presenterat sin teori om evolutionen blev FitzRoy en svuren fiende till Darwins teorier. FitzRoy var en hängiven religiös kristen man och upprördes i sitt inre av Darwins tankar.

Första akten pendlar handlingen mellan den gamla Darwin i sitt hem med sin och den unge Darwin som är på den äventyrliga resan över haven. Det är fantastiskt att se hur Börje Ahlstedt kan växla i kroppsuttryck och tal mellan att vara den gamle mannen och den unge mannen som sprudlar av energi och nyfikenhet.

Henning Mankell skriver i programmet till föreställningen om varför han skrev pjäsen:

Sen såg jag oväntat ett fotografi på en flicka i Afganistan, taget förra året. Hon var tretton år gammal. Hennes namn känner jag inte. Hon hade tillsammans med skolkamrater – alla flickor – blivit utsatta för ett överfall där maskerade fundamentalistiska krigare hade kastat syra i deras ansikten eftersom dom menade att flickor inte hade något i en skola att göra. Kunskapstörstande småflickor kunde man i Guds namn vanställa ansiktena på, kanske förblinda.
Då insåg jag i loppet av några få sekunder hur pjäsen borde skrivas. Ty det som var Darwins stora upptäckt och det som blev den avgörande konflikten när hans evolutionslära presenterades för ungefär 150 år sen, var tvekampen mellan tro och vetande.

I föreställningen ser vi hur en gammal värld kolliderar med en ny värld, hur debatter förs och hur Darwins teori ger inspiration till nya tankar inom politik också. Fast Darwin själv inte ägnar sig åt sitt forskande av varken religiösa skäl eller politiska skäl utan bara för att han är så nyfiken och hela tiden vill veta och få svar på alla frågor.

Det är allvarliga ämnen och ingen lättsam pjäs – men den är tankeväckande och sätter igång många frågor och tankar. Fast jag tycke emellanåt att Mankell varit övertydlig i vissa delar och låter karaktärerna berätta samma sak någon gång för mycket ibland. Men det är en föreställning med flera bottnar. Henning Mankell skriver i programmet att han tillägnar pjäsen de flickor som på olika sätt kämpar för sin rätt till upplysning i världen idag.
Konflikten mellan tro och vetande är dock bara ett av spåren i pjäsen. Minst lika intressant tycker jag relationen mellan Darwin och hans fru är och likaså den ambivalens som finns i Darwins inre, han är varken hundra procent religiös eller ateist. De ber exempelvis bordsbön i hans hem. När han ställs inför faktum att hans teorier får politiska konsekvenser vill han inte ta ansvar för det. Hur mycket ansvar ska en forskare ha för vad hans teorier används till?
Darwin själv vill inte kännas vid något sådant ansvar. Han är bara vetenskapsman, eller rättare sagt: en nyfiken människa som ställer frågor och vill veta mer.
Om det kompromissar han aldrig. Nyfikenheten finns där, alltid, hela tiden och gör att han vaknar när något intressant sägs.

Pjäsen spelas i Lejonkulan. Det som är bra med det är att det är en sådan liten salong att var man än sitter är det nära till skådespelarna. Föreställningen vinner mycket på att den spelas i en intim teater. Fast å andra sidan gör det förstås att det bör bli ett enormt publiktryck och svårt att få biljetter.

I rollerna Börje Ahlstedt, My Holmsten, Johan Holmberg, Pierre Wilkner, Elin Klinga, Erik Magnusson
Regi AnnaLina Hertzberg

Om Darwins Kapten på Dramatens hemsida.

Bilden ovan: Börje Ahlstedt
Foto: Roger Stenberg

Bilderna nedan:
Börje Ahlstedt, Pierre Wilkner och Johan Holmberg

Elin Klinga och Börje Ahlstedt

Börje Ahlstedt och My Holmsten

Relaterat:
Svenska Dagbladet, SVD 2, Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om Darwin, Börje Ahlstedt, Henning Mankell, FitzRoy, evolution, vetenskap, religion

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Börje Ahlstedt, Darwin, evolution, FitzRoy, Henning Mankell, Religion, vetenskap

KT Tunstall, tar på sig tigerdräkten i tiger suit

5 november, 2010 by Redaktionen

kt_tunstall_tiger_suitJag gillar KT, vass tjej som verkar veta vad hon vill. Tiger suit är hennes tredje skiva, inspelad i klassisk skivstudio i Berlin.  KT Tunstall är skotsk, låter ibland väldigt amerikansk, och har en säker rockröst.  Att spela in i något annat land i klassiska studior, brukar vara ett tecken på nedgång, när artisten behöver hjälp av yttre miljöer för att kunna bli kreativ. Detta har inte hänt KT. Hon verkar ha åkt till Berlin och Hansastudion för att få en lite modernare stil, och få ett större register att spela med.

