• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Underhållande monolog om briserande kuf salig över perfekt redovisade siffror – Bokslutet på 2Lång

25 februari, 2025 by Mats Hallberg

foto från Teater Allans hemsida

Manus & regi: Håkan Johansson

På scen: Ola Hedén

På turné under 2025

20/2 2025 på Kvartersscenen 2Lång i Göteborg

Några dygn har passerat sedan jag jag föreställningen på mysiga stället nära Masthuggstorget. Skulle kunna ses som en metodik att låta vad jag var med om sjukna in, för att utröna vad som stannat kvar. Handlar förstås inte om att sådan strategi praktiseras utan om skrivkramp. Glad över att jag blev inbjuden till en utsåld monolog när den åter mellanlandade i staden, där den skrevs 2022 och därefter kunnat turnera runt om i landet tillhörande Riksteaterns utbud, finner jag det mödan värt att anstränga sig. Nedteckna mina intryck i efterhand. Kan avslöja att jag placerats vid samma bord som pjäsens upphovsman, fick från källan intressant information. Angående formatet är det mycket text, många dramatiska händelser att återge för skådespelaren som måste äga scen. Något han rutinerat lyckas med. Överraskades av längden på cirka åttio minuter och att paus lagts in. Även om den inte är skriven i två akter funkade ”ingreppet”, vars orsak bottnar i önskemål från lokala arrangörer.

Något som slår mig är hur befriande det kan vara att få ta del av ett psykologiskt självporträtt utan vanligt förekommande skriva-på-näsan-politiserande- polemik. Pluralism och klargörande problematisering utan skygglappar tillåts ytterst sällan inom konforma scenkonst-etablissemanget. Är närmast legio att hamna i galen tunna, på det dystra sätt Jens Ganman träffsäkert gör satir på. (Brev 250 på Substack rekommenderas). Woke-marxismen anger vem som är offer och förövare oavsett faktiska omständigheter. En förödande brist jag sett mig föranledd att fördjupa mig i, i alltför vindlande recensioner från särskilt stadens Stadsteater senaste åren.

I Håkan Johanssons monolog lär vi känna en till synes obemärkt siffernisse och paragrafryttare – oförvitlige internredovisningsekonomen Mats Norlén. Denne man vars längd inte överstiger före detta ministern Leif Pagrotsky, kliver fram för att han ansett det nödvändigt. I vad som utvecklas till en skruvad kärlekshistoria påpekas att föremålet för hans förälskelse sannolikt är ungefär lika lång som volleybollstjärnan Isabelle Haak. Man kan sålunda likna den drastiska skillnaden i centimeter med danska komikerparet Fyrtornet och släpvagnen. Ett par gånger inser denne anmärkningsvärt korta gestalt att aktieägarna som snuvas på utlovad redovisning är på väg att tappa tålamodet. I pjäsens konstruktion finns orimligheten inbyggd, att hans åhörare blir så gripna av hans historia att de stannar kvar och lyssnar. Denne oerhört missnöjde kuf berättar vad som jäser i honom under möten och ger reaktioner på bokföringens utseende. Kärlekens ologiska irrationalitet överrumplar emellertid och får oanade konsekvenser.

Underrubriken lyder: ”En komedi med hög igenkänning och mycket humor”. Tippar på att ytterst få ur publiken under de sextio gånger Bokslutet spelats identifierar sig själva, skulle erkänna samma extremt asociala drag som den nitiske Norlén. Ligger betydligt närmare till hands att de associerar till sin omgivning, viktigpettrar de inte kunnat undvika att stöta på i föreningar, på jobbet, i kontakten med myndigheter/ organisationer eller bland släkten.

Som antytts dras Håkan Johansson – skriver både för scen och tv – till att teckna absurda förhållanden. Ingen tillfällighet då att han återkommande jobbat med den fullkomligt gränslöse Per Andersson. Av produktioner där den maxade komikern inte förekommit uppskattade jag revyn R.Ö.V.A på Folkteatern, noterade goda ansatser men tveksam slutprodukt i Liljebrinks på samma scen samt minns effektivt otäcka anslaget i svart klimat-komedi för Teater Bauer. Kan tilläggas att Johansson står för manus i Magnus Ugglas aktuella jubileumsshow.

