31/7 – 4/8
Ystad med omnejd
Konstnärlige ledaren för YSJF planerar utöver inhopp in två egna konserter i det schema han är med om att pussla ihop. En av dem döptes av praktiska orsaker till FACE TO FACE. På flyglar uppställda sidledes mot respektive instrument sitter JAN LUNDGREN & LARS JANSSON. Upprinnelsen kan härledas till en speciell tilldragelse utan min närvaro, då Lundgren framgångsrikt konserterade med sin mentor Bengt Hallberg (hade glädjen att höra min namne vid två andra tillfällen under hans comeback sista åren). Initiativet gav blodad tand. Därför ville han para ihop sig med en annan storhet, också en melodiker. Vi får veta att Danmarks första professor i jazz gett Lundgren en privatlektion, vilket med tanke på en åldersskillnad på femton år känns logiskt. Lustigt nog fick den renommerade pianisten ligga på för att Jan skulle låta hans trio få spela på YSJF (skedde till publikens jubel 2019), trots att trion rest exempelvis till Japan minst 23 (!) gånger.
Utan konkurrens torde pianisterna vara de tangentmagiker jag live hört flest gånger senaste tio åren, om jag bortser från några boende i Göteborg såsom David Bäck, Simon Westman och Stefan Wingefors. Den yngre boende i södra Sverige gästar då och då Göteborg med omnejd och den än mer rutinerade bosatt i Bohuslän spelar ofta i Göteborgstrakten. Har faktiskt hört honom i två program solo där musicerande interfolierades av kåserande kring komponerande respektive story telling. Fast främsta skälet till att deras spelningar frekventerats mest, beror på Jans åtagande på YSJF och att jag i Lars fall under flera år orkade pendla till Jazzveckan i Ljungskile och leverera recensioner. I förfjol tilldelades han Kungliga Musikaliska Akademins stora pris för jazz. Dubbelpiano-eventet recenserades i uppskattande ordalag av Jan Olsson för JAZZ/ OJ, vilket sannolikt samtliga i den fullsatta teatern höll med om. Ska nämnas att konserten arrangerades till minne av Bo Lönnerblad, en av festivalens grundare som var en genuin glädjespridare.
Valet av repertoar har avgörande inverkan på utfallet. Gäller ju att klangerna från två flyglar tillfredsställer fler än jazzpianofantaster. Virtuosa avlösningar och lyriskt vackra harmonier kompletteras av antydan till upptåg, kanske som en liten blinkning till Victor Borge. Inledningen blir raffinerad, lekfull men samtidigt med ett värdigt vemod. Egna omsorgsfullt valda original mixas med andras melodier. Märks sannerligen att de stormtrivs i varandras musikaliska sällskap. Efter ett knippe omväxlande låtar signerade Jan – blues med ändrade ackord, ömsint ballad samt Grandma Dancing On The Table – får vi nyskriven ballad av Lars. Duon är otroligt koordinerad, vilket uppmuntrar dem till att göra diverse utvikningar. För mig som icke-musiker kan det låta som att den ene står för tema och den andre för tillägg. Blixtsnabbt turas man om att ta täten. Att synkade duon inkluderat Monks signifikanta tonspråk förvånar inte. Hans angenämt udda alster får oss att le.
Efter infallsrik ungdomskomposition i calypso-stil från Jans sida och Lars Foggy Day, överges utan förvarning respektive pianopall. Undrar för ett par sekunder vad som händer, visar sig att männen byter flygel. Förunderlig flow uppstår vid nystarten! Konsertens kontinuerliga ”call and response”-dialog försiggår med noter, nödvändig livboj för att avancerade konstruktioner inte ska riskera att rämna. Avslutningsvis fyra ytterligare toppar: Lars ljuvliga hit Marionette som adapterades på andra sidan Atlanten, härligt avspänd bluesig sekvens, Ljungskilebons senaste låt med stråk av ragtime tillägnad avundsjuk grabb (barnbarn) samt det mycket gripande extranumret Farväl signerat Jan, vars Pelle Erövraren-doftande melodi styr tankarna mot bortgångne festivalgrundaren.
