• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Agendadriven spoken word skär sig mot förstklassigt nervigt storbandssound – Den här tiden av Daniel Boyacioglu/ Mathias Landaeus/ Bohuslän Big Band

13 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Daniel Boyacioglu/ Mathias Landaeus/ Bohuslän Big Band

Den här tiden

3

Inspelat i Tamiami Studios 26-27/2 2026

Inspelning och mixning: Åke Linton

Producenter: Ralph Soovik och Louise Johansson (exekutiv producent: Eric Arellano)

Produktion: Bohuslän Big Band och Vara Konserthus tillsammans med Mattias Landaeus och Daniel Boyacioglu

Prophone Records

Releasedatum: 18/9 2026

Daniel Boyacioglu räknas som en föregångare, anses ha lagt grunden till dagens Spoken Word-scen. En scen för utåtriktade unga med tydliga budskap och stark energi, ofta med rötter i andra kulturer. 45-åringen har vunnit SM i Poetry Slam (jag har själv utgjort jurygrupp under ett par SM-finaler), gett ut diktsamlingar, läromedel, gjort Sommar i SR och sju skivor inom olika genrer. Han förekommer flitigt på scen, framförandes egna texter eller i egenskap av skådespelare. Ibland har han till och med fungerat som förband / support akt. Såg honom agera i märkliga Pappersgudarna på Angeredsteatern. Fjorton pjäser/ scenkonstverk finns på hans cv. Texterna på Den här tiden har Boyacioglu tidigare framförts tillsammans med den pianotrio Mattias Landaeus leder. De albumens titlar var Bön för världen respektive Älska mig nu. Daniel och Mattias möttes första gången på scen på Fasching för över tjugo år sedan. Ur det mötet uppstod ett konstnärligt brödraskap. All musik är således skriven av pianisten Landaeus och all text bortsett från Sommarpsalm signerad poeten med syrianskt ursprung, något han återkommande behandlar i sina rap-liknande leveranser.

Landaeus katalog omfattar ett tjugotal titlar, varav ett par recenserats här eller i Orkesterjournalen (om jag minns rätt). Har förstås hört honom live vid flera tillfällen och uppskattat hans spel. Flera olika arrangörer förekommer på skivans åtta spår, vilka för övrigt framförts live under nyligen avslutad turné. I tur och ordning heter arrangörerna Fredrik Nordström (2), Niclas Rydh (2), Maria Faust (2), Tim Hagans samt Christer Olofsson. Saxofonisten Faust från Estland har jag ingen vidare koll på medan övriga är välbekanta. Två av dem ingår i BBB. Bohuslän Big Band är en av ytterst få jazzorkestrar i landet vars medlemmar uppbär heltidsanställning, vilket medför att minst en handfull större projekt sjösätts varje år. Har ett antal recensionsex. Med uppdraget att samtidigt vårda arvet och förnya sig kan detta den senast släppta inspelningen för ett otroligt renommerat storband, ses som ett försök att fånga en ny målgrupp. Även om undersökning av publikens sammansättning inte publicerats efter turnén med dessa ”enheter”, tyder många tecken på att BBB breddat sitt underlag med ny kategori lyssnare. Min rubrik understryker dock att jag hävdar synd på så rara ärter. Musiken och arren är i princip femstjärniga. Ska sägas att inte bara den ansvarige för kompositionerna gästar utan också en basist Landaeus utvecklat ett intimt samarbete med i trion, nämligen Johnny Åman Guldnålsmottagare 2020.

