• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterrecension – kompromisslös Hedda Gabler på Dramaten

11 december, 2011 by Redaktionen

Hedda Gabler av Henrik Ibsen
Dramaten, Stora scenen
Premiär 10 december 2011

Hedda Gabler från 1890 är ett av Henrik Ibsens mest spelade verk och rollen som Hedda har tolkats på många olika sätt. I Dramatens uppsättning av pjäsen gör Maria Bonnevie en Hedda fylld av återhållen vrede, helt fylld av sin egen vingklippta tillvaro och utan empati för sina medmänniskor. Hedda visar med stor tydlighet att hon tycker att omvärlden är löjlig. Allra löjligast är Jörgen Tesman, mannen hon gift sig med. Det är en värld som hon vägrar att anpassa sig till. Den svarta skinntorso som Hedda har på sig i inledningsscenen blir en symbol för hennes egenskapade fängelse.

Föreställningen öppnar med stor dramatik: hög musik, mörker, Hedda som framträder bakom glasväggar som täcker scenen, mimande ”hjälp mig”. Sedan öppnas glasväggarna och blottar Hedda och Jörgens vardagsrum, helt i rött. Paret har precis kommit tillbaka från en halvårslång bröllopsresa och flyttat in i sitt drömhus. Mycket pengar har gått åt men Jörgen förväntar sig en professur och är inte orolig.

Snart får de reda på att Jörgen Tesmans akademiska rival, tillika Hedda Gabler gamla förälskelse, ryckt upp sig från sitt superi och hotar Jörgens tillsättning. Med hjälp av den tillgivna väninnan Thea har Eilert Lövborg nu skrivit ett revolutionerande manuskript. När de båda kommer på besök lockar Hedda Eilert att följa med Jörgen och parets advokat på en herrmiddag och med alkohol i kroppen går det som det går.

Hedda, som vill ha makt över någon annan människas öde, griper chansen men resultatet blir inte så vackert som hon föreställt sig. Till slut ser Hedda ingen annan utväg än att ta sitt liv. Hon hatar svaghet och kan absolut inte acceptera det hos sig själv. Ropet på hjälp har hon aldrig lyckats förmedla till någon annan människa.

Regissören Eva Dahlbom har enligt programmet fokuserat mer på vad som händer än på varför det sker. Ändå väcker pjäsen ofrånkomligen frågan om varför Hedda Gabler är som hon är. Är det äktenskapet i sig som driver Hedda att agera som hon gör? Är det förra sekelskiftets maktlösa kvinnoroll? Är Heddas dilemma en historisk kvinnofråga eller är skildringen allmänmänsklig? Visst kan även män som känner sig maktlösa utveckla samma manipulativa beteenden som Hedda. En fråga är också om Hedda verkligen är fången i sin situation eller om hon har ett val. Denna fråga belystes på ett intressant sätt i lilla Sharikompaniets egen tolkning av Hedda Gablers öde i pjäsen Hedda på Teater Giljotin i våras.

Maria Bonnevie briljerar i rollen som Hedda Gabler. I övrigt känns skådespelet ibland lite stelt, men föreställningen är fylld av energi och väcker som sagt många frågor.

I rollerna:

Hedda Gabler: Maria Bonnevie
Jörgen Tesman: Christopher Wagelin
Advokat Brack: Peter Andersson
Faster Juliana Tesman: Lotta Tejle
Thea Elvsted: Sofia Pekkari
Eilert Lövborg: Peter Engman

Översättning: Klas Östergren
Regi: Eva Dahlman
Scenografi och kostym: Lehna Edwall
Ljus: Torkel Blomquist
Peruk och mask: Peter Westerberg, Linda Hyllengren

Fotograf: Sören Vilks

Läs mer på Teatermagasinet och i Expressens recension.

Läs även andra bloggares åsikter om Hedda Gabler, Henrik Ibsen, Dramaten, Maria Bonnevie

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Henrik Ibsen, Maria Bonnevie

Paul McCartney på Globen: mäktigt och nära som en klubbspelning

11 december, 2011 by Rosemari Södergren

Paul McCartney, Globen
10 december 2011
Betyg: 4

Paul McCartney, basist i Beatles och frontman för Wings, möttes av stående ovationer när han trädde in på scenen för att starta konserten. Förväntningarna var höga i det helt fullsatta Globen. Kvällen till ära iklädd mörkblå byxor och ljusblå kavaj tog han emot välkomstapplåderna och drog igång med full fart med låten ”Magical Mystery Tour”.