Vid lunchtid spelar nybildade MATHIAS HEISE & ACTION 4´S på Saltsjöbad. De tillhör skaran bländande genreöverskridare. Kvartetten leds av en kompositör, arrangör och keyboardist som vunnit världsmästerskap i kromatiskt munspel (jazz), släppt fem album på kvintett och lirat med DR Big Band. Ingen sansad bedömare kan således tvivla på dennes kapacitet. Heise omger sig med den i New York bosatte landsmannen Rasmus Sörensen på klaviaturer, eruptive Anton Eger bakom trumsetet samt Conor Chaplin på elbas, rekryterad från Irland. Frontande prisade 30-åring var ett nytt namn för mig liksom stabile basisten med meriterande samarbeten i bagaget (Billy Cobham, Bobo Stenson etc. ). Sörensen som ingått i flera internationella samarbeten har hörts på skiva och ett par gånger på Utopia i Göteborg, medan den tekniskt hisnande norsk-svenske rytmläggaren (träffade honom efter gig i våras) hänfört mig med Marius Neset och Phronesis.
Rycks med av spännande växlingar med explosiv energi i en konsert vars virtuosa fusion ofta dominerar. Vi skulle kunna ha uppmanats att hålla i våra imaginära hattar när korsdrag uppstår. Vill dock hävda att kompositionerna, en syssla fördelade på flera, sammantaget inte håller samma höga nivå som deras strålande samspel. Sålunda något blek kvalitet emellanåt. Framträdandet kickas igång äventyrligt genom mycket elektronik, raka beats och tassande groove. Tar inte lång stund innan det står ”fenomenal rytmsektion” i mina anteckningar. Efter tio minuter inträffar Egers första häpnadsväckande crescendo-markering. Satsningen från kvartetten är hundraprocentig när vi tas med genom snirkliga passager.
Heise presenterar musiken och meddelar titlar. Vi hör Brit-pop stuk i Never Not där Heise enbart trakterar keyboard som följs upp med Sugar Used och Rough Patch (om jag uppfattar rätt). Noterar ibland vägvinnande kontraster, till exempel ett välkommet stilbrott med vacker ballad featuring munspel och rhodes. Drömmeland av Sörensen är en tjusigt genomarbetad komposition, nästan raka motsatsen till Smoothie där samtliga vräker på maximalt, fast kaos skickligt undviks. Rafflande när kvartetten virvlar iväg, exponerar sina färdigheter. Heise berättar att första låt som skrevs för bandet döpts till Ecclectic Horizon och att den innehåller features från samtliga. Gläds åt fet bas i introt från en elbasist som i övrigt diskret ger föredömlig stadga. Lyckan som sprids på scen när det ageras unisont i ekvilibrismens tecken går otvetydigt fram. Tyvärr saknas stundtals en själfull dimension. Ska påpekas att ljudet är oklanderligt.
Trots de reservationer som framskymtat bjuds på en stark slutdel. Publiken i den halvfyllda lokalen serveras ett komplext alster delvis baserat på endast två toner, löpningar på flygeln som i min bok renderar i guldstjärna, anmärkningsvärda effekter kopplade till munspelet, fullkomligt briljant duell mellan en extremt påslagen Eger och den magnifike bandledaren, riffig låt framförd i raffinerad skepnad, inte minst när volymen tas ner. Blev stående ovationer varvid ett underbart sprudlande groove tar vid i extranumret.
Rubriken för konserten på Saltsjöbad med KARL OLANDERSSON KVARTETT lyder ”Swedish Trumpet Star”, vilket inte går att invända mot. Recenserade hans kvartett så sent som i vintras och dessutom skrivit uppskattande om trumpetarens tre senaste album i eget namn (två av texterna länkas till på Olanderssons Wikipedia-sida). Frilansaren med en dryg tjugoårig karriär i ryggen i storband (också eget storband), tv-orkestrar och diverse vitala konstellationer (Trinity, Beat Funktion mm.), bildade 2017 sin drömkvartett vars medlemmar förutom honom själv på svindlande blås och komposition, består av pianisten Magnus Hjorth, batteristen Daniel Fredriksson samt greppandes kontrabasen Martin Sjöstedt.
