• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tyrannosaur – starkt om samhällets bottenskikt i Storbritannien

12 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Tyrannosaur
Betyg: 4
Premiär: 13 januari

Peter Mullan är en brittisk skådespelare som framför allt gjort sig känd i roller i film och teater som tar ställning i samhällsfrågor. Han har bland annat haft roller i Ken Loachs Riff-Raff och i Trainspotting. Fast hans ansikte har också synts i de senaste två Harry Potter-filmerna, i rollen som dödsätaren Yaxley.
Nu spelar han huvudrollen i Paddy Considins debut som regissör i filmen Tyrannosaur, som definitivt är en stark film om människor i samhällets bottenskikt.

Peter Mullan spelar Joseph, en man med stora problem att hantera sin inre ilska och aggression. Filmen börjar med att han kommer hemraglande från puben och i total ilska sparkar ihjäl sin hund.

Nästa raseriutbrott har han på ett postkontor och då slår han sönder ett skyltfönster. Han flyr och hittar en secondhand-butik där han gömmer sig. Där möter han en vänlig kvinna, Hanna (spelas av Olivia Colman), som driver butiken.
Hanna är en from kvinna som tror på Jesus och faller ner på knä för att be för Joseph, som givetvis blir förbannad över detta och vräker ur sig förolämpningar mot henne.

Ganska förutsägbart växer sakta en slags vänskap mellan dessa två personer, som först kan synas udda. När vi tränger längre in i filmen upptäcker vi att också Hanna tillhör de som drabbats hårt av livet. Hon bor visserligen i ett finare område och har sin make James ( spelas av Eddie Marsan) som tycks tjäna bra, men han misshandlar henne. Rått. Hennes man är väl en av de vidrigaste mans-skildringar vi sett på film i en socialrealistisk film.

Fotot är starkt, rakt på och väjer inte för skiten. Den visar vilken fattigdom det finns i Storbritannien och det är tungt att inse vilken värld vi lever i.

Peter Mullan är en skådespelare som gärna tar ställning. Han har deklarerat sig som marxist och han var en av de ledande i en vänsterrörelse inom teater som blomstrade i Skottland under Thatcher-regering. Han har också uttalat sig starkt mot Tony Blair och den fackliga samorganisationen TUC. Till tidningen The Guardian har han sagt att TUC och The Labour har sålt ut arbetarklassen.

Tyrannosaur är en stark film, fotot är realistiskt och skådespelarna är mycket bra. Mitt i det kalla växer en värme fram. Det finns goda krafter i solidariteten. Det jag kan värja mig emot är att en hel del i berättelsen ändå är förutsägbart, att jag inte blir så överraskad. Att budskapet kan fått ta över för mycket av det konstnärliga uttrycket, för att tala kulturkritikers språk. Därför är det svårt att sätta betyg på filmen, jag pendlar starkt mellan en stark trea och en något svag fyra, men bestämmer mig till slut ändå för betyg 4. Skådespelarnas starka insats avgjorde. De är så trovärdiga och det känns som om jag själv varit med i det som hänt.

Läs även andra bloggares åsikter om Tyrannosaur, marxist, Peter Mullan, film, filmrecension, socialrealism, samhällskritik

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, marxist, Peter Mullan, samhällskritik, Scen, socialrealism, Tyrannosaur

The Rum Diary – genomsyrad av fördomar

12 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: The Rum Diary
Betyg: 3
Premiär: 13 januari

Det märks att boken filmen baserats på är skriven av en vit man. Hunter S. Thompson skapade en ny typ av journalistik, gonzojournalistiken, som kännetecknar hypersubjektivitet. Endast därför är det förlåtligt att denna film har fått göras. För ur ett diskrimineringsperspektiv är den vidrig från början till start.

Paul Kemp (Johnny Depp) är en journalist som tröttnat på ”the american dream” och söker sig därför utanför USAs gränser. Han hamnar i Puerto Rico på den lilla lokaltidningen The San Juan Star. Om man ska se allt från Pauls ögon verkar befolkningen vara laglösa, karnevaldansare eller bara allmänt sunkiga. Han träffar på en sunkburk, Sala (Michael Rispoli), på tidningen och man får följa deras bromance genom filmens gång.

Som jag tidigare sagt så är filmen genomsyrad av fördomar. De tre kvinnliga karaktärerna jag minns var en galen voodoo-kvinna som inte kunde engelska, någons mans fru och fästmön till filmens fuling, Chenault (Amber Heard).

