• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Att rosta bröd av Roger Rosenblatt

27 januari, 2011 by Redaktionen


När dottern Amy – läkare, mamma och hustru – plötsligt kollapsar och dör av ett oväntat hjärtfel, lämnar Roger Rosenblatt och hans fru Ginny sitt hem på Long Island för att flytta in hos svärsonen Harris och deras tre barnbarn: sexåriga Jessie, fyraåriga Sammy och ettåringen James, eller Bubbies som han kallas. Det småbarnsliv de en gång lämnat blir plötsligt deras igen. Den här gången som morföräldrar.

”Samma dag Amy dog körde Ginny och jag från vårt eget hem i Quogue på Long Islands sydsida till Bethesda, Maryland, där Amy och hennes man Harris bodde. På Harrys uppmaning har vi blivit kvar där sedan dess. ”Hur länge tänker ni stanna?” frågar Jessie nästa förmiddag. ”För alltid” svarar jag.” Redan här, i de första meningarna, uppstår känslan av att den här boken är något alldeles speciellt. Och Rosenblatt gör mig inte besviken. Det är en fantastisk, fantastisk bok.

Att rosta bröd är en hyllning till dottern Amy, till barnasinnet, föräldraskapet och vänskapen. Men det är framförallt en hyllningssång till vardagen. Till frågvisa barnbarn, till skolskjuts och läxläsning, till familjeliv och till konsten att rosta perfekt bröd. För när livet plötsligt tar slut, som det gjorde i Amys fall, stannar möjligtvis tiden, men vardagen går vidare.

Rosenblatts betraktelse av vardagslivet är välskriven, okomplicerad och ödmjuk. Det är formulerat rakt på, rakt in. Som läsare vare sig kan eller vill man, värja sig mot hans obeslöjade skildring av livet. Livet som med sin glädje, fortsätter, mitt i den bottenlösa sorgen.

Gång på gång slås jag av hur ofta jag suckar över de dagliga bestyr en småbarnsfamilj kryssar sig igenom, när jag egentligen borde omfamna dem och vårda dem förbehållslöst. Författaren påminner mig om det. För det är jag honom evigt tacksam.

Dagen då Amy dog, sa svärsonen Harris till Ginny och Roger: ”Det är omöjligt.” Att rosta bröd, berättar hur det omöjliga, genom kärlek, faktiskt är möjligt.
Var dag är vacker. Leve vardagen.

Att rosta bröd
Författare: Roger Rosenblatt
Norstedts
ISBN10: 911303183X
ISBN13: 9789113031835

Fler recensioner:
Boktoka och En bokcirkel för alla.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Recension av Tom Levin – Tooth and Claw

27 januari, 2011 by Redaktionen

Tom Levin – Tooth and Claw
Betyg: 3 +

Tom Levin är svensken som vunnit New Music Weekly Award som årets manliga artist i USA i konkurrens med John Mayer och James Blunt. Med stora produktioner och många artister har hans album legat etta på amerikanska independentradions största listor. Men den här gången går han tillbaka till rötterna när han släpper ”Tooth and Claw” som producerats tillsammans med Pecka Hammarstedt och spelats in i en studio på Kungsholmen.

Tvärtom vad titeln anger så är det den här gången med indragna klor som Tom Levin presenterar sitt nya album. I närmast försiktigt avskalade arrangemang och med återhållen produktion är han närmare sig själv än tidigare. Huvudrollen spelas av Levins röst och texterna, som lever ett eget liv. Vardagsnära berättelser om livet med utgångspunkt från ett läkarbesök, om grälen i en relation, om att våga leva trots att livet är bräckligt. Titelspåret ”Tooth and Claw” skrev Levin sedan hans fru fått missfall. Här finns en längtan efter mening, som i duetten Longing is ”The Life You Found”, men också om att förvänta sig livets storhet, i både i ont och gott, som i ”Gabriel´s Gone Missing”, där den stillsamma kärleken är ett skydd mot världens ondska när all godhet tycks ha försvunnit. Men här finns också vardagsberättelser från en amerikansk vardag med livet på Main Street och känslan av att inget händer, som i ”Hibernation”.

Det är lätt att tänka sig att musiken är gitarrbaserad, men när man lyssnar andra gången upptäcker man att låtarna har egna sammansättningar av tydliga och enkla instrument, där gitarren bara är ett av dem. Orgeln i Norrmalms kyrka på ”Gabriel´s Gone Missing” är ett roligt exempel på uppfinningsrikedomen.

