Recension

femton noll tre nittonde januari två tusen sexton
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud

En dokumentär om en mamma som förlorat en son i en skjutning och den andre sonen blev svårt skadad. Detta är en film jag skulle vilja tycka om och kunna ge högt betyg. Men tyvärr missar den målet. Berättelsen går i kringelikrokar och vi får inte svar på de frågor vi har. Filmen är fokuserad på mammans sorg och är  för privat för att kännas som att det berör oss andra. Det är för mycket som aldrig berättas. Egentligen får vi inte reda på mycket om mammans sorg heller och inte särskilt mycket om pojkarna, varken den som dog eller den som överlevde till ett liv i rullstol.

femton noll tre nittonde januari två tusen sexton – det är filmens titel vilket betyder ”klockan 15.03 19:e januari 2016” och det är det datum då Carolina Sinisalo fick sitt livs värsta besked. Carolina Sinisalo är på bröllopsresa när hon får ett telefonsamtal. Det har skett en skjutning i hemmets trappupggång i Rinkeby. Hennes yngsta son är död och den äldre ligger i koma. Mammor glömmer aldrig sådana tidpunkter och datum. Ett namn på filmen som alla föräldrar som förlorat ett barn förstår.

Jag hade önskat att jag ärligt kunde ge denna dokumentär högre betyg. Men tyvärr sätter den igång många, många fler frågor än den svarar på och den är alldeles för privat, personlig utan att det känns som att det gäller andra eller att vi lär oss något av denna dokumentär. Det känns som att filmen framför allt är ett medel för mammans sorgbearbetning, vilket är fint men som inte gör att den blir intressant för mig eller andra som förlorat ett barn. Sista fjärde-delen av denna dokumentär är dessutom propaganda för Socialdemokraterna. Jag tycker inte det passar in att måla fram ett parti som det enda som kan ge hopp mot skjutningar.

Ett stort minus för filmen också för att den är så fotomässigt tråkig. Det är många, många stillbilder på hatthyllan med kepsar som jag förmodar är kvar från sonen. Det är många scener där vi ses mamman breda en ostmacka. Kanske ska det symbolisera den sista smörgåsen som Robin aldrig åt eller så handlar det om att mackor är den enda mat mamman kan få ner – fast kanske äter hon inte ens dem. Det är mycket vanligt att helt tappa matlust då en sådan djup förlust drabbar en mamma. Föräldrar som förlorar ett barn måste få hjälp att se till att de äter och får i sig vätska och att de kan sova. Filmen berör inte sådant som annars skulle kunna få många att förstå mer eller känna mer engagemang. Andra bilder som det är lite för mycket av är Carolina Sinisalo filmad bakifrån och vi ser bara en liten del av hennes bakhuvud och ena axeln. Vi får också se hennes tatueringar och att hon röker många gånger. Vad vill filmskaparna säga med det och varför upprepa det så ofta, som om vi inte förstår? Är det viktigt att se hennes bakhuvud, är det viktigt att veta att hon har många tatueringar och röker?

Ett annat stor minus är att vi aldrig får se eller höra något om sönernas pappa. Finns papporna inte med alls? Varför i så fall? Det är väl något som är viktigt att ta upp.

En fråga som inte heller berörs är varför blev de skjutna. Var de någon gäng-kriminell som blev arg på dem, var det ett misstag, var de själva med i något kriminellt? Ingen människa förtjänar att bli skjuten. Om en femtonåring varit med i ett gäng är det ändå ingen ursäkt till att skjuta honom. Varför får vi inte veta något om det? Sorgen för en förälder är självklart oändligt djup oavsett om barnet varit med i ett gäng eller inte.

Vad får vi veta om Robin, som blev dödskjuten? Mycket litet. Vi får veta att han rökte och att han spelade mycket tv-spel och att han gärna åt smörgåsar. Det är nästan det enda vi får veta. Jag känner att det är en stor miss som gör filmen mycket mindre intressant.

Mot slutet av filmen samlas Carolina Sinisalo med några andra kvinnor i lägenheten. Har de också förlorat barn? Det vet vi inte eller är de aktiva socialdemokrater? Det är mycket luddigt. Det vi får reda på är att det ska bildas en kvinnogrupp för socialdemokraterna i deras förort och de pratar om att partiet Nyans är farligt då det vill vrida tillbaka samhället hundratals år. Det har de förmodligen rätt i. Men det känns kluvet när hälften av kvinnorna är klädda i slöjor som visar att de tror på en religion där kvinnor inte ens får be med män och inte får gå in till moskéer i samma dörr som män. Den religionen som säger att kvinnor måste klä sig i slöja är inte direkt en religion som står för jämställdhet mellan könen. Det har genom historien funnits flera religioner och samfund som på liknande sätt satt upp bestämda regler för hur kvinnor ska klä sig och uppföra sig till skillnad från männen som har helt annat frihet. Vad nu politiken eller religionen ens skulle ha med filmens tema att göra är oklart.

Filmens distributör skriver om vad filmens skapare vill:
Tillsammans vill de synliggöra hur skapandet av minnen kan vara ett sätt att sörja och samtidigt mobilisera. Carolina gör motstånd mot våldet som drabbat hennes familj och mot majoritetssamhällets förenklade berättelser om det våld som präglat Sveriges förorter sedan början av 2000-talet.

Hmm. För mig är denna film mycket mer en förenklad berättelse än något jag får till mig från svenska massmedier eller från majoritetssamhället. Vad nu majoritetssamhället ska betyda. Jag tycker en del journalistik lyckats mycket bättre med att lyfta fram människor som drabbats än vad denna dokumentär gör. Jag är besviken. Dokumentären är förenklad och berättar egentligen inget. Den kunde berättat mer om pojken Robin som blev dödad eller mer om föräldrars sorg eller mer om vad som ligger bakom skjutningarna. Vi får inga svar eller ens försök till svar.