• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skrattfest med Sherlock Holmes på Uppsala Stadsteater

26 november, 2011 by Rosemari Södergren

Morden på Bäverns gränd
Uppsala stadsteater
Urpremiär: 26 november

Morden på Bäverns gränd är skriven och regisserad av engelsmannen John Fiske. Med den manusförfattaren vet vi att vi har en komedi att vänta. John Fiske är mästare på att vrida till roliga situationer som har samhällskritik med udd mot makthavare.

I Morden på Bäverns gränd bjuder han också på skämt om sig själv och teateryrket.

Föreställningen börjar med en middag, där publiken samlas. Ja det handlar om riktig mat, en vällagad middag, gott och vackert komponerat. Jag hade sagt till i förväg att jag är vegetarian och laktosintolerant, så glöm inte att anmäla i förväg om du har särskild kost. Det är onödigt att sitta där och inte kunna äta ordentligt.

Jag var som recensent där ensam utan något sällskap, vilket inte gjorde ett dugg, jag fick trevligt bordssällskap att samtala med ändå. Det kan vara en fälla för teatern att middagen ingår i föreställningen, om någon ensam person hamnar bredvid ett gäng som inte talar med främlingar. Men i mitt fall blev det bara positivt, eftersom jag hamnade bland öppna personer.

Middagen ingick i pjäsen men det går dock att förstå handlingen utan att ha varit med och ätit, men middagen gav en extra knorr på kvällen, utan tvekan.

Att middagen ingår innebär förmodligen att teatern kan höja biljettpriset något och dessutom får in lite mer intäkter på att publiken beställer mer att dricka. De beställer inte bara i pausen. För min del tycker jag det är bra att teatern är kreativ med att hitta fler sätt att få intäkter.

Om föreställningens komplott från teaterns hemsida:

Året är 1885. På Uppsalas gator härjar en brutal mördare. Offren är alla glädjeflickor på stans ökända bordell ”Sju helvetes gluggar” på Bäverns gränd. Men morden tystas ner. En växande nervositet sprider sig i maktens korridorer. Det ryktas till och med att hovet kan vara inblandat. En hemlig uppdragsgivare ringer ett samtal till dimmigaste Baker Street och snart står självaste Sherlock Holmes i Uppsalas gränder, redo att ta sig an ett av de märkligaste fall han utrett.

Detta är dock bara halva handlingen. Första akten utspelar sig i nutid och handlar om skådespelarnas arbete med att repetera inför premiären. Jag lovar att det är många underhållande lustiga situationer.

Första akten fördjupade vad vi sedan såg i andra akten. Vissa scener kände vi igen från repetitionerna fast de fått en annan betydelse eller satts i ett annat sammanhang. När första akten var spelad kändes det lite konstigt att allt utspelat sig i nutid och ingen deckargåta synts till. Första aktens värde fördubblades genom andra akten. Att experimentera på det här sättet med en föreställning kräver en manusförfattare och regissör som vet vad han gör. Och det gör John Fiske och med skickliga skådespelare fungerade det utmärkt.

Ett extra plus ger jag föreställningen för att jag tycker om denna äldre version av Sherlock Holmes, till skillnad från de karaktärer som förekommit i den brittiska tv-serien som gick på tv för ett tag sedan för att inte tala Robert Downey Jr. som Sherlock Holmes i storfilmerna, han är ju en katastrof.

Den äldre egensinniga gentlemannen i John Fiskes teaterföreställning stämmer mycket mer med den detektiv jag mött i böckerna.

Trots att historien utspelas sig i slutet av 1800-talet är den fylld av hänvisningar till nutida händelser.

En riktig skrattfest med Sherlock Holmes som driver med en hel del i nutiden är vad Uppsala stadsteater bjuder på i Modern på Bäverns gränd.

Av & regi: John Fiske
Scenografi och kostym: John Fiske
Originalmusik: John Fiske
Ljus: Jonas Nyström
Mask och peruk: Johanna Rönnbäck
Medverkande: Bengt Braskered, Gustav Levin, Crister Olsson, Mathias Olsson, Emma Peters
och Helena Thornqvist
Foto: Linus Meyer

Läs även andra bloggares åsikter om Sherlock Holmes, Morden på Bäverns gränd, John Fiske, komedi, Uppsala stadsteater, recension, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: John Fiske, Komedi, Morden på Bäverns gränd, Recension, Sherlock Holmes, Teaterrecension, Uppsala Stadsteater

Let’s Say We Did på Café Hängmattan i Göteborg

26 november, 2011 by Redaktionen

Band: Let’s Say We Did
Spelning på Café Hängmattan, Göteborg, den 25 november 2011
Betyg 3.

