• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Min kära tjuv – ger välbehövligt hopp om människorna

11 september, 2025 by Rosemari Södergren

Min kära tjuv
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Robert Guédiguiani

En bedårande, förförisk, vacker och oemotståndlig berättelse om klassklyftor och relationer mellan människor. En film sim ger hopp och som vi kan behöva i dessa tider. Egentligen är filmen överdrivet snäll och många människor med hjärta och medkänsla. Det kan vara skönt att drömma sig bort i en sådan fantasi för att slippa se den girighet och det förtryck som de välbärgade och makthavare oftast står för, i Sverige i alla fall. Lite grann ger väl denna film lite hopp om mänskligheten. Välbehövligt i dessa tider.

Den franska regissören Robert Guédiguian återkommer än en gång till Marseille och som oftast dyker han ner i teman om klass, historia och mänskliga relationer. Huvudpersonen är Maria, en kvinna som närmar sig pensionsåldern. Hon arbetar som en hemhjälp åt äldre i Marseille. Hon har ett stort hjärta och mest av allt klappar det för hennes dotterson och för klassisk musik. Maria är generös och stöder dottersonen så han kan lära sig spela piano.

Men Marias lön räcker inte långt. Hon kan verkligen inte betala för det fina piano dottersonen behöver och inte för de privatlektioner han behöver för att kunna söka in till den finaste musikutbildningen. Och hennes man hjälper inte till särskilt mycket utan spelar mest bort sina pengar.

Maria har ett stort hjärta men det räcker för att betala allt hon behöver betala. Hon hittar sätt att ta för sig av de rika äldre som hon sköter om och gör allt för. Hon naggar lite, lite av deras överflöd. Men samhället och polis är inte konstruerade för att bry sig om varför människor stjäl. Jo det är klart att när det handlar om att som bankchef eller annat hög uppsatt chef sno åt sig bonusar, då är det fritt fram. Men inte för de små människorna utan makt och utan rikedom.

Min kära tjuv är ett lågmält och engagerande porträtt av en kvinna som balanserar på gränsen mellan överlevnad och skuld.

Filmens höga kvalitet vilar till stor del på de många duktiga skådespelarna. Ariane Ascaride briljerar som Maria – hon känns helt äkta i den rollen. En av de mångsidiga franska skådespelarna som alltid imponerar är Jean-Pierre Darroussin som är så suverän i rollen som den gamle mannen Robert Moreau.

Om du följer fransk film har du säkert sett en del mästerliga filmer tidigare av regissören egissören Robert Guédiguian. Några av hans kända verk inkluderar Marius & Jeannette (1997), som vann priset Louis-Delluc, samt Snön på Kilimanjaro (2011), Min dotter Gloria (2020) och La pie voleuse (Den tjuvaktiga skatan) (2024)

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Downton Abbey: The Grand Finale – ser ut som början på en ny historia

11 september, 2025 by Britta Lundh Svensson


Foto Leonard Stenberg

Downton Abbey: The Grand Finale
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Simon Curtis

Ska man följa upp populära tv-serier med långfilmer? De två hemska ”Sex and the city”-filmerna avskräcker, liksom den första ”Downton Abbey”-filmen.
Men den här når nästan upp till föregångaren, den ljuvliga andra filmen ”Downton Abbey – en ny era”.

Där uppstod en förtrollande magi som återkommer här, fast ännu mer kraftfullt och handfast. Det är som att rollfigurerna tagit över, blivit verkliga och tagit makten över sin berättelse.

Båda filmerna har regisserats av Simon Curtis, som är gift med Elizabeth McGovern, som spelar Cora Crawley. Min gissning är att närhet till skådespelarna är nyckeln till magin.
Hugh Bonneville fullkomligt briljerar när han får spela lord Grantham för sista gången. Nej, han ÄR den åldrade patriarken och adelsmannen som ser den gamla världen glida undan och få honom att förlora fotfästet.

Scenen när han besöker den pensionerade butlern Carson i hans stuga och de två plötsligt möts som jämlikar är ett mirakel av skickligt skådespeleri.

Synd bara att han inte får fortsätta sin ångestfyllda livsresa. Filmens bekännelse till en bokstavstrogen rom-kommunism gör tyvärr att det blir ett för sockersött och utdraget lyckligt slut där ingenting längre skaver.

Manusförfattaren och ”Downton Abbey”-skaparen Julian Fellowes har lånat sin egen idé från sin aktuella tv-serie ”The Gilded age” om New York-societeten, och berättar om en skandal, en skilsmässa, och en skild kvinna som inte får visa sig i mrs Astors närvaro (New York) eller i samma balsal som kungligheter (London}.

