Opeth har lämnat Blackwater Park bakom sig men spelar en rejäl dos godbitar.
Efter en godkänd insats av förbandet, veteranerna i Pain Of Salvation, är det äntligen dags för Opeth att bevisa att de fortfarande är Sveriges bästa progmetal band.
Med nya, i Mikael Åkerfeldt ”älskade och hatade” skivan Heritage i fokus har Opeth mycket att leva upp till. Att bandet dessutom fyller ut spellistan med sina lugnaste spår från tidigare skivor (bortsett från Hex Omega) och således befriar spelningen helt och hållet från termen ”metal” känns som upplagt för att bli en mindre flopp.
Riktigt så dumt blir det aldrig. Det skulle visserligen bli svårt att försöka hitta en mindre lämplig lokal för den specifika spelningen, men utöver lokalen finns det inte mycket att klaga på. Det är samma gamla, underhållande Opeth som står på scen och med precision framför låt efter låt av högsta kvalitet och komplexitet. Att spelningen är helt befriad från growling är inget man hinner störa sig på, inte när favoriter som Closure och A Fair Judgement dyker upp. Eller Dio-hyllande Rainbowinspirerade Slither framförs i sann 70-talsanda. Eller Axenrots fantasifulla trumsolo…
Det känns som en nyttig spelning, framför allt för bandet som får bekräftelsen att de är omtyckta även bortom dödsmetallens gränser och är välkomna att fortsätta experimentera med sitt sound, och även för den närvarande publiken som får se att bandet inte ”sålt ut” utan är samma gamla Opeth från Huddinge och övriga Stockholmsförorter. Vad man än tyckt om Heritage blir det i alla fall svårt att hata den efter kvällens uppträdande, och när spelningen avslutas med ett Folklore som låter betydligt bättre än originalet, borde inga som helst invändningar existera.