Texterna i sig och hur de matas in i lyssnarens huvud likt slagserier är ett grepp man måste förhålla sig till. Dynamiskt och expressivt storband i symbios med rap hade kanske funkat bättre på engelska. Budskap utan filter och förmedlingen av känslor tenderar att bli tämligen pladdrig. Ämnet dubbel kulturell identitet ältas, vänds och vrids på med olika perspektiv. Det samma kan sägas om den offermentalitet som odlas på grund av påstått utanförskap. Vidare finns ett par kärlekstexter vilka vittnar om pendlingar emellan kaxighet och sårbarhet. Minst en rap övergår i sång, vilket resulterar i extremt svajig insats. Sker i vers på Till min syster har jag för mig. Om Boyacioglus medverkan begränsats till ett par spår hade ett högre betyg varit givet. Att en text hänvisar till både Boye och 2 Pac är talande och förvisso tecken på smartness. Biografiskt inriktade berättelsen till bluesigt svepande slinga håller någorlunda kvalitet i Jag har legat på något sätt och blivit böjd. Ett plustecken också för Vänskapsmatchen arrad av veteranen och Sverigebekantingen Tim Hagans. Fast framförandet av sista versens formuleringar kommer farligt nära pekoralet. En gräns som tangeras fler gånger, även om somliga rim är fyndiga. I likhet med stora majoriteten Spoken Word-artister finns i många av texterna en pretentiös dimension, ett diktande som utstrålar en dos av narcissism. Vilka är DOM som dödar frågar man sig. Vill lyfta fram ett annat troligen betydelsefullt uttryck: ”Vi tampas i våra förstäder”.

BBB behöver inte framstå som coola, presterar på en nivå där de sannerligen inte behöver bevisa något. Vad kollektivet och enskilda solister uträttar är strålande, ljuv musik i mina öron helt enkelt. I intron, bryggor och stick triumferar jazzmusikerna, påtagligt inspirerade av förnämliga arr. Dras musikaliskt in i spännande stämning genom albumets tassande öppning. Lite sorgligt att fängslande tongångar -med groove och lyriska inslag – alltför ofta hamnar i skymundan, i bakvattnet av framflytande meningar och omtagningar. Musiken av mannen som gästar sittandes vid flygeln har en frapperande vitalitet, vars sugande kraft stimulerar. För att vara helt korrekt har Sommarpsalm, skivans fem minuter långa final, skrivits i samarbete med Carl-Johan Fogelklou. Förutom låtskrivaren hörs välklingande och fascinerande solon från bland andra Samuel Olsson på trumpet, Joakim Rolandsson på altsax, Linus Lindblom tenor samt Alberto Pinton basklarinett. Pinton har överhuvudtaget en anmärkningsvärt framträdande position med sina skönt mörka toner. Trumpetsektionen trakterar också flygelhorn. Vad beträffar trombonerna är det sannolikt första skivan med senaste medlemmen, det vill säga Elias Fridolfsson på bastrombon. Sällan jag är så här splittrad i mitt omdöme, eftersom jag blev väldigt förtjust i musikaliska inramningen, fantastiska arren och en musik som instrumentalt står på egna ben.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Rapsodisk platsspecifik utvärdering stimulerande kalejdoskop – Don´t Look Back in Angered på Angeredsteatern

13 oktober, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Nadim Elazzeh

Dramatiker: Kristian Hallberg (manus baserat på intervjuer)

Regi: Johanna Larsson

Scenograf & kostymdesigner: Linda Wallgren

Koreograf: Fredrika Byman Moberg

Kompositör: Kristina Issa

Maskdesigner: Lars Carlsson

Ensemble: Sofia Pekkari, Ramtin Parvaneh, Eleftheria Gerofoka, Aleksandra Gazibaric (praktikant) och Seth Manteus (praktikant)

Övriga medverkande: Kristina Issa, Fortesa Hoti, Jasmin Rama, Malak Alrabeaa, Nour Gaarib, Selim Rama och Sara Garib

