Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Fem scener Norén – mycket ångest, mycket alkohol och en hel del skämt om kiss och bajs

by

Foto: Sören Vilks

Fem scener Norén
Av Lars Norén i urval av Markus Öhrn
Regi, scenografi och kostym Markus Öhrn
Ljus Anton Andersson
Musik och ljud Benjamin Quigley, Fabian Grytt Österman, Andreas Carjar-Danielsson
Mask Nathalie Pujol
Dramaturg Anneli Dufva
Foto Sören Vilks
Medverkande Danilo Bejarano, Thérèse Brunnander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Peter Järn, Nemanja Stojanović, Rakel Benér Gajdusek och Jakob Öhrman.
Premiär på Dramatens lilla scen 13 december 2024

Groteskt, burleskt, mycket ångest kring sex, kiss och bajshumor och alkohol och alkohol och ännu mer alkohol och en hel del skämt om mentala problem. För min del har jag svårt att skratta åt sådant men humor är individuell och det var många i publiken som skrattade gott.
Denna föreställning är speciell eftersom scenerna spelas upp av skådespelare förklädda till dockor. Därmed försvinner ansiktsuttryck och ögonen kan inte heller tala med blickar eftersom dessa dockmasker hade stora runda konstgjorda ögon, med ögonvitor och lysande blå pupill i mitten.

Fem scener tagna ur olika Norén-pjäser, spelade av skådespelare med masker för ansikte och peruk för hår – så det ser ut som ett spel av dockor i människostorlek. Jag vill lägga till fyra ord i titeln så den blir: fem scener Norén i urval av Markus Öhrn.
Om jag skulle välja fem scener ur Noréns dramer som skulle representera min syn och mina upplevelser av vad Lars Noréns dramer betyder för mig skulle det bli fem helt annorlunda scener. Fast å andra sidan tycker jag att scener förlorar sitt djupa innehåll när de tas bort från sitt sammanhang.

Om man klipper ut ett citat utan att ha dess sammanhang kan citatet självklart få ett helt annan betydelse än det var tänkt att ha när det sades. Det blir samma sak när en scen klipps ut ur från sitt sammanhang. I Markus Öhrn version blir Norens fem små scener groteska, fyllda av skämta om sex, kiss och bajs och mycket alkohol och oändligt mycket ångest. Den första scenen av Öhrns utvalda fem är för mig mycket mer präglad av Ingmar Bergman fast utan den omsorg och medkänsla som Bergman trots allt visar de människor med psykisk sjukdom som han skildrar i sina dramer och filmer.

För mig är dessa fem scener inte ett utval av vad Lars Noréns dramer säger mig. Förmodligen är det däremot Markus Öhrns uppfattning. Och det är självklart inget fel med det. Vi är alla olika och alla är vi unika och därför ser vi dramatik på olika sätt. Denna föreställnings styrka är dess experimenterande. Något liknande har inte visats på en svensk teaterscen på många år. Skådespelarna förvandlas till dockor i människostorlek och måste uttrycka sig med förvrängd röst och med stelare kroppsrörelser än i andra pjäser. Av och till är det som spelas upp på scen som levandegjord tecknad serie, Norén i serietidnings-format.

Markus Öhrn säger i en intervju på Dramatens hemsida:
– Vi försöker inte på något sätt täcka Noréns hela otroliga produktion, utan vi försöker kanske på något sätt skapa en bild av ett liv. Inte Noréns liv, men en kronologi med familj, kärlek, sjukdom, demens och död, saker vi alla kommer att möta i våra liv.

De fem scenerna är hämtande ur följande pjäser:
Scen 1: Hebriana
Scen 2: 3.31.93 Här är Kulturbloggens recension av 3.31.93
Scen 3: 3.31.93.
Scen 4: Så enkel är kärleken
Scen 5: Andante
Utan tvekan är dessa fem scener knasiga, groteska, bisarra, absurda, med många skämt om sexdrifter och alkoholism och psykiska besvär. Men humor och vad vi skrattar åt är individuellt och många skrattade på premiären och hade uppenbart roligt.
Ett högt betyg får föreställningen för hur ljud, musik och ljus var en enastående helhet som bar föreställningen. Skådespelarna måste också få beröm för sina insatser. Att spela förvandlade till dockor kräver en hel del.

