• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Innan tuppen gal av Cesare Pavese – en italiensk klassiker nu i svensk översättning

25 mars, 2012 by Redaktionen

Innan tuppen gal
Författare: Cesare Pavese
Förlag: Modernista
Serie: En modern klassiker 12
Utgiven: 201202
ISBN: 978-91-86021-58-0

”Allt detta är äcklande. Inte ord. Inte gest. Jag ska inte skriva mer” skriver Cesare Pavese i sin dagbok hösten 1950, nio dagar innan han begår självmord.

”Innan tuppen gal” är en bok innehållande två berättelser ”Fängelset” och ”Huset på kullen”. Båda berättelserna handlar om två olika huvudpersoner som båda lever i en ensamhet i ett ganska rått samhälle. Deras avstånd till världen runtomkring och deras betraktelser om omvärlden skapar en nyfikenhet hos läsaren att få veta mer och framförallt att få veta hur berättelserna kommer att sluta.

Bokens titel anspelar på Jesu ord om att han kommer att bli förrådd tre gånger innan tuppen kommer att gala. ”Men vari ligger egentligen förräderiet? I oförmågan att kämpa? I fegheten eller den filosofiskt grundade insikten om kapens futilitet? Det är frågor som varje läsare måste tänka över själv”, skriver författaren och kulturskribenten Torbjörn Elensky i förordet. Det är frågor som genomsyrar hela boken.

I ”Fängelset” får vi möta Stefano som tidigare suttit i fängelse men nu är frisläppt. Stefanos betraktelser av staden och människorna där, och hans dialoger med andra (näst intill bara män) är för mig en något märklig och segdragen berättelse vars dialoger är ganska ålderdomliga. Dialogerna talar bland annat om kvinnor som ”getter” och svaga och dumma. Jag svårt att se hur denhär typen av berättelse skulle kunna betraktas som ”sällsynt klart och djupt verk”, som Torbjörn Elensky uttrycker sig i förordet. För mig är det istället Cesare Paveses mäktiga språk och huvudpersonens tankar om fängelse kontra frihet som gör att jag som läsare håller mig kvar i boken.

I ”Huset på kullen” får vi möta Corrado, en lärare, som nu försöker finna sitt sätt att överleva det grymma inbördeskrig som pågår i Italien mellan de svarta och röda. Det är ett rått krig, men åter igen använder sig Cesare Pavese av sitt mäktiga språk och drar in läsaren i berättelsen genom beskrivningar av flyglarm, naturskildringar och den fasa och skräck som kriget spred med sig. På världshuset har Corrado sin hemstad, men tvingas så småningom fly på grund av det som pågår runtom. Han möter bland annat Cate som han hade ett förhållande med som ung, och hennes son Dino, som blir en viktig del av hans liv. Fler kvinnofigurer dyker upp i boken, och alla har de en något underlig relation till huvudpersonen. Åter igen beskriver Casare Pavese kvinnan som svag och dum, med utttryck såsom ”Den som pratar brevid mun är ett fruntimmer, inte en man”.

”Du är som ett barn, ett stolt barn. Ett av dessa barn som är olyckliga, som saknar nåt, men som inte vill att man talar om det, att andra får veta att det lider. Det är därför jag tycker synd om dig. När du talar med dom andra är du alltid ond, elak. Du är rädd, Corrado”, säger Cate till Corrado.

Berättelserna och dess dialoger får mig att fundera över författarens egna liv och hur pass mycket av det som uttrycks i boken egentligen är uttryck för de känslor som författaren själv hade, innan han avslutade sitt liv den där hösten 1950.

Text: Jenny Lagebjörk

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: översättning

Treater – skrattfest hela dagen på Intiman

24 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Treater: Matsalen, Vardagsrummet, Trädgården
Manus: Alan Ayckbourn
Regi: Emma Bucht
Scenografi: Zofi Nilsson
Intiman i Stockholm
Premiär 24 mars 2012

Treater är tre föreställningar på drygt en och en halv timme var som skildrar samma människor, på samma plats och under samma tre dagar – men skildrade lite annorlunda beroende på i vilket rum spelet sker: matsalen, vardagsrummet eller i trädgården.
Räkna med skrattfest och dråpliga situationer: regissören Emma Bucht har en rollista med några av de skickligaste svenska komediskådespelarna som Johan Ulveson, Johan Rheborg, Vanna Rosenberg, Erik Johansson, Josephine Bornebusch och Maria Kulle.