Samarbete mellan Dramaten och Backa Teater

Premiär: 28/9 2026

Spelas till och med 27/11

Trots att Kulturbloggen bjöds in till premiären (en inbjudan som hamnade i skräpposten) fick vi inte plats. Fick avvakta med sällsynt spårvagnsresa till Angereds centrum tills 7/10. Såg på denna black box-teater som besöktes första gången cirka 1984 kvällsföreställningen detta datum tillsammans med bland andra Stadsteatern konstnärliga ledare. Borde ha ägnat tid åt föreliggande text långt tidigare eftersom iscensättningen byggd kring dokumentärt stoff fängslade mig. Tankar och funderingar väcktes. Oavsett om man har någon relation till ryktbara området eller ej ska betonas att Kristian Hallberg och Johanna Larsson i samarbete med ett par av skådespelarna skapat ett inbjudande tilltal med situationer som inte skönmålar utan exponerar ett prisma av perspektiv. Angelägna ämnet kan ses som en pendang till ett verk riktat till barn på samma scen, nämligen Hemma hos som recenserades här 2022.För egen del kan jag bara erinra mig tre tillfällen då jag besökt postadress 424 när det inte handlat om besök på Blå Stället. Remarkabelt med tanke på mängden människor som bor här ute med Hjällbo i söder och Rannebergen plus Gårdsten i norr.

Vilken skillnad gentemot det till lika delar obegripliga och vulgära haveri som veckan före hade premiär på Backa, en premiär som gjorde mig gruvligt besviken. Tycker synd om lärarna som ska samtala om rollfigurernas gränslöshet och för gymnasister och elever i årskurs 9 bena ut vad den förvirrande intrigen i Cross (tvetydig titel) gick ut på. Vid sådana magplask avstår jag hellre än att att ödsla tid på att nagelfara. Känslan av att blivit utsatt för en testballong uppstod och man önskade att timmarna tillbringats någon annanstans.

Hur annorlunda då mot genomlysningen av nordöstra Göteborg tjugo år efter Mattias Anderssons Mental States of Gothenburg. Tror jag missade den uppsättningen. Glad för att jag fick chansen att se den fristående fortsättningen med sin alluderande titel. Litterärt bevandrade känner till epokgörande Look Back In Anger vars så kallade diskbänksrealism indikerade en ny riktning för engelska samtidsskildringar på scen under 50-talet. ( Filmatiserades med en domderande Richard Burton i huvudrollen och John Osborne blev en berömdhet på kuppen.) Slår mig nu att somliga av aktörerna på Angeredsteatern representerar röster vars självförtroende uppvisar likheter med uppbrusande skrävlaren Jimmy i Se dig om i vrede. Vidare överensstämmer collagets titel nära nog med en sentimental fullträff från Oasis, vilket möjligen kan ses som Göteborgsvitsande lek med ord. Vill flika in att jag som kulturturist i Stockholm såg Mattias Anderssons Mental states of Sweden på Dramaten 2013.

Kristian Hallberg förknippar jag främst med ett antal uppsättningar på Folkteatern i Göteborg vilka han skrivit, bearbetat och/ eller regisserat. Av verk den prisade teaterprofilen haft helt eller delat ansvar för på nämnd institution som recenserats av undertecknad, ska Jag var här först, Bröderna Mozart samt K framhållas. Frilansande regissören Johanna Larsson kan också titulera sig projektledare och ljussättare. Jag recenserade hennes Jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa. Sedan 2019 är Larsson konstnärlig ledare för Angereds Teater.

På deras hemsida kan man läsa om tillvägagångssättet för Look Back In Angered Att utgå från verkliga berättelser har blivit en röd tråd för teatern, något senaste produktionen verkligen vittnar om. Samtal bokades in med folk bosatta, verksamma eller/ och uppväxta nordost om Göteborg. Studeras Polisens listor över problemområden hittas Lövgärdet och Hjällbo på listan över särskilt utsatta områden medan Gårdsten platsar på förteckning över landets fyrtiosex utsatta områden.