Föga förvånande tillhör samtliga landets ädlaste klick av jazzmusiker, anlitas i en mängd förstklassiga sammanhang. Sjöstedt ( i lika hög grad pianist och arrangör) och Hjorth driver egna grupper. Har för länge sedan tappat räkningen på hur många jag hört herrarna live och i inspelad form senaste femton åren. Med tanke på konstnärliga nivån och hur tillgänglig musiken de lirar tillsammans är, måste det betecknas som synnerligen orättvist att Olandersson ska behöva teve-gig i anonyma orkestrar för sin försörjning. Berömde dem efteråt genom att sätta in deras förmåga i en kontext: Hade valfri låt med Karl Olandersson kvartett ingått i det stående inslag (upphörde för några år sedan) i JAZZ/ Orkesterjournalen, där en musiker likt ett blindtest fick gissa vad som spelas upp jämte att agera smakdomare, tror jag att det skulle jublas åt kvartetten som sannolikt skulle misstas för en fulländad produktion från Blue Note. I sommar inbjöds Olandersson till Jazzradion i P2 som en av en handfull personer med uppdraget att välja favoritmusik plus ge inblickar i egna karriären. Intressant lyssning!
Till denna konsert hade trumset och flygel skiftat plats. Omgående konstateras hur ledigt man rör sig emellan en swingorienterad stil och avancerad bopp samt att akustiken är top notch från Pawel Lucki. Kristallklart fylligt ljud omsluter! Vidare märks efter ett par låtar att dagsformen är ypperlig. Karl ger oss titlar och annan väsentlig info, berättar att fjärde skivan precis spelats in. Att uteslutande förlita sig på original av bandledaren är generellt sett att betrakta som ett vågspel. Lyckligtvis besitter musikanten med fabulös tonbildning en häpnadsväckande talang, en till synes aldrig sinande ådra. Och han är en fena på att variera sitt uttryck. Som extranummer görs ett undantag, i form av ett örhänge signerat Louis Armstrong, med enastående tajming då drivna instrumentalister sömlöst kuggar i varandra. Förvisso tillhör inte kompositören och hans kvartett kategorin musikaliska förnyare. Men det ska INTE ligga dem till last. Vad de företar sig håller världsklass. Njuter i fulla drag! Samtliga är ”on fire”, med en lyskraft inspirerad av att det är tio gånger fler som lyssnar på flotta Saltsjöbad än i Lerum.
Inte enkelt att lista höjdpunkter. Blir euforisk av For Them All vars betagande ballad upphovsmannen tillägnat sina barn. Hänförs av hur melodimakare och rytmsektion helhjärtat satsar i blocket med nya Hurry Up And Wait och snärtiga Flu. Smeksamt framskridande titelspår från Simple As That gör susen, kryddas med skickligt basfeature. Rycks med av intrikat sekvens där Fredriksson backar upp delikata löpningar från Hjorth. Potenta Go Ahead drar fram som en boppig virvelvind, oemotståndlig energi i den stänkaren. Känsliga anslaget på flygeln i Sentimental. Den coolt bluesiga touchen i Let´s Get Happy inte att förglömma. Och i förgrunden kretsar förstås trumpetarens fraser, hans otroliga register.
TRIO CIRCLE framträder i intim förmiddagskonsert på en ny scen, nämligen i en lummig trädgård ett par stenkast från stortorget. Svenska trion som existerat i fem år skivdebuterade med ett verk skribenten är förtrogen med eftersom jag recenserade det för JAZZ/ OJ för ett par år sedan. Formationen vars stil, åtminstone i inspelad form, uppvisar frijazziga tendenser, består av Magnus Dölerud på tenorsax, Hans Backenroth på kontrabas samt bakom trumsetet Oscar Johansson Werre.