Skivan är snyggt producerad, med rätt många roliga påhitt som väcker ens intresse och gör musiken intressant för stunden. Samtidigt är det snällt, enkelt att glömma, och om någon skulle be mig nynna på en låt, så skulle jag inte klara det.

När KT ska sätta ett namn på sin nya stil, så väljer hon ”nature techo”, en hybrid mellan hennes gamla singer/song writer och elektronisk musik. Ibland funkar den hybriden riktigt bra, ibland blir den anonym. Min favoriter är (Still a) weirdo och Uummannaq Song. Där funkar hybriden riktigt bra.

Sammantaget får KT en trea, och jag är redan nyfiken på nästa skiva, ett gott tecken.

För den som funderar varför hon kallar sin skiva för tiger suit, så beror det på en återkommande dröm som KT haft sen barndomen. Hon ser en tiger utanför huset, och går ut och klappar den. Efteråt funderar hon på varför hon kan klappa tigern och kommer på att det måste berott på att hon klätt ut sig till tiger, i en tiger suit.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Från premiären av Sex roller söker en författare på Stockholms Stadsteater

5 november, 2010 by Rosemari Södergren

Sex roller sökte upp en författare. De ville bli nedtecknade, berättade om och förevigade. Författaren vägrade, han tyckte inte deras livsberättelser var allmängiltiga. Rollerna envisades, men när författaren fortsatte att vägra gick de till en teater och ber en regissör att sätta upp deras roller.
Regissören var just sysselsatt med att repetera inför en föreställning. Han och hans skådespelare tror först att det är några galningar som kommit men blir efter ett tag intresserade och bestämmer sig för att repetera de sex rollernas berättelse.
Men då börjar konflikterna. Rollerna blir inte särskilt nöjda med hur de olika skådespelarna tar itu med deras roll.

Det berättas att de sex rollerna sökte upp Pirandello, som skrivit pjäsen. De ville att han skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. I förord till pjäsen skriver Pirandello:

Där stod de och väntade, var och en med sin egen hemliga plåga, bundna till varandra sedan födseln, sammansvetsade av livets händelser och ville att jag skulle släppa in dem ikosntens värld. De ville att jag skulle ta deras öden och göra en roman av dem, eller ett drama eller åtminstone en novell. De var födda levande och de ville leva.

Pirandello hade dock ingen lust. Han tyckte att han hade skrivit tillräckligt med noveller om hopplöst tragiska personer.

Jag är inte den sorts författare som kan ta sig an vilka livsöden som helst och berätta en historia bara för nöjet att berätta den. Nej, jag är den typ av författare som bara kan skriva historier som har en universell innebörd, en sk filosofisk författare. Jag har oturen att tillhöra den sorten.

De sex rollerna hade ju ingen filosofisk berättelse att tillföra. De vara bara vanliga öden som hör livet till. Men problemet var att de redan hade tagit sin in i författarens fantasi, fötts där och agerade där. Han kunde inte komma ifrån dem. Då skildrade han deras kamp att bli skildrade och satte det i förhållande till vad livet är, vad skådespeleri är, vad teater och konst är och vad det är att författa, skriva och skapa.

En scen är magisk. När skådespelarna ska börja spela upp det rollerna har att berätta saknas en karaktär, bordellmamman. Hon fick inte följa med de sex rollerna när de gav sig av, för mamman i familjen hatar bordellmamman. Scenen går dock inte att spela upp utan bordelltanten.
En av rollerna stökar då till rummet. Han förklarar att bordellmadam hatar stökighet, kanske går det att locka fram henne om de gör rummet rörigt.
Det magiska inträffar. Plötsligt står hon där, fet och vulgär, översminkad och röker och babblar sin danska rotvälska, framlockad av de andra fantasifigurerna.

En bild av när det magiska händer, när det skapade också skapar. När nu Stadsteatern sätter upp denna pjäs igen är det som en högtidsstund för mig.