Annie är 35 år och bor i ett stort hus på den brittiska landsbygden där hon vårdar sin sjuka mor, som bor i ett rum på övervåningen. Annie har två syskon: broder Reg och systern Ruth, som både är gifta och bor på annan ort. En dag tycker Annie att hennes bror och hans fru Sarah gott kan ställa upp lite och ta hand om mamman en helg. Annie har blivit ivägbjuden en helg av en uppvaktande kavaljer. Det är bara det att mannen hon ska iväg med är Norman, hennes systers man och inte den trevliga uppvaktande grannen som hennes bror och svägerska hade hoppats skulle bli hennes kavaljer. Svägerskan övertalar Annie att inte åka iväg – men då kommer Norman dit. Grannen Tom, som är förälskad i Annie, kommer också, fast han är väldigt trög och har svårt att få ur sig att han gillar Annie.

Ja det är fullt av förvecklingar, som i de flesta av Alan Ayckbourns komedier. Det kräver duktiga skådespelare som är samkörda, där dialogerna sitter. Förvecklings-komedier kan lätt bli fars och ännu värre buskis. Nu klarar dessa sex skickliga skådespelare, som väntat, att hålla uppe fart och kvalitet. Jag skrattade gott många gånger. Speciellt roligt hade jag åt Josephine Bornebusch spydiga kvinnoroll Ruth, en luttrad kvinna med skarp tunga, snygg och fåfäng och vägrar bära glasögon, fast hon ser extremt dåligt, å andra sidan är hon skarpsynt när det handlar om relationer.

Norman är ett charmtroll men samtidigt manövrerar han alla människor, eller försöker i alla fall styra allt för att han själv ska underhållas. Under den charmiga ytan bor en psykopat. Vad är det som gör att många människor inte ser det, utan fascineras av dessa typer?

Treater består alltså av tre olika delar som är som egna pjäser – men ändå rekommenderar jag att försöka se alla tre, för de bildar trots allt en helhet. De spelas i följd på lördagar men det går att se en i taget, tre kvällar i rad, onsdag till fredag.

Jo, det går att se några ologiska detaljer i helheten – men det gör inget, den här föreställningen ska inte analyseras för mycket: den är underhållande och det räcker långt. Att ge människor tillfälle att skratta är ett uppdrag så gott som något. Även om jag gillar draman som tar upp mer existentiella frågor eller tar upp samhällskritik kan jag lugnt låta mig roas av tre skruvade komedier som inte har något större budskap också, bara för att njuta av skådespelarnas skicklighet och ett bra manus som fungerar och av den fina scenografin med vridscenen där de tre rummen kunde snurra runt. Sedan ska vi inte underskatta komedins sätt att skildra människor på gott och ont.

Trilogin Matsalen, Vardagsrummet och Trädgården hade urpremiär 18 och 25 juni och 2 juli 1973 på The Library Theatre i Scarborough. Våren 1974 hade de Londonpremiär. Alan Ayckbourn, som skrivit komedierna är en av Storbritanniens med spelade pjäsförfattare och han har hittills skrivit 75 pjäser.

Fotograf: Mats Bäcker

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ulveson, Johan Rheborg, Treater, komedi, scen, recension Intiman, Alan Ayckbourn

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Alan Ayckbourn, Johan Rheborg, Johan Ulveson, Komedi, recension Intiman, Scen, Treater

Orlando av Virginia Woolf – aktuell igen med tanke på dagens debatt om genus och ordet hen

24 mars, 2012 by Redaktionen

Orlando
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303884-1

Det är spännande att läsa Virgina Woolfs roman Orlando, bland annat med tanke på dagens debatt om genus och med diskussionen om svenskans nya pronomen hen i bakhuvudet. I boken leker författaren både med könsrollerna och med tidsperspektivet. Något om handlingen. Orlando, en välbärgad yngling i England är 16 år när berättelsen börjar., han umgås med hovet och är gunstling till drottning Elisabet den I. Det är slutet på 1500-talet. Kärleken träffar Orlando , han blir helt uppfylld av den mystiska ryska prinsessan som kommit till London med sin far ambassadören. De smiter iväg och tillbringar så mycket tid tillsammans som de kan. Men hon försvinner, lämnar inga spår efter sig och Orlando blir förkrossad.

