Levande och döda i Winsford
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 december
Regi: Caroline Ingvarsson
Håkan Nesser är känd för att skriva lättillgängliga och välskrivna böcker vars språk och berättande är ypperligt. På film har få – om några, av dessa kvalitéer manifesterat sig. Alltifrån de fasansfulla Van Veeteren-adaptionerna till filmatiseringen av Kim Novak Badade Aldrig I Genesarets Sjö, har Nesser i filmformat knappast gjort sig värdig några större hyllningar. Levande Och Döda I Winsford vänder inte heller på denna negativa trend vad gäller att filmatisera Nessers litteratur. Likt alltför många filmer på senare tid är David Fincher-inspirationerna närmast pinsamma, detta genom ett sylvasst foto försett med dova färgfilter.
Förhoppningen är att göra en suggestiv, långsam och klurig film som gärna spelar på det övernaturliga och psykologiska. Det är klassiska inslag för de bästa av thrillers, men tanken är betydligt bättre än slutresultatet. Caroline Ingvarsson som regisserar gör sin långfilmsdebut och växtvärken är märkbar, Ingvarsson behärskar inte den kirurgiska precision som en förstklassig thriller behöver. Flera sekvenser som borde göra publiken lika spänd som pianotrådar blir istället till stapplande antiklimax. Berättartekniken är också alltför grovhuggen för att någonsin engagera, flera av de mysterium och oklarheter som filmen vill omvandla till spänningsmoment fallerar likt ett SL-tåg då snön anländer, detta då saker och ting är alltför uppenbara.
I flera scener verkar Ingvarsson desperat vilja försöka övertyga om att spänningen är fullkomlig och att vad som helst kan hända, tyvärr kan ingen som sett mer än en film i sitt liv köpa det. Och trots konstant hotfull musik och udda kameravinklar – menade att skapa en känsla av olust, är spänningshalten lika med noll.
Dessutom är personregin och karaktärsgalleriet lika intressant som en värmefläkt för en person som just försatts i lågor. En isande kyla genomsyrar varenda person och inte ens de moment som är menade att visa på njutning eller positiv personlighetsförändring framstår som något annat än döda byggnadsblock som klumpigt skall ta berättelsen framåt.
Filmens avslut kan bara summeras som fullkomligt hopplöst då filmen misslyckats kolossalt med uppgiften att engagera eller presentera något som kan betygsättas som intressant. Speltiden på löjligt korta nittio minuter känns många gånger som det dubbla. Levande Och Döda I Winsford vill skrämma och upphetsa men den bästa reaktionen från publiken är en axelryckning och ett enda långt ’’jaha’’ då eftertexterna rullar.