• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Richard Hawley – Standing At The Sky’s Edge

29 april, 2012 by Redaktionen

Artist: Richard Hawley
Album: Standing At The Sky’s Edge
Betyg: 3
Release: 9 maj 2012

Med detta sjätte studioalbum tar croonern Richard Hawley ett litet steg bort från de tidigare skivorna. Han säger sig vilja visa sitt utvecklade gitarrspel, och det lyckas han bra med. Tempot är högre och det är mer klassisk rockkomp. Men det är inte gitarrspelet som gör Hawley till det han är, en artist som tonsätter och besjunger livets mörkaste stunder. Hans i rocksammanhang närmast unika djupa baryton (han för en kamp på knivseggen med Mark Lanegan) försvinner något med de mer rockiga arrangemangen på skivan. Det blir också svårare att ta till sig allvaret i texterna, tidigare har kombinationen av de försiktiga mörka arrangemangen, Hawleys röst och sångtexterna om olycka, otur och oginhet bäddat för det perfekta soundtracket till en dålig dag.

Det är förvisso inte oävet, men den mörka ångestrock han förfinat på sina tidigare skivor med en absolut höjdpunkt på Trueloves Gutter från 2009, tar sig inte riktigt fram i den förnyade omgivningen. Gitarrsolona, som i inledande She Brings The Sunlight känns inte riktigt hemma, även om Hawley rent tekniskt behärskar dem fullgott.

Skivans höjdpunkter är istället de låtar Hawley vårdar det han byggt upp och låter sin stora röst få den omgivning den förtjänar som i Seek It och Don’t Stare At The Sun. Där bjuder Hawley på den stora och fokuserade liksom vindlande historieberättande försiktiga rock han gjort till sitt signum.
Richard Hawley förtjänar en mycket större publik än den han har, och kanske kan denna skiva vara en lite enklare introduktion till hans mörka värld. De som tar den till sig och ger sig in i den kommer dock ganska snabbt att hitta bättre exempel än Standing At The Sky’s Edge.

Text: Jens Lundberg

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Vi möts i en värld – dansteater från verkligheten

29 april, 2012 by Rosemari Södergren

Vi möts i en värld
Manus och koreografi: Paula Fuenzalida
Musik: Anouar Brahem, Habib Al-Deek, Maung Myint San, Antonio Vivaldi och Linus Wallin.
Reality Dansteater i lokaler hos Improvisation & Co i Stockholm
Premiär 29 april 2012

Rima, en ung kvinna från Palestina möter Tina, en ung kvinna från Burma i en lokal hos de svenska immigrationsmyndigheterna. Där får de vänta länge – en typisk bild av hur det går till hos de svenska myndigheterna för immigration. Faktum är att människor som har kontakt med dessa myndigheter får vänja sig vid att deras tid inte anses så viktig, att vänta och vänta är verkligheten.
De två unga kvinnorna börjar prata med varandra och blir nästan vänner, de upptäcker att de har en hel del gemensamt och också en hel del olikheter.

Reality Dansteater är en grupp som jobbar med dans och teater som skildrar samhällsfrågor, I ”Vi möts i en värld” har de träffat två unga flickor från Burma och Palestina – deras berättelser ligger till grund för föreställningen. De två flickorna är filmade och hur de lever i Sverige idag syns på en filmduk samtidigt som spelet i väntsalen hos myndigheterna pågår på scen.

Vi kommer nära de två flickorna – och vi känner med dem i deras kluvenhet: de både längtar efter att komma in i det svenska samhället i sitt nya hemland, men de längtar också till sitt land, varifrån de tvingas fly från förföljelser. Att skildra händelser direkt från verkligheten kan skada det konstnärliga uttrycket, men Reality Dansteater klarar den balansgången imponerande bra.

Denise Olsson spelar en sammanhållande karaktär som ibland förstärker rörelserna för Tina eller Rima och ibland är någon utifrån, ibland är hon allmänheten. Hon är en skicklig dansare med stor uttrycksförmåga.

Det var roligt också musik både från Palestina och Burma finns med, det är inte så ofta som musik från dessa länder är med i svenska dansföreställningar.

”Vi möts i en värld” är den tredje och avslutande delen i en trilogi som tar upp olika sätt att leva vidare i andra tiden och på andra platser. Det slår mig att det sällan det är just kvinnor som är i fokus i en sådan här föreställning – och det gör mig glad att de får vara i centrum den här gången.

Lite skrämmande är det att trots att Sverige idag sedan ett par decennier tagit emot många människor från olika delar av världen är det ändå många som bor här som aldrig hört flyktingarnas berättelser, om hur de kan ha fått bo femton år i ett flyktingläger i Thailand eller levt med ljudet av bomber dagligen i Palestina. Vi lever många här i landet, men vi lever i olika verkligheter. Jag skulle vilja att den här föreställningen spelades på gymnasier och högstadier – och att publiken efteråt fick samtala om vad de sett, tillsammans med dansarna/skådespelarna eller som vi fick efter premiären, samtala med en representant för Burmakommittén.