Albumet är en eftertänksam resa genom livet med Tom Levins lätt trotsiga livsmod. Singeln ”Evermore” om att leva i nuet, har ett beat som känns livgivande bland alla reflekterande och eftertänksamma arrangemang och texter. Kanske är det inte hitkänsla, men det är ett försiktigt jublande konstaterande att livet vinner.

Här finns en video till Evermore:

Göteborgsposten, Dagens Nyheter

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Skivrecension: Adele – 21

27 januari, 2011 by Redaktionen


Adele – 21
Betyg: 4

Adele har tidigare placerats i samma fack som Duffy och Amy Winehouse som tillsammans med Adele
romantiserat soulen i England under 2000-talet. Men med sitt nya album 21 så går Adele vidare och med sin
styrka och sin ljudbild påminner det kanske mer om Florence + the Machine, fast något mer melankoliskt.

Om debutalbumet 19 var en lovande början på något stort så är detta mer än en värdig uppföljare, men bara i stunden som du lyssnar på den för 21 saknar den där Hometown glory som liksom sätter sig på hjärnan,
som man kan nynna och sjunga på. Kanske kan man argumentera för att 21 är mer vuxen, kanske något lite mer invecklad men samtidigt är den renare och tydligare.

Det är inte låtarna i sig som är styrkan med 21, det är Adele och hennes ärlighet, beundransvärda röst och klang. Många av de låtarna som finns med hade fallit platt rakt av om det inte vore för hur de framförs. Men sen finns undantagen, de låtar som är briljanta rakt igenom. Det andra spåret Rumour has it är en av de där låtarna som är
så bra att man helt glömmer bort Adeles ringa ålder och bara faller på knä inför hennes bedrifter. Resten av plattan är stabil rakt igenom, inget sticker ut speciellt, istället är varje låt stark var för sig.

Sen händer det där som jag har väntat på ända sedan jag såg ett framträdande hos Jools på youtube. Den där låten som jag redan spelat minst 50 gånger, tryckt replay gång på gång. Someone like you, Adeles tveklöst bästa låt – hittills. Tempot är något högre än vad det var vid det där framträdandet hos Jools och det smärtar mig lite de första fem lyssningarna, saknar det där lite extra. Något är fel och skaver, men när jag vänjer mig så
inser jag ju att låten är precis lika klockren och smärtsam ändå. Det blir mer som en frustrerad ton istället för en rent uppgiven ton. Jag målar på eyelinern och sjunger ut. Känner allt.

Adele må ha lidit igenom sitt och gudarna ska veta att det hörs, att vi känner det. Nu är det vår tur att stå där blottade för livet och nu kommer Adele att guida oss, ge oss råd och hålla oss sällskap. När allt rämnar och du är ensam kvar så låter 21 dig finna en styrka du inte visste att du hade. Och precis där skiljer sig Adele från sina
kollegor Duffy och Amy.

Recension i DN, Arbetarbladet, Aftonbladet, Göteborgsposten, Sydsvenskan och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Adele, recension, skivnytt, blues

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Adele, blues, Recension, skivnytt

Från premiären på Riktiga män på Maximteatern – riktigt, riktigt roligt

26 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Fyra män på ett kontor ska resa iväg ut i bushen i ett varmt land för att spåna kring en omorganisation på företaget. De fyra männen spelas av Tommy Körberg, Johan Ulveson, Erik Johansson och Johan Rheborg.
Fyra sinseemellan mycket olika män som befinner sig i olika åldrar och olika faser i livet åker iväg för att umgås. Max (Johan Rheborg) som aldrig klarar att behålla en relation när barnen kommer och därför har hur många spruckna relationer som helst med barn att betala underhåll till. Göran (Johan Ulveson) som stannar kvar i ett dött förhållande, Ulf (Erik Johansson): ung, snygg och vackrast, vilket han är väl medveten om är iskall skulle aldrig fastna i något förhållande, om han inte tjänade grymt mycket på det förstås. Ovanpå alltihop: chefen Ture (Tommy Körberg) som är 60 plus och lurig.

