• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Peter Gabriel: New Blood: en stark fyra

10 oktober, 2011 by Redaktionen

Artist: Peter Gabriel
Titel: New Blood
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 10 oktober

När åldrande rockartister (Peter Gabriel är 61) börjar samarbeta med symfoniorkestrar finns all anledning till oro. Nio gånger av tio betyder det att den egna kreativiteten är på upphällningen. Och när Gabriel efter åtta års tystnad först gör en coverplatta med andra artisters låtar – Scratch My Back – och nu delar av sin katalog tillsammans med en stor orkester så ringer alla varningsklockor.

För vore det inte mer spännande om han i stället för att värma upp gammal skåpmat presenterade nyskrivet material för röst och symfoniorkester, om han nu prompt måste samarbeta med en sådan?

Svaret är nej. För det Gabriel gör på New Blood går det helt enkelt inte att värja sig mot.

Låtmaterialet är så starkt, rösten så levande och naken och arrangemangen så smakfulla att låtarna inte bara tillförs ytterligare dimensioner, utan framsår som helt och hållet nya. Inte minst texterna kommer till sin rätt på ett helt annat sätt än i originalversionerna. Nytt blod, med andra ord.

Gabriel kränger ut och in på sig själv för att få sin röst att låta omväxlande kraftfull, innerlig, varm och dramatiskt. Men det blir inte ett dugg patetiskt. Bara ärligt, nära, uppriktigt och så förbannat starkt att jag stundtals har nära till tårarna.

Till och med en låt som Intruder, som med sitt utstuderade rytmiska driv borde vara omöjlig i denna miljö, blir kraftfull och fräsch. Arrangemanget lyfter en viskande, väsande, fräsande och gnällande Gabriel och förstärker den snillrika och obehagliga textens budskap (handlar enligt Gabriel om “a pervert who sneaks into the homes of strangers”).

Don´t Give Up kommer alltid att förknippas med Kate Bush, och jag hade uppskattat om hon fått vara med här för en uppdaterad tolkning, även om Ane Brun gör en helt egen och mycket fin insats.

Albumet når särskilda höjder i låtarna Mercy Street, mäktiga Wallflower och San Jacinto.

Om han gjort Father,Son från Ovo i stället för den uttjatade Solsbury Hill så hade femman varit hamn. Nu får det bli en stark fyra och omdömet – ett av årets bästa album.

Recensent: Patrik Stigson skriver om progressiv musik på bloggen Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Gabriel, New Blood, musik, skivrecenskon

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, New Blood, Peter Gabriel, skivrecenskon

En Dag – en film man ska se när det regnar ute

10 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: En Dag
Betyg: 3
Premiär: 14 oktober

En Dag är baserad på den bästsäljande romanen med samma namn skriven av David Nicholls.

Det är knappt halvvägs in i filmen jag känner hur tårarna börjar komma. Ögonen blir fuktiga, jag kämpar för att hålla gråten borta. Jag kan ju inte börja lipa nu. På en pressvisning med Stockholms alla filmrecensenter. ”Ta dig samman kvinna” tänker jag irriterat. Detta scenario upprepas ex antal gånger under filmens gång. Till sist går det inte att hålla tårarna borta. Jag kikar mig försiktigt omkring för att se om någon noterat hur blödig jag är, då inser jag att nästan alla som går att se i ljuset från bioduken sitter och försöker dölja ansiktet på samma vis som jag.

Emma och Dexter träffas första gången under firandet natten efter examen. De är unga, fulla och lyckliga. Den natten spenderar de tillsammans men har aldrig sex. Detta misslyckade one night stand blir startskottet till en livslång vänskap. Mellan 1988 och 2011 får vi en dag om året en inblick i deras liv och relation. Ems kamp för att bli författare och skriva poesi. Dex ständiga identitetssökande. Samt hur de hela tiden är beroende av varandra.

En Dag är en film man ska se när det regnar ute. Det är en film du ska se när du känner dig lite nere, när du är kär, olyckligt kär eller helt enkelt bara behöver drömma dig bort för en timma eller två. Måbrafilm behöver inte betyda att man inte kan gråta sönder och samman under filmens gång. Gråtens bästa egenskap är hur lätt man känner sig efteråt. Gråt gör att man mår bra.