Bokslut är högst originell, kul och tankeväckande genom att förstora upp osmidiga egenskaper, vilka stjälper goda relationer. Jag har dock synpunkter på trovärdigheten i vad som utkristalliseras som en udda, uppblossande förälskelse och en förgäves kamp för att bevara företagets gamla arkiv. Exceptionell överenskommelse med publiken krävs i detta föga realistiska drama, vars estetik liknar farsens. Finner således monologen ojämn, även om den innehåller åtskilliga poänger vilka framkallar skrattsalvor. Berättaren som i alla år känt sig dubbelt förminskad bestämmer sig för att gå till motattack, pöser av självförtroende när bevis på missförhållanden läggs fram.

Hög tid att skriva om skådespelaren på vars axlar ansvaret vilar att fånga publiken, behålla deras uppmärksamhet under osedvanligt lång tid alldeles på egen hand. . Ola Hedén har setts på Folkteatern, hos privatteatrar och han är konstnärlig ledare för Teater Allan. 70-talisten från Floda som spelat mot bland andra Claes Månsson och Ulf Dohlsten har sin naturliga hemvist i humor med allvar i botten. I likhet med Håkan Johansson regisserar han också och skriver för scen. Prestationen han utför i pjäsen lanserad som ”en tragikomisk internredovisning” är beundransvärd. Ingen sufflör behövde rycka in, varför hans bedrift definitivt bör betecknas som enastående. Enligt dramatikern kan Hedén galant ta sig an och memorera mycket text, skarvade bara en aning ett par gånger

. Grandiost återges hur rollfiguren kommenterar kollegers göranden och låtanden, hur dessa påverkar den ”drabbade” berättaren. Han avslöjar sig som en tickande bomb vars skarpa noteringar inlagda i protokoll, blir dennes metod att stå ut, att i tysthet skriva av sig sin ilska. Ska påpekas att Hedén knappt har någon scenografi att hänga upp texten på. En talarstol vars höjd den kortväxte stackaren inte förmår justera (ingår i scenanvisningarna) och en vit duk visandes första sidan av efterfrågad power point, vars bilder den ömklige Mats Norlén misslyckas helt med att ta fram.

Varför vd:n förberedd på att gå igenom bokslutet fått förhinder får sin drastiska förklaring i upplösningen. Hade jag bockat av mina anteckningar skulle inte recensionen varit så osammanhängande. I presentation sägs att monologen är en hyllning till alla som känner sig osynliggjorda och därmed, får man anta, misskrediterade. Manus gör en poäng av att tillbakadragne betraktaren med sin oklanderliga sifferexercis, kunskap om (års)redovisningslagen och vikten av korrekta attester och verifikationer; inte är i närheten av att vara lika kompetent verbalt. Oförmågan att passa in betonas. Som en underström i denne frustrerade individ forsar heta känslor för den ranka varelse som arbetstränar. Maria visar sig dela Mats passion och fallenhet för perfekt uppställda siffror, vilket genererar en glädjechock. Som fallen från skyarna blossar kärlek upp, inte primärt tack vare av fysisk attraktion, utan som ett resultat av själarnas sammansmältning.

Ska inte avslöja mer av dråpliga förvecklingar som följer. Ett fel i bokföringen konstateras och en skyldig utses. Presentation på Teater Allans hemsida talar om svek och hemligheter. Alla har vi sannolikt varit med om ineffektiva möten där deltagare inte klarat av hålla fokus, ett slöseri med resurser. Gamla oförrätter och försummelser ventileras i detalj, vilket spär på komiken. När manus och skådespeleri synkar som bäst framställs ytterst begåvat skillnaden i hur någon agerar eller låter bli att handla och hur samma person egentligen tänker. Den diskrepansen roar stort och den driver intrigen i detta alternativa Bokslut.

min bild på Ola Hedén tagen vid applådtacket

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Mjukjazztrio övertygar med innerliga och luftiga tolkningar – My Shining Hour med Boson/ Jardemark/ Bergström

25 februari, 2025 by Mats Hallberg

My Shining Hour

Boson – Jardemark – Bergström

4

Inspelad i studio New Häggen av Magnus bergström

Mixning: Åke Linton

Bearflag Records

Releasedatum: 13/2 2025

Albumet är en uppföljare till debuten (4/5 här i K-bloggen) från 2020, vars releasespelning under eländiga pandemiperioden jag närvarade på genom att cykla till Lerum från hemmet i Mölndal. Konserten på Utopia nyligen som lanserade aktuella skivan missade jag dock. Trion från Göteborgstrakten med den lie udda sättningen frontas av Anders Boson på sång och trumpet. Han omges av Magnus Bergström på kontrabas och gitarristen Rolf Jardemark. Har på senare hört dem ett par gånger tillsammans och de figurerar flitigt i olika spännande konstellationer, vilka jag recenserat både live och på skiva. Vill vara ärlig och säga att musikerna jag uppskattar blivit mina vänner. Hade jag kommit fram till att deras nya utgivning där slitstarka standards tolkas inte håller måttet, skulle jag ha avstått från att skriva, avstått från att utfärda min dom.