Om Markus Öhrn:
Markus Öhrn, regissör och bildkonstnär, gör nu sin första stora uppsättning på en svensk teater, efter att i många år varit uppmärksammad på de internationella scenerna. Nyligen gjorde han till exempel en hyllad uppsättning av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap på Volkstheater i Wien och hans Phobia på Nowy Teatr i Warszawa har spelat för fulla hus och blivit uvald att medverka på årets teaterbiennal i Venedig. Under våren 2024 hade han också en mycket uppmärksammad separatutställning på Bonniers konsthall – Requiem för Eva-Britt och han erhöll TCO:s kulturpris för 2024. På Dramaten har han tidigare gjort The Unknown, tolv halvtimmeslånga performances av honom själv och inbjudna gäster, som gavs utan någon förhandspresentation till besökarna.

Om Lars Norén:
Lars Norén (1944-2021) är en av den samtida svenska teaterns mest inflytelserika personer. Han slog igenom som dramatiker med pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud på tidigt 1980-tal och upphörde därefter aldrig att vara aktuell på svenska scener, eller i media. Han var också verksam som regissör, teaterchef, poet och författare. Hans omfångsrika dagböcker som gavs ut i flera volymer med start 2008 väckte stor uppmärksamhet. Dramaten har spelat mycket av Noréns dramatik sedan Fursteslickaren 1973.

ccccc

Filmrecension: Kraven The Hunter – oinspirerad, själlös

by

Kraven the Hunter
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 december 2013
Regi J.C. Chandor

Sony och deras försök att ta en del av den massiva framgångssagan som är Marvel Studios och deras MCU når nu ytterligare en bottennotering med Kraven The Hunter. 2024 har varit ett prövningens år för Sony och deras rumphuggna Spider-Man-filmer utan Spider-Man, som endast kan nyttja antagonister och bifigurer från den legendariska superhjälten men inte superikonen själv.

Detta har lett till nedbantat skräp som på alla sätt och vis försöker göra en höna av en fjäder. Alltifrån ultrakalkonen Morbius till årets monstruösa pina Madame Web, en film så usel att den inte ens förtjänade ett betyg. För ett par månader sedan hade Venom The Last Dance premiär, även den ett kolossalt fiasko som kändes slarvigt, påskyndat och fullkomligt ointressant.

När det nu blivit dags för den – vanligtvis, duktiga Aaron Taylor-Johnson att ta sig en ännu en klassisk Spider-Man antagonist skjuter Sony och regissören J.C. Chandor ut bröstet och menar stolt att detta är en vuxnare film, försedd med en hög åldersgräns. Åldersgränsen borde utlova inte bara än mer brutalt våld utan även en mer komplex berättelse som – likt serietidningarna i vilka Kraven medverkar, dyker djupt ned i dennes psykologi och där den mentala kampen är minst lika rafflande som den fysiska. Men de där tankarna om eventuell potential är bara att skicka ned i förbränningen. Kraven The Hunter är ännu en gång ett bevis på att Sony har ett mål med sin satsning, nämligen att sakta men säkert göra allt som är Spider-Man relaterat närmast radioaktivt vad gäller spelfilm.

För precis som Madame Web och Morbius är Kraven The Hunter en oinspirerad, själlös och fullkomligt glädjelös historia som bygger hela sitt fundament på klyschor och klichéer. I ärlighetens namn är det svårt att ens författa en recension, hela åbäket kan bäst beskrivas som dravel kryddat med urusla specialeffekter och ett manuskript som är träigare än ett IKEA-lager. Att filmen försenats med nästan två (!?) år är föga förvånande då det som presenteras tangerar att knappt kunna kategoriseras som spelfilm. Manuskriptet är en frånstötande sörja som likt en sömnig zombie stapplar fram genom ett träsk av idiotisk berättarteknik, värdelös struktur och skådespelare som alla ber om nåd. Aaron Taylor-Johnson som vanligtvis brukar bjuda på stabilt skådespel bjussar här på två saker i överflöd, grymtande och evighetsscener där han visar upp sin vältränade kropp. Vad gäller substantiellt skådespel är den delen försvinnande liten för att inte säga obefintlig. Ariana DeBose ser ut att vilja fly inspelningen med gråten i halsen. Russel Crowe rosslar hejdlöst och verkar lika road som då han spelade Henry Jekyll i The Mummy med Tom Cruise. Men nämnda aktörer klarar sig fint då de ställs bredvid det så kallade skådespeleriet som Christopher Abbott och Alessandro Nivola demonstrerar. Båda dessa herrar bör efter sina insatser här se sig om efter att ingå i ett vittnesskyddsprogram med tanke på de oförätter som de utsatt filmmediet för.