En morgon vaknar han inte upp, han sover och sover. När han till slut stiger upp läser och skriver han. Orlando älskar poesi och han bjuder in en känd poet för att få ett utlåtande av sina dikter och det han får är förödande kritik. Han sluta skriva och ger sig ut och åker iväg till Konstantinopel. Där fullföljer han en karriär som ambassadör. Fiender når staden och det blir krig. Återigen faller Orlando i djup koma och alla tror att det är ute med honom, men en dag vaknar han upp. Som kvinna.

” Själva förvandlingen tycktes ha skett smärtfritt och fullständigt på sådant sätt att Orlando själv inte blev förvånad över den. Många människor som har tagit detta i betraktande har haft all möda i världen att bevisa, för det första, att Orlando alltid varit kvinna eller, för det andr,a, att Orlando den dag som i dag är en man. Låt biologer och psykologer avgöra detta. För oss räcker det enkla faktum att Orlando var man till sitt trettionde levnadsår, då han blev kvinna, vilket han fortsatt vara.”

Han blir hon och hon far ut och lever som nomad , men efter ett tag beslutar sig Orlando för att återvända till England. En komplicerad process startar angående hennes egendomar med frågeställningar som lever verkligen Orlando och i så fall, är Orlando en kvinna. Hon lever på sin egendom och väntar på att processen ska ta slut. En dag ligger Orlando i gräset, hon har snubblat, tankarna flyger iväg åt olika håll men plötsligt blir hon avbruten.

”Hon satte sig upp. Hög och mörk mot de gulslitsade aftonskyarna, med ljungpipare kring sig, såg hon en man till häst. Han ryggade tillbaka. Hästen stannade.
Madame, ropade mannen och sprang ur sadeln, ni är skadad!
Jag är död, sir! svarade hon
Några minuter senare var de förlovade.
Nästa morgon, när de satt vid frukostbordet, presenterade han sig. Hans namn var Marmaduke Bonthrop Shelmerdine Esquire.
Jag visste det, sa hon, för det var något romantiskt och ridderligt, passionerat, melankoliskt men ändå beslutsamt kring honom som passade till det vilda, mörkfjädrade namnet – ett namn som i hennes minne var förbundet med råkornas stålblå glans och deras kraxande, hesa skratt, den ormlika spiralen när deras fjädrar föll i silverdammen, och tusen andra ting som snart skall beskrivas”.

Språket flödar lätt, berättelsen är som en saga, en äventyrsberättelse, en kärlekssaga. Romanen handlar om litteraturen och kärleken och livet. Som läsare tänker jag inte på att århundraden flyger iväg, det känns naturligt. Det är ett annorlunda livsöde men ändå precis som det ska vara. Språket i berättelsen bär upp och sammanlänkar historierna oavsett vilket kön Orlando har eller vilken tidsålder det är. När berättelsen slutar har det gått nästan 400 år och Orlando lever sitt liv som ensamstående mamma i i 1920-talets London. Flera kända namn figurerar, dåtidens olika poeter som till exempel William Shakespeare och Alexander Pope. När Orlando vaknar som kvinna säger hon att hon är samma person, det är bara könet som är skillnaden. Men hon funderar på detta med kön , upptäcker hur svårt det är att röra sig i klänningarna hon bär, rörelsefriheten minskar även i andra saker. Hon får bete sig och beter sig annorlunda som kvinna än som man.

Virginia Woolf började skriva berättelsen 1927 och hade väninnan, författaren, Vita Sacksville-West som förebild och adressat. Den är skriven under en kort period från oktober- mars. Torsdag den 22 mars 1928 står det att läsa i hennes dagbok:

”Ja, den är klar – Orlando – påbörjade den 8 oktober som en liten lustighet; och nu är den lite för lång för min smak. Det är en möjlighet att den faller mellan stolarna, eftersom den är för lång som lustighet och för bagatellartad som riktig roman.”