Rolf Jardemark är ett par år yngre än undertecknad. Hans musicerande har funnit med mig sedan sent 80-tal, eran när fusion och ekvilibrism var högsta mode, något jag gick i gång på. Gitarristen har sedan ändrat inriktning senaste decennierna. Jag var häromåret med när han delgav oss sin musikaliska resa i serien Jazz & storytelling på Utopia. Tolv skivor har släppts i eget namn. Magnus Bergström är fotograf och kontrabasist, ingår i Bach Jazz-projektet som jag tyvärr inte hört ännu. Däremot hört honom spela med bland andra Godée – Beuvens Quartet, Christian Jormin, Tobias Grim och i strålande körkonsert ledd av Gunnar Eriksson. Produktive Anders Boson har släppt soulfärgad pop på egna plattor, tillhörde ett tag Fibes, Oh Fibes samt driver för närvarande ett flera andra jazzprojekt (vilka det inte är lätt att hålla reda på). Hans kvartett med Simon Westman specialiserad på standards och hans fina Jazzensemble har jag recenserat i uppskattande ordalag och närvarat på flera av deras gig. Att Boson behärskar sväng framgår på nya albumet, också att han musikaliskt är en romantiker med lyrisk touch.

My Shining Hour kännetecknas av sitt sympatiskt intima tilltal, låter genomgående vackert eller frejdigt på ett näpet vis. Musiken framstår som tidlös, kanske rent av otidsenlig. Utan tillförsel av trummor framhävs melodierna än mer. Vi får sju låtar ur The American Songbook, vilka görs i avskalad tappning. Det låter luftigt och stundtals innerligt i varierande temperament. Ambition sägs ha varit att lyfta fram essensen i välkända alster, fast samtidigt lägga till egen lekfull prägling. Sammantaget har samspelta trion definitivt lyckats i sitt självpåtagna uppdrag. Genom denna lite udda sättning ges ömsom romantiska, ömsom sprudlande låtar odiskutabel substans. Pressreleasens terminologi ”tillbakalutat sväng” och ”lyrisk touch” ringar adekvat in soundet.

Snyggt gitarrspel och sprudlande sång inleder i stunsig titellåt. Den avlöses av en av höjdpunkterna, nämligen ljuva Moon River (H. Mancini/ J. Mercer), Oscars-vinnande tema i Frukost på Tiffany´s, vars feature färgas ypperligt av Bosons softa toner på trumpet. En annan lyrisk fullträff inträffar i My Ideal minner om Chet Baker, vars version finns med på dyrgripen Live At Nefertiti och balladen från 1930 blev ett av hans paradnummer. Trots att Boson inte alls påminner fysiskt om den på 80-talet utmärglade amerikanen förenas instrumentkollegorna inte minst här i sin spröda framtoning. Anders Bosons fokuserade sång kan uppfattas olika vid olika tillfällen. Han förfogar över en ändamålsenlig, stundom aningen begränsad stämma. Hur lyssnare uppfattar den skiljer sig nog åt. Andra gången i hörlurar uppskattade jag alla sånginsatser, möjligen med viss reservation för förmodligen svårsjungna Autumn Leaves (J. Kosma/ J. Mercer eng.), ursprungligen ett franskt örhänge som bebopens största namn älskat att tolka instrumentalt.

Jardemarks distinkta utbroderande av melodier låter coolt avspänt, resulterar i superb melodiframställning på hela albumet. Antar att gitarr endast i undantagsfall utgjort väsentlig beståndsdel i dessa sju standards. Han är som gjuten för att förmedla kärnan i samtliga stycken. Stämningar fördjupas instrumentalt i glipor och delikata stick. Basist Bergström uträttar storverk i skymundan. September In The Rain (H. Warren/ A. Dubin) från 1937 tillhör kanske inte de mest populära alstren ur Amerikanska sångboken. Min poäng är att både den och efterföljande Beautiful Love från 1931 görs i tidlöst sofistikerad tappning. I den förra fäster man sig vid riffandet och gungande basgången, i den sistnämnda hur den draperats i bluesig skrud med raffinerade mönster från Magnus Bergström. Boson – Jardemark – Bergström bjuder verkligen in lyssnaren till att ta del av en avskalad kollektion standards. Lyfter på min imaginära hatt!