Den höga åldersgränsen till trots är de faktiska actionscenerna patetiska. Även om det spills blod framstår det artificiellt och ihåligt. Det är precis som då Zack Snyder släppte sin barnförbjudna version av Batman V. Superman, då det lagts till artificiellt blod som fick varje actionscen att likna ett fanprojekt på internet. Ingenting framstår det minsta genuint, de många avrättningarna är lika uppseendeväckande och chockerande som ett besök på julottan. Att specialeffekterna dessutom endast kan beskrivas som groteska gör det inte mycket bättre.

Som kronan på verket har Kraven The Hunter en dialog som måste hämtats rakt ur filmhelvetet. Här finns repliker och kommentarer som utan tvekan kan stoltsera med att vara några av de sämsta och mest forcerade som skådats i filmhistorien. J.C. Chandor gör inte ens ett försök att få filmen att verka sammanhållen eller det minsta logisk, detta är ett virrvarr av usla sekvenser som satts ihop till ett brölande, frånstötande fult och hejdlöst tråkigt monster.

Att ännu en fantastisk karaktär har dräpts av ren och skär inkompetens av Sony Pictures och deras kolossala klåfingrighet får blodet att koka, samtidigt går det inte att undkomma att känns viss medkänsla för alla inblandade. Ingen kan egentligen skratta åt något såhär förundransvärt uselt.

Filmrecension: Levande och döda i Winsford – tanken bättre än resultatet

by

Levande och döda i Winsford
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 december
Regi: Caroline Ingvarsson

Håkan Nesser är känd för att skriva lättillgängliga och välskrivna böcker vars språk och berättande är ypperligt. På film har få – om några, av dessa kvalitéer manifesterat sig. Alltifrån de fasansfulla Van Veeteren-adaptionerna till filmatiseringen av Kim Novak Badade Aldrig I Genesarets Sjö, har Nesser i filmformat knappast gjort sig värdig några större hyllningar. Levande Och Döda I Winsford vänder inte heller på denna negativa trend vad gäller att filmatisera Nessers litteratur. Likt alltför många filmer på senare tid är David Fincher-inspirationerna närmast pinsamma, detta genom ett sylvasst foto försett med dova färgfilter.

Förhoppningen är att göra en suggestiv, långsam och klurig film som gärna spelar på det övernaturliga och psykologiska. Det är klassiska inslag för de bästa av thrillers, men tanken är betydligt bättre än slutresultatet. Caroline Ingvarsson som regisserar gör sin långfilmsdebut och växtvärken är märkbar, Ingvarsson behärskar inte den kirurgiska precision som en förstklassig thriller behöver. Flera sekvenser som borde göra publiken lika spänd som pianotrådar blir istället till stapplande antiklimax. Berättartekniken är också alltför grovhuggen för att någonsin engagera, flera av de mysterium och oklarheter som filmen vill omvandla till spänningsmoment fallerar likt ett SL-tåg då snön anländer, detta då saker och ting är alltför uppenbara.

I flera scener verkar Ingvarsson desperat vilja försöka övertyga om att spänningen är fullkomlig och att vad som helst kan hända, tyvärr kan ingen som sett mer än en film i sitt liv köpa det. Och trots konstant hotfull musik och udda kameravinklar – menade att skapa en känsla av olust, är spänningshalten lika med noll.

Dessutom är personregin och karaktärsgalleriet lika intressant som en värmefläkt för en person som just försatts i lågor. En isande kyla genomsyrar varenda person och inte ens de moment som är menade att visa på njutning eller positiv personlighetsförändring framstår som något annat än döda byggnadsblock som klumpigt skall ta berättelsen framåt.