Let’s Say We Did har precis släppt sin debutfullängdare, den supermelodiska Let’s Say We Did. Jag gav det 4 i min recension och andra kritiker har varit gillande. Lovande indierock har det sagts. De gör nu några releasekonserter och jag är på Café Hängmattan i Göteborg. I studion låter bandet erfaret, men hur är de live?

De gör sig redå, stämmer upp medan musiken fortfarande är igång i bakgrunden. Det har samlats mycket folk på dansgolvet framför scenen och bandmedlemmarna och ansiktena säger nu är det dags. De har väntat länge. Sebastian testar sångrösten med några löjliga ljud och säger ”a de blir bra”. De drar igång med full koncentration.

De klassiskt medryckande gitarrslingorna och sebastians bräckliga tremuloröst hörs inte tillräckligt tydligt, men bandets charmerande scennärvaro (avslappnad stonerrockkänsla) kompenserar lätt för det: under de något osynkade övergångarna mellan låtarna (”nu har vi övat jättemycket på övergångarna men de blir helt fel”) sträcker sig Sebastian efter ölen som står på golvet och konserten blir plötsligt dela-cigg intim; jag börjar känna lite av den där CBGBSkänslan jag saknat på senare tid, speciellt under de stunder saker går snett, då misstagen räddas av Sebastians personlighet, som alltid är djärvt redå att kommentera det som sker. Jag skrattar och njuter.

”Straight Back To You” låter helt fantastisk live. Elgitarrsmelodierna är ännu härligare än på skiva och det är kul att höra att bandet låter ungefär likadant live som i studion. Det känns till och med. Lo-Fi live. Det blir rejält ös när de spelar ”It’s OK”: rötterna till punken kommer fram och det blir frenetiskt och noisigt i introt. Alla vaknar till ur den spröda finstämdhetens värld. Under ”Blue Skies” blir det det dock finstämt igen, men det känns som att musiken försvinner bort någonstans, som att det repas från ett annat rum och det låter lite för försiktigt. Det är synd, för detta är en av mina favoritlåtar från albumet. Men Sebastians röst, då den hörs tydligt, är lika uttrycksfull live. Det är skönt att få det bekräftat.

I slutet säger Sebastian att han ska göra ”den där fulingen” och någon skriker ”Ja, vi har kommit ända från Stockholm!”. De avslutar med ”Give em’ Hell” och albumets avslutningslåt får nu en helt ny kraft. Det blir en bittrare, argare låt. Sedan proklemerar han att albumet tyvärr är slut och ”33 minter är allt som finns” — ja, alla låtar från albumet spelades — och det är jävligt synd eftersom jag hade velat höra mer nu när de kommit igång mot slutet. Någon i publiken ropar: ”spela allt en gång till fast snabbare” och det hade jag gärna gått med på, fast lite saktare.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om indiepop, Lets say we did, Hängmattan, Göteborg

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, Hängmattan, indiepop, Lets say we did

Bengt Ohlsson: Rekviem för John Cummings – suger in mig i hans tankar

26 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Rekviem för John Cummings
Författare: Bengt Ohlsson
Formgivare: Lotta Kühlhorn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201108
ISBN10: 9100126373
ISBN13: 9789100126377

Bengt Ohlsson berättar om John Cummings, gitarristen i Ramones, artistnamn Johnny Ramone.

Boken är ingen biografi utan roman men ändå har Bengt Ohlsson förstås samlat in fakta och bygger på verkligheten men låtit fantasin vidareutveckla och fördjupa berättelsen. Det är skickligt, fascinerande. Bengt Ohlsson berättar i jag-form och han träffar så rätt att jag upplever det som att det är Johnny Ramone som berättar, att jag är inne i hans tankar.

Bengt Ohlsson bryter totalt med rockmyten och börjar berättelsen flera år efter att John lämnat Ramones, bandet är i princip nedlagt och av en ren slump gör han en läkarundersökning som visar att han har prostatacancer. Vi får följa honom under sjukdomen och hans minnen, han gör ett slags bokslut över sitt liv, försonas med sina tillkortakommanden och ser igenom sin barndom, ungdom och tiden som stjärna.

Han gillade president Reagan, armén och ville ha amerikanska baser utomlands. Han verkar rejält egocentrerad och relationen med hans flickvän Linda tycks helt ske på hans villkor och allt kretsar kring honom. Han är långt ifrån någon sympatisk person.