I rollerna:
Denise Olsson, Paula Fuenzalida och Catrin Rodosi.

Läs även andra bloggares åsikter om Dansteater, Burma, Palestina, flyktingar, immigration, Reality Dansteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Burma, Dansteater, Flyktingar, Immigration, Palestina

Rör mig inte – vackert skriven ungdomsroman av Tahereh Mafi

29 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Rör mig inte
Författare: Tahereh Mafi
Översättare: Carina Jansson
Förlag: B. Wahlströms
Utgiven: 2012
ISBN: 978-91-32-16049-3

Juliette sitter isolerad och har gjort det i 264 dagar. Egentligen har hon varit isolerad i hela sitt liv, även innan de styrande kastade henne i fängelse. Människor har betraktat henne som ett monster, även hennes egna föräldrar har behandlat henne som utstött. Hon har en kraft som hon inte kan rå för, så fort de flesta rör vid henne så dör de. En kraft som kan utnyttjas både för att förgöra och för att kämpa för det goda.

Plötsligt en dag får hon en cellkamrat, en pojke som heter Adam. Juliette blir först förvirrad och rädd och tror att han kommer för att döda henne, men för första gången i sitt liv möter hon någon som pratar med henne. Han berättar om världen utanför fängelset, att Återetablissemanget lyckades väl med maktövertagandet genom sina falska löften till människorna och nu har de tagit kontroll över hela världen. Världens beboeliga yta är indelad i 3,333 sektorer och olika maktpersoner kontrollerar varje område. Det är soldater överallt och ett ständigt krig pågår mot alla åsiktsmotståndare. De förs bort och dödas, övriga människor är slavar som betjänar de styrande. Juliette själv minns vad som skedde precis innan hon blev fängslad, upplopp och kravaller och dödande.

”Jag ser död död död och rött och vinrött och rödbrunt och den djupaste nyansen av din mors favoritfärg utsmetat i jorden.
Så mycket allting alltsammans dött.”

Återetablissemanget förstör även allt som påminner om människornas historia, dokument, böcker, tavlor och alla föremål. Det finns inte nog med mat. Föräldralösa barn lever övergivna. Naturen är smutsig, skördar är sällsynta och det finns knappt några blommor, djuren dör och inga fåglar sjunger längre. Klimatet ändrar sig hela tiden. Innan Återetablissemanget tog över lovade de en lösning på miljöförstöringen, men den lösningen har inte visats, tvärtom.

En dag stormar fem soldater in i cellen och Adam ställer sig vid deras sida. Han är också soldat, något som Juliette inte visste. Hon förs bort till ett hus så stort och där allt finns i överflöd. Warner är ledare och han vill ha Juliette för sig själv, han vill använda henne som ett vapen för att stärka sin egen makt. Han försöker locka henne med alla rikedomar och när det inte går hotar han henne. Till slut lyckas hon fly. Adam är med på flykten men liksom alla andra soldater har han blivit injicerad med spårningsserum. En förfärlig jakt börjar när de söker efter likasinnade där de kan få någon form av skydd, för de finns där ute, människor i motståndsrörelsen. Det är en väldigt mörk framtidsskildring författaren skildrar så jag blir glad när vändningen kommer, att det i denna grymma värld finns goda människor kvar som kämpar mot de onda styrande.

Detta är första boken i en planerad trilogi, författaren Tahereh Mafi berättar själv på Youtube att den andra delen kommer ut i februari 2013. Boken ska också bli film. Språket i boken är fyllt med liknelser och metaforer och det flyter bra, ibland är det vackert att läsa. Huvudpersonen själv överlever tack vare sina ljusa tankebilder.

”Jag drar efter andan och väntar på att han ska gå sin väg som alla andra i mitt liv. Jag fokuserar blicken på fönstret och löftet om vad som kunde vara. Löftet om något större, något bättre, en orsak till galenskapen som byggs inom mig, en förklaring till min oförmåga att göra någonting utan att förstöra allt. Idag kommer det en fågel. Den kommer att vara vit med gyllene strimmor som en krona på huvudet. Den kommer att flyga. Idag kommer det en fågel. Den kommer …”

Alla tankar som huvudpersonen censurerar är överstrukna. Ett grepp som jag har lite svårt för i början men som snart inte alls stör mig eftersom det speglar den onda ofria värld hon lever i.

”Jag lyfter blicken till glasrutan i väggen. Rosa och rött silar in i rummet och jag vet att det är inledningen på en ny början. Inledningen på samma slut. En ny dag.
Kanske dör jag idag.
Kanske flyger en fågel idag.”

Tahereh Mafi började som bloggare och hon är även en aktiv twittrare. Hon är 24 år och bor i Orange County i Kalifornien. Detta är hennes debutroman, en ungdomsroman som jag tycker att hon lyckats mycket väl med.

Text: Áslaug Myhrberg

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, debutroman

Hårdrockspartaj med Andrew W.K.