Det bjöds på en hel del underhållning. Johnny Depp spelar sin roll utan fel, som han alltid gör. Men den stora stjärnan är Rispoli, vars karaktär Sala bjuder på sig själv till en sådan grad att man blir alldeles varm inombords.

I övrigt var det medioker film vars enda kvinnliga biroll saknar IQ och bara frågar Paul vilken klänning hon borde ta till karnevalen.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om Hunter S. Thompson, Johnny Depp, film, filmrecension, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Hunter S. Thompson, Johnny Depp, Recension, Scen

Skivrecension: The Big Pink – Future This

12 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: The Big Pink
Titel: Future This
Betyg: 3

The Big Pink skakar av sig den dystra stämpeln och gör ett soundtrack till amerikansk tuggummikultur.

Brittiska duon, som 2009 omfamnades av såväl brittiska musikmagasinet NME som svenska synthare, är tillbaka men de psykedeliska kärlekshistorierna, liksom stämningen av överromantiserad självdestruktivitet, har ersatts av elektroniska frosserier, arenavänliga melodier och en nästintill sliskigt fläckfri produktion. De episka låtarna med refränger som är större än livet är nästan den enda som förblivit intakt.

Enligt egen utsago ska bandet ha låtit sig inspireras av hip hop men Future This är snarare ett steg i en mer poppig riktning. Steget är kanske lika nödvändigt som modigt, ett steg i en större och viktigare process, men jag kan inte hjälpa att sakna den ödesmättade känslan av undergång som genomsyrade hela debutskivan.

Stay Gold, det reverbdränkta öppningsspåret som både är skivans mest intressanta och radiovänliga ögonblick, tar vid där förra skivan slutade medan Laurie Andersons minimalistiska åttiotalshit O Superman samplas i Hit the Ground (Superman).

A Brief History of Love var ett banbrytande album som med en omisskännelig balans flirtade med såväl det svåra som det lättillgängliga – Dominos var den ultimata indie-hiten medan Velvet till och med fick den mest hårdbitne shoegaze-fanatikern att drömma om en ny vår. Future This faller till korta på grund av ambitionen att tillfredsställa.

Bästa spår: Stay Gold

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Future This, The Big Pink

Die Antwoord TEN$ION, excentriskt men knappast hållbart

11 januari, 2012 by Redaktionen

Artist: Die Antwoord
Titel: TEN$ION
Betyg: 2
Release: februari 2012

Die Antwoord är en sydafrikansk hiphopgrupp med tre stagepersonas, Ninja (huvudrapparen), Yo-Landi Vi$$er (den enerverande rösten bakom den ökända refrängen), och DJ Hi-Tek. De rappar och sjunger på afrikaans och engelska.

2010 blev deras ”Enter the ninja” en superhit. Det var lätt att förutspå. Det är coolt att tycka att ninjas är coolt. Och frontfiguren är en hypervulgär låtsasninja. För några år sen var Ninjas vs Pirater en megatrend på nätet. Det var vanligt att bli tillfrågad vilket läger man tillhör: ”Diggar du ninjas eller pirater?” Det var högst ovanligt att det fanns någon mening i frågan. Självklart skulle flera låtar försöka suga cash ur det. Men ”Enter the ninja” var utan tvekan den mest framgångsrika: den har den hippa, något rubbad mainstream rappen (tänk Nikki Minajs eller Danny Browns ”konstighet”) uppbackad av en konventionellt kraftfull synthharmoni (progressionen återfinns i oändligt med hits), en refräng som klibbar sig fast vare sig man vill eller inte ”aii aiii aiii I am a butterfly/ I need your protection, need my samurai”, en helknäpp youtube video för ”ey haru sett den där?”-effektens skull. Oerhört manipulativ, försäljningsgaranterad musik: en känsla av att kompositionen varit enkätundersökningsbaserad ”vad är coolt bland kidsen idag?”.

Så jag var aldrig ett fan. Jag gillade inte heller den ironiska distansen; jag kunde inte uppfatta någonting genuint, inte en uns av djup. Men det hör till stilen, bandmedlemmarna är inte sig själva, de spelar ut karaktärer. Inom hiphop är detta vanligt: alltifrån oldschool Wu-Tang Clan, Eminems Slim Shady-persona, MF Doom till dagens lekfullt parodierande Das Racist, den totalt ihopljugna Rick Ross eller det råa Odd Future-gänget. Men deras ihopdiktade personligheter har ett konceptuellt djup som rättfärdigar skådespelet. Alla bär mask, men vissa ögon glimmar annorlunda bakom den. Ninja är bara mask: ”Ninja is, how can I say, like Superman is to Clark Kent. The only difference is, I don’t take off this fokken Superman suit.”

