Sex
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Dag Johan Haugerud
En unik film som sätter fingret på tankar och uppfattningar om vad sex har för roll i en relation. Egentligen är denna film mycket mer teater än en film. Det flesta scenerna är långa samtal mellan två personer. Mycket lite ageras i filmen. Ofta brukar ett råd till regissörer och manusförfattare vara att hellre iscensätta än berätta. Trots att filmen på detta sätt bryter mot traditionell dramaturgi för film fungerar den väntat väl med dessa många dialoger och samtal. Tankar och upplevelser kring sex och relationer vänds ut och in och olika synsätt möts.
Filmens titel är SEX och visst pratas det och funderas kring vad sex är och vad sex betyder
men några sexscener visas inte. Frågorna som berörs cirklar kring vad är kärlek, vad är sex, vad är relationer, vad betyder det att gifta sig och en viktig fråga: Om en man har sex med en man är han därmed homosexuell?
Det var länge sedan jag småfnissade så för mig själv. Två sotare äter lunch och den ena berättar att han är orolig och påverkad av en dröm han hade på natten där han mötte David Bowie. Den andre sotaren är glad över en oväntad upplevelse han hade dagen före lunchen. Han var hemma hos en kund som plötsligt frågade om de skulle ha sex. Sotaren är säker på att han inte är homosexuell, han är gift med en kvinna och har två barn. Att han hade en trevlig sexuell upplevelse med en man har inte med homosexualitet att göra, det är han säker på. Den andra sotaren är oroad över att David Bowie i drömmen tittade på honom som om han var en kvinna.
Det är mycket prat, många samtal – men det är fascinerande diskussioner. En scen är makalöst bra när den ene sotaren och hans son är hos en läkare som berättar om två arkitekter som var gifta och älskade varandra och den ena gjorde en tatuering som dolde en fläck på sin axel som hans make älskade.
Förutom att regissören bryter med traditionell dramaturgi och låter nästan allt hända genom samtal bryter han mot ytterligare något som brukar vara vanligt: där finns i princip ingen som är konservativ eller oförstående. Även de som tycker olika har hundra procent respekt för varandra och är så snälla mot varandra och så förstående. Även när den sotaren som hade sex med en man berättar för sin fru och hon blir sårad och ledsen är hon fortfarande extremt förstående och snäll när hon pratar, fast hon är hur sårad som helst och gråter inombords. Alla medverkande är vad som skulle kunna kategoriseras som ”PK, politiskt korrekta”. De är alla så woke, så rätt i tiden. Sotarna, deras fruar och den ena sotarens son som är tonåring och som syr och hjälper sin väninna att hitta lindring för sin svåra mensvärk, alla är så korrekta. Det är kul, på flera sätt. Det går liksom inte att tycka illa om någon. Alla är så ”snille og vennlige”, som jag tror det heter på norska. Fast under ytan tycker jag mig ändå ana att den som regissören har mest sympatier är just sotaren som hade sex med en manlig kund.
Kanske är detta en mycket norsk film? Frun till sotaren som drömde om David Bowie sätter upp en drömfångare i deras sovrum. Hon har fått en drömfångare som en gåva av en väninna. Att en dröm kan ha en av filmens bärande betydelser är ganska unikt.
Huvudpersonerna är två sotare och det för med sig att fotot ofta tas uppifrån, högt upp där vi ser taken. Det är fascinerande med bilder uppifrån tak – våra ögon öppnas och vi kan ser saker ur en ny synvinkel.
Jag är förvånad att en film som i stort sett utspelas i samtalen kan vara så rolig och sätta igång så många tankar. Inte mycket händer men mycket sägs. Och att det är en film där alla egentligen är väldigt snälla – ändå kan det vara spännande.