Är du intresserad av jazz utgår jag från att du känner till Backenroth, en institution inom genren och någon som regelbundet synts på scener på YSJF och sedan flera år är huvudansvarig för jazzprogrammet på Skansen. Han tillhör de musiker jag sett och lyssnat till mest de senaste tio åren, en förmån. Döleruds debut i eget namn daterar sig till 2018 och han är framför allt en profil i ett par renommerade storband jag hört live och på skiva. Skrev positivt om en glödhet konsert han genomförde för ett par år sedan på Unity. Oscar Johansson Werre har hörts i exempelvis Mainland Jazz Collective. Sättningen påminner om banbrytande, intensiva plattor med Ornette Coleman för cirka sextio år sedan. Ett närliggande exempel idag är Thomas Jäderlund Amazing Trio. Bedömer det som att Trio Circle genom att undvika att utmana med vilda attacker, delvis anpassat sitt sound till en ovan publik. Under den dryga timme konserten pågår i behaglig väderlek får man plats med elva kompositioner, varav tre original av Dölerud.
Vi får vårt lystmäte av nakna, sammanhållande och bitvis utforskande tongångar från en trio ytterst tillfreds med varandras sällskap. Finner inledningen spirituellt präglad á la Coltrane över sjungande bas och spel med vispar. Senare i programmet framförs också dennes Mr Day. I hans komposition ökar intensiteten, deras blåsare blir eldigare när han stretchar. Fyra första låtarna signerade Dölerud med undantag av Miles-kompositionen Nardis, drar in åhörarna i musikens pulserande energi. Duktige melodileverantören på tenor lämnar klokt nog utrymme åt rytmsektionen. Uppskattar Backenroths soloinpass och Johansson Werres fills. Båda ger sofistikerat understöd till Döleruds fascinerande formuleringar i teman. Jämfört med skivan tycks mig genomgående en mer diskret roll ha tilldelats trions yngsta medlem, medan den oerhört produktive basist vars musicerande jag lärt känna desto oftare huserar i framkant. Närvaron de utstrålar i sina förehavanden är en särskild plusfaktor.
Ballader behärskas galant, vilket bevisas med emfas i en fullträff som If You Colud See Me Now (T. Dameron) och det tjusiga extranumret Smile, ursprungligen skapat av Chaplin. Soundet stegras vid ett par tillfällen. I Monk-komposition kommer ett första feature från trummis och en suggestiv dramatik införlivas. I en dansant dänga av Cole Porter blir det åka av. Dölerud ”häver” ur sig snabba fraser och vi får en sekvens liknande walking bass och pådrivande, smattrande rytmer från batterist. Vidare passar samspelta trion på att hylla Palle Danielsson, en förebild för instrumentkollegan Backenroth, genom att framföra hans innerliga och intrikata Siri (tillägnad en kär katt). Apropå svenska jazzmusiker stora i utlandet inkluderas också Evelyn av Rolf Ericson.
Till kategorin nya bekantskaper sällar sig J.D HIVE vilka var sist ut på scen på Saltsjöbad. Kvartetten från Österrike leds av den klassiskt skolade violinisten Johannes Dickbauer, presenterad som en av Europas ledande på sitt instrument. Övriga medlemmar är Sebastian Schneider på piano, András Dés av ungersk härkomst bakom trummorna samt Andreas Waelti från Schweiz på elbas. I J.D Hive smälts diverse influenser samman av kompositören Dickbaue. Gruppen antog sin skepnad för fyra år sedan efter en tävling i jazzviolin och deras premiärspelning i Sverige lanseras med samma uttryck som debutalbumet fått heta, det vill säga ”Isn´t Dinner Lovely Tonight”.
Sympatiske stråkmusikern förklarar kontinuerligt titlar och sina tankar kring musiken, nämner att han gästat YSJF i ett program med Jan Lundgren och Rigmor Gustafsson. Bortsett från förekomsten av elbas kan soundet liknas vid en akustisk variant av intrikat fusion. Möjligen motsägelsefullt, men har du kunskap om Jean Luc Ponty och Didier Lockwood hamnar du i rätt centrifug. Live låter de så expressiva och infallsrika med vindlande övergångar, att man kan misstänka att samma låtar i studio är blekare. Vi upplyses om att utbildningen i musikhistoria ibland avspeglas i komponerandet, genom mycket noter och finesser som kontrapunkt.