Det märkliga är bara, att till skillnad från någon enstaka skurk, blir hela omgivningen i denna skildring av år 1930 plötsligt feminister av 2020-talssnitt, och försvarar den stackars frånskilda, som förstås triumferar. Jag tror inte jag förstör något genom att avslöja det.

Det som däremot är oväntat, och väldigt sevärt, är hur Julian Fellowes på ett intelligent sätt tagit till sig Ediths ( spelad av Laura Carmichael) nya ställning efter att hon gift sig med Bertie och blivit markisinnan av Hexham.

Hon är i rank ovanför sina föräldrar och sin syster, och använder sin makt på ett för berättelsen spännande sätt, som gör henne till den här filmens främsta kvinnliga stjärna.
Tjänstefolket, då? De har faktiskt ganska undanskymda roller, med undantag för Daisy (spelad av Sophie McShera). Hennes nya kaxiga uppenbarelse kanske inte känns helt trovärdig, men hon är en favorit så jag har överseende. Hon får vara med i en sidohandling där en av filmens två skurkar finns.

Skurkfigurerna är för få, för isolerade, och får inte verka tillräckligt länge för att ge filmen den sälta den tyvärr saknar den sista halvtimmen.

Men bifiguren, den verklige dramatikern Noël Coward (spelad av Arty Froushan), väger upp mycket. Han är ett lyckokast, där han med sin respektlöshet vänder upp och ner på den världsordning som alltid rått i familjen Granthams värld.

Det finns inte på kartan att ett Downton Abbey-fan missar den här filmen. Bara scenen när hela familjen, uppklädda till tänderna, anländer till Ascots hästkapplöpning är värt priset för biobiljetten.

Är det slutet vi får se? Det sägs så, men jag tycker faktiskt att slutscenen ser ut som början på en helt ny historia.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Britta Svensson, Downton Abbey, Filmkritik, Filmrecension

Lika fängslande som ansträngande lyssning på spräcklig trio med total närvarokänsla – Isach Skeidsvoll trio på Bubblan

9 september, 2025 by Mats Hallberg

4/9 2025

Bubblan vid Fiskehamnen i Göteborg

I början av månaden ägde internationella festivalen GOTHENBURG FREE SPIRIT rum arrangerad av GAC (Göteborg Artist Center). Fick en inbjudan av en dess representanter Maria Rylander som är en spindel i nätet (arrangörsnätverket Knupunkt med mera) för inte minst samtida svensk och europeisk jazz och avant garde. Bestämde mig för att begå min debut som livepublik på Bubblan, permanenta scenen för fri jazz vars initiativtagare varit paret Kerstin Ehrnlund & Mårten Magnefors (verksam som trumslagare). För egen del var det en ”grisen i säcken-historia” då jag saknade kännedom om norska trion. Angående fri form har musiken funnits med i periferin av mitt intresse för jazz, antagligen för att jag liksom Jan Lundgren favoriserar melodier. Dock kan spontaniteten, rytmiska accentueringar och kontrasterande energinivåer ibland locka mig bortom det igenkännbara. En mycket hörvärd veteran som Gilbert Holmström har exempelvis ena foten i bopp medan han med den andra experimenterat.

Finns tydligen inte mycket utgivet i eget namn med pianisten Isach Skeidsvoll (f.1998) som kommer från en musikalisk familj.. En kritikerrosad platta med stor sättning (bland med trions trummis och tenorist) kom i förfjol, utsågs till en av årets bästa jazzskivor i ett par tidningar. Under en cirka femtio minuter intensiv spelning framförs dennes kompositioner, merparten av dem utan att titlar anges. Repertoaren sägs kretsa kring livsbejakande frijazz med influenser från folkton, punk och till och med blues. I förgrunden dominerar hans bror Lauritz på tenorsax tillsammans med trumslagaren Martin Mellen. Dessa två musiker återfinns i Master Oogway vilka nominerats till Norges viktigaste musikpris (Spellemannsprisen). Bröderna Skeidsvoll har turnerat flitigt som duo och fått motta utmärkelse som talanger på festivalen i Molde.