Intervjuerna skedde på teatern, fik, fritidsgårdar, i lägenheter och på arbetsplatser. Förtroenden skapades. Man nådde fram djupt personliga frågor vilka anonymiserades. De som ville ställa upp svarade i något fall med dikter. Pratade om allt ifrån tv-serier till kärlek, våld, politik och drömmar. Handlar om att se framåt, inte bakåt. Flera som delade med sig av sina berättelser tipsade i sin tur om andra. Manus knådades slutligen fram utifrån sexton personers svar och vittnesmål. Hallberg avslutar skildringen av hur insamlandet av stoff förlöpte, genom att rikta sig till publiken med en uppmaning som bränner till, en formulering Hallberg själv använder för övrigt. Vi betraktare ombeds att sätta oss själva i intervjustolen för att skärskåda oss själva och vår geografiska plats. ”Vem är din förebild? Vad är det viktigaste som hänt dig? Och hur kommer det sig att du hamnade på den här platsen?” Svaren på dessa kluriga frågor kan avslöja mycket om din person, eller hur?

Kortversionen av ovanstående redovisning förmedlas inledningsvis av Sofia Pekkari och Ramtin Parvaneh. Pekkari har jag sett på Dramaten och hon förekommer i flera tv-serier och filmer. Hennes far Ingmar ”Spingo” Nilsson framförde sin John Lennon-tribut på ett årsmöte i SEKO som jag deltog i. Han tillhörde musikerna på Backa och ingick i Röda Ropet. Parvaneh å sin sida har också synts i teve och ingått i ensemblen i åtskilliga uppsättningar på Backa. När presenterade skådespelare befann sig i startblocken för respektive karriär medverkade de i den omtalade Mental States of Gothenburg på samma scen.

Under halvannan timme iscensätts såväl essensen av Hallbergs noggrant genomförda samtal som förhållanden kring själva intervjuprocessen. Ensemblen går blixtsnabbt in och ur ett myller av roller, varav somliga återkommer i fördjupande scener. Att intervjuobjekten ibland stör varandra, dyker upp efter avtalad tid och mestadels exponerar orubbligt självförtroende tillför verket en komisk anstrykning. Till en början är den stora svarta ytan framför oss ganska kal. Vid ett belamrat bord sitter Kristina Issa med sin portabla synt och en mikrofon. Hon påstår sig sakna vetskap om Mattias Anderssons gärning, vilket för en vuxen teatervan publik blir till humor. Efter ett tag får soundscape-tillverkare Issa sällskap av vad som verkar vara en scentekniker. Han sätter sig nämligen bakom ett trumset och levererar kaskader av fills emellan växlingar av scener och ett bombastiskt samspel med kompositör Issa.

Mycket hinner hända. Kontexten är området i sig, vilket ger en motsägelsefull bild av kontraster. Somliga berättelser får stå på egna ben medan andra skildringar nyckfullt flätas samman. Levnadsöden och fragment pusslas inte ihop, bildar inget enhetligt mönster. Folk tycker olika, har formats av sina olika berättelser. Somliga försvarar orten medan andra dryftar otrygghet och problem som begränsar tillvaron. Noterar att dokumentationen överlag speglar en stursk självständighet. Intervjuerna tycks ha haft en öppen ingång. Ett tidigt replikskifte leder fram till begreppet förväntningar, på samhället och på den tillfrågade individen. Aleksandra Gazibaric gestaltar en kaxig tjej som vill ha blickarna på sig, fast hon menar att hennes synpunkter inte passar att ha med i en pjäs. Måste vara tacksamt att föreställa någon som flyter ovanpå.

Regin framhäver sinnrikt ett drag av oförutsägbarhet. En spännande osäkerhetsfaktor i dramaturgiska bågen, vilket genererar en kittlande nerv. Gränsen mellan spelade scener och skådespelares vittnesmål av egna erfarenheter är flytande. Man inser att det måste vara en extra laddning i vittnesmålet från Eleftheria Gerofoka om första tiden i Sverige, som handräckning på just Angeredsteatern utan att kunna språket. Tablåerna pendlar konstant mellan bråddjup och banaliteter, livets skiftningar. Hedersförtryck, missbruk, nyinflyttad tjej rädd för att klasskamrater ska bära vapen och en labil tonåring utan impulskontroll kan vägas mot ynglingen som skriver dikter, grabben som vinner tävling och får besök av beundrad gladiator (Seth Manteus lysande i rollen), intervjupersonen som mest ångrar att hon inte vistats mer i omgivande skog och mark och en annan person som vill starta en promenad-teater.

