8/12 2024
Nefertiti i Göteborg
Veckorna före jul kan det vara kärvt för arrangörer att locka folk sugna på nya band, inte minst en söndagskväll. Uppskattar att 20-30 personer tog sig till den anrika jazzklubben för att en grupp som bildades på Musikhögskolan (Artisten) i Göteborg. Blev lite rörd av en ung kvinna som råkade komma till entrén/ garderoben samtidigt när undertecknad meddelade att jag hade bjudits in av Brick Notes. Hon visste att det skulle bli konsert men hade ingen koll alls, var beredd att chansa. Hade inte för egen del vidtagit så mycket mer av förberedelser, endast läst mig till sättning och beskrivning av musiken. Var bara ett eller möjligen två namn jag direkt kunde identifiera. Denna sammankomst passade in i kalendern, även om jag parallellt i första set nervöst höll mig a jour med ställningen i målrika London-derbyt i PL. Jag satt bra längs väggen med en drink. Och efteråt kändes det motiverat att berömma den ljudansvarige för akustiken.
Brick Notes, vars repertoar utgörs av original skrivna av någon av deras medlemmar, består av Johan Nordin på piano och keyboard, på scenens andra flank huserar trumslagaren Manfred Josefsson, frontar på blås gör Kasper Wennberg på altsax & tvärflöjt jämte Samuel Knutsson på trumpet & flygelhorn, ryggraden som skymtar bakom dem heter Amanda Törngren och spelar kontrabas. Gruppen anser att de präglas av ett stark sound framtaget genom skickligt spel där tunga grooves möter vackra melodier. Kaxig definition man tillräckligt ofta kan påstå har viss täckning, vilket gör dem intressanta. Vi uppmanas att följa dem på instagram (roliga inlägg där musikerna bjuder på sig själva) plus facebook och får veta av deras kvinnliga basist att man lirade på samma scen redan för fem år sedan.
Brick Notes ep Önskebrunn finns på Spotify. Sedan den släpptes har fler låtar komponerats, varav somliga beräknas komma som singlar. Ser fram emot att de går in i studio med en extern producent vars rutinerade öron kan sortera bland deras spretande influenser, ge vägledning och i passager skarpare konturer. Att enbart förlita sig på original vars titlar presenteras på Nef av respektive upphovsperson framstår som ett alltför djärvt tilltag. Man hade tjänat på att tolka ett par standards eller covers, eftersom de är inne och nosar på groove, beatbaserade harmonier och enligt dem själva inte drar sig för att krydda med metal-tendenser.
Rytmiskt angenäm inledning varvas upp successivt, catchigt driv i temat noteras. Mest framträdande instrumentalister är Nordin vid flygeln jämte rytmläggare Josefsson ( Mumriq). Efter två skapliga låtar tänder det verkligen till i en lika kul som intrikat hyllning till Toys ”R” Us. En pling-plong-melodi med leksakspiano och pådrivande basgång medför ett förändrat sound. Låter vitalt och i mellanrum uppstär ett slags halv-spräck. Efter en lång konstpaus hamnar trummönster i framkant vilka övergår i uppbruten harmonik. Detta ”utbrott” följjs av enlyrisk hållen ballad döpt till Havsdjup komponerad av Samuel Knutsson. Sista låten före paus lanserar ånyo ny färdriktning. Begeistrad publik tar emot ett rakt, framvällande beat. Amanda Törngrens klara stämma tar ton i Strangers vars fräcka riff från blåset blir en extra dimension. Låten har ett anmärkningsvärt abrupt slut, vilket skapar en kul effekt.
Märker att jag nästan helt försummat att nämna duon på blås. I första set musiceras kontrollerat och kompetent utan att lämna bestående avtryck. Efter paus märks lyckligtvis att de blivit varma i kläderna och tar för sig i features med allt större självförtroende. i deras kickstart byter Wennberg ut altsaxen mot tvärflöjt. Man fläskar på med höjd bas, medryckande trum-beat och funkigt keyboard med en tillsats av elektronik. Imponeras av hur det fraseras på trumpet och rytmsektionens drivande häng. Antar att soundet ska spegla referensen de anger till metal. i min bok liknar deras fräna attack snarare Red Hot Chili Peppers även om sättningen skiljer sig åt.
På balladen Aurora får vi ånyo njuta av Törngrens sång i en melodi av deras klaviaturspelare som fått bandets kvinnliga medlem gråtfärdig. En infallsrik låt av deras träblåsare innehåller eleganta vändningar men saknar tyvärr titel. Kompositionen Fenomen har ett intro på flöjt. Vad beträffar solistiska insatser blev det konsertens clou, fick mig att associera till ikonen J:son Lindh och i viss mån Hörselmat när övriga i bandet förenades med solisten. Duktige pianisten Johan Nordin (har tydligen bildat egen kvintett vid sidan om) vågar sig på att sjunga ut på en framtida singel betitlad Carry On, vilket fungerar nöjaktigt. Slås av av temats stegrande marsch-tempo. Extra numret hänför genom sina flera lager. Lanseras som ett paradnummer för Brick Notes.
Ångrar inte att jag försakade fotbollstittande, istället tog mig till den klassiska jazzklubb som invigdes för drygt fyrtiosex år sedan genom två konserter med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra. Den dagen var jag med under deras andra konsert, vilket jag nyligen berättade för Dick Oattes. Ska bli intressant att iaktta hur denna Musikhögskolekonstellation utvecklas.