Det knep som får mig att bryta ihop är det när man får följa en människas liv. När man när man klipper fram i tiden och ser hur saker och ting har förändrats. Hur det har gått utför eller hur det inte blev som de hade tänkt. Tid som passerar. Livets gång. Förväntningar som inte blir uppfyllda. Åldrande. Ånger. Ångest. Eftersom att filmen En Dag precis som boken bygger på att vi får en inblick i Dexters och Hannas liv den 15 juli varje år får det här knepet full effekt. Men jag känner mig inte lurad. Det är precis så jag vill ha det. En del kanske skulle kalla mig en aning självdestruktiv men jag menar att gråt har helande kraft.

En Dag är en bra film med bra skådespeleri. Anne Hathaway och James Sturgess gör en bra insats. Som ni kanske förstår skapar den en del känslor, i alla fall för mig. Men för att jag ska dela ut ett högre betyg än tre kräver jag att jag lär mig något eller upplever något nytt. En dag är ingen storslagen nyskapande sensation. Men den är absolut sevärd.

Lamporna tänds sakta. Många flyr snabbt undan ljusets avslöjande egenskaper. Jag lämnar biografen omtumlad och nöjd på det är viset som man bara känner efter ett ordentligt bio-gråt.

Läs även andra bloggares åsikter om Anne Hathaway, film, filmrecension, romantik, biogråt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Anne Hathaway, biogråt, Filmrecension, romantik, Scen

Prinsessan Mononoke, centrala och viktiga frågor i otroligt estetiskt paket

10 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Prinsessan Mononoke
Betyg: 4
Premiär: 14 oktober 2011

Allteftersom japansk populärkultur (som TV-spel, manga och film) växt sig allt starkare hos svenska medborgare har även Studio Ghibli fått en rättmätig plats i folks medvetande och filmhyllor. Det tydligaste exemplet är bland annat det östasiatiska konventet Uppcon som tar vid en gång om året i Uppsala. Där pysslar man, fotar men klär även ut sig till spel- och filmkaraktärer man gillar. Det finns även fler liknande event runtom i landet och mycket pekar på studions populäritet även hos oss landet lagom. Nu har man även valt att lansera den mycket efterfrågade ”Prinsessan Mononoke” med japanskt tal och svensk text här i Sverige. Och nog var det på tiden. Ursprungligen hade den premiär redan 1997!

Trots, eller kanske tack vare, sin långvariga frånvaro från våra biodukar lyckas man göra en lyckoträff med sin lansering. Inte bara för att man blidkar alla fans som länge efterfrågat filmen, utan även för att man också matchar det allt mer växande miljömedvetandet med sitt centrala tema om att människor måste leva i harmoni med naturen för att överleva. F

Handlingen kretsar kring en ung pojke vid namn Ashitaka som tampas med en förbannelse efter att ha dödat en vildsvinsgud med samma åsamka och fokuserar också på ett storskaligt krig mellan människor och djurgudar. Frågan handlar sällan om vem som kommer ut som vinnare, utan om hur man respektfullt kan leva sida vid sida.

Annars finns det också en annan vital huvudfråga i filmen, om våld över huvud taget. Vår huvudkaraktär, som just bär på sin förbannelse i form av svarta tentakler, får hela tiden lägga band på sig för att armen inte ska få leva sitt egna liv och döda såvöl människor och djur. Han får eftertänksamt och respektfullt förhålla sig till världen för att inte bli det monster han tidigare dödat och gjort allt för att förhindra dess destruktiva framfart.

Att dessa centrala och viktiga frågor dessutom är paketerade i ett så otroligt estetiskt tilltalande paket med vackra bilder och sköna ljudpålägg gör bara allting bättre; ett absolut måste för Ghibli-fansen men förhoppningsvis även en inkörsport för nybörjare till studions filmer. Eller östasiatisk kultur över huvud taget.

Läs även andra bloggares åsikter om Prinsessan Mononoke, Studio Ghibli, film, filmrecension, japan, japansk kultur, anime

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Anime, Filmrecension, Japan, japansk kultur, Prinsessan Mononoke, Scen, Studio Ghibli

Mastodons The Hunter – bandets femte raka mästerverk

9 oktober, 2011 by Redaktionen

Artist: Mastodon
Album: The Hunter
Betyg: 5

Mastodon fortsätter att utvecklas och tar med sin 5e skiva ytterligare ett steg ifrån thrashinspirationerna som präglade bandets första skiva. ”Crack The Sky” var vändpunkten som bjöd in Mastodon i lite finare lokaler och ”The Hunter” lovar att öppna ännu fler dörrar för killarna från Atlanta.