Paul har en enorm naturlighet på scen, förvärvad efter mer än 50 år som artist. Han har fortfarande en pojkaktig utstrålning, som en busig men ändå artig pojke, trots att han är 69 år. Han behärskar scenen och är så inbjudande att det känns som att vi är betydligt närmare honom än vi faktiskt är, som på en klubbspelning trots att det var en arenaspelning. Ja, ”Hey Jude” kom en bra bit in på programmet och var en av kvällens höjdpunkter. Frågan är om ”Hey Jude” inte är den bästa arenalåtarna. Någonsin. Självklart fick han hela publiken att sjunga med.

Paul bjöd på många Beatleslåtar, en del Wingslåtar och tre-fyra nya låtar som han aldrig spelat i Sverige tidigare, berättade han.

Han är ett proffs rakt igenom. Programmet var bra upplagt med variation. Han startade energiskt, snabbt, rockigt, med låtar som ”Junior’s Farm”, Beatleslåten ”All My Loving” och Wingslåten ”Jet”.

Det lär ha blivit varmt att hålla den farten i en fullsatt hall, så den blå kavajen åkte av rätt snart och resten av konserten spelade han i en rosa skjorta där armarna efter ytterligare några låtar kavlades upp. Han var rolig och hade tränat in en hel del svenska, inte bara de vanliga ”Hej” och ”Tack så mycket” som många artister slänger ur sig. Givetvis till publikens stora förtjusning.

Han gav verkligen allt. Han bjöd på många av de låtar som publiken helt klart kommit dit för att de ville höra och han sprang runt på scen och bytte instrument. Först spelade han på sin signerade violinbas, sedan bytte han till en av de mest färgsprakande elgitarrer jag sett för att sedan plocka fram samma elgitarr som han använde då han spelade med Beatles i början av sextiotalet. Däremellan sprang han upp till pianot ett antal gånger.

Före spelningen rullade ett videomontage på båda sidorna av scenen, montaget rullade vertikalt, uppifrån ned, med massor av bilder och videoklipp från Beatlestiden, Wings-perioden och annat ur Pauls liv.

Efter att ha spelat en timme tillsamamns med sitt band, två gitarrister, en trummis och en keyboardist spelade Paul några låtar ensam med halvakustisk gitarr. Då spelade han bland annat en sång som han skrivit till John Lennon, som en hyllning till sin Beatleskollega och vän. Han hyllade också den andra nu döda Beatlesmedlemmen George Harrison genom att sjunga Harrisons låt ”Something”.

Paul bjöd förresten också på partier från Jimi Hendrix-låten ”Foxy Lady”.

En av de starkaste upplevelserna under kvällen var när han spelade ”Yesterday” som extranummer, bara Paul och en halvakustisk gitarr. Gåshud.

Vad spelade han mer? Fullständig setlist kommer i morgon, men bland annat spelade han ”Black Bird”, ”Band on the Run”, ”Ob-La-Di, Ob-La-Da”, ”Back in the U.S.S.R.”, ”Give Peace A Chance”, ”Let It Be” och Bondlåten ”Live and Let Die”. Bondlåten avslutades med ett gigantiskt fyrverkeri på scenen. Starkt. Bland extranumren spelade han förutom ”Yesterday” bland annat riviga ”Helter Shelter”.

Givetvis hade många låtar en bildberättelse i videoform projicerat på scenväggen också, som en fördjupning. Allt så välgjort.

Ett exempel på hur bekväm och naturlig Paul är på scen är hur lätt han kan improvisera. Rätt som det var berättade han att han hade svårt att låta bli att kika på de skyltar som några i publiken höll upp. Då fångade videokameran in skyltarna och Paul läste högt från dem:
”Marry Us” stod det på den ena skylten. ”Nej det går inte”, svarade Paul och berättade att han är gift och visade ringen. På den andra skylten stod: ”If you come to Bergen you can get my key”. Han nappade inte på den inbjudan heller.

Men han nappade på att bjuda Globenpubliken på en stark och mäktig tre timmar lång spelning med massor av klassiska Beatleslåtar och några nya sånger och en del från Wingsperioden. Publiken sjöng med och framför allt reste de sig och dansade med i Beatlessångerna.