Cirka 21:30 brakar det loss på scen. Stället som inte är särskilt stort, snarare intimt, är som sig bör fullt med folk. Antar att festivalpubliken är en blandning av musiker från staden, arrangörer, trogna Brötz-besökare samt medverkande från utlandet. Sitter parkerad längst bort i baren vid motsatta väggen, vilket medför att jag endast ser den stående mannen med sitt blåsinstrument, broder Lauritz som går på knock med obändig energi och ihärdigt formulerade fraser. Lika ihärdigt trakterar trions ledare sitt piano ser jag på videoklipp efteråt. Men tyvärr når Isach trots hårda anslaget sällan ut när övriga instrument attackerar med en attityd som en kännare kallar ”take no prisoner”.

Noterar som sagt en frenetisk och bångstyrig öppning i lagom avpassad volym. Lite som ljudmässig käftsmäll en begeistrad publik är beredda på. i Anthony Braxtons anda. Efter ett antal minuter med saxens sound i centrum blir längden på tonerna längre. Musikerna behöver hämta andan genom att utveckla teman vilket uppskattas. När det stretchas fräckt från flankerna känns det som att få lön för mödan efter att tålamodsprövande ha härdat ut. Ett visst mått av disharmoni och rent av kakafoni tycks vara en utgångspunkt för trions samexistens. Man lanserar ett par gånger positiv chockverkan genom att spela sprudlande, alternativt melankoliska melodier i folkton. Begreppet fjordjazz konkretiseras i några sekvenser. Kul när formen används för att accelerera tempot och att då låta duktiga rytmläggaren bakom trumsetet duellera med trions profilerade blåsare. Det skeva, snabba och gnissliga exalterar, ger en rå punkig vibe.

Efter cirka en kvart gavs äntligen utrymme åt ledaren på sitt volymsvaga instrument. efter ett uppstoppande intro framförs en dansant sak som får publikens kroppar att röra sig. För en trio uppenbarligen förtjust i dissonanser och off-beat är övergången till något radikalt annorlunda ytterst verkningsfullt. I andra sammanhang lirar enligt uppgift Isach Skeidsvoll boogie – woogie, medan fjordjazz, punkiga pang-på utbrott och stänk av Ornette Coleman adderas här. Coleman-referensen fäster! Att påstå att svängar togs ut är bara förnamnet. Hade personligen önskat att de vore mer inne på hookar och att skapa groove. Går igång på avsnitt när de coolar ner sig, en melodislinga utforskas. Ångrar inte att jag utsatte mig för en i massiva stycken otyglad struktur.

Det var kul även om jag i stunden kände mig splittrad inför den nya, fast ändå välbekanta utmaningen. På sluttampen återgår den bökande intensiva musiken till utgångsläget. Extrema Eruptioner får mig att tänka på Mats Gustafsson och dennes esoteriska ”hårdkörning” . Stora behållningen för undertecknad uppstår i kontrasterna, när tempo reduceras och frejdiga musikerna ägnar sig åt att sträcka ut. Förmodar att inspirerande improvisationer styr mycket av skeendet. Sist i ordinarie program bjuds på ett vackert vilsamt outro. Att konserten lämnas med ett leende på läpparna, beror inte i ringa grad på extranumret, en uppsluppen final i folkmusikens tecken vars medryckande kortis fick det att rycka i benen på samtliga i lokalen. När hastigheten ökar kränger melodin underhållande, går medvetet i otakt. Isach Skeidsvoll trio förnekar sig inte., utan återkommer till sitt frenetiska signum. Sannerligen en omtumlande upplevelse fylld av högoktanig friktion, fast också i mindre portioner sväng och skönhet.

Bild från jam – Anders Boson och Johnny Wartel

OBS Nästa kväll var jag på Utopia dit festivalen flyttat. Hann höra merparten av spelningen med Ruslan Bolatov Trio feat Insomnia Taxxi och stannade dessutom kvar en stund på efterföljande jam. Trist nog märktes bristande disciplin bland festande kroggäster, vilket knappt har hänt förr på Utopia (en favvo-scen). Detta medförde att jag inte i tillräcklig uträckning kunde tillgodogöra mig den spännande livemusiken, vilken min generösa kontakt korrekt utlovat skulle vara en snällare festival-akt.

Arkiverad under: Musik, Recension

Tankar om Att kröna en drottning på Kulturhuset Stadsteatern – lysande

8 september, 2025 by Ulf Olsson


Foto Leonard Stenberg

Att kröna en drottning
Premiär 6 september 2025
Stadsteatern Kulturhuset Stockholm
Manus Christina Ouzounidis.
Christina är en av Sveriges juat nu mest hyllade dramatiker. I sina arbeten låter hon sig ofta inspireras av grekiska myter, av det halvt gudomliga. Hon är också intresserad av språkets möjligheter, gränser och motsägelser, vilket monologen Att kröna en drottning är ett exempel på.