Det görs globala utblickar. Det beryktade vidsträckta området med dess blandning av driftiga och resurssvaga människor belyses med skilda perspektiv. Hjältar och skurkar förekommer liksom kittet av kuggar däremellan med behov och förhoppningar. Manus väjer som framgått inte för mindre smickrande historier. Vad gäller scenografin stimuleras man av den dekor av växtlighet som tillförs tillförs. Ensemblen med Pekkari och Parvaneh i spetsen gör en god insats. En randanmärkning kan förvisso riktas mot ett par av dem för att vissa repliker i spelad upphetsning blir otydliga.

Ett påstående rörande boxning stör mig. Sporten beskriven som ”the noble art of self defence” går inte ut på att slåss i ringen, ett yttrande som tillskrivs en tränare som tar sig an en labil tjej som bär på ilska. Den som likställer att utmanövrera motståndaren med poänggivande träffar, med att slåss kommer med största sannolikhet att förlora. Bildligt talat handlar Don´t Look Back In Angered om att slå sig fram i tillvaron, om att finna sig en plats att kunna göra avtryck på. Uppskattade mycket hur publiken aktiverades som ett appendix till verket. Uppsättningens undersökande karaktär rekommenderas! Här finns mycket att hämta om glädje och sorg, kamp och drömmar, möjligheter och motstånd. Ångrar således absolut INTE resan till en främmande värld, att jag fick lära känna ett knippe unika individer, deras drivkrafter och erfarenheter. Korsklippningen av berättelser kan i förstone förvirra, fast sammantaget befruktar den verket, den dramatiserade dokumentär-estetiken.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

The Orchestra – Cirkus, Stockholm

12 oktober, 2026 by Thomas Johansson

The Orchestra på Cirkus

Betyg: 3+

Det blev aldrig riktigt den där sista kvällen med Jeff Lynnes ELO i London som jag hade tänkt mig. Jag var där för att se den allra sista spelningen med Jeff Lynne’s ELO, men konserten ställdes in. Därför blev det en grej för mig att se The Orchestra, med musiker från ELO och ELO2, när de nu kom till Cirkus i Stockholm.

Förväntningarna var ganska tydliga redan från början. Det här skulle bli en kväll med välbekanta låtar, stråkar, stora refränger och en rejäl dos nostalgi. Och precis så blev det.

The Orchestra vet vad publiken vill ha. ELO låtskatt är full av melodier som fortfarande håller, och när de väl sitter där i ryggraden behövs det inte mycket för att locka fram både leenden och allsång. Musikerna kan sitt material och levererar med gediget hantverk. Det finns gott om skäl att uppskatta kvällen, inte minst för alla fantastiska melodier som fortfarande fungerar så bra live.

Men det finns också en skillnad mellan att förvalta ett arv och att vara den som en gång skapade det. Utan Jeff Lynne blir jämförelsen ofrånkomlig, och även om låtarna finns där saknas något av den särpräglade magi som gjorde ELO till ELO. Det är kompetent och underhållande, men sällan riktigt överraskande. Några verkliga toppar som lyfter konserten över det förväntade infinner sig aldrig.

Det är också där betyget landar. En trea hade varit en fullt rimlig sammanfattning av en godkänd och trivsam nostalgikväll, men plusset kommer av styrkan i låtmaterialet och musikernas förmåga att hålla det levande. Samtidigt räcker inte hantverket och igenkänningen hela vägen till en fyra. För det hade krävts mer nerv, fler överraskningar och en starkare känsla av att uppleva något utöver en väl genomförd hyllning till det förflutna.

