Paul McCartney, Globen
10 december 2011
Betyg: 4
Paul McCartney, basist i Beatles och frontman för Wings, möttes av stående ovationer när han trädde in på scenen för att starta konserten. Förväntningarna var höga i det helt fullsatta Globen. Kvällen till ära iklädd mörkblå byxor och ljusblå kavaj tog han emot välkomstapplåderna och drog igång med full fart med låten ”Magical Mystery Tour”.
Paul har en enorm naturlighet på scen, förvärvad efter mer än 50 år som artist. Han har fortfarande en pojkaktig utstrålning, som en busig men ändå artig pojke, trots att han är 69 år. Han behärskar scenen och är så inbjudande att det känns som att vi är betydligt närmare honom än vi faktiskt är, som på en klubbspelning trots att det var en arenaspelning. Ja, ”Hey Jude” kom en bra bit in på programmet och var en av kvällens höjdpunkter. Frågan är om ”Hey Jude” inte är den bästa arenalåtarna. Någonsin. Självklart fick han hela publiken att sjunga med.
Paul bjöd på många Beatleslåtar, en del Wingslåtar och tre-fyra nya låtar som han aldrig spelat i Sverige tidigare, berättade han.
Han är ett proffs rakt igenom. Programmet var bra upplagt med variation. Han startade energiskt, snabbt, rockigt, med låtar som ”Junior’s Farm”, Beatleslåten ”All My Loving” och Wingslåten ”Jet”.
Det lär ha blivit varmt att hålla den farten i en fullsatt hall, så den blå kavajen åkte av rätt snart och resten av konserten spelade han i en rosa skjorta där armarna efter ytterligare några låtar kavlades upp. Han var rolig och hade tränat in en hel del svenska, inte bara de vanliga ”Hej” och ”Tack så mycket” som många artister slänger ur sig. Givetvis till publikens stora förtjusning.
Han gav verkligen allt. Han bjöd på många av de låtar som publiken helt klart kommit dit för att de ville höra och han sprang runt på scen och bytte instrument. Först spelade han på sin signerade violinbas, sedan bytte han till en av de mest färgsprakande elgitarrer jag sett för att sedan plocka fram samma elgitarr som han använde då han spelade med Beatles i början av sextiotalet. Däremellan sprang han upp till pianot ett antal gånger.
Före spelningen rullade ett videomontage på båda sidorna av scenen, montaget rullade vertikalt, uppifrån ned, med massor av bilder och videoklipp från Beatlestiden, Wings-perioden och annat ur Pauls liv.
Efter att ha spelat en timme tillsamamns med sitt band, två gitarrister, en trummis och en keyboardist spelade Paul några låtar ensam med halvakustisk gitarr. Då spelade han bland annat en sång som han skrivit till John Lennon, som en hyllning till sin Beatleskollega och vän. Han hyllade också den andra nu döda Beatlesmedlemmen George Harrison genom att sjunga Harrisons låt ”Something”.
Paul bjöd förresten också på partier från Jimi Hendrix-låten ”Foxy Lady”.
En av de starkaste upplevelserna under kvällen var när han spelade ”Yesterday” som extranummer, bara Paul och en halvakustisk gitarr. Gåshud.
Vad spelade han mer? Fullständig setlist kommer i morgon, men bland annat spelade han ”Black Bird”, ”Band on the Run”, ”Ob-La-Di, Ob-La-Da”, ”Back in the U.S.S.R.”, ”Give Peace A Chance”, ”Let It Be” och Bondlåten ”Live and Let Die”. Bondlåten avslutades med ett gigantiskt fyrverkeri på scenen. Starkt. Bland extranumren spelade han förutom ”Yesterday” bland annat riviga ”Helter Shelter”.
Givetvis hade många låtar en bildberättelse i videoform projicerat på scenväggen också, som en fördjupning. Allt så välgjort.
Ett exempel på hur bekväm och naturlig Paul är på scen är hur lätt han kan improvisera. Rätt som det var berättade han att han hade svårt att låta bli att kika på de skyltar som några i publiken höll upp. Då fångade videokameran in skyltarna och Paul läste högt från dem:
”Marry Us” stod det på den ena skylten. ”Nej det går inte”, svarade Paul och berättade att han är gift och visade ringen. På den andra skylten stod: ”If you come to Bergen you can get my key”. Han nappade inte på den inbjudan heller.
Men han nappade på att bjuda Globenpubliken på en stark och mäktig tre timmar lång spelning med massor av klassiska Beatleslåtar och några nya sånger och en del från Wingsperioden. Publiken sjöng med och framför allt reste de sig och dansade med i Beatlessångerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Paul McCartney, popmusik, recension, Beatles, Wings, musik, Globen