• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Carolina Wallin Perez – Där vi var en gång

25 april, 2012 by Redaktionen

Artist: Carolina Wallin Perez
Album: Där vi var en gång
Betyg: 4
Släpps 2 maj 2012

Där vi en gång var, är den andra fullängdaren från Carolina men den första med eget material. En Singer-song-writer med ganska sorgliga texter. Det handlar om seperation, saknad kärlek och en långsam sorg. Carolina var med i årets schlagerfestival men det gjorde inget större intryck på mig. Jag kom inte ens ihåg det förrän jag hörde den andra låten på skivan. Här passar den mycket bättre omgiven av andra sånger med samma röst. Sångerna bildar tillsammans en ganska mörk berättelse, där andra står och tittar på medan Carolina dansar ett tag, och försöker intala sig själv att det känns bra. Stanna kvar eller gå, det är frågan.

Din tur, ger mig vibbar av musiken från den klassiska TV-serien Twin peaks. Början ger mig gåshud och jag verkligen älskar det. Detta är ingen skiva jag sätter på när förfesten startar, utan den är perfekt som ett soundtrack sent på natten, när det pratas allvar och man funderar över livet. Detta är ett soundtrack för tankar, känslor och när man funderar på vad man vill med livet. Det finns några låtar som är mer positiva, jag tar med dig hem, är sången där Carolina raggar upp en kille. Där hon äntligen tar steget, och kliver fram och raggar upp honom. För det kan ju ändå kanske bli dom sen. Hoppet om kärlek finns där. Skivan avslutas med andra sidan jorden, en långsam vacker ballad om saknaden när den man vill vara nära är på andra sidan jorden.

Jag gillar verkligen Carolina Wallin Pèrez och jag hittar många guldkorn på denna skiva. Guldkorn som växer till guldklimpar efter några fler lyssningar. Till hösten kommer det vara att vara en guldskiva.

Text: Thomas Johansson

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Skälig misstanke av Carofiglio – spännande bok om itailensk advokat

25 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Skälig misstanke
Författare: Gianrico Carofiglio
Förlag: Forum
Utgiven: 201203
ISBN: 978-91-37-13639-4

En man sitter häktad för grov narkotikasmuggling. Polisen hittade fyrtio kilo heroin i hans bil när han var på väg hem från en utlandsresa, med sin fru och lilla dotter. Han vill ha advokaten Guerrieri som försvarare. När Guerrieri träffar den dömde Fabio Paolicelli känner han igen honom. Han kallades Fabio Raybàn i ungdomen, efter solglasögonen han alltid bar och var en av de fascistiska ligisterna som härjade på den tiden. Det var han som stod och tittade på när Guerriri blev svårt misshandlad. En man som advokaten aldrig glömt under sitt vuxna liv. Han berättar inte för den häktade att han känner igen honom, men på väg därifrån tänker att han att han inte klarar detta rent professionellt, han kan inte försvara honom.

Men han ändrar sig efter att ha träffat mannens hustru, Natsu Kawabata. Kanske är mannen oskyldig och han har rätt till ett försvar, precis som alla andra. Egentligen tar Guerrieri sig an detta fall för att han vill träffa den häktades hustru igen. Genom olika vänner får han hjälp och han får fram uppgifter som pekar på att den dömde är oskyldig. Maffian kan ha utnyttjat honom för att få knarket över gränsen. Samtidigt går hans förbjudna önskan i uppfyllelse, han får träffa den dömdes fru mer och mer och det går ju lättare när mannen sitter i fängelse. Jag som läst de tidigare böckerna om denna sympatiske advokat, Guido Guerrieri, som alltid brukar kämpa för rättvisan, undrar ibland om han ska byta sida och gå över till de kriminella för att göra livet lättare för sig själv. En man som han hatar och Hans fru som han blivit förälskad i, vad har han att förlora på att vinna målet?