Finns det djup i TEN$ION? Både ja och nej. Det finns ett slags inverterat djup. Die Antwoord är anhängare till Zef, en slags smutslyxfilosofi: ”It’s associated with people who soup their cars up and rock gold and shit. Zef is, you’re poor but you’re fancy. You’re poor but you’re sexy, you’ve got style” säger Yolandi, och på det planet är TEN$ION lyckat. Det är precis så musiken låter. Smutsigt, billigt, men blingbling och rätt upp i ansiktet på en: högljutt och attentionwhore-skrikigt, sexigt som billiga stripteaseklubbar (t.ex. när Yolandi sjunger ”sexy boys, fancy boys, bad boys” i refrängen på ”I FINK UR FREAKY”). Djupet: var stolt över din natur, hur vulgär den än är, skrik ut ytligheter på det mest irriterande, vulgära sätt du kan komma på. Musikfilosofiskt: se till att hooksen fastnar, hur störiga de än är. För mig har de effekten av att se någon skita ner sig, frivilligt eller ofrivilligt, garva och filma kallingarna istället för att lägga dem i tvättmaskinen. Jag tror de skulle gilla den beskrivningen om jag byter ut det mot mer sexuella termer.

TEN$ION bygger på samma principer som ”Enter The Ninja” låten. Det-ska-bli-en-hit-av-det-här-principen. Det är inget Pink Friday eller Sir Lucious Left Foot … Sons Of Chico Dusty. Men det är lika excentriskt. Jag tänker på Eminem i hans Slim Shady-debut. Jag skulle vilja kalla det hardcorehiphop. Det påminner mig om den skränigaste tonårshardcorepunken som görs i massproduktion.

Produktionen på albumet är ett hopkok av moderna stilar. Vi har R’n’B hiphop i Timbalandnyanser, D’n’B, dubstep, tidig/sen house, även klassiska 80tals synthgrejer. Det är lekfullt och utan censur, ymnigt med effekter och dekorationer. Beatsen är väl integrerade med rappen och sången. Problemet är att rappen ofta skyler musikens detaljer.

Öppningslåten ”NEVER LE NKEMISE” har ett episk stråkinstrumentellt intro med en afrikansk hymn som självklart river in i dubstepbasråhet. Ninja sjunger nasalt ”I’m indestructable. Gangsta number one!”. Introt var kanske den bästa stunden på albumet för mig, jag blev förväntansfull och lite hopfull. Vem vet var Die Antwoord har kommit sen $O$? Svaret är: ungefär samma ställe. Det är en hyffsad låt i en stil som redan börjar kännas ofräsch. Nästa ord i låten är en total överaskning ”I’m a motherfucking Ninja”. Den etablerade fanbasen kan vara trygg.

”I FINK YOUR FREAKY” bygger på Yolandis monotona refräng och att det dubsteptonade synthriffet liknar Mortal Combat-temat.

Refrängen i ”Baby’s on Fire”, en av de bättre låtarna, påminner mig om stilen i ”Follow Us” från Big Bois senaste. Och i nästa låt ”U Make A Nigga Wanna Fuck” har DJ HI-Tek ett elegant rapflow som liknar Big Bois när han är avspänd. När de drar ner på excentricitetsnivån blir det riktigt bra. Låten har den mest nyanserade, subtila produktionen på skivan. Det visar också att DJ Hi-Tek är den bästa rapparen i gruppen. När de inte skrikrappar i högsta hastighet och tar det lite lungt kommer musikens egna kvalitéer fram.

De ”provocerande” elementen finns kvar, så klart. På ”DJ Hi-Tek rulez” sjunger DJ Hi-Teks förvrängda röst: ”Dj Hi-Tech will fuck you in the ass, you punk ass white boy” ”I will fuck you in front of everybody”. Kanske, om man ändrar perspektiv lite, är detta ett försök att smälta samman vanlig hiphophomofobi med aggresiv homoerotik? Eller att få oss att inse hur löjligt det egentligen låter? Jag vet inte. Det spelar ingen roll, för låten är inte tillräckligt bra för att lyfta fram något utöver musiken.

