So I Ate Myself, Bite by Bite är det första albumet i ett set av två (andra albumet kommer ut 2011) där Dreamend har bestämt sig för att byta bana. Det man lämnar bakom sig är atmosfärisk shoegaze extraordinaire för att istället utforska det läskiga med banjo och upplyftande sångslingor. Bandet beskriver själva hur hela albumet ska handla om en person som agerar på alla sina destruktiva impulser och fantasier. Men blir det läskigt då? Nej, det är förvånansvärt trevligt och mysigt att lyssna på.
Det inledande spåret Pink cloud in the woods har ett intro som är obehagligt likt det isländska bandet Seabear, men jag kan inte riktigt placera vilken låt. Förövrigt fungerar låten utmärkt och ger ett hoppingivande löfte av vad som komma skall.
Första halvan av albumet är lite av en besvikelse och femte spåret Repent är nästan lite tråkig och sövande med sitt ensidiga gitarrplockande och får ses som plattans lågvattenmärke.
Dreamend gör dock en snabb upphämtning med sjätte spåret A thought som är den absoluta höjdpunkten med hela skivan och som faktiskt lyckas kombinera banjo och shoegaze på ett magnifikt vis.
Sen tar allt fart. Pieces är bedårande, upplyftande, catchy och morbid på samma gång. My old brittle bones lämnar inget att önska och skulle galant flörta med vilket Sufjan Stevensfan som helst. Den djupa sångrösten får komma fram tillsammans med den bitterljuva falsetten och du finner dig själv leendes helt utan förvarning.
När sedan plattans sista låt, ett maraton på 10 ljuvliga minuter, går igång så är det som att Dreamend bestämmer sig för att verkligen krama ur den sista droppen och bjuda på allt de har. Inledningen är smygande, trevande och smäktande vacker för att sedan övergå till ett vaggande larmande och subtilt ylande. Som en bedövande och paralyserande konsert i form av en vaggvisa för ängsliga själar. Någonstans i den drömska tillvaron hör man något som låter som gnälliga motorsågar på långt avstånd och plötsligt befinner du dig där, på verandan till ett litet hus långt ute på landet i den djupa södern. Du är övertygad om att långt där ute i vildmarken så väntar något på dig. Något du troligen inte vill möta.
Och helt plötsligt så har Dreamend ändå lyckats med vad de tog sig an att göra.
Läs även andra bloggares åsikter om Dreamend, recension, rock, musik