Filmens avslut kan bara summeras som fullkomligt hopplöst då filmen misslyckats kolossalt med uppgiften att engagera eller presentera något som kan betygsättas som intressant. Speltiden på löjligt korta nittio minuter känns många gånger som det dubbla. Levande Och Döda I Winsford vill skrämma och upphetsa men den bästa reaktionen från publiken är en axelryckning och ett enda långt ’’jaha’’ då eftertexterna rullar.

Filmrecension: Family Time – ett mästerverk med enastående balans mellan ljus och mörker

by

Family Time
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 december 2024
Regi Tia Kouvo

Ett litet mästerverk till film. På ytan verkar det som om det inte händer så mycket men under ytan bubblar det av spännande unika individer. Under ytan skildras utmaningar som vi möter i livet, livslögner och om konsten att lura sig själv och vår längtar efter kärlek och hur svårt det kan vara att verkligen säga vad man känner och tänker. Regissören Tia Kouvo debuterar med detta träffsäkra familjedrama som i all sin enkelhet skildrar livet och det mänskliga. Jag tror alla på något sätt känner igen sig själv i åtminstone någon av filmens scener.

I filmens första del får vi följa familjens julfirande på ett landligt skogsnära hus i Finland. Tre generationer firar jul tillsammans. Systrarna Susanna och Helena firar jul med sina familjer hos föräldrarna. Det är jul i Finland med mycket snö och bastubad och till julmiddag serverar morotslådor och kållådor och mycket potatis. Mormor är jultomten men när morfar blivit alltför full förstår han utdelningen av julklappar.

Det finns många roliga och oväntade scener. Morfar dricker för mycket. Sjukdomen alkoholism är svår, säger mormor. Barnbarnen ser till att morfar få gå och sova när det är dags för julmiddag. ”Han förstör julstämningen”, menar de yngsta barnbarnen. I en scen försöker Hilla, ett av barnbarnen, tala förstånd med morfar.

– Varför dricker du? undrar hon.
– Vuxenfrågor, svarar morfar.

Svaret bubblar under ytan i en kort stund i en annan scen. Men bara för den som kan se de små detaljerna.

Nu handlar filmen om så mycket mer än om alkoholism. Regissören har lyckats få in så många olika delar av livets olika utmaningar och olika människor på ett naturligt sätt.

I enkla scener berättas så mycket. Som när Risto, gift med den ena systerns, Susanna, går ut en stund för att ringa upp sin mamma på julafton. Av samtalet förstår vi att Ristos mamma firar jul ensam. Att Risto helt enkelt måste följa med till fruns föräldrar. Att det inte finns något val för honom i den relationen.

I filmens andra del får vi följa med de olika familjemedlemmarna ut i deras vardag efter jul. Där kommer fördjupningen och vi får veta mer om de olika personerna. Nu inför jul släpps de massor av filmer med jultema. Visserligen utspelas den första delen i Family Time under jul men det är mer en släktskildring på annat sätt. Filmen balanserar mycket bra mellan de lättsamma och det mer sorgliga. Det är ingen mörk film men ändå ingen förljugen glättig ”Happy Meal” och långt ifrån förutsägbar. Ett mästerverk med enastående balans mellan ljus och mörker

Lovande jazzkvintett rör sig i olika riktningar – Brick Notes på Nefertiti

by

8/12 2024

Nefertiti i Göteborg

Veckorna före jul kan det vara kärvt för arrangörer att locka folk sugna på nya band, inte minst en söndagskväll. Uppskattar att 20-30 personer tog sig till den anrika jazzklubben för att en grupp som bildades på Musikhögskolan (Artisten) i Göteborg. Blev lite rörd av en ung kvinna som råkade komma till entrén/ garderoben samtidigt när undertecknad meddelade att jag hade bjudits in av Brick Notes. Hon visste att det skulle bli konsert men hade ingen koll alls, var beredd att chansa. Hade inte för egen del vidtagit så mycket mer av förberedelser, endast läst mig till sättning och beskrivning av musiken. Var bara ett eller möjligen två namn jag direkt kunde identifiera. Denna sammankomst passade in i kalendern, även om jag parallellt i första set nervöst höll mig a jour med ställningen i målrika London-derbyt i PL. Jag satt bra längs väggen med en drink. Och efteråt kändes det motiverat att berömma den ljudansvarige för akustiken.

