Hans Backenroth
For Ray, Milt & MJQ
4
Inspelad i Riksmixningsverket 2025
Prophone Records (distr. Naxos)
Releasedatum: 20/2 2026
Jazzbasisten Hans Backenroth framstår som närmast ofattbart produktiv. Nyligen recenserades här hans första julmusikskiva. Har vid flera tidigare tillfällen presenterat honom inklusive redogjort för de åtskilliga gånger jag hört honom live och på skiva, varför den information inte behöver återupprepas. Skivbolaget upplyser om att basisten vars djupintervjuer man kunnat läsa i jazzmagasinet Orkesterjournalen senaste åren under snart fyrtio år medverkat på cirka tvåhundra inspelningar. Skjuter här diskret in att jag känner honom och hans syskon så pass att jag skulle ha avstått från att recensera, om jag ansåg att denna tribut inte skulle hålla tillräcklig nivå.
Titeln indikerar att hundraåringen Ray Browns gärning hedras liksom Modern Jazz Quartet och deras vibrafonist Milt Jackson. Öppnar man cd:n finns bild på en ung version av Backenroth sittandes i soffa tillsammans med en leende läromästare. Och Backenroth som troligen producerat själv, har spelat med en rad prominenta musiker med beröringspunkter till giganten Ray Brown (mig veterligen har jag som är åtta år äldre än Hans inte hört den inflytelserike basisten live). Att tributen också omfattar MJQ och Milt Jackson beror på att kvartetten bildades ur Dizzy Gillespies första storband och i den vevan kallades Milt Jackson Quartet. Brown formade en egen trio och lämnade sina vänner innan stilbildande MJQ var ett faktum.
Sättningen på denna angenäma platta är identisk med den hos MJQ. Kontrabasist Backenroth omger sig med Roger Svedberg (orkesterslagverkare i Kungliga Operan, jazzvibrafonist, kompositör, arrangör, författare med mera) som fått anta rollen att spela i Milt Jacksons eleganta och virtuosa anda. För att fortsätta jämförelsen får Daniel Tilling (medlem i Stockholm Swing All Stars fast påträffades senast hos Jenny Almsenius) vid flygeln lyssnaren att associera till John Lewis medan den i sammanhanget unge Oscar Johansson Werre ( Trio Circle, Mainland Jazz Collective med mera) kan kopplas samman med Connie Kay. För att fullfölja analogin ska då fastslås att den svenska kvartettens ledare sannolikt också tagit intryck av Percy Heath, basist i MJQ som undertecknad faktiskt hade nöjet att se på Liseberg på 90-talet. Om jag har några vinyler med MJQ? Jo, ett par stycken som låter alldeles utsökt. Kuriöst nog är en av dem en liveinspelning från Jazz at The Philharmonic Concert Tour 1957 innehållande MJQ och Oscar Peterson Trio där Ray Brown då ingick.
Exakt ett dussin kompositioner vilka förknippas med ovan nämnda profiler har valt ut av Backenroth. Målsättningen från de fyra i projektet har varit att inte kopiera, utan tolka på ett personligt vis. Vi får bop och swing, blues och ballader med kammarjazzig anstrykning. Musiken kan överlag klassificeras i termer av tämligen friktionsfri mainstream där rytmiken accentueras i lika hög utsträckning som bärkraftiga melodier. När tempot skrivas upp infinner sig definitivt inslag av elegant virtuositet. Sättningen är onekligen speciell och kan väl bara relateras till just gentlemännen i långlivade MJQ. Albumet inleds lättsamt lekfullt med svängig approach. I och med Ray´s Idea och S K J etableras ett avspänt, skönt klingande sound.
Vem som får äran att hamna i framkant växlar givetvis, liksom rytmiska intensiteten. Ingen kan dock tvivla på i vems namn albumet släppts. Backenroth frontar oftare än sina medmusiker fast han inte trakterar ett naturligt melodiinstrument. Lyssnarna unnas minst ett fräckt intro, spel med stråke i en sekvens, flera spänstiga solon. Redan i andra låten S K J imponeras man över ett feature som gör att kompositionen tillhör topparna. I Delauney´s Dilemma uppstår Svedbergs första omgång på ”styva linan” medan Tilling presenterar sig i helfigur på efterföljande alster. Ett mycket stimulerande inslag är de ofta förekommande dialogerna emellan två instrumentalister. Spännvidden stilmässigt är ypperligt genomförd, från naturligt sväng till kammarjazz. Inspirationskällorna framgår utan att det är fråga om någon blåkopia även om det ibland blir en aning lättviktigt. Stundom motverkas lyckligtvis den erhållna uppfattningen då det samtrimmade gänget kastar loss. På sluttampen falnar ändå glöden och energin dunstar en smula. Avmätta tongångarna kan förvisso vara en avsiktlig hållning.
Nästan samtliga alster är signerade de som direkt eller indirekt hyllas. Undantagen är Ellingtons örhänge Things Ain´t What They Used To Be, en elegant gungande blues av gitarristen Kenny Burrell samt Reverence (J. Clayton). Hänförs av det lyhört framskridande samspelet i Bass Face. Standarden Django , den älskade balladen, görs i en sofistikerat tillbakalutad tolkning medan Lined With A Groove erbjuder en uppfriskande motvikt, utvecklas till en sprudlande höjdpunkt. Vendome av John Lewis är en av flera melodier med dansant prägel. Oscar Johansson Werre ser till att antingen hålla grytan kokande eller subtilt sjudande, behärskar fullkomligt i likhet med de äldre kamraterna vad han sysslar med. Vill avslutningsvis betona hur intuitivt samspelet låter. Här finns så gott som hela tiden en närvaro och tajming som imponerar och samtliga ges utrymme att utrycka relevanta tillägg. Som så ofta när Backenroth har ”befälet” i studio uppstår idealisk dynamik.