Londonkvällen som aldrig blev av går förstås inte att ersätta. The Orchestra gav mig ändå möjligheten att återvända till musiken, om än i en annan form.

3+ – starka låtar, skickliga musiker och en rejäl dos nostalgi. En bra kväll som motsvarade förväntningarna, men aldrig riktigt överträffade dem.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Doggerland – en eftertänksam hyllning till det fria kulturlivet

12 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Doggerland

Doggerland
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Kim Ekberg

En film för den eftertänksamme. En hyllning till alla som följer sitt hjärta för kulturen. Det som händer, det berättas under ytan, mellan raderna. I denna svartvita film får vi följa Alf som närmar sig 40 och bor hemma hos sin mamma, Monica (spelas av Anita Holm) som är något överbeskyddande. Filmen har vackert foto i svartvitt och ofta dröjer sig kameran kvar i närbilder och ger oss tid att reflektera, tänka och känna efter. Det är inte någon film för den som vill ha snabba actionbilder och inte en film för den som vill få allt förklarat. Det är tvärtom, inget sägs övertydligt och inget påpekas noga. Vi måste känna och tänka själva.

Alf (spelas av John Holm) och hans mamma bor i ett radhus, utanför Norrköping, och de verkar inte ha något problem att försörja sig. De verkar ha en sommarstuga också och ingen av dem jobbar. Mamman kan vara pensionär, det förklaras inte. Vid några tillfällen säger hon att hennes önskan är att Alf ska vara lyckligt och helst skaffa sig en riktig utbildning så han kan få ett riktigt jobb. Mamman tycker att det är dags att Alf skaffar sig ett jobb och flyttar hemifrån medan han är mest av att fördjupa sig i kultur och av att uppträda med sin diabolo. Tillsammans med en vän får chansen att åka runt med en husbil i Europa och turnera.

Filmens distributör skriver om filmen:
Kim Ekbergs (XXL) Doggerland är en livsbejakande hyllning till det fria kulturlivet i gryniga svartvita 16mm-bilder.

Det svartvita, medvetet gryniga fotot, är oerhört suggestivt och ger en stor karaktär åt denna ovanliga film som i år var den enda svenska film som hade premiär på Berlins filmfestival.

En rolig scen som är extra intressant är när en teatergrupp skildrar ett samtal mellan den socialdemokratiske partiledaren och svenske statsministern Hjalmar Branting och författaren och folkbildaren Kata Dahlström om behovet av att kämpa för kvinnors rätt att rösta. Hjalmar Branting var Sveriges statsminister under tre olika perioder: 10 mars 1920 – 27 oktober 1920 (Regeringen Branting I), 13 oktober 1921 – 19 april 1923 (Regeringen Branting II) och 18 oktober 1924 – 24 januari 1925.

Efter en kort scen med Kata Dahlström och Hjalmar Branting ser vi Alf samtala och mingla med några ur teatergruppen. Den scenen ger viktig struktur till filmen som helhet. Jag tror att filmen som helhet saknar lite sådan struktur. Det är något som saknas som gör att filmen inte får högre betyg. Betyg 3 betyder fortfarande att det är en bra film, väl värd att se om man tycker om filmer som har en rytm av eftertänksamhet. Men delvis är den för övertydlig och delvis för svår att greppa, det saknas en del information för att förstå helheten. Jag vet, tanken är att vi själva skapar helheten men ändå undrar jag hur Alf och hans mamma kan bo så bra utan att ha inkomster. Det är lätt att ge sitt liv åt det fria kulturlivet när man ändå har tryggt boende och mat.