I omgångar matchas bandledarens enastående teknik av övriga på scen. Det är väldans tajt, fast en lekfull frihet tycks råda. Rytmsektionens precision ska framhållas, liksom trumslagarens tajming. I längden uppstår dock å ena sidan/ å andra sidan impulser. Noterar verkningsfulla kontraster. Ackord på flygeln integreras snyggt i deras stundtals överlastade melodier. Spännande konstruktioner vilka drar in mig i ett fantasifullt universum försvinner ibland. Då passerar istället sjok förbi eftersom de inte förmår göra avtryck. Kanske borde J.D Hive komplettera repertoaren med att repa in låtar med substans från andra håll. Att Dickbauer har ett förflutet i en stråkkvartett från Wien, som gjorde sensation genom att tolka Mahavishnu Orchestra, visar uppenbart var han har sina rötter. Men som komponist ter han sig ojämn.
När man glidit bort för mig ett tag återvänder gruppen lyckligtvis med en slagkraftig slutdel. Roas av en slingrande sak i udda takter och mångfasetterade vändningar. Sista ordinarie alster utmärks av ett kul groove och finalen utvecklas perfekt till rent publikfrieri för att i extranummer slå om till kontemplativ ballad med intro på pizzicato.
MEZZOFORTE från Island borde egentligen ha varit med i min stjärnbeströdda YSJF del I. Fusion-veteranerna är sedan decennier (bildades 1977) etablerade i det översta skiktet av jazzfunk som lutar åt en mer slickad stil. Med fjärde skivan kom internationella genombrottet fem år senare och man blev första band från Island att slå igenom internationellt. Vi får veta att bokare i Sverige var svårflörtade, lossnade efter millennieskiftet.
De ingår som första akt i ett 15-års firande på slänten framför slottet Charlottenlund ungefär en mil från Ystad. I denna I denna upplaga skådas de tre originalmedlemmarna Eyrhor Gunnarsson på keyboars, Johan Asmundsson på elbas, gitarristen Fredrik Karlsson, Benedikt Brynleifsson bakom trummorna, samt en utifrån kommande blåssektion bestående av Jonas Wall (träffade honom på sent jam kvällen före) från Nils Landgren Funk Unit och en vikarie från Slovenien på trumpet som premiärspelar. Största bekymret inledningsvis är inte frånvaron av horder av dedikerade fans, utan att de drabbas av två rejäla regnskurar. Mest synd är det förstås om den tappra publik som dykt upp. Första låten behöver tas om på grund av tekniska problem.
Mig veterligen har jag inte hört dem live tidigare, bandet som släppt fjorton plattor, turnerat i såväl Asien som Europa och ingått flera fruktbara samarbeten. Ogynnsamma vädret medför att jag inte har oavbrutet fokus på Mezzoforte. Anteckningar avslöjar ändå att jag ansåg öppningen vara supertajt, att det svängde gött. Man går ut kraftfullt för att fånga in publiken, växlar därefter i tillbakalutad manöver. Emellanåt lyfter inte musiken, blir för anonymt för att få fäste. De får mig uppmärksam igen genom en finstämd ballad utan blås, Crystal Rain med feature från Karlsson på halvakustisk nylonsträngad gitarr. Läckert vibrato!
Förmodar att en slags hitparad levereras. Om någon hade tvivlat kommer som extranummer ett medley från den gyllene eran, en funkig vibe med beteckningen ”blast from the past”. Excellente trumpetaren visar framfötterna. Och dessförinnan smeks medhårs i calypso-stil med deras megahit Garden Party, accentuerad av publikens handklapp jämte trummisens uppseendeväckande tajming. Det är smart att variera volymen och graden av attack. Men sammantaget går det inte att komma runt att Mezzoforte till och från var på gränsen till tråkiga, en halv besvikelse. De var att döma av detta framträdande inte riktigt min bag helt enkelt.