Recension

14/12 2024

Dergårdsteatern i Lerum (arrangör Musik i Lerum)

Strax före den konsert jag åkt tåg till med vännen Leif Wivatt dyker ett minne upp när jag scrollar på facebook. Var tydligen tre år sedan recension av en annan sångerskas konsert på Dergårdsteatern publicerades (Orkesterjournalens hemsida), nämligen den med Sinne Eeg och Josh Nelson. Minnet får mig att filosofera på temat olika falla ödets lotter. Eeg kan på goda grundar rankas som en av Europas främsta vokalister inom jazzen och har följaktligen tilldelats flera tunga priser. Förvisso är veckorna före jul en dokumenterat vansklig tid för arrangörer. Men i jämförelse med Eeg som trollband från första tonen, lockar Lisa Nilsson och hennes ackompanjerande radarpartner sju-åtta gånger fler åhörare. Det är skillnad på en djupt respekterad jazzröst och en stjärna som täcker fler genrer. Trots tidpunkten på året, veckodag (lördagskväll) och rejält dyrare biljetter än normalt kom cirka 300 personer till Dergårdsteatern.

Evenemanget kallar duon för Jul – i nöd och lust. Konstellationen emanerar ur de drastiska begränsningar som infördes för några år sedan, således ett pandemi-projekt. Pågår över två set med en längre avdelning efter paus. Allt flöt smidigt! Föreningen och dess duktiga volontärer vet sannerligen hur arrangemang av denna kaliber ska organiseras. Vi satt bekvämt, såg bra och hörde varje nyans från scen. Dergårdsteatern är känd för sin goda akustik. Under paus fanns möjlighet att äta räksmörgås eller fika till självkostnadspris. Fick uppfattningen att publiken blev väldigt nöjd och somliga av dem mer än så, av vad den samtrimmade duon åstadkom under Lisa Nilssons obestridliga ledning. Även om jag via nätet haft kontakt med gitarrist Mattias Torell (träffade sin arbetsgivare första gången i samband med inspelningen av mega-succén Himlen runt hörnet 1992 vilket det förstås redogörs för), efter duons turnéavslutning i Lerum, glömde jag fråga om han alls kan påverka repertoaren. Noterade att det spelas efter noter på akustiska gitarrer av mannen som sades ha fått livstidskontrakt.

Så nyligen som i förra månaden var jag med om ”I nöd och lust”, då som festivalspelning i Trollhättan. Flera av låtarna de levererade då återkom nu. Dessutom aviseras som sagt att det handlar om en julspecial och verksamheten på scen håller nog på minst dubbelt så länge som i Trollhättan. Lisa Nilsson tar chansen att väsentligt förlänga sina prator. Sedan bland annat sin show Kvinnan som är jag (recenserad här) finns en vana vid teatrala och roligt (själv)ironiska inslag, lider inte brist på ämnen att ventilera.

Stundtals kan vi som lyssnar relatera till de tillstånd som anekdoter ger upphov till. Medveten om hur komiskt det kan verka att avslöja tillkortakommanden i ”relations-branschen” vill artisten tro att egocentriska betraktandet angår oss, vilket sannolikt stämmer. Och i berättelsen om mamman drabbad av alzheimer kombineras dråpligheter med ofrånkomlig tragik , då hon delar med sig av smärtsam biografi. Torell improviserade fram slingor diskret under förmedlingen av dessa vindlande historier. Kontentan är att likt Lill Lindfors hålls det på aningen för länge i några passager. Finns en orsak till att stjärnor i krogshower brukar ta regi. Förvisso skrattar publiken garanterat mer än de trodde de skulle göra, kanske allra mest kvinnor i ungefär samma ålder. Hon gick nästan inte alls utanför egna sfären, vilket var ett klokt drag i en hysteriskt polariserande tid.

I vimlet efteråt kommenterar en drivande kraft i arrangerande förening konserten. Säger till mig att musiken skiljer sig åt från vad jag vanligtvis brukar höra i Dergårdsteatern, vilket är en korrekt iakttagelse. På artistens Wikipedia-sida anges genrer: visa, pop och jazz. Man bör dock påminna sig om att sångerskan, låtskrivaren och producenten deltagit i Mello och inte minst legat överst på Svensktoppen flera gånger. Att hon sjungit med soulfunkiga Blacknuss-gänget inte att förglömma. ( äger maxin Ingen gör det bättre , en härlig flirt med up-tempo house. Wikipedia missar dessutom hennes kunskaper om brasiliansk musik ´a la bossa. I Jul i nöd och lust ges exempel från angivna kompletterande genrer.