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Presence – liknar ett avsnitt av TV4s clownprogram Det Okända

24 februari, 2025 by Elis Holmström

Presence
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Steven Soderbergh

Steven Soderbergh rör sig mellan högt och lågt, inte bara vad gäller olika genrer som han åtagit sig genom sin långa karriär. Kvalitén har också varit lika opålitlig som de diverse projekt Soderbergh engagerat sig för. Alltifrån hyllade filmer som Traffic till kompletta fiaskon som Ocean’s Twelve. Soderberghs person är minst lika oförutsägbar, exempelvis hans hårdföra ord för mer än tio år sedan om att han skulle pensionera sig permanent från att göra långfilmer för att bara ett par år senare ännu en gång var i full swing som långfilmsregissör.

Kollegan David Fincher förfasade sig – skämtsamt, över den takt Soderbergh håller vad gäller sina projekt i en intervju. För i bästa Woody Allen-anda – vad gäller produktionstakten, kastar Soderbergh ur sig diverse projekt i en hisnande fart och har sedan 2018 stått bakom minst en långfilm per år. Mängden projekt och deras förhållandevis låga budget tillåter Soderbergh att inte bara pröva på olika genrer utan också uttrycksformer. Och när det nu kommit till att skapa en övernaturlig dramathriller vill Soderbergh göra en mer sofistikerad version av Paranormal Activity vars bildspråk vill röra sig mellan att vara dokumentärt men också nervpirrande.

Och rent estetiskt är Presence sannerligen en av Soderberghs mer vågade filmer. Sättet kameran ramar in scenerna och får det att framstå som att vi i publiken observerar saker vi inte är menade att se är både stilfullt och elegant vad gäller genomförandet. Här blir kameraåkningar en del av berättandet och detsamma kan sägas om filmens miljöer. Eftersom filmen önskar vara just observerande finns det förhållandevis lite utrymme att göra några djupdykningar i personerna vi får möta. Därför får scenografin istället spela en avgörande roll vad gäller att förmedla de olika personligheterna, en inte revolutionerande berättarteknik men något som är mer förekommande i de bästa TV-spelen och inte i film.

Men där estetiken är beundransvärd är det raka motsatsen vad gäller manuset av David Koepp. Att filmen aktivt väljer att värja sig från att ens tangera att bli en skräckfilm är beundransvärt, vi slipper därmed genrens sämsta klyschor där figurer hoppar fram bakom hörn eller karaktärer förlorar sin självbevarelsedrift och drar ned i en mörk källare för att möta en brutal död. Istället vill filmen skapa en intensiv laddning där mystiken är tänkt att vara närmast kvävande. Dock blir detta aldrig fallet då Soderbergh misslyckas med att addera någon som helst kraft eller själ till projektet.

Det finns en tydlig målkonflikt där Soderbergh tycks vilja skildra en dysfunktionell familj genom en ytterst särgen estetik medan Koepp vill göra något som rör sig i samma fotspår som The Others. Detta leder fram till en mittsektion där filmen börjar implodera, detta genom en sekvens då filmen helt anammar det övernaturliga och liknar ett avsnitt av TV4s clownprogram Det Okända.

Och därifrån går precis allting fel. Från att ha varit lovande vad gäller sin visuella form förvandlas allt till en veritabel cirkus där alla inblandade tappar fattningen. Det resulterar i ett hopplöst patetiskt klimax som är mer krystat än avslutningen till The Life Of David Gale av Alan Parker. Så istället för att vara en laddad thriller blir det ett platt fall som lämnar tittaren mållös och dränerad i och med det fullkomliga misslyckandet att förstå potentialen.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Spermageddon – ett renodlat tortyrredskap

24 februari, 2025 by Elis Holmström

Spermageddon
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 februari 2025
Regi Tommy Wirkola, Rasmus Sivertsen

Ta ett djupt, djupt andetag… Den norska animationsstudion Qvisten har sannerligen inte varit guds gåva till filmkonsten. Med obönhörligt skräp som Helt Super eller Bockarna Bruse På Badhuset har Qvisten varit ansvariga för några av de senaste årens mest plågsamma filmupplevelser. Men med Spermageddon får regissörsduon Tommy Wirkola och Rasmus Sivertsen alla tidigare synder att framstå som välsignelser.