Läs även andra bloggares åsikter om Paul McCartney, popmusik, recension, Beatles, Wings, musik, Globen

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Beatles, Globen, Musik, Paul McCartney, Popmusik, Recension, Wings

Nya Opeth på Arenan

10 december, 2011 by Redaktionen

Opeth har lämnat Blackwater Park bakom sig men spelar en rejäl dos godbitar.

Efter en godkänd insats av förbandet, veteranerna i Pain Of Salvation, är det äntligen dags för Opeth att bevisa att de fortfarande är Sveriges bästa progmetal band.

Med nya, i Mikael Åkerfeldt ”älskade och hatade” skivan Heritage i fokus har Opeth mycket att leva upp till. Att bandet dessutom fyller ut spellistan med sina lugnaste spår från tidigare skivor (bortsett från Hex Omega) och således befriar spelningen helt och hållet från termen ”metal” känns som upplagt för att bli en mindre flopp.

Riktigt så dumt blir det aldrig. Det skulle visserligen bli svårt att försöka hitta en mindre lämplig lokal för den specifika spelningen, men utöver lokalen finns det inte mycket att klaga på. Det är samma gamla, underhållande Opeth som står på scen och med precision framför låt efter låt av högsta kvalitet och komplexitet. Att spelningen är helt befriad från growling är inget man hinner störa sig på, inte när favoriter som Closure och A Fair Judgement dyker upp. Eller Dio-hyllande Rainbowinspirerade Slither framförs i sann 70-talsanda. Eller Axenrots fantasifulla trumsolo…

Det känns som en nyttig spelning, framför allt för bandet som får bekräftelsen att de är omtyckta även bortom dödsmetallens gränser och är välkomna att fortsätta experimentera med sitt sound, och även för den närvarande publiken som får se att bandet inte ”sålt ut” utan är samma gamla Opeth från Huddinge och övriga Stockholmsförorter. Vad man än tyckt om Heritage blir det i alla fall svårt att hata den efter kvällens uppträdande, och när spelningen avslutas med ett Folklore som låter betydligt bättre än originalet, borde inga som helst invändningar existera.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Arenan, Opeth.metal

Frihet av Jonathan Franzen: storslagen som livet, lika fantastiskt och hemskt och outgrundligt

10 december, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Frihet
Författare: Jonathan Franzen

Översättning: Rebecca Alsberg
Brombergs
ISBN 978-91-7337-321-0

Uttryck som en modern klassiker eller ett mästerverk kanske har sagts så många gånger att när en bok verkligen förtjänar epiteten känns de för futtiga. Så känns det i alla fall med Jonathan Franzens bok ”Frihet”. Den är storslagen som livet, lika fantastiskt och hemskt och outgrundligt som människors motiv och tankar.

Jonathan är en mästare på att skildra vändningar i sina fiktiva medmänniskors liv, deras svek och hjältedåd, vardagsdetaljer och kärlekens olika uttryck. I ”Frihet” återvänder han till utforskandet av det som kan sägas forma olika personers livsöden utan att någon gång vare sig förenkla eller krångla till beskrivningarna. Allt känns klart, avklarnat, sett med ögon som förmår se allt utan att det leder till bitterhet eller tillrättalägganden.

Huvudpersonerna Patty och Walter Berglund är båda lätta att identifiera sig med, de frågor de brottas med allmängiltiga. De försöker skapa en bättre värld, både globalt och i ombyggnaden av det egna huset. De gör allt för sina barn, mellan de svindlande och bräckliga ögonblicken av familjelycka driver barnen dem till vansinne med sina till synes galna beslut och önskningar.

I baksidestexten heter det att ”Frihet” betraktas som en av de mest storslagna skildringarna av dagens Amerika. Det stämmer säkert. Men saken är att den också är en storslagen skildring av människors vånda och natur oavsett plats, den till synes eviga kampen om plats i familjen – och samhället – är inte något bundet till en viss tid eller plats. Arvet, miljön och striderna färgas av tidsanda bara på ytan, behovet av att bli sedd – lika sedd som sina syskon eller andra – återkommer i olika varianter genom historien stora draman; så väl faktiska som fiktiva.