Ramones var ett amerikanskt punkrockband bildat i Queens, New York i mars 1974, och som räknades till ett av de tidigare punkrocksbanden. Alla medlemmar i originaluppsättningen ändrade sitt efternamn till Ramone (ett smeknamn som ibland använts av Paul McCartney för att undvika uppmärksamhet vid resande).

För mig betydde Ramones inget särskilt, när de var som störst lyssnade jag på helt andra band. Men att gilla Ramones är ingen förutsättning för att ta till sig boken. Det spelar ingen roll om läsaren någonsin lyssnat på en enda låt med Ramones. Romanen handlar om livet och dess villkor. Kanske det är en fördel att inte vara ett Ramones-fan och därför se berättelsen som en roman som hämtat inspiration från en verklig person.

Det är en stark fängslande berättelse och alla som i sin närhet haft någon som tynat bort i aggresiv cancer känner igen mycket.

Genom att berätta om hur John Cummings i och med insikten om sin kommande död betraktar världen genom ett särskilt filter har romanen något att säga om allas våra liv

Den var nominerad till Augustpriset, vilket jag tycker den var väl värd. Den har ett flyt i språket och drar in mig i hans tankevärld, känslor och minnen.

Kanske är det så att vi som inte är fans av Ramones uppskattar romanen mycket mer. Martin Aagård som recenserat den för DN är betydligt mer kritisk än jag, han är till och med bitvis riktigt arg i sin recension (Martin Aagård skriver annars i Aftonbladet men eftersom författaren Bengt Ohlsson brukar medverka i DN måste recensionen göras av någon utanför redaktionen):
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.

Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.

Johan Hilton i Expressen är mer inne på samma linje som jag:

Jag kan inte påminna mig om en roman som på ett liknande sätt lagt sig så nära den bedövande långtråkigheten i en långsam och nyckfull död, men som ändå varit så oupphörligt fängslande.
Ohlssons svala och utvädrade, nästan kyliga, prosa befinner sig miltals ifrån både Ramones brötighet och desperationen i vetskapen om att snart inte längre vara en del av den här världen, och skapar just därför en osäkerhet i romanen, en spänning och förtvivlad smärta, som sätter sig som en kniv i hjärtat.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, John Cummings, punk, Ramones, Bengt Ohlsson, böcker, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset, Bengt Ohlsson, Böcker, Bok, John Cummings, Punk, Ramones

Barnkammarboken på scen med Amy, Nassim och Sara

26 november, 2011 by Redaktionen

Kom! Vi sjunger Barnkammarboken
Premiär: 26 november 2011 på Göta Lejon, Stockholm

Göta Lejons salong var fylld av barn mellan två och tio år och deras anhöriga när Kom! Vi sjunger Barnkammarboken hade premiär den 26 november. Amy Diamond, Nassim Al Fakir och Sara Edwardsson medverkade i den glada och fartfyllda föreställningen med ett urval av visor från Barnkammarboksserien.

Förutom de tre kändisarna framfördes showen av fyramanna-ensemblen Paula, Ida, Mats och Daniel, som sjöng och musicerade i bästa Bollibompa-stil. De fick dessutom högklassig hjälp av barnensemblen Ida, Truls, samt tvillingsystrarna Hedda och Astrid. Tvillingarna och Truls var också förband till föreställningen tillsammans med sin pappa Pelle.

Kom! Vi sjunger Barnkammarboken som spelas igen i Stockholm i januari/februari och sedan går på turné i landet innehåller alla de välkända dagislåtarna. Barn och föräldrar sjöng glatt med i En elefant balanserade, Nyss så mötte jag en krokodil, Jag hamrar och spikar, Litet hus vid skogens slut och även gamla klassiker som Ekorrn satt i granen och Imse vimse spindel går fortfarande hem. Speciellt ”busiga Imse vimse spindel” höjde stämningen i salongen.

Jag kan tycka att förställningen är aningen lång för att vända sig till tre till nioåringar – drygt 1,5 timme inklusive paus – men artisterna lyckades hålla engagemanget uppe i publiken. Ett fåtal tomma stolar skvallrade om att några smet i den något kaotiska pausen, men de flesta kom förväntansfulla tillbaka till andra akten.

Att de två första numrena efter pausen var upp-och-hoppa-låtar bidrog sedan till så att alla snabbt kom in i showen igen. Andra akten blev också lite mer händelserik. Bland annat berättar Amy Diamond och Sara Edwardsson varsitt minne från sin barndom. Amy framför också härliga Barn är ett folk och föreställningen avslutas med några fartiga kompis-låtar.

