Författare: Sanna Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsdatum: 2023.08.11
Om man går in på instagrams föreslaget innehåll (inställningar) får man sedan ungefär ett år tillbaka sedan välja om man som användare vill ha politiskt innehåll begränsat eller inte. Begränsat innehåll får man automatiskt. Vill man som användare inte ha begränsat innehåll måste man själv ändra det i inställningarna. Enligt instagram påverkar denna funktion förslag i Utforska, Reels, flödesrekommendationer och föreslagna användare, men inte innehållet från konton man följer. Nå, vad innebär då politiskt innehåll? Instagram beskriver politiskt innehåll på följande sätt: ”I politiskt innehåll nämns sannolikt regeringar, val eller sociala frågor som påverkar en grupp personer eller ett samhälle i sin helhet” (instagram). Om instagrams definition låter någorlunda vettig, tja, då tillhör Mjölkat definitivt politiskt innehåll. Hipp Hipp Hurra! I och för sig är det svårt för mig att komma på någonting som inte skulle räknas som politiskt innehåll så länge man håller sig till instagrams konfysa version av konceptet. En kopp latte med hashtagen #foodstagram #coffeeaddict #morningcoffee skulle väl inte räknas som politiskt innehåll? Men vänta lite, är inte latten mjölkad den med?
Jag gillar böcker som får mig att tänka till. Jag försöker i alla fall att gilla böcker som får mig att tänka till. Ibland läser jag visserligen en bok som inte väcker särskilt många tankar, men även lite mindre djupa böcker innehåller latten. Saken är den att böcker som får en att tänka till oftast är politiska på ett eller annat sätt. Toni Morrison (Beloved, The Bluest Eye) fick i en intervju (Charlie Rose, 1998) frågan om hon kunde föreställa sig att skriva en roman som inte fokuserade på ras. Som svar sade Morrison att även Tolstoj, Zola, James Joyce skriver om ras. Hon använder sig av utrycket raced, att i stort sett allting är raced. Vissa ämnen är svåra att undvika – politik bland annat. Det beror väl på var gränsen går.
Men låt oss återvända till Mjölkat. Mjölkat är antingen väldigt politisk, eller så är den inte ett dugg politisk (så blir det när saker och ting krockar, motsatser möts, neutraliseras). Delvis stolt, delvis skamset skildrar Sanna Samuelsson en miljö präglad av natur blandad med maskineri – en chimär av den svenska landsbygden. Här och där är skildringarna bittra, på gränsen till arga, stundom till och med passionerade; men – och här vill jag verkligen inte klandra Samuelsson utan snarare… ja, vem ska man egentligen klandra? – i sin helhet är Mjölkat liksom mer eller mindre hopplös. Det finns inte mycket i Samuelssons skildringar som är särskilt mörkt i sig, men romanen tar sig inte riktigt någonstans. Mjölkat skulle kunna ha varit flera hundrasidor längre och inte kommit fram till särskilt mycket mer. Boken är otillräcklig, berättelsen kort, konflikterna olösta; som läsare fastnar jag någonstans, med ena foten i kodynga och den andra i smält asfalt – vilket är just varför jag inte kan sluta tänka på den, och om jag inte kan sluta tänka på en bok, då vet jag att den är läsvärd. Särskilt när prosan är lika suverän som den är i det här fallet.
Vem vet, kanske det finns hopp i det hopplösa? De hopplösa tankarna kanske väcker hopp? Likaså är det väl med politiken, och med korna vars känslomässiga ögon säger lika mycket som denna bok (alltså riktigt mycket).