Då något hemskt väntar är det svårt att förbereda sig. Spermageddon är en film så berövad på några som helst meriter att de digitala pixlar som utgör dessa bokstäver känns bortslösade. Samtidigt är alla filmer – precis som grovt kriminella, värda sin tid i domstolen. Vad Wirkola och Sivertsen vill åstadkomma är det inte mycket funderingar kring, tanken är att presentera den råaste formen av chockhumor som i sin totala perversion framkallar desperata skratt, som med sitt hämningslösa beteende skapar något helt oförglömligt. Och oförglömligt är det fast av helt fel anledningar. Att maximera chockvärdet är bara relevant om det finns en vision samt en fingerfärdighet. Den kontroversiella och minst lika skamlösa Sausage Party är den huvudsakliga inspirationskällan, en film som med ett förvridet leende basunerade ut snusk, vansinne och vulgariteter, dock med ett mått av professionalism samt duktiga skådespelare som lånade ut sina röster till de oanständiga varmkorvarna.

Men Spermageddon är – precis som Qvistens tidigare filmer, inkompetensen personifierad. Vulgaritet och könshumor kan vara komiskt guld i rätta mängder, men Wirkola och Sivertsen har intalat sig själva och alla involverade att kunskap och kreativa idéer inte är något att fästa något större värde vid. Det är inte tal om någon skarpsinnig film som nyttjar sina gränslösa kvalitéer för någon kreativ effekt. Istället är det en motbjudande sörja av pubertal idioti där målet verkar vara att nå maximalt antal könsord per mikrosekund. Det spelar ingen roll att det bokstavligt talat haglar könsorgan och kroppsvätskor på publiken, inte för en bråkdel av en sekund framstår något det minsta vågat eller för den delen intelligent. Istället liknar det hela ett besök på en allmän toalett som inte underhållits eller sanerats på årtionden. Det är motbjudande, fult, groteskt, illaluktande och framkallar en omedelbar reaktion att fly fältet.

Snusket och vulgariteterna är snart så frekventa att det snabbt tappar sitt minimala chockvärde. Då det femhundraelfte skämtet om avföring och sperma dras börjar publikens kollektiva förstånd rinna ut genom öronen. Detta är en fullkomlig attack på alla tänkbara sinnen. Att den goda smaken dras genom smutsen gång på gång spelar ingen större roll då detta är en av de mest monotona filmupplevelser som skådats. Humorn är i sin tur lika bedrövlig och utgår helt och hållet från att ingen av tittarna någonsin sett Monty Python eller Saturday Night Live.

Och som alltid med Qvisten får vi också musiknummer som får trumhinnorna och förståndet att implodera. Som grädde på detta surnande mos är studions groteskt fula animation precis lika vedervärdig som alltid. Spermageddon kan inte kategorisera som film utan som ett renodlat tortyrredskap. Men alla som drömt om att se en hjärndöd spermie språka med en animerad form av E. coli, ätandes avföring, har en sällsynt grandios upplevelse framför sig, alla andra gör bäst i att be till högre makter om någon form av nåd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Extrovert flöde mixas med inåtblickande tillstånd i extraordinär interaktion – Gravity av Joona Toivanen Trio

23 februari, 2025 by Mats Hallberg

Joona Toivanen Trio

Gravity

4

Inspelad i Lammaskallion studio Finland

Producenter: Joona Toivanen och Matti Nives

We Jazz Records

Releasedatum: februari 2025 (releasespelning 8/2)

Har ett par gånger i utmärkta Sony-hörlurar lyssnat på den finska pianotrions åttonde album. Det föregående recenserade jag hänförd i Orkesterjournalen. Gravity sägs markera en milstolpe, lite oklart varför. Musiken som surrealistisk(!), filmisk och ambient. Medlemmarna bor i tre olika länder. Pianisten själv, som jag lärt känna genom hans prominenta bidrag till livejazz-scenen på Västkusten, bor i Lerum. Hört Joona i exempelvis duon Lichpin, med boppiga kvartetten Lexingtone och Anders Hagberg och trion MIRE III. Hans bror, gruppens kontrabasist, finns numera på adress i Köpenhamn medan batteristen Olavi Louhivuori stannat kvar i Helsingfors. Trion har släppt skivor på internationella bolag som prestigefyllda Blue Note, Cam Jazz samt numera We Jazz.

