Band: Let’s Say We Did
Spelning på Café Hängmattan, Göteborg, den 25 november 2011
Betyg 3.
Let’s Say We Did har precis släppt sin debutfullängdare, den supermelodiska Let’s Say We Did. Jag gav det 4 i min recension och andra kritiker har varit gillande. Lovande indierock har det sagts. De gör nu några releasekonserter och jag är på Café Hängmattan i Göteborg. I studion låter bandet erfaret, men hur är de live?
De gör sig redå, stämmer upp medan musiken fortfarande är igång i bakgrunden. Det har samlats mycket folk på dansgolvet framför scenen och bandmedlemmarna och ansiktena säger nu är det dags. De har väntat länge. Sebastian testar sångrösten med några löjliga ljud och säger ”a de blir bra”. De drar igång med full koncentration.
De klassiskt medryckande gitarrslingorna och sebastians bräckliga tremuloröst hörs inte tillräckligt tydligt, men bandets charmerande scennärvaro (avslappnad stonerrockkänsla) kompenserar lätt för det: under de något osynkade övergångarna mellan låtarna (”nu har vi övat jättemycket på övergångarna men de blir helt fel”) sträcker sig Sebastian efter ölen som står på golvet och konserten blir plötsligt dela-cigg intim; jag börjar känna lite av den där CBGBSkänslan jag saknat på senare tid, speciellt under de stunder saker går snett, då misstagen räddas av Sebastians personlighet, som alltid är djärvt redå att kommentera det som sker. Jag skrattar och njuter.
”Straight Back To You” låter helt fantastisk live. Elgitarrsmelodierna är ännu härligare än på skiva och det är kul att höra att bandet låter ungefär likadant live som i studion. Det känns till och med. Lo-Fi live. Det blir rejält ös när de spelar ”It’s OK”: rötterna till punken kommer fram och det blir frenetiskt och noisigt i introt. Alla vaknar till ur den spröda finstämdhetens värld. Under ”Blue Skies” blir det det dock finstämt igen, men det känns som att musiken försvinner bort någonstans, som att det repas från ett annat rum och det låter lite för försiktigt. Det är synd, för detta är en av mina favoritlåtar från albumet. Men Sebastians röst, då den hörs tydligt, är lika uttrycksfull live. Det är skönt att få det bekräftat.
I slutet säger Sebastian att han ska göra ”den där fulingen” och någon skriker ”Ja, vi har kommit ända från Stockholm!”. De avslutar med ”Give em’ Hell” och albumets avslutningslåt får nu en helt ny kraft. Det blir en bittrare, argare låt. Sedan proklemerar han att albumet tyvärr är slut och ”33 minter är allt som finns” — ja, alla låtar från albumet spelades — och det är jävligt synd eftersom jag hade velat höra mer nu när de kommit igång mot slutet. Någon i publiken ropar: ”spela allt en gång till fast snabbare” och det hade jag gärna gått med på, fast lite saktare.
Text: Bojan Buntic
Läs även andra bloggares åsikter om indiepop, Lets say we did, Hängmattan, Göteborg