Det är både en spännande bok och en ganska stillsam berättelse, där man som läsare följer med i försvarsadvokatens tankar, möten och handlingar ändå fram till rättegången med förhör och slutpläderingar. Det är också en beskrivning av den italienska hamnstaden Baria, när Guerrieri inte kan sova cyklar han i väg till bion eller till den nattöppna bokhandeln för att hitta något att läsa. Hans beskrivningar av sina kolleger inom domstolsväsendet och hans försök att imponera på den vackra kvinnan berättas med självironi och humor.

Detta är den tredje boken om försvarsadvokaten Guido Guerrieri, som är översatt till svenska. Författaren Gianrico Carofiglio har tidigare arbetat som åklagare och blev vid flera tillfällen hotad till döden av maffian och fick leva med livvakter och skydd när han bekämpade deras brottshandlingar. Förutom att han är författare är han politiskt verksam och sitter med i den italienska senaten.

Text: Aslaug Myhrberg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Italien, spänningsroman

Min mors tystnad – målande skildring av hur hemligheter påverkar våra liv

25 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Min mors tystnad
Författare: Lizzie Doron
Förlag: Weyler förlag
ISBN 978-91-85849-70-3
Utgiven: 201203

Lizzie Doron är uppvuxen i Tel Aviv på 50- och 60-talet. Under hela barndomen frågade hon sin mor om sin far: Vem är han? Var är han? Lever han? Men Lizzies mamma Helena, som kom till Israel från Polen efter kriget, tiger. ”Vad jag ville att du skulle veta, det vet du”, upprepar hon ända fram till sin död.

Min mors tystnad växlar mellan Lizzies barndom och nutid, då hon träffar sina gamla barndomsvänner mestadels i samband med begravningar. Gåtan om Lizzies far uppehåller henne fortfarande – ”ett liv utan en levnadshistoria är ett liv utan ett ben, utan ett öga, utan en njure”, tänker hon vid ett tillfälle.

Långsamt börjar sanningen om fadern uppdagas för henne. Samtidigt som Lizzies gåtfulla minnen börjar få en förklaring klarnar bilden av de andra i kvarteren, de som hon såg som de vanliga familjerna. Alla hade de sina hemligheter – Chajele med sina två pappor, Dorit med sin mor som stängde in sig på toaletten – hemligheter som alla på något sätt var kopplade till Shoah (Förintelsen) och som påverkar hur de lever sina liv än i dag.

Lizzie Doron beskriver målande sina tankar och känslor kring den frånvarande fadern. Vardagshändelserna blandas med hennes fantasier om var han befann sig och varför och sorgen över att inte veta. I bakgrunden finns hela tiden skuggan från Shoah. Boken skildrar också på ett fint sätt relationen mellan barndomsvännerna och deras olika öden.

Lizzie Dorons första bok på svenska, Varför kom du inte före kriget?, handlade om modern. Det ska också komma en tredje självbiografisk roman och jag ser fram emot att återknyta bekantskapen med Lizzie.

Läs recensioner i DN och SvD.
Läs även andra bloggares åsikter om bokrecension, Lizzie Doron, Förintelsen

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: barndomsskildring, Israel, självbiografi

Bullhead – stark film som inte lämnar något oberörd

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

Bullhead
Betyg 4
Svensk biopremär 4 maj 2012

Bullhead är en stark mörk film som nog inte lämnar någon oberörd.

Filmen kretsar kring den storvuxne muskulöse Jacky som hjälper sin farbror att driva familjens gård där de tar fram kött av tjur och kor som pumpats fulla av hormoner. Det kött som kom att kallas belgisk blå och som det var mycket rapporter om i medier i mitten av 1990-talet då Hormonmaffian stod bakom mordet på en belgisk veterinär som avslöjade en del av hormonmissbruket.