Här finns trailer till filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: 16 mm, Det fria kulturlivet, Film, Filmkritik, Filmrecension, Kim Ekberg, Svartvitt foto

Filmrecension: Fåret Shaun och monstret på bondgården – rolig, varm, överraskande och spännande

12 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Fåret Shaun och monstret på bondgården

Fåret Shaun och monstret på bondgården
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Steve Cox och Matt Walker

Ska du gå med barn på en film i Halloween-tider är det ett utmärkt val. Det är rätt ovanligt att film nummer tre efter en sådan första-film-succé har så hög kvalitet. Första filmen om fåret Shaun blev väl mottagen av både kritiker och publik. Shaun har dessutom fått en egen tv-serie. Men skaparna av denna animerade lergubbe-serie har överträffat sig själv. Fåret Shaun och monstret på bondgården är minst lika bra som de övriga filmerna. Jag tycker denna tredje till och med är snäppet ännu bättre.

Fåret Shaun har charmat en stor publik sedan första filmen. Han är påhittig och tar gärna initiativ och sätter fart på tillvaron och han har liksom övriga djup på farmen ett stort hjärta. Farmens djur liksom bonden går i väntan på att fira Halloween och då lyckas den klumpiga bonden förstöra det land med pumpor som fårflocken älskar. Fira Halloween utan pumpa? Nej det vore helt fel, tycker Shaun och bestämmer sig för att hitta en metod att få ett pumpa-frö att växa i rekordfart. Med hjälp av en bok med formler hittar Shaun ett recept på en blandning som ska få frön att gro snabbt och effektivt. Det är klart att något går överstyr. Bonden försvinner och ett monster dyker upp istället.

Som med alla riktigt bra filmer som vänder sig till hela familjen i alla åldrar finns det massor av roliga detaljer för de vuxna att roas av utan att handlingen blir svår eller krånglig för de minsta. Det kryllar av roliga, fyndiga filmreferenser till populärkultur genom tiderna, allt från Frankenstein till Psycho och till Game of Thrones med flera.

Ett stort plus får filmen för att den inte använder sig av vanligt tal eller dialoger och ändå är fåren och alla djur och bonden och veterinären och alla karaktärer mycket kommunikativa.
Som i alla filmer om Shaun och bondgården sker dialogen inte med något språk vi känner till utan det är med gester, olika ljud och kroppsrörelser som karaktärerna talar. Det blir till och med ännu tydligare när det sägs på detta sätt.

Liksom i de andra filmerna samt serien om Shaun och hans vänner finns det ingen dialog på något igenkännbart språk i Fåret Shaun och monstret på bondgården, samtidigt som alla kommunicerar på ett mycket expressivt, begripligt sätt.

Fåret Shaun och monstret på bondgården är liksom övriga filmer med Shaun skapade med lerfigurer i stop motion teknik. Stop motion är en animationsteknik där man fotograferar ett objekt i stillbilder och flyttar det lite mellan varje bild. När bilderna spelas upp i snabb takt skapas illusionen av att objektet rör sig av sig självt. Här handlar det om bilder på lerfigurer som är fantastiskt välgjorda och med små rörelser förmedlas så mycket i denna berättelse som är rolig, varm, överraskande och spännande. En underbar film att se i Halloween.

Bakom detta animerade mästerverk ligger flerfaldigt Oscarsbelönade Aardman Animation, som i år firar femtioårsjubileum. Ett pressmeddelande berättar om Aardman Animation:
De har genom åren gett fansen halsbrytande claymation-äventyr med en stor dos brittisk humor; långfilmsdebuten för bio var Flykten från hönsgården som hade premiär 2000. En av studions mest populära figurer genom åren är fåret Shaun, som bor med sina ulliga kompisar på Mossy Bottom Farm.

Fåret Shaun och monstret på bondgården har fått mycket beröm att kritiker internationellt och The Times filmkritiker skriver:
Varje bildruta, varje roligt ansiktsuttryck, är ett djupt gripande bevis på hantverksmässig närhet i ett filmmedium som i allt högre grad präglas av AI-teknik.

Jag skriver under detta. Det är underbart med en animerad film som utstrålar hantverk i dagens AI-besudlade värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Fåret Shaun, Film, Filmkritik, Filmrecension, Halloween, stop motion

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in