Det är den amerikanska östkusten och Mellanvästern som är basen i Jonathan Franzens bok ”Frihet” men det stora ligger delvis i att författarens kunnande aldrig brer ut sig över gestaltningen, beskrivningarna i sig stör aldrig. De finns bara där lika given som naturen. Det är så befriat från pretentioner att allt mellan fågelskådning och grumligt toavatten på Manhattan bara blir den naturliga fond mot vilket människorna framträder tydligt och äkta.

Franzen återkommer till temat från tidigare, som i brist på bättre skulle kunna kallas vändpunkter i livet. De blir belysta från olika håll, möjliga förklaringar ligger i lager på lager och vecklas försiktigt fram. Både spännande och rörande och inte sällan komiskt blir människornas agerande skildrat med stor förståelse och medkänsla.

Just det sammansatta i karaktärerna ger dem liv. De är både villiga att offra allt för sina nära och att i hemlighet svika och bedra totalt. Ögonblicken skildras exakt, åtrån som de känner helt igenom äkta. Passionen för den häftige rockmusikern, pojkvännens kompis, blir helt begriplig. Liksom Patty Berglunds drömmar om den som det verkar ouppnåeliga föreningen med mannen som hon åtrår, samtidigt som hon älskar sin make med vilken hon började umgås med till stor del för att ta del av hans häftiga kompis liv. Kompisen som liknar diktatorn Muhammad Kadaffi, för Patty för alltid världens sötaste statschef – också det en trovärdig beskrivning av hur våra tankar löper i märkliga spår.

Det finns genom boken en fantastisk trots allt-attityd. Jag tror inte bara att ”Frihet” ytterst väl skildrar och vägar som aldrig valdes utan också förmår läsaren att lyssna inåt, påverka och ytterst förändra liv. Större än så kan litteratur inte bli.

Text: Lilly Hallberg

Boken finns med bland Kulturbloggens julklapsstips.

Fler recensioner av Frihet: Göteborgsposten och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Jonathan Franzen, Frihet, bokrecension, litteratur, böcker, Lilly Hallberg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Bokrecension, Frihet, Jonathan Franzen, Lilly Hallberg

Tim Christensen and The Damn Crystals: rockigare än väntat

10 december, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Tim Christensen and The Damn Crystals
Artist: Tim Christensen and The Damn Crystals
Betyg: 3
Svensk release: 25:e november 2011

1993 slog Tim Christensen igenom i Danmark Dizzy Mizz Lizzy och har sedan dess varit en av Danmarks mest hyllade rockartist. Efter att bandet splittrades 1998 så lade han rocksoundet på hyllan och gjorde solokarriär där han testade på popgenren, något han gjorde med stor framgång, både i Danmark och utomlands.

Även om The Damn Crystals har varit med som bakgrundsband sedan Tim Christensens började sjunga solo så väljer de först nu att uppmärksamma dem i det nya bandnamnet.

Han har under sin solokarriär släppt tre album, alla med ett väldigt poppigt och trallvänligt stuk. Det var på grund av detta som jag blev förvånad när jag satte mig för att lyssna igenom hans senaste platta som tydligt verkar ha lånat en del av det rockiga soundet från hans dagar i Mizz Dizzy Lizzy. Inspirationen kommer troligtvis ifrån bandets återförening 2008. 

Tim Christensen har i sitt nya album tagit det bästa ifrån två världar och förenat poppen med rocken, med ett tydligt välbalanserat resultat.

Beväpnad med en röst likt Jonny Craigs så öppnar han skivan med ett nästan elva minuter långt skivspår som får agera intro för resten av skivan. Något jag föll för direkt är hur han experimenterar med soundet i låtarna och hur man tydligt kan höra hur han hämtat inspiration från andra genrer även om poprocken dominerar. Skivan öppnar rockigt, men trappar gradvis ner och blir lugnare för att sedan avslutas med den stillsamma kärlekslåten ”Never Be One Untill We’re Two”.

Även om texterna känns lite mediokra och att det ibland känns som om han inte riktigt kommer igång med vissa låtar, så är skivan överlag riktigt bra och något som jag absolut kommer ha i min playlist.

Bästa spår: ”Surprise me”

Text: Anthon Zümendorf

Läs även andra bloggares åsikter om Tim Christensen and The Damn Crystals, skivrecension, recension, popmusik, rockmusik, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Popmusik, Recension, Rockmusik, skivrecension, Tim Christensen and The Damn Crystals

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1277
  • Sida 1278
  • Sida 1279
  • Sida 1280
  • Sida 1281
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in