Titel: Rekviem för John Cummings
Författare: Bengt Ohlsson
Formgivare: Lotta Kühlhorn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201108
ISBN10: 9100126373
ISBN13: 9789100126377
Bengt Ohlsson berättar om John Cummings, gitarristen i Ramones, artistnamn Johnny Ramone.
Boken är ingen biografi utan roman men ändå har Bengt Ohlsson förstås samlat in fakta och bygger på verkligheten men låtit fantasin vidareutveckla och fördjupa berättelsen. Det är skickligt, fascinerande. Bengt Ohlsson berättar i jag-form och han träffar så rätt att jag upplever det som att det är Johnny Ramone som berättar, att jag är inne i hans tankar.
Bengt Ohlsson bryter totalt med rockmyten och börjar berättelsen flera år efter att John lämnat Ramones, bandet är i princip nedlagt och av en ren slump gör han en läkarundersökning som visar att han har prostatacancer. Vi får följa honom under sjukdomen och hans minnen, han gör ett slags bokslut över sitt liv, försonas med sina tillkortakommanden och ser igenom sin barndom, ungdom och tiden som stjärna.
Han gillade president Reagan, armén och ville ha amerikanska baser utomlands. Han verkar rejält egocentrerad och relationen med hans flickvän Linda tycks helt ske på hans villkor och allt kretsar kring honom. Han är långt ifrån någon sympatisk person.
Ramones var ett amerikanskt punkrockband bildat i Queens, New York i mars 1974, och som räknades till ett av de tidigare punkrocksbanden. Alla medlemmar i originaluppsättningen ändrade sitt efternamn till Ramone (ett smeknamn som ibland använts av Paul McCartney för att undvika uppmärksamhet vid resande).
För mig betydde Ramones inget särskilt, när de var som störst lyssnade jag på helt andra band. Men att gilla Ramones är ingen förutsättning för att ta till sig boken. Det spelar ingen roll om läsaren någonsin lyssnat på en enda låt med Ramones. Romanen handlar om livet och dess villkor. Kanske det är en fördel att inte vara ett Ramones-fan och därför se berättelsen som en roman som hämtat inspiration från en verklig person.
Det är en stark fängslande berättelse och alla som i sin närhet haft någon som tynat bort i aggresiv cancer känner igen mycket.
Genom att berätta om hur John Cummings i och med insikten om sin kommande död betraktar världen genom ett särskilt filter har romanen något att säga om allas våra liv
Den var nominerad till Augustpriset, vilket jag tycker den var väl värd. Den har ett flyt i språket och drar in mig i hans tankevärld, känslor och minnen.
Kanske är det så att vi som inte är fans av Ramones uppskattar romanen mycket mer. Martin Aagård som recenserat den för DN är betydligt mer kritisk än jag, han är till och med bitvis riktigt arg i sin recension (Martin Aagård skriver annars i Aftonbladet men eftersom författaren Bengt Ohlsson brukar medverka i DN måste recensionen göras av någon utanför redaktionen):
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.
Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.
Johan Hilton i Expressen är mer inne på samma linje som jag:
Jag kan inte påminna mig om en roman som på ett liknande sätt lagt sig så nära den bedövande långtråkigheten i en långsam och nyckfull död, men som ändå varit så oupphörligt fängslande.
Ohlssons svala och utvädrade, nästan kyliga, prosa befinner sig miltals ifrån både Ramones brötighet och desperationen i vetskapen om att snart inte längre vara en del av den här världen, och skapar just därför en osäkerhet i romanen, en spänning och förtvivlad smärta, som sätter sig som en kniv i hjärtat.
Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.
Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, John Cummings, punk, Ramones, Bengt Ohlsson, böcker, litteratur