Artist: Peter Gabriel
Titel: New Blood
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 10 oktober
När åldrande rockartister (Peter Gabriel är 61) börjar samarbeta med symfoniorkestrar finns all anledning till oro. Nio gånger av tio betyder det att den egna kreativiteten är på upphällningen. Och när Gabriel efter åtta års tystnad först gör en coverplatta med andra artisters låtar – Scratch My Back – och nu delar av sin katalog tillsammans med en stor orkester så ringer alla varningsklockor.
För vore det inte mer spännande om han i stället för att värma upp gammal skåpmat presenterade nyskrivet material för röst och symfoniorkester, om han nu prompt måste samarbeta med en sådan?
Svaret är nej. För det Gabriel gör på New Blood går det helt enkelt inte att värja sig mot.
Låtmaterialet är så starkt, rösten så levande och naken och arrangemangen så smakfulla att låtarna inte bara tillförs ytterligare dimensioner, utan framsår som helt och hållet nya. Inte minst texterna kommer till sin rätt på ett helt annat sätt än i originalversionerna. Nytt blod, med andra ord.
Gabriel kränger ut och in på sig själv för att få sin röst att låta omväxlande kraftfull, innerlig, varm och dramatiskt. Men det blir inte ett dugg patetiskt. Bara ärligt, nära, uppriktigt och så förbannat starkt att jag stundtals har nära till tårarna.
Till och med en låt som Intruder, som med sitt utstuderade rytmiska driv borde vara omöjlig i denna miljö, blir kraftfull och fräsch. Arrangemanget lyfter en viskande, väsande, fräsande och gnällande Gabriel och förstärker den snillrika och obehagliga textens budskap (handlar enligt Gabriel om “a pervert who sneaks into the homes of strangers”).
Don´t Give Up kommer alltid att förknippas med Kate Bush, och jag hade uppskattat om hon fått vara med här för en uppdaterad tolkning, även om Ane Brun gör en helt egen och mycket fin insats.
Albumet når särskilda höjder i låtarna Mercy Street, mäktiga Wallflower och San Jacinto.
Om han gjort Father,Son från Ovo i stället för den uttjatade Solsbury Hill så hade femman varit hamn. Nu får det bli en stark fyra och omdömet – ett av årets bästa album.
Recensent: Patrik Stigson skriver om progressiv musik på bloggen Universum Noll.
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Gabriel, New Blood, musik, skivrecenskon