Artist: Richard Hawley
Album: Standing At The Sky’s Edge
Betyg: 3
Release: 9 maj 2012
Med detta sjätte studioalbum tar croonern Richard Hawley ett litet steg bort från de tidigare skivorna. Han säger sig vilja visa sitt utvecklade gitarrspel, och det lyckas han bra med. Tempot är högre och det är mer klassisk rockkomp. Men det är inte gitarrspelet som gör Hawley till det han är, en artist som tonsätter och besjunger livets mörkaste stunder. Hans i rocksammanhang närmast unika djupa baryton (han för en kamp på knivseggen med Mark Lanegan) försvinner något med de mer rockiga arrangemangen på skivan. Det blir också svårare att ta till sig allvaret i texterna, tidigare har kombinationen av de försiktiga mörka arrangemangen, Hawleys röst och sångtexterna om olycka, otur och oginhet bäddat för det perfekta soundtracket till en dålig dag.
Det är förvisso inte oävet, men den mörka ångestrock han förfinat på sina tidigare skivor med en absolut höjdpunkt på Trueloves Gutter från 2009, tar sig inte riktigt fram i den förnyade omgivningen. Gitarrsolona, som i inledande She Brings The Sunlight känns inte riktigt hemma, även om Hawley rent tekniskt behärskar dem fullgott.
Skivans höjdpunkter är istället de låtar Hawley vårdar det han byggt upp och låter sin stora röst få den omgivning den förtjänar som i Seek It och Don’t Stare At The Sun. Där bjuder Hawley på den stora och fokuserade liksom vindlande historieberättande försiktiga rock han gjort till sitt signum.
Richard Hawley förtjänar en mycket större publik än den han har, och kanske kan denna skiva vara en lite enklare introduktion till hans mörka värld. De som tar den till sig och ger sig in i den kommer dock ganska snabbt att hitta bättre exempel än Standing At The Sky’s Edge.
Text: Jens Lundberg