29 april, 2012 by Redaktionen

Andrew W.K., Debaser Slussen
Betyg: 4

 

Andrew W.K. avslutar sin europaturné på Debaser Slussen där det framförallt firars att ett helt decennium har gått sedan framgångsrika  debutskivan ”I Get Wet” skakade om musikvärlden.

Den 35 minuter långa skivan plöjs igenom från början till slut och det blir självklart gott om tid över för en rad extranummer. Tempot när bandet drar igång sin blytunga partyrock är till en början otroligt högt, men sjunker en aning vid skivbytet. Bandet sköter dock situationen bra, uppmanar till extra headbangande och deras intensitet lyckas hålla publiken igång. Det röjs mer än någonsin och det känns som om nästan varje person vid något tillfälle under kvällen befunnit sig uppe på scenen för att stagedivea.

Visst, Andrew W.K. har än inte lyckats släppa något som ens kommer i närheten av sin debutskiva, men idag bevisar de en gång för alla att de fortfarande är med i leken och ett band vi inte får räkna bort. Party Hard!

 

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Andrew W.K. Hårdrock

NoBody – Göteborgsoperans balett med Sasha Waltz starka dansverk om livet och döden

29 april, 2012 by Rosemari Södergren

NoBody
Koreograf: Sasha Waltz
Scenografi: Tomas Schenk, Sasha Waltz
Musik: Hans Peter Kuhn
Göteborgsoperans balett på Dansens Hus, Stockholm
28 april 2012

Mörker. En ensam kvinna anas på scenen – hon rör sig långsamt, försiktigt. Sakta fylls den mörka scenen på av män, kvinnor – allt i mörkret. Ingen tycks höra ihop med någon annan, var och en är vänd åt sitt håll.
Göteborgsoperans balett gästar Dansens Hus i Stockholm med den tyska koreografen Sasha Waltz uppsättning ”Nobody” och föreställningen börjar i mörkret, som livet.

En av den samtida dansens stora förgrundsfigurer, tyska koreografen Sasha Waltz, är tillbaka med det hyllade dansverket noBody. Den visades på Dansens Hus 2004 och nu har Göteborgsoperans Balett återskapat originalet. 25 dansare sätter sin personliga prägel på den poetiska och särpräglade klassikern. Vad vi får se på scen är en föreställning som sprakar av fantasi i koreografin där dansarna rör sig mjukt i flödande formationer och komplexa mönster. Det handlar om dans i form av rörelsemönster, om att bygga scenbilder med kroppar som rör sig på olika sätt och samverkar – ett verk som undersöker vad som kan förmedlas i bilder på scen där dansare rör sig åt olika håll eller åt samma håll, vad kroppar kan säga och utrycka. Även om det är långt från klassisk estestisk balett är det emellanåt suggestivt och vackert på ett annat plan.

En människa börjar röra sig personligt, då kommer genast några dit och dämpar, tystar, hindrar. Som om ingen får lysa individuellt. Några dansare sluter sig samman, går ihop, då kommer genast några och drar isär dem. Scenbilderna i inledande akterna skildrar både kollektivet som inte tillåter individualism men också bilder av hur ett samhälle vill förhindra verklig närhet mellan människor.

NoBody är den avslutande och fristående delen i en trilogi av Sasha Waltz om människan och hennes kropp. Titeln betyder både ”ingen” och ”ingen kropp”. Verket undersöker frågorna: Vad är vi bortom våra kroppar? Vad är det odödliga i oss?

Föreställningen går att se på många sätt, den får nog en ny tolkning i varje ny betraktares ögon. En vanlig tolkning är att första akten är ett slags väntrum mellan liv och död och i olika akter möter vi olika reaktioner på insikten om vår dödlighet eller dödens påtagliga närvaro.

Några scenbilder är mer humoristiska, som när tre män och tre kvinnor skrider in på scenen iklädda ett klänningsliknande hölje i ett tjockt material i orangebrun färg. När höljet slås mot marken hörs ett bankande ljud. Så litet som det ljudet och att dansarna tvingas röra sig stelt när de skrider fram lockar oss att skratta. Det är intressant hur lite som krävs för att vi ska se något som komiskt. Den orangebruna färgen på klänningshöljet får mig att associera till buddistiska munkar – och det slår mig då hur många olika sätt det går att se föreställningen på. Jag tror varje besökare får sin upplevelse och sin tolkning. Det är stort, det är ett kännetecken på stora konstverk att det inte låser betraktarens tolkningar.

NoBody hade visades första gången på Schaubühne i Berlin av Sasha Waltz danskompani 2002. 2004 gästspelade den uppsättningen i Dansens Hus i Stockholm. Göteborgsoperans balett är det första danskompaniet som fått äran att dansa hennes verk.

Foto föreställningsbilder: Bernd Uhlig

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Dansens Hus, Sasha Waltz, Göteborgsoperans balett, dans, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, Dansens Hus, Göteborgsoperans balett, Recension, Sasha Waltz, Scenkonst

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1209
  • Sida 1210
  • Sida 1211
  • Sida 1212
  • Sida 1213
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in