”NEVER LE NKEMISE 2” kommer vi tillbaka till dubstepen och den episka kraften. Nu är musiken i förgrunden, detta är mestadels instrumentellt, och märkligt nog också albumets bästa låt. I slutet hör vi på nytt den afrikanska hymnen som inledde albumet.

Då var de 38 minuterna inramade på ett ganska snyggt sätt. Sammanfattning: 1. känslosamt intro med hymn och stråkar 2. ungefär en halvtimmes hänsynslös excentrisk, vulgär, in-your-face rapp 3. känslosamt outro med hymn. Albumtiteln är passande: det är stressigt spänt rätt igenom. Med undantag för början, låten ”So What” (som liknar något känslosamt), och slutet.

Vad vi kritiker än har att säga om dem kommer de med säkerhet att dominera youtube i år med åtminståone en viral video och två hitsinglar. Jag kan inte förutspå vilka för alla låtar är mer eller mindre likadana. Förfest- och festmusik, garanterat. Titta-vilken-knäpp-video-musik, utan tvekan. Men hållbart? Knappast.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Die Antwoord, recension, musik, hiphop

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Die Antwoord, Hiphop, Musik, Recension

Tjechov-drama i nutid på Stockholms stadsteater skildrar jakten på Lycka

7 januari, 2012 by Redaktionen

Lycka – Efter Anton Tjechovs Pjäs Platonov
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär 6 januari 2012

Stockholms stadsteaters populära regissör Alexander Mørk-Eidem har placerat Anton Tjechovs ungdomsdrama Platonov i nutid. En överdådig fest är platsen för hela första akten. Den unga änkan Tove har bjudit in grannar och vänner till sitt gods, som hon har belånat upp över öronen. Det är en brokig samling personligheter som festar som om slutet vore nära.

Stockholms stadsteater skriver i ett pressmeddelande:

Lycka är en fri bearbetning av Anton Tjechovs relativt okända ungdomspjäs. Den saknade titel när den hittades i ett bankfack efter hans död och har spelats under namn som Platonov och Pjäs utan titel.

– Det är inte en traditionell Tjechov-pjäs utan mer ett råmaterial. Det märks att den är skriven i ett slags ungdomligt övermod. Den har ett enormt persongalleri med många intressanta karaktärer som hanterar både vardagsbekymmer, finanskris och existentiella frågor. Det går att känna igen i vår tid helt enkelt, berättar Alexander Mørk-Eidem.

I Lycka möter vi en grupp människor på en rejäl fest med palmer, skum och konfetti. Alla på scenen
har komplicerade relationer till varandra som ska avhandlas under kvällen.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Pjäsen kan tolkas på flera plan, allt från som en skildring av ett samhälle i upplösning till på ett personligt, psykologiskt plan. En röd tråd är rollpersonernas jakt på det som ska göra dem lyckliga, framför allt pengar och kärlek. Kärleken personifieras för kvinnorna av Fredrik, trots – eller kanske just tack vare – att han själv förlorat förmågan att leva och älska. Därigenom får de chansen att själva projicera sin bild av möjlig lycka på honom. Men eftersom de inte får någon bekräftelse tillbaka och Fredrik är oförmögen att ta några avgörande beslut går handlingen oundvikligen mot katastrof.

Läs vidare i Teatermagasinet och i recensioner i Expressen, Svenska Dagbladet, Nummer.

Alexander Mørk-Eidem har hyllats för sina lekfulla scenversioner av klassiska verk. 2007 blev han
utsedd till en av Stockholms hjältar och 2009 blev han nominerad till kulturpriset, båda av DN. 2009 vann han Svenska Dagbladets Thalia-pris och nu i december 2011 har han fått motta Expressens
teaterpris, En bit av Georgs hatt. På Stockholms stadsteater har han tidigare satt upp bland annat
Djungelboken, Tre Systrar, De tre musketörerna, Sommargäster samt senast Paraplyerna i
Cherbourg.

Bild: Fredrik Lycke i Lycka. Foto ovan: Carl Thorborg

Läs även andra bloggares åsikter om Anton Tjechov, Alexander Mørk-Eidem, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Stockholms stadsteater, Tjechov

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1272
  • Sida 1273
  • Sida 1274
  • Sida 1275
  • Sida 1276
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in