Skådespelare Robert Fux.
Robert som är anställd vid Stadsteatern har under de senaste åren framträtt i ett antal hyllade monologer, exempelvis Orlando (2013).

I pjäsen öppningsscen framträder en vackert skrudad Robert Fux som drottning inför sin kröning. Drottningens monolog inleds med ”Vi är….” och hon menar att det inte kan vara på något annat sätt mot bakgrund av det som har varit. När den blivande drottningen fortsätter att tala i termer av Vi förstår vi snart att hon med Vi egentligen menar Jag. Talet om Vi blir ett sätt att markera ett nästan gudomligt avstånd från snarare än en mänsklig närhet till människorna. Men det paradoxala är att hon i all sin gudomlighet och upphöjdhet är beroende av de vanliga människorna för att kunna bli drottning. Det räcker alltså inte med att hon själv anser sig värdig det måste också bekräftas av andra. Den blivande drottningens tal om sin storhet glider sakta över i tvivel på sig själv och på den egna värdigheten. Nu talar hon inte längre i termer av Vi utan i termer av ”jag”, jag är en som eller jag är inte en som. Hon pendlar mellan att vara någon och att vara nästan ingenting. De inre anklagelserna övergår efter ett tag i att hon i stället i termer av ”Du” anklagar de andra. Hon projicerar sina känslor av tillkortakommande på människorna vars erkännande hon är beroende av. Du är inget värd, Du är undermålig och Du har svikit mig. Hon försöker stärka sig själv genom att ge sig på alla andra. Till slut tystnar allt, inget vi, inget jag och inget du. Det är som om hon har tömt sig på allt som fanns inom henne. Är hon redo för kröning.

Drottningens yttre monologen kan ses som ett uttryck för hennes inre dialog med sig själv. En inre dialog som är typisk för var och en av oss och som vi kan kännas igen oss i. Ett ständigt pågående inre pladdrande där vi hoppar från det en till det andra. Vi bedömer och kommentarer allt som dyker upp i vårt inre och i det yttre. Ibland duger vi och ibland duger vi inte, ibland duger andra och ibland duger de andra inte. Ibland anklagar vi oss själva och ibland anklagar vi andra. Ibland känner vi oss starka och oberoende och ibland svaga och beroende. Allt kan pågå på en och samma gång genom att vi hoppar från det ena till det andra. Drottningens monolog blir alltså ett exempel på hur vår inre tanke- och känslovärld ofta fungerar när vi möter olika situationer i livet, särskilt situationer som vi likt drottningen upplever som utmanande och som utmanar vår identitet. Drottningen monolog uppfattad som inre dialog angår oss alla. När vi skrattar åt drottningens ibland riktigt roliga pladdrande skrattar vi samtidigt åt oss själva.

Robert Fux´s tolkning av drottningen är lysande. Monologen flyter fram i ett tempo som ibland gör den svår att hänga med i. Ungefär som våra inre dialoger fungerar. Vi hinner inte med själva. Det är som om Robert Fux inte har något manus att följa utan som om allt bara väller fram ur honom av sig själv och där det ena ger det andra. En lysande rolltolkning av Christina Ouzounidis lysande pjäs.

Läs också Marja Koivistos recension av Att kröna en drottning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Christina Ouzounidis, Kulturhuset stadsteatern, Robert Fux, Scenkonst

Magnifika duetter om kärlek – Moments of Love med Emelie Sundborn & Rikard Flink på Lunchteatern

7 september, 2025 by Mats Hallberg

foto Patrik Skiffard

2-5/9 2025

Göteborgs Stadsteater

Emelie Sundborn & Rikard Flink till ackompanjemang av pianist Anders Kwarnmark

Vill vara transparant. Omgående avslöjas därför att jag blev inbjuden av kvinnan på scen, efter att hon hade blivit rekommenderad mig av en musikervän. Kände inte till duktiga vokalisterna, han tenor och hon sannolikt sopran, och lyssnade inte heller in mig i förväg. Ur den den aspekten var det en smula läskigt. Tänk om detta inte alls skulle vara min bag som man säger i mina jazziga kretsar? Paret Flink och Sundborn kommer från Kungsbacka och bör rimligen ha minst en musikalutbildning i botten. De tycks jobba antingen tillsammans eller var för sig, inte minst i kyrkor.