Jacky och hans farbrors gård klarar sig tack vare den att deras djur föds upp på detta illegala hormoner. Men så föreslår deras veterinär att de ska byta leverantör av steroider till djuren och då börjar mardrömmen. Den nya leverantören är Flanderns mest efterlyste hormonlangare och dessutom nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Jacky är också fullpumpad av steroider, vilket påverkar honom, han viberar av nedtryckt aggressioner och våldsamhet.

Som tittare blir jag inte särskilt förtjust i Jacky: stor och våldsam som han är och fullpumpad av hormoner. Han klampar fram på gården långt ute på belgiska landsbygden och verkar ganska puckad.

Filmen blev Oscarsnominerad för bästa utländska film 2012 och regissören Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på. Filmen är inspelad i miljöer i Belgien som ligger långt från turiststråken och med en medveten teknik med hoppiga bilder och avhuggna närbilder som understryker känslan av människor i samhällets utkanter.

En bit in i filmen får vi reda på bakgrunden till Jackys missbruk av steroider och då börjar filmen engagera mig som tittare. Det är en stark berättelse som känns i magen och en film som går att se på många olika, med flera lager.

Det är mycket män i filmen, få kvinnor är med och det gör mig lite uttråkad i början men filmskaparen låter polischefen som jagar mördaren vara en kvinna i alla fall. Filmen utspelar sig till stor del i en väldigt kulturellt fattig miljö där männen är uppumpade och deras nöje är att gå på bordeller.

Jag får lätt en känsla av instängdhet och att allt går utan hopp om räddning mot en katastrof, när jag ser denna mörka film. Polisen jagar en mördare och Jacky blir oskyldigt misstänkt. Jag kan inte avslöja mer, då berättar jag för mycket av handlingen. Det som känns så hemskt är att den som misstänks oskyldigt ändå blir rädd och vill fly.

Mitt sätt att tolka filmen handlar om att Jacky är en bild av hur män blir förstörda som unga pojkar och sedan finns det ingen återvändo. Ett annat sätt att se filmen är att den visar hur viktigt det är att ta itu med katastrofen som inträffar i livet. Om de vuxna inte hade sopat det som inträffade under mattan kunde Jacky ha vuxit upp till en mer frisk människa.

Ja Bullhead är en stark och mörk film som jag tror inte kan se och förbli oberörd.

Det berättas förresten att huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin insats i denna kriminalhistoria om hämnd i hjärtat av Europa.

Bullhead är en modern noir-thriller inspirerad av det ökända mordet på en belgisk veterinär som inträffade 1995, då Hormonmaffian markerade sin makt i köttindustrin och fick en hel värld att debattera de groteska muskelmonster som kom att kallas belgisk blå. I denna undre värld träffar vi Jacky, en steroidmissbrukande 30-åring som hjälper sin farbror att driva familjens gård – och vars inkomster helt baseras på ett ständigt flöde av illegala hormoner. Allt förvandlas till en mardröm när deras korrupte veterinär föreslår en ny leverantör av steroider som inte bara råkar vara Flanderns mest efterlyste hormonlangare, utan även nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på, följt av att hans regidebut Oscarnominerades för Bästa utländska film 2012. Huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin explosiva insats i denna intensiva kriminalhistoria om hämnd och upprättelse i hjärtat av Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om Bullhead, film, filmrecension, Belgien, hormoner, våld, kriminalhistoria

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Belgien, Bullhead, Filmrecension, hormoner, Kriminalhistoria, Scen, våld

Skivrecension: Jack White – Blunderbuss

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: Jack White
Album: Blunderbuss
Betyg: 4
Släpps 25 april 2012

När jag tänker på Jack White, ser jag honom framför mig på en konsert på Cirkus i Stockholm. Det jag minns är hans extremt skabbiga scenkläder, en tajt svartröd sparkdräkt som hittad i en gammal cirkuslåda. Den var tillräckligt tajt för att framhäva hans tydliga pth, eller om det var ptv, jag minns inte så exakt. Antingen hade han fattat något om mode (rockmode, förvisso) som jag inte hade en aning om, eller så brydde han sig helt enkelt inte. Jag tror det sista, för jag drar en parallell till hans musik. När man medvetet försöker göra cool musik, blir musiken aldrig cool. Jack White har gjort sjukt cool musik, och skapat odödliga riff. Därför hoppas jag att han inte bryr sig ett dugg vad han har på sig. Eller hur cool musiken ska bli. Jag vill att han ska göra sin grej. Det gör han, och det låter hur bra som helst.