Virginia Woolf levde mellan 1882 – 1941. Tillsammans med sina syskon och några vänner bildade hon en diskussionscirkel som kom att kallas Bloomsburycirkeln. 1912 gifte hon sig med författaren Leonard Woolf och de startade förlaget Hogarth Press som gav ut ny och experimentell litteratur. Andra kända romaner av Virginia Woolf är ”Mrs Dalloway”, ”Mot fyren” och” Ett eget rum”. Flera svenska utgåvor har givits ut av romanen ”Orlando” och denna upplaga från 2012 ingår i Norstedts klassikerserie. Översättningen är utmärkt gjord av Margareta Ekström och Sara Stridsberg har skrivit förordet. Boken blev också film 1992, med Tilda Swinton i huvudrollen och med Sally Potter som regissör. Romanen om Orlando har inte fallit mellan stolarna, berättelsen lever än och är i allra högsta grad aktuell och rolig att läsa.

Text: Aslaug Myhrberg

Läs även andra bloggares åsikter om Virginia Woolf, bok, bokblogg, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokblogg, Bokrecension, Virginia Woolf

Stockholmsfotografier – en personlig historia om huvudstaden

24 mars, 2012 by Redaktionen

I veckan var det releasefest på Stockholms stadsmuseum för boken Stockholmsfotografier av Ann-Sofi Forsmark. Författaren är konstvetare och avdelningschef på Stockholms stadsarkiv och var mellan 2006 och 2011 chef för Stockholms stadsmuseums fotografisamlingar. Boken är en fotografihistoria med över 200 fotografier. Den innehåller såväl fotografier som skildrar historiska förändringar i staden som porträttfoton och pressbilder.

Ann-Sofi Forsmark berättar att bakgrunden till Stockholmsfotografier var att hon upptäckte att det inte fanns någon liknande bok. Hon understryker dock att det här är hennes fotografihistoria med hennes personliga urval ur Stadsmuseets digra fotosamlingar.

Stockholmia förlag berättar:

Stockholms stadsmuseum har en av landets större historiska fotografisamlingar. Professionella fotografer, hängivna amatörer och inte minst museets egna anställda dokumentationsfotografer har i 160 år bidragit till att samlingen idag omfattar mer än 3,5 miljoner bilder. Berömda porträtt- och pressfotografers verk ligger hylla vid hylla med medborgarnas egna bilder av sin älskade stad. Här finns allt från 1840-talets första fotografiska stadsvyer till digitalt fångade samtidsbilder och porträtt av kända och okända stockholmare.

Stockholmsfotografer ger en ingång till och perspektiv på hur Stockholms stadsmuseum samlat stadens visuella historia. Vilken roll kan bilden ha för förståelsen av stadens omvandling och av de människor och verksamheter som funnits, och finns, där? Fotografierna kommer bland annat från Kasper Salin och Lennart af Petersens stadsdokumentationer, Henry B. Goodwins och Jan De Meyeres porträttateljéer samt från Svenska Dagbladets och Aftonbladets pressbildsamlingar. Boken ger även en inblick i den fototekniska historien.

Efter en snabb genombläddring kan jag säga att jag tror att det är en bok som kommer att tilltala allt från fotoentusiaster till historiskt intresserade, Stockholmsfantaster och andra. Stockholmsfotografier kan både vara en blädderbok för soffbordet och en bok som man läser från pärm till pärm

Stockholmsfotografier
Författare: Ann-Sofi Forsmark
Förlag: Stockholmia förlag
Utgiven 201203
ISBN 978-91-7031-239-7

Läs mer på Stockholmia förlags hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om fotografier, fotobok, Stockholm, Stockholms stadsmuseum

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Fotografier, Stockholms stadsmuseum

”Genom den trånga porten” ställer viktiga frågor om religionen

24 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Genom den trånga porten
Baserad på Karen Armstrongs självbiografi med samma namn
Södra Teatern, Stockholm
Regi: Rickard Günther
Urpremiär 23 mars 2012

Om Gud är kärlek hur kommer det sig då denna Gud vill att munkar och nunnor lämnar samhället och lever i kloster, varför vill denna Gud att en del människor inte ska ha kärleksrelationer till någon, inte ens får knyta djupa vänskapsband med andra munkar och nunnor? Den frågan är en av de pelare som föreställningen ”Genom den trånga porten” kretsar.

