Hedda Gabler av Henrik Ibsen
Dramaten, Stora scenen
Premiär 10 december 2011
Hedda Gabler från 1890 är ett av Henrik Ibsens mest spelade verk och rollen som Hedda har tolkats på många olika sätt. I Dramatens uppsättning av pjäsen gör Maria Bonnevie en Hedda fylld av återhållen vrede, helt fylld av sin egen vingklippta tillvaro och utan empati för sina medmänniskor. Hedda visar med stor tydlighet att hon tycker att omvärlden är löjlig. Allra löjligast är Jörgen Tesman, mannen hon gift sig med. Det är en värld som hon vägrar att anpassa sig till. Den svarta skinntorso som Hedda har på sig i inledningsscenen blir en symbol för hennes egenskapade fängelse.
Föreställningen öppnar med stor dramatik: hög musik, mörker, Hedda som framträder bakom glasväggar som täcker scenen, mimande ”hjälp mig”. Sedan öppnas glasväggarna och blottar Hedda och Jörgens vardagsrum, helt i rött. Paret har precis kommit tillbaka från en halvårslång bröllopsresa och flyttat in i sitt drömhus. Mycket pengar har gått åt men Jörgen förväntar sig en professur och är inte orolig.
Snart får de reda på att Jörgen Tesmans akademiska rival, tillika Hedda Gabler gamla förälskelse, ryckt upp sig från sitt superi och hotar Jörgens tillsättning. Med hjälp av den tillgivna väninnan Thea har Eilert Lövborg nu skrivit ett revolutionerande manuskript. När de båda kommer på besök lockar Hedda Eilert att följa med Jörgen och parets advokat på en herrmiddag och med alkohol i kroppen går det som det går.
Hedda, som vill ha makt över någon annan människas öde, griper chansen men resultatet blir inte så vackert som hon föreställt sig. Till slut ser Hedda ingen annan utväg än att ta sitt liv. Hon hatar svaghet och kan absolut inte acceptera det hos sig själv. Ropet på hjälp har hon aldrig lyckats förmedla till någon annan människa.
Regissören Eva Dahlbom har enligt programmet fokuserat mer på vad som händer än på varför det sker. Ändå väcker pjäsen ofrånkomligen frågan om varför Hedda Gabler är som hon är. Är det äktenskapet i sig som driver Hedda att agera som hon gör? Är det förra sekelskiftets maktlösa kvinnoroll? Är Heddas dilemma en historisk kvinnofråga eller är skildringen allmänmänsklig? Visst kan även män som känner sig maktlösa utveckla samma manipulativa beteenden som Hedda. En fråga är också om Hedda verkligen är fången i sin situation eller om hon har ett val. Denna fråga belystes på ett intressant sätt i lilla Sharikompaniets egen tolkning av Hedda Gablers öde i pjäsen Hedda på Teater Giljotin i våras.
Maria Bonnevie briljerar i rollen som Hedda Gabler. I övrigt känns skådespelet ibland lite stelt, men föreställningen är fylld av energi och väcker som sagt många frågor.
I rollerna:
Hedda Gabler: Maria Bonnevie
Jörgen Tesman: Christopher Wagelin
Advokat Brack: Peter Andersson
Faster Juliana Tesman: Lotta Tejle
Thea Elvsted: Sofia Pekkari
Eilert Lövborg: Peter Engman
Översättning: Klas Östergren
Regi: Eva Dahlman
Scenografi och kostym: Lehna Edwall
Ljus: Torkel Blomquist
Peruk och mask: Peter Westerberg, Linda Hyllengren
Fotograf: Sören Vilks
Läs mer på Teatermagasinet och i Expressens recension.
Läs även andra bloggares åsikter om Hedda Gabler, Henrik Ibsen, Dramaten, Maria Bonnevie
Jag antar att det stela skådespeleriet behövdes för att förstärka de agerandes inskränkthet. Det kan alltså ha varit Heddas omgivning som tvingade henne till de värsta ytterligheterna, de allt grövre provokationerna, som ändå inte räckte till. Oförståelsen för hennes levande väsen var allt för kompakt.
Föreställningen går väl att tolka på flera sätt. Jag ser Hedda som en maktmänniska, hon vill ha makt, men hon är för lat för att anstränga för att göra det. Människor som vill mycket men inte kan genomföra det kan ha mycket vrede inom sig. Hade hon varit en son istället hade hon gått i pappas fotspår och använt vrede som något positivt i sin militära karriär. Nu är hon kvinna och vrede är något negativt. Då vänder hon den inåt istället, efter att ha misslyckats med sitt manipulerande.