Titel: Tim Christensen and The Damn Crystals
Artist: Tim Christensen and The Damn Crystals
Betyg: 3
Svensk release: 25:e november 2011
1993 slog Tim Christensen igenom i Danmark Dizzy Mizz Lizzy och har sedan dess varit en av Danmarks mest hyllade rockartist. Efter att bandet splittrades 1998 så lade han rocksoundet på hyllan och gjorde solokarriär där han testade på popgenren, något han gjorde med stor framgång, både i Danmark och utomlands.
Även om The Damn Crystals har varit med som bakgrundsband sedan Tim Christensens började sjunga solo så väljer de först nu att uppmärksamma dem i det nya bandnamnet.
Han har under sin solokarriär släppt tre album, alla med ett väldigt poppigt och trallvänligt stuk. Det var på grund av detta som jag blev förvånad när jag satte mig för att lyssna igenom hans senaste platta som tydligt verkar ha lånat en del av det rockiga soundet från hans dagar i Mizz Dizzy Lizzy. Inspirationen kommer troligtvis ifrån bandets återförening 2008. Tim Christensen har i sitt nya album tagit det bästa ifrån två världar och förenat poppen med rocken, med ett tydligt välbalanserat resultat.
Beväpnad med en röst likt Jonny Craigs så öppnar han skivan med ett nästan elva minuter långt skivspår som får agera intro för resten av skivan. Något jag föll för direkt är hur han experimenterar med soundet i låtarna och hur man tydligt kan höra hur han hämtat inspiration från andra genrer även om poprocken dominerar. Skivan öppnar rockigt, men trappar gradvis ner och blir lugnare för att sedan avslutas med den stillsamma kärlekslåten ”Never Be One Untill We’re Two”.
Även om texterna känns lite mediokra och att det ibland känns som om han inte riktigt kommer igång med vissa låtar, så är skivan överlag riktigt bra och något som jag absolut kommer ha i min playlist.
Bästa spår: ”Surprise me”
Text: Anthon Zümendorf
Läs även andra bloggares åsikter om Tim Christensen and The Damn Crystals, skivrecension, recension, popmusik, rockmusik, musik