Sara Lindh spelar Karen Armstrong – fast hon är ensam på scenen, så det gör föreställningen till en monolog, men en mycket levande och fängslande sådan.

Karen Armstrong blev antagen till ett katolsk kloster när hon var sjutton år, i början av sextiotalet. Hon var först postulat, sedan två år novis och därefter avgav hon klosterlöftena. Sammanlagt sju år levde hon i klostret, som var ett strängt kloster med hårda regler.

Sara Lindh skildrar både med kroppspråk, ord och gester hur den sjuttonåriga Karen mot sina föräldrars vilja väljer att gå i kloster. Hon fångar det så skickligt, vi får inga färdiga svar eller tolkningar, det är mycket undertext, mycket vi måste bestämma själv hur vi tolkar. Är det en ungdomsrevolt hon gör? Är beslutet att gå i kloster en följd av en bön till Gud är hon som liten var arg på sin lillasyster som sedan blev svårt sjuk? Lovade hon Gud då att bli nunna? Eller är hennes längtan att gå i kloster en kallelse av en Gud? Föreställningens styrka är att den inte ger färdiga svar, det är upp till oss som åskådare att själva tolka.

Livet i klostret är ingen dans på rosor, jag får många sekt-vibbar. Klostret kräver total lydnad. De unga kvinnorna ska lära sig att lämna sin jag-fixering och de ska klippa av band till familj och vänner och bara välja kärleken till Gud. Att Karen Armstrong efteråt är skeptisk till detta kommer fram i citatet:
Man kan vara så rädd att älska människor mer än Gud att man blir rent kärlekslös.

Sara Lindh i rollen som Karen Armstrong skildrar inte klosterlivet enbart i mörka färger, hon ger oss inte några snabba enkla svar eller förklaringar. I klostret finns sådant som är bra och sådant som är dåligt. Hon berättar om nunnan Bianca, en kvinna som tycks ha både fötterna på jorden och som ser det positiva i att Karen har ett starkt intellekt och som städer att hon får studera på Oxford.

Allra mest spännande är dock andra halvan av akten efter paus, när Karen blivit vigd till nunna och börjar studera på Oxford efter att ha levat isolerad från omgivningen i två år och hon hamnar i ett samhälle där ungdomar börjar hugga för sig och vill förändra samhället och både en politiska och sexuella revolutionen börjat.

Föreställningen var utlovad att den skulle vara två och en halv timme med paus, men var tre timmar. Det är lite för långt för en monolog, hur fängslande och intressant den än är. Men framför allt hade jag önskat se en lite annorlunda fördelning av innehållet.

Första delen handlar mycket om tiden då Karen var postulat och de chefs-nunnorna ville göra henne ödmjuk genom att få henne att ge upp sitt intellekt. Karen brottas med tankarna om hon måste välja mellan sitt intellekt och Gud och frågan om varför hon fått ett intellekt om det är ett hinder för att nå Gud. Det är existentiella frågeställningar som tas upp i den delen – men i sista delen av föreställningen skildras tiden då Karen blivit vigd till nunna och av sin orden skickas att studera i Oxford. Hon är fortfarande väldigt ung, eftersom hon gick i klostret redan som sjuttonåring. Hon börjar bli medveten om sin kropp och sitt kön.

Om du är intresserad av existentiella frågor och om frågor om Guds existens och religion då får du ut mycket av den här föreställningen. Den förenklar inget utan sätter fingret på flera viktiga frågor där du själv måste hitta ditt eget svar.

Södra Teatern informerar om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Karen Armstrong, teater, kloster, religion, Södra Teatern, recension, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Karen Armstrong, kloster, Recension, Religion, Södra teatern, Teater, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1232
  • Sida 1233
  • Sida 1234
  • Sida 1235
  • Sida 1236
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in