Män och deras förhållande till varandra och sina mansroller – det har gjorts både teater och komedier om det förr. ”Riktiga män” är skriven 1999 av den australiske musikern och komikern Glynn Nicholas. När den nu sätts upp på en svensk scen, på svenska, är det första gången den spelas på någon annat än originalspråket, engelska. Den svenska översättningen är gjort av författaren Bengt Ohlsson, som gjort ett genomarbetat arbete med lyhördhet. Pjäsen känns som skriven på svenska.

Föreställningen har en ren och enkel scenografi: i stort sett bara tre sluttande plan som med hjälp av olika ljussättning får olika färger och ett piano till vänster med pianospelare. Istället är det skådespelarna som med mim ger scenen form. Stundtals helt underbart och Johan Ulveson briljerar. Han är en komedispelare av högst klass.

Musik ingår också, även om det inte tar största platsen och Tommy Körberg visar än en gång att han är en av de främsta sångarna i Sverige.

Det var premiär och jag gissar att minst en tredjedel av publiken var kändisar. Jag såg David Batra, Bosse Parnevik, Monica Nielsen, Felix Herngren, Mia Skäringer och Bosse Parnevik, bland många kända ansikten. Publiken tjöt av skratt allt som oftast, applåderade och gav skådespelarna stående ovationer i slutet. Det kan absolut inte bero på att alla dessa kändisar är kompisar och därför applåderar och skrattar. Tvärtom tror jag att kändisarna är en mer svårflirtat grupp, eftersom de själva sysslar med samma jobb: att underhålla på scen.

Riktiga män är riktigt, riktigt rolig och jag bryr mig inte om ifall de fina teaterkritikerna kommer att analysera föreställningen och tycka annorlunda. Jag fick många goda skratt, kände igen mycket från män jag träffat i livet. Föreställningen är välspelad och har som alla bra komedier samtidigt som den är underhållande också ett budskap. Visst kan någon scen kännas överspelad och visst kan det kännas som lite högstadiet att spela överförfriskade medelålders män, men det är ju trots allt så det går till många gånger i livet när män reser bort i jobbet. Livet är ju sådant.

Mer om Riktiga män på Maximteaterns hemsida.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Maximteatern, komedi, Johan Ulveson, Johan Rheborg, Tommy Körberg, Erik Johansson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Erik Johansson, Johan Rheborg, Johan Ulveson, Komedi, Maximteatern, Tommy Körberg

Skivrecension: Crystal Fighters med Star Of Love – något mer unikt är svårt att hitta

26 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Crystal Fighters med Star Of Love
Betyg: 4

Någon genre kan Crystal Fighers album Star Of Love inte placeras in i. Ett mycket experimenterande album: ja. Unikt: onekligen.

När jag läste om albumet och bandet väntade jag mig en skiva som lätt kunde klassas som världsmusik. Visserligen är ordet ”världsmusik” rätt knepigt. Alla band finns ju i världen och därför är väl all musik världsmusik.

Crystal Fighers har synt som en bas för sin musik men också akustisk gitarr och tamburiner plus en mängd olika traditionellt baskiska instrument. Resultatet blir på ”Star Of Love” en blandad kompott, några låtar som absolut hämtat inspirationen från shoegaze, några spår inspirerade av musik av Justin Timberlake eller dansmusik, andra spår popigare och sedan också något spår med funkiga rytmer och där det låter med som vi brukar tänka oss världsmusik.

Själva beskriver bandet sin musik som ”fast dance music with Basque instruments synthesisers and voices”.

I en intervju säger bandmedlemmen Gilbert:
– Our songs concern bigger themes than my girlfriend dumped me.

Gilbert fascineras av musikscenens utveckling mot allt mer genrefri. Crystal Fighters har tagit ledningen där på ett mycket spännande sätt. Att blanda så friskt mellan genrer som de gör på ”Star Of Love” kan vara en fälla. Det finns en risk att det blir för utslätat. Den som lyssnar på dance kanske inte gillar mer popiga låtar och tvärtom. Crystal Fighters lyckas ändå behålla mig som lyssnar, det finns något i alla låtar som ändå är en bas, en grund, som är Crystal Fighters.

De finns förstås på MySpace.

Läs även andra bloggares åsikter om Crystal Fighters, recension, skivnytt, musik, dance, pop, elektroniskt, världsmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Crystal Fighters, dance, elektroniskt, Musik, pop, Recension, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1423
  • Sida 1424
  • Sida 1425
  • Sida 1426
  • Sida 1427
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in