Skivan gör definitivt avtryck på oss koncentrerade lyssnare, vana vid att förutsättningslöst ta emot musik som blandar det innovativa med mer bekanta tongångar. Jag hade förmånen att kunna vara med på andra halvan av releasekonserten på Utopia. Det var en sällsam spelning, till och med en ännu starkare upplevelse emotionellt jämfört med privata stunderna med hörlurar. Gravity består av ett dussin kompositioner vars tillkomst samtliga varit delaktiga i. Några ganska korta och den längsta pågår i drygt sex minuter. På jazzkrogen i Majorna bakades titlarna samman till ett enda pågående flöde, inga pauser eller applåder under tiden. Rungande respons först när nyskrivna musiken klingat ut. Istället en uppmärksam publik vars gemenskap aldrig avbröts av sorl. Flera vittnade efteråt om den speciella atmosfären. Jag fick en pratstund med musikerna efteråt, uttryckte min tacksamhet över dynamiken plus modet i tillvägagångssättet. Framförde till trions ledare att det kändes som om deras sound fram till experimentella finalen, var en tidsmarkör. Dystert reflekterande anslag gled över i ljusa stunder, tröst och hopp!

Musiken förläggs miltals ifrån lättillgängliga beats, utan att för den skull ta sig ut till extrema ECM-landskap. Ett par gånger tangeras gränsen, men det blir aldrig esoteriskt. Suggestiva sköna melodier kompletteras med klanger av utforskande natur. Rytmsektionens understödjande roll övergår i vissa sektioner längre in i låtlistan till en bärande beståndsdel. Håller det för sannolikt att somliga ackordföljder, teman och rytmiska accenter uppstått spontant ur jambetonade improvisationer, exempelvis den fladdrigt nerviga pulsen i Implications And Consequences. Föreställer mig att de som följt pianojazz-trion sedan debuten 2000 kunnat märka en utveckling mot ett alltmer intimt samspel och en lust att lansera nya grepp. Jag har själv inte tillräcklig kunskap för att jämföra förr och nu. Intuitiva dynamiken är idag definitivt ett kännetecken.

pressfoto Juho Luukkainen

Musiken präglas i lika hög grad av driv och riktningsförändringar som meditativa tillstånd vilka stundtals tar spjärn mot attraktiv harmonik. Efter de två inledande ljuva melodierna – varav superb titellåt utgör öppningsspår – stannar flödet upp. Albumets extroverta sound avlöses av inåtblickande, uppbrutna strukturer. Oförutsägbara kontraster fångar lyssnaren! Magnifika Density blir i drygt sex minuter en reflekterande kommentar till den otrygga tillvaro vi genomlider. Skönjer också att värdighet uttrycks här och var, kanske som instrumental motsvarighet till att söka samförstånd i vår polariserande tid fylld av till synes olösliga konflikter och låsningar.

Elektronik adderas varsamt i vissa alster, bidrar till den magiska dimension som träder fram. På till exempel Rotating Dust tillförs förhöjning i form av effektfullt soundscape. Och vad beträffar anmärkningsvärda kemin illustreras den praktfullt i en komposition som fått titeln Green Model.

Ska poängteras att delar av innehållet fordrar att mottagaren är rofyllt avslappnad och inte upptagen av andra tankar. Först när denna särskilda koncentration uppnåtts och kalibrering av öronen skett, finns förutsättningar för att bli rikligt belönad. Albumets innehåll kan liknas vid ett universum bortom vardagens bekymmer och glädjeämnen, rotat i karga Nordens ödslighet. Inte sällan droppar jag i recensioner som bekant ett antal referenser. Att de inte poppat upp i huvudet denna gång tyder på att Joona Toivanen Trio är en djupt originell och spännande enhet. Hos dem är anslag, interaktion och sound avgörande ingredienser, vilka skiljer dem från pianotrios begivna på att flyhänt framföra intrikata melodier och därigenom visa upp sina virtuosa färdigheter. Gravity utgör utan att svara svår att tillgodogöra sig ett fängslande alternativ.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 143
  • Sida 144
  • Sida 145
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in