Skådespelarna som spelar skådespelare driver med sig själv och sin roll som skådespelare också, de sitter till och med och ler åt sig själva ibland. Jag tycker det är bra, det blir som ett sätt att hålla distans och se rollen i rollen om rollen.

För den som är intresserad av teater och vill fundera kring teaterkonsten är väl ”Sex roller söker en författare” ett måste. Men eftersom det är en lättsam och rolig föreställning ger den något också för den som inte alls är intresserad av teater och drama.

Sex roller söker en författare är en pjäs av den italienske dramatikern och författaren Luigi Pirandello, som för övrigt fick Nobelpriset i litteratur 1934. Han har skrivit flera skönlitterära noveller och romaner och för den delen också dikter, men det är ändå för sina pjäser han är mest ihågkommen och hyllad.
Hans mest kända pjäser förutom ”Sex roller söker en författare” är nog ”för att skyla sin nakenhet”, ”Alla ha rätt” och ”Henrik IV”.

Förra gången jag såg ”Sex roller söker en författare” var en repetition i början av oktober 1989, två veckor före dess svenska premiär med den uppsättningen där bland annat Sten Ljunggren spelade rollen som regissören, samma roll som Niklas Hjulström gör nu. Jag kommer alltid att komma ihåg den föreställningen 1989. Efter föreställningen åkte jag hiss ned tillsammans med Sten Ljunggren och han var trevlig och lätt att prata med. På väg hem till Södermalm där jag bodde då, gick vattnet och nästa morgon födde jag min första son.

Här är alla rollerna, observera att regissören alltså är en roll och inte regissören till uppsättningen (regissör till föreställningen är förresten Alexander Mørk-Eidem. )

Skådespelarna som spelar sig själva:
Kristofer Fransson
Frida Hallgren
Gerhard Hoberstorfer
Josefin Ljungman
Ann-Sofie Rase
Rollerna seplar av:
Bergljót Arnadóttir
Kajsa Ernst
Michael Jonsson
Lennart Jähkel
Liv Mjönes
Regissören spelas av Niklas Hjulström
Regiassistenten spelas av Elin Söderquist
Flickan spelas av Tea Nettermalm och Alba Dumolin Engström
Pojken spelas av John Grahl och Gunnar Keisu

Bilden ovan
Foto: Nadja Hallström
Bildtext Kristofer Fransson, Ann-Sofie Rase, Liv Mjönes, Gerhard Hoberstorfer, Josefin Ljungman och Frida Hallberg i Sex roller söker en författare. Premiär 4 november på Klarascenen.

Bilderna nedan, foto Petra Hellberg
Bildtext: Niklas Hjulström och Elin Söderquist i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Lennart Jähkel i Sex roller söker en författare.

Bildtext: Liv Mjönes och Lennart Jähkel.

Margareta Sörenson har också bloggat om föreställningen i Expressen Scenbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Pirandello, Stadsteater, teater, premiär, scen, Sex roller, Niklas Hjulström, Lennart Jähkel

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Lennart Jähkel, Niklas Hjulström, Pirandello, premiär, Scen, Sex roller, Stadsteater, Teater

Dreamend – So I ate myself, bite by bite

5 november, 2010 by Redaktionen

So I Ate Myself, Bite by Bite är det första albumet i ett set av två (andra albumet kommer ut 2011) där Dreamend har bestämt sig för att byta bana. Det man lämnar bakom sig är atmosfärisk shoegaze extraordinaire för att istället utforska det läskiga med banjo och upplyftande sångslingor. Bandet beskriver själva hur hela albumet ska handla om en person som agerar på alla sina destruktiva impulser och fantasier. Men blir det läskigt då? Nej, det är förvånansvärt trevligt och mysigt att lyssna på.

Det inledande spåret Pink cloud in the woods har ett intro som är obehagligt likt det isländska bandet Seabear, men jag kan inte riktigt placera vilken låt. Förövrigt fungerar låten utmärkt och ger ett hoppingivande löfte av vad som komma skall.
Första halvan av albumet är lite av en besvikelse och femte spåret Repent är nästan lite tråkig och sövande med sitt ensidiga gitarrplockande och får ses som plattans lågvattenmärke.
Dreamend gör dock en snabb upphämtning med sjätte spåret A thought som är den absoluta höjdpunkten med hela skivan och som faktiskt lyckas kombinera banjo och shoegaze på ett magnifikt vis.