Kom! Vi sjunger Barnkammarboken är regisserad av Mikael Kallin, som är konstnärlig ledare på Junibacken. Barnkammarböckerna är en serie antologier som rymmer både sånger och sagor.

Spelschema:

Stockholm, Göta Lejon: 28, 29 januari, 4, 5 februari
Växjö, Konserthuset: 28 april
Göteborg, Draken: 29 april
Södertälje, Estrad: 5 maj
Jönköping, Konserthuset: 6 maj
Skövde, Stadsteatern: 12 maj
Vara, Konserthuset: 13 maj
Norrköping, Flygeln: 19 maj
Halmstad, Teatern: 20 maj
Östersund, Storsjöteatern: 26 maj – släpps 28/11
Sundsvall, Tonhallen: 27 maj

Läs även andra bloggares åsikter om Amy Diamond, Nassim Al Fakir, Sara Edwardsson, Barnkammarboken

Arkiverad under: Recension Taggad som: barn, barnvisor, Göta Lejon, Nassim Al Fakir

Recension – Call of Duty: Modern Warfare 3, Kriget når episka proportioner – men inte spelet

25 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Call of Duty: Modern Warfare 3
Betyg: 3
Utvecklare: Infinty Ward/Sledgehammer Games
Utgivare: Activision
Sverigepremiär: Ute nu

Activisionloggan lyser i karaktäristiskt Modern Warfare-grönt och bildar en rak frekvensvåg mot en svart bakgrund. Vågen börjar spridas, avgrenas, breder ut sig och skapar ett enormt nät av gröna streck.

Det är svårt att inte se Modern Warfare 3 presentation som en kaxig metafor för fenomenets spridning. Serien, som är en av dagens största kulturfenomen, slår försäljningsrekord inom nöjesindustrin för varje ny installation, tusentals spelare deltar i onlinekriget dagligen och det fantastiska uttrycket Call of Duty-generationen har myntats. Modern Warfare ska ta över världen, eller i alla fall en generation beståendes av monsterdryckskonsumerande 14-åringar vars andra hem heter Inferno Online.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gjorde Modern Warfare från 2007 till den världssuccé det är idag. Kanske var det kampanjläget som med järnhand styrde spelaren genom en modern, episk krigsskildring. Hand i hand med e-sportens framfart kan det hyllade onlineläget ha bidragit till seriens stjärnstatus.

Modern Warfare 3 hyllas av samma ovanstående skäl. Flerspelarläget är fortfarande lika underhållande som alltid. En självklarhet då man inte gjort några radikala förändringar i spelläget. Kampanjläget gör som uppföljare allt för ofta gör i dagens spelklimat och höjer ribban genom att öka krigets skal a och implementera större explosioner. Kriget har nu tagits till New York, Paris, Berlin, London, Prag. Samtidigt! Hur Ryssland på tre dagar lyckas mobilisera militära trupper över hela världen är för mig oförståeligt, men visst, det är ju bara tv-spel. Ologiska lösningar är något vi spelare ständigt tvingas svälja.

Hur som helst, efter att Ryssland uppenbarligen hamstrat på sig miljontals soldatmän (och bara män) efter Sovjetunionens fall, anfaller de världen. Någon nation måste ju se till att det blir ett tredje världskrig att basera ett spel på. Det innebär att du får strida i Londons tunnelbanesystem, framför Prags astronomiska klocktorn och se Eiffeltornet falla bland krutrök Det är storslaget, episkt och bitvis vackert. Precis som serien alltid varit.

Modern Warfare 3 är ett underhållande krigspel. Problemet är att det till skillnad från tidigare delar inte överraskar. Genom att chockera, explodera och experimentera med perspektiv lyckades Modern Warfare-serien bli mer än hjärndöd vardagsunderhållning, något som gått förlorat i den tredje installationen för att ge plats åt ett episkt krig. Närvarokänslan som infann sig när kriget utspelade sig i en radhusförort i nordvästra Virginia är som bortblåst. Istället har Michael Bay-dramatiken fått ta överhand. Jag gillar det. Det är väldigt häftigt. Men inte mer än så.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om Call of Duty: Modern Warfare 3, tv-spel, spelrecension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Call of Duty: Modern Warfare 3, spelrecension, tv-spel

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1284
  • Sida 1285
  • Sida 1286
  • Sida 1287
  • Sida 1288
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in