Utvecklingen innebär att Mastodon måste förlita sig allt mer på tekniken, vilket visserligen låter underbart på skiva, men kan sätta käppar i hjulen för framtida liveframträdanden. Trots att det längsta spåret (”The Sparrow”) inte är över fem och en halv minut saknar inte skivan djupet och bredden som föregångarens ”The Czar” och ”The Last Baron” karakteriserades av.

I sin helhet är ”The Hunter” ett av årets vackraste skivor som växer och växer för varje lyssning. En otroligt levande platta som väcker känslor som få andra. Hur pass bra spår som ”Stargasm” egentligen kommer att kunna utföras live återstår att se men i skivformat lovar de magiska timmar av musikalisk perfektion.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hunter, Mastodon

De sammansvurna av David Baldacci, inte riktigt min typ av agentroman

9 oktober, 2011 by Rosemari Södergren


De sammansvurna
Författare: David Baldacci
Översättare: Jan Risheden
Förlag: Bra Böcker
Serie: Kamelklubben 5
Utgiven: 201108
ISBN10: 9170029288
ISBN13: 9789170029288

De sammansvurna är en agentroman med FBI, CIA och andra amerikanska och brittiska agent- och polisorganisationer inblandade i handlingen, till och med presidenten och premiärministern är med på några ställen.

Huvudpersonen är agenten John Carr som egentligen lagt av men nu mer eller mindre mot sin vilja tar ett uppdrag. Den som följt den här serien vet att det är bok nummer fem i serien om Kamelklubben, som består av just denna superduktige agenten John Carr och några av hans vänner som är rätt säkra de med.

Böckerna i serien om Kamelklubben är skriven av David Baldacci, vars böcker är översatta till fler än 40 språk och är utgivna i över 80 länder. Samtliga av hans titlar har legat på New York Times bästsäljarlista.

Allvarligt talar har jag rätt svårt att förstå hur dessa böcker kan sälja så mycket. Grundhistorien i ”De sammansvurna” är rätt onödigt tillkrånglad och väldigt svår att tro på. En park alldeles bredvid vita huset blir utsatt för skottlossning och en bombattack samtidigt som den brittiske premiärministern är på besök i Vita huset. Det visar sig att egentligen skulle premiärministern tagit vägen genom parken till sitt hotell men en vrickad fot ändrade dessa planer. Därmed blir det superviktigt för såväl de amerikanska som de brittiska säkerhetstjänsterna att hitta de ansvariga för skottlossning och bomb.

Jag har svårt att känna något engagemang för huvudkaraktärerna. De är allt för ytligt tecknade, det är svårt att tro på dem som människor av kött och blod. Handlingen är rörig och det dyker upp personer långt in i boken som förändrar handlingen. Nej, deckaren var lite av en besvikelse för mig. Den är inte min typ av agentroman i alla fall.

Från bokbutikens hemsida:

John Carr, även känd som Oliver Stone och en gång USA:s skickligaste lönnmördare, står i Lafayette Park framför Vita huset, kanske för sista gången. Presidenten har personligen bett Stone att tjäna sitt land igen genom ett riskfyllt hemligt uppdrag. Trots att han har kämpat i decennier för att lämna sin tidigare karriär bakom sig, har Stone inget annat val än att säga ja.

Men Stones uppdrag förändras drastiskt innan det ens har börjat. Samma kväll som den brittiske premiärministern gästar Vita huset detonerar en bomb i Lafayette Park, en uppenbar attack mot både presidenten och premiärministern. I de kaotiska efterdyningarna får Stone ett nytt, mer brådskande uppdrag: att hitta de ansvariga för bombdådet.

Den brittiska MI-6-agenten Mary Chapman blir Stones partner i sökandet efter de okända angriparna. Men deras skugglika motståndare visar sig vara fullt kapabla till mord och, värst av allt det verkar som om bombdådet i parken bara var inledningen till någonting mycket större. Stone ber om hjälp från de enda han vet att han kan lita på: Kamelklubben. Men det kan visa sig vara ett stort misstag

”Baldaccis senaste roman är som vanligt skickligt konstruerad och omöjlig att lägga ifrån sig.”

– Booklist

”Thrillerfansen kan glädja sig över att ha ett nytt fartfyllt och spännande politiskt mysterium att lösa.”

– Library Journal

Läs även andra bloggares åsikter om agentroman, David Baldacci, Kamelklubben, deckare, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: David Baldacci, Deckare, Kamelklubben, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1310
  • Sida 1311
  • Sida 1312
  • Sida 1313
  • Sida 1314
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in