Efteråt kom några från fullsatta föreställningen (fredagen 5/)) fram, tackade dem och påminde om andra konserter. På så vis fick jag reda på att Sundborn har en jazztrio, sjungit Alice Babs och blandar visor och soundtrack med melodier från musikaler, opera och populärmusik. Eftersom deras breda repertoar i den stundtals komplicerade kärlekens tecken, exponerade exceptionella vokala färdigheter, håller jag det för troligt att duon jobbat som sånglärare (brukar benämnas pedagog eller coach). Programmet med underrubriken ”Stjärnfyllda duetter” lanseras som en hyllning till passionen och vad den resulterar i i olika skepnader. Kraft, värme och både storslagna och personliga tolkningar utlovas. Landar i den självklara konklusion att vi i vår plågsamt polariserande tid, emellanåt behöver en dos art för art´s sake, eskapism helt enkelt även om avigsidorna med kärlekens väsen inte förbigås.

foto Patrik Skiffard

Merparten av materialet presenteras. Dessutom finns repertoaren utlagd vid borden. Lunchteater indikerar att något gestaltas, eller åtminstone berättas. Här binds sångerna samman av att stämningar och texter apostroferas, ibland med självironiska glimtar kåseras kring det stora ämne paret valt som tema. Föreställningen är som sig bör proffsigt genomarbetad! Vid minst ett tillfälle leks det med italienska schabloner och macho-ideal genom yttre attribut. Vad beträffar det sångtekniska behärskas hantverket till fullo, möjligen på bekostnad av ett personligt uttryck. Å andra sidan är paret interpreter, utger sig inte för något annat. Och repertoarens spännvidd är frapperande, från Dolly Parton till Puccini.

foto Patrik Skiffard

, Man vårdar sig om texterna. Frasering, stämmors samklang och inlevelse bidrar till en mycket lyckad timme. Paret har tydligen nio ytterligare föreställningar inbokade i regionen och passar på att göra reklam för sin julkonsert i Stenhammarsalen. Pianisten Anders Kwarnmark märks mer i vissa melodier, exempelvis i musik signerad Björn & Benny. Annars verkar han mest som samlande nav i bakom frontande duo.. Kanske för att han knappt har några stick att ombesörja, ges utrymme för ett solostycke mitt i. Då spelas ett pampigt bröllopsmedley, vars högstämda anslag andas Mendelssohn. Inledningsvis får vi fransk stilig hymn översatt av Rikard Wolff (kan ha hört den med honom live) vars melodi numera förknippas med Celine Dion.

Högtidskläder, kristallkrona och belysta sammetsdraperier i rött bidrar till känslan av eskapism, signalerar att vi förflyttats långt ifrån vardagslunk även om just vardagen adresseras i en sekvens. Kul att få veta att musiken förde Rikard och Emelie samman på det privata planet och konstaterandet om hur väl deras röster passade ihop. Fritiof och Carmencita var den tolkning jag var minst förtjust i. Rent musikaliskt blev distansen till Taube i detta underhållande tango-stuk för stor, därav knepig att förhålla sig till. Fast förstår de åhörare som roas av tacksam drift med text, vilket de inte är ensamma om att ha gjort.

Fanns åtskilliga höjdpunkter. Tänker på arian O Mio Babbino Caro av Puccini från 1918. I denna mega-hit bottnar duon mästerligt trots rösttekniska utmaningar. Och deras version berör! När man gör entré andra gången är det Rikard som tar ton först, åtföljd av sin partner efter ett par minuter. Genom tillgången till låtlista kan fastslås att ett romantiskt ledmotiv från filmens värld framförs, duetten Come What May från 2001 ursprungligen från Moulin Rouge. Sjungs ut på publikfriande manér. Lysande bedrift lyder omdömet. Pärlan ur Chess slår nästan över, hamnar dock på rätt sida tack och lov.

foto Anna Andersson – de medverkande avtackas av Marie Delleskog (konstnärlig ledare)

Överhuvudtaget sätts stora känslor i rörelse. Ett ytterligare bevis på starka krafter i omlopp är som bekant I Will Always You, vars wailande av Whitney Houston jag inte klarar av. I b-delen utvecklas framförandet till smäktande duett. Det anmärkningsvärda var att Sundborn satte samman den hudlöst svulstiga stilen med det sparsmakade originalet signerat Dolly Parton. Snyggt gjort och omdömesgillt! Säcken i ett utomordentligt program präglat av sammanlänkat kåserande, knyts ihop förträffligt i en cirkelrörelse genom Rikard Wolff, vars original hämtats från europeiska visans kanske främste ambassadör, nämligen Jacques Brel. Blir med det greppet en bitterljuv kongenial final!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in