Många kommer tycka att Jack Whites soloalbum låter som White Stripes, och beklaga sig över att de saknar Meg Whites kantiga trumspel. Men jag gör inte det. Jag var färdig med White Stripes som de lät, och jag höll precis på att förlora min relation till den moderna mytomspunna rocklegenden Jack White. Det är i sista sekund som han nu släpper sin första soloplatta. Den är ett kliv bort från det gamla soundet, och de förändringar han gör välkomnar jag: trumspelet, produktionskvaliteten, instrumenten (orgel, fiol, piano, pedal steel gitarr och… klarinett), och låtbygget som skiljer sig avsevärt från tidigare album.

Efter att ha lämnat White Stripes bakom sig (officiellt förra året) har han knappast legat på latsidan. Han har släppt skivor med bland andra kompisbandet The Raconteurs, trummade i The Dead Weather (med folk från The Kills och Queen of the Stoneage), han har startat egna skivbolaget Third Man Records, och han fick en Grammis för sitt countrysamarbete med Loretta Lynn. Han har alltså gjort en hel del, och ändå känns det som att detta är hans comeback. Det är ju också den första skivan i eget namn.

Plattan börjar med tre typiska White Stripes-svängiga låtar, som för att trygga lyssnarna som vill ha kvar White Stripes-soundet. Förändringen märks dock direkt i första låten. Produktionen är fet och en orgel tar direkt stor plats, inklusive ett tungt orgelsolo. Efter dessa följer tre lugnare låtar med akustiska gitarrer, piano och fiol. Men sen börjar han testa och fresta oss. Den sjunde låten, Weep themselves to sleep, är helt fantastisk. Den är mer intrikat uppbyggd och har en dramaturgi han aldrig visat förr. Han pausar, fraserar och skapar så en ny dimension åt musiken som jag verkligen tycker om. Detta är tveklöst mitt favoritspår på skivan. Sen verkar han inte bry sig längre utan blandar friskt mellan olika stilar. Låtarna som följer är faktiskt rätt märkliga. En cover på Little Willy Johns I´m shakin´ (ni vet den där: ”fever!” med fingerknäpp som rytm). Men där sjunger han å andra sidan fantastiskt. Sedan lite folkrock, en bluestolva, nån låt med lite mystiska psykedeliska vibbar, och till slut en Frank Zappa-inspirerad historia. Allt är trots allt riktigt bra och framför allt intressant att lyssna på, mycket tack vara alla små gitarrklurigheter som dyker upp överallt. Jag blir förvirrad till en början, men efter ett tag kan jag bara respektera och uppskatta blues- och rocklegenden som den egensinniga musiker han faktiskt är. Han löper amok över instrumenten. Över gitarren, över orgeln, med rösten. Det är då han är som bäst. Helhetsintrycket handlar om bluesrock-gospel-folk. Det är hans rötter, det är där han vill vara. Och det är där han får vara sig själv och göra som han vill. Det är ju trots allt hans första egna soloalbum. Det är rock´n´roll, han sjunger som en gud, och det kryllar av spännande gitarrlicks. Vad mer kan man begära?

Bästa spår: Weep themselves to sleep.

Text: Tommy Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om Blunderbuss, Jack White, musik, skivrecension, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Blunderbuss, Jack White, Musik, Recension, skivrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1213
  • Sida 1214
  • Sida 1215
  • Sida 1216
  • Sida 1217
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in