Sen tar allt fart. Pieces är bedårande, upplyftande, catchy och morbid på samma gång. My old brittle bones lämnar inget att önska och skulle galant flörta med vilket Sufjan Stevensfan som helst. Den djupa sångrösten får komma fram tillsammans med den bitterljuva falsetten och du finner dig själv leendes helt utan förvarning.
När sedan plattans sista låt, ett maraton på 10 ljuvliga minuter, går igång så är det som att Dreamend bestämmer sig för att verkligen krama ur den sista droppen och bjuda på allt de har. Inledningen är smygande, trevande och smäktande vacker för att sedan övergå till ett vaggande larmande och subtilt ylande. Som en bedövande och paralyserande konsert i form av en vaggvisa för ängsliga själar. Någonstans i den drömska tillvaron hör man något som låter som gnälliga motorsågar på långt avstånd och plötsligt befinner du dig där, på verandan till ett litet hus långt ute på landet i den djupa södern. Du är övertygad om att långt där ute i vildmarken så väntar något på dig. Något du troligen inte vill möta.
Och helt plötsligt så har Dreamend ändå lyckats med vad de tog sig an att göra.

Tjuvlyssna här redan idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Dreamend, recension, rock, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Dreamend, Musik, Recension, rock

Recension av Steve Niles & Ben Templesmiths 30 Days of Night – från serie till seriefilm

5 november, 2010 by Redaktionen

Det som från början var ett mindre lyckat filmmanusuppslag blev en braksuccé som grafisk roman för Steve Niles. Tillsammans med Ben Templesmith gjorde han 2002 30 Days of Night (publicerad på IDW Publishing), en nyskapande vampyrserie som mycket tack vare dess bildspråk fick många anhängare.

Handlingen utspelas i Barrow, Alaska där majoriteten av befolkningen varje vinter migrerar söderut eftersom polarvintern mer eller mindre gör en hel månad becksvart. Ett år kommer plötsligt oinbjudna gäster till staden, just som de allra sista gett sig därifrån och bara ett fåtal invånare finns kvar. Dessa blir varse just hur exakt blodtörstiga dessa nykomlingar är.

Serien gavs ut veckovis och samlades i det första seriealbumet senare samma år.

Albumet blev en sensation och följdes upp med flera veckovisa utgåvor, som i sin tur samlades i nästa album, 30 Days of Night: Dark Days 2004.

Här får man följa en av de överlevande, Stella Olemaun, från vampyrattacken av Barrow ett år senare och hennes kamp för att offentliggöra vad som egentligen hände i hennes stad. Tillsammans med några allierade tar hon upp kampen mot vampyrerna på nytt.

Det sista albumet i denna trilogi (men knappast det sista från Steve Niles och Ben Templesmith), Return to Barrow återser vi Barrow, Alaska ånyo. Denna gång är det sheriffen Eben Olemauns bror som kommer dit för att efterträda som sheriff. Lagom till årets 30 dagar av mörker …

Till sist fick dock Steve Niles framgång med sitt filmmanusuppslag, 2007 kom slutligen 30 Days of Night på bio, regisserad av David Slade och med filmmanus av Steve Niles, Stuart Beattie och Brian Nelson. Mottagandet var blandat, här i Sverige var Ronny Svensson positiv men på det stora hela var det nog mest seriefantaster som uppskattade filmen. Tyvärr, den är en underskattad seriefilm tycker jag. Det är en film som nära följer storyn i serien, det är spänning större delen av tiden, bra skådespeleri, och en trevlig tappning av vampyrer som inte är posörer och går runt i korsetter hela tiden.

Trailier

I år (2010) kom så uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days direkt ut på dvd, denna gång regisserad av Ben Ketai som även skrev manuset tillsammans med Steve Niles. Även denna film följer ganska nära storyn i albumet med samma titel, även denna gång med bra skådespeleri, spänning och en ljussättning som tillför filmen atmosfär. Återigen en underskattad seriefilm, precis som sin föregångare och som Solomon Kane, en annan av årets seriefilmer.

Läs även andra bloggares åsikter om 30 Days of Night, serie, film, seriefilm, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: 30 Days of Night, Recension, Scen, serie, Seriefilm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1449
  • Sida 1450
  • Sida 1451
  • Sida 1452
  • Sida 1453
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in