Brick Notes, vars repertoar utgörs av original skrivna av någon av deras medlemmar, består av Johan Nordin på piano och keyboard, på scenens andra flank huserar trumslagaren Manfred Josefsson, frontar på blås gör Kasper Wennberg på altsax & tvärflöjt jämte Samuel Knutsson på trumpet & flygelhorn, ryggraden som skymtar bakom dem heter Amanda Törngren och spelar kontrabas. Gruppen anser att de präglas av ett stark sound framtaget genom skickligt spel där tunga grooves möter vackra melodier. Kaxig definition man tillräckligt ofta kan påstå har viss täckning, vilket gör dem intressanta. Vi uppmanas att följa dem på instagram (roliga inlägg där musikerna bjuder på sig själva) plus facebook och får veta av deras kvinnliga basist att man lirade på samma scen redan för fem år sedan.

Brick Notes ep Önskebrunn finns på Spotify. Sedan den släpptes har fler låtar komponerats, varav somliga beräknas komma som singlar. Ser fram emot att de går in i studio med en extern producent vars rutinerade öron kan sortera bland deras spretande influenser, ge vägledning och i passager skarpare konturer. Att enbart förlita sig på original vars titlar presenteras på Nef av respektive upphovsperson framstår som ett alltför djärvt tilltag. Man hade tjänat på att tolka ett par standards eller covers, eftersom de är inne och nosar på groove, beatbaserade harmonier och enligt dem själva inte drar sig för att krydda med metal-tendenser.

Rytmiskt angenäm inledning varvas upp successivt, catchigt driv i temat noteras. Mest framträdande instrumentalister är Nordin vid flygeln jämte rytmläggare Josefsson ( Mumriq). Efter två skapliga låtar tänder det verkligen till i en lika kul som intrikat hyllning till Toys ”R” Us. En pling-plong-melodi med leksakspiano och pådrivande basgång medför ett förändrat sound. Låter vitalt och i mellanrum uppstär ett slags halv-spräck. Efter en lång konstpaus hamnar trummönster i framkant vilka övergår i uppbruten harmonik. Detta ”utbrott” följjs av enlyrisk hållen ballad döpt till Havsdjup komponerad av Samuel Knutsson. Sista låten före paus lanserar ånyo ny färdriktning. Begeistrad publik tar emot ett rakt, framvällande beat. Amanda Törngrens klara stämma tar ton i Strangers vars fräcka riff från blåset blir en extra dimension. Låten har ett anmärkningsvärt abrupt slut, vilket skapar en kul effekt.

Märker att jag nästan helt försummat att nämna duon på blås. I första set musiceras kontrollerat och kompetent utan att lämna bestående avtryck. Efter paus märks lyckligtvis att de blivit varma i kläderna och tar för sig i features med allt större självförtroende. i deras kickstart byter Wennberg ut altsaxen mot tvärflöjt. Man fläskar på med höjd bas, medryckande trum-beat och funkigt keyboard med en tillsats av elektronik. Imponeras av hur det fraseras på trumpet och rytmsektionens drivande häng. Antar att soundet ska spegla referensen de anger till metal. i min bok liknar deras fräna attack snarare Red Hot Chili Peppers även om sättningen skiljer sig åt.

På balladen Aurora får vi ånyo njuta av Törngrens sång i en melodi av deras klaviaturspelare som fått bandets kvinnliga medlem gråtfärdig. En infallsrik låt av deras träblåsare innehåller eleganta vändningar men saknar tyvärr titel. Kompositionen Fenomen har ett intro på flöjt. Vad beträffar solistiska insatser blev det konsertens clou, fick mig att associera till ikonen J:son Lindh och i viss mån Hörselmat när övriga i bandet förenades med solisten. Duktige pianisten Johan Nordin (har tydligen bildat egen kvintett vid sidan om) vågar sig på att sjunga ut på en framtida singel betitlad Carry On, vilket fungerar nöjaktigt. Slås av av temats stegrande marsch-tempo. Extra numret hänför genom sina flera lager. Lanseras som ett paradnummer för Brick Notes.

Ångrar inte att jag försakade fotbollstittande, istället tog mig till den klassiska jazzklubb som invigdes för drygt fyrtiosex år sedan genom två konserter med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra. Den dagen var jag med under deras andra konsert, vilket jag nyligen berättade för Dick Oattes. Ska bli intressant att iaktta hur denna Musikhögskolekonstellation utvecklas.