Man öppnar med komposition av Andreas Mattsson, Var är du min vän? från Sånger om oss (2013) vars framgång på Svensktoppen gått mig förbi. Den avlöses av balladen Vart du än går som tydligen var listetta med upphovsmannen Niklas Strömstedt. Lisa gjorde sin version i samband med Så mycket bättre för åtta år sedan. Inledningen är till belåtenhet, en smula nedtonad fast tendenser till wailande skönjes. Första krönet nås i den luftiga brasilianska avdelningen som ges insiktsfull introduktion. Här tolkas en ljuv sång om kärlek signerad Ivan Lins (hört på Nef). Gitarrspelet blir naturligt nog mer framträdande med eleganta licks. Lisa sjunger obehindrat på portugisiska. Övergår i detta sjok till att förmedla stämningsbilder från sin vistelse genom att sjunga Regn i Rio. En vemodig visa som harmonierar väl med vad hon på ett roande vis berättat.

Vad av det oerhörda sortimentet av jullåtar införlivas? Jo till att börja med en oantastlig version av Jul, jul, strålande jul och därpå lyckad cover på singer songwritern Ron Sexsmith, en kanadensare som turnerade flitigt i Sverige för 20-30 år sedan. Titeln på detta melankoliska alster är Maybe This Christmas. Med en ökad dos av driv uppnås konsertens andra krön. Andra set inleds snyggt och avskalat i The Christmas Song (”Chestnuts”) skriven av bland andra Mel Tormé. Med Viktor Norén och Andreas Mattsson har hon tillverkat en julduett betitlad Det är dig jag väntat på. Torell har i motsats till i Trollhättan inga direkta stick att sola i, endast antydningar. Dock liras här så läckra ackordföljder att publiken brister ut i spontan applåd.

Lisa tillåter sig att vara sentimental och tar i med vibrerande stämband. Har i detta segment en kul utläggning om rom-coms. Klassiska När det lider mot jul (Det strålar en stjärna) fordrar vokal kompetens á la musikal-standard och sådan finns ju också i registret. Med ackuratess görs What Are You Doing New Years Eve? , en standard från 1947. Att den gjorts känd av en storhet som Ella Fitzgerald signaleras genom scat. Och allra sist levereras ett kraftprov ståendes i Oh Helga natt som i första hand associeras till Jussi Björling och en lika allsidig artist som Lisa Nilsson. Syftar på Tommy Körberg som hördes senast på YSJF.

Har inte koll på eventuella förebilder. Sedan decennier förfogar Lisa över en egen omisskännlig stämma. I en av sina underhållande monologer avslöjas att hon fått sjunga för sin barndomsidol. Händelsen inträffade när Stevie Wonder fick Polarpriset. Det ska ha varit öppningsspåret på Songs In The Key Of Life. Denna cover imponerar exceptionellt, renderar i dubbla guldstjärnor. Duon erövrar auditoriet genom sin energi, sin totala hängivenhet.

Till denna hyllning byts till en nylonsträngad gitarr (tror jag). Exklusivt för nördar kan meddelas vilka instrument den elegante musikern använder. Den stålsträngade kollektionen består av en D-222 som är en jubileumsmodell, skiftas stundom till D-28 vintage från 1937, medan den med fetare sound är en Larriveé. Info från en man som värderar dessa gig högt. Hans uppgift är att lyhört tillhandahålla melodier, inte att vara någon virtuos även om man observerar hur ledigt hantverket bemästras. Tomrummet efter rytminstrument fylls i viss mån av sångerskan själv. I händerna har hon frekvent ett par rasslande pinaler som jag inte klurat ut vad de heter.

Ska göra några nedslag till i anteckningarna innan jag checkar ut. Den i omgångar självironiska personen i centrum får oss att garva åt en lång harang, om hennes plötsliga behov av Peter Le Marc och dylika bekräftande medmänniskor, vilka bör finns tillhands när livet krisar. Detta sagt med glimten i ögat. Monologen kulminerar med schlager-poppiga samarbetet Sången om oss, vars medryckande refräng och förmodad tonartshöjning sitter som en smäck.

Vissa samarbeten omnämns som framgått medan andra negligeras. När på slutet 100 med sin uppseendeväckande text och monster-hitten det komiskt kåseras kring framförs, lyfts varken Ana Diaz eller Mauro Scocco fram. Ratata-duons inverkan på stjärnans genombrottsplattor förbigås under denna turné. För att ge en i princip fullständig bild och redovisa samtliga melodier, ska påpekas att rytmen tilltar påtagligen i en annan listetta på Svensktoppen, nämligen det medryckande lyckorus som fått titeln Varje gång jag ser dig. Lisa Nilsson visar då varför sång är hennes elixir och varför hon lockar lyssnare brett. Mattias Torell riffar i finalen medan det i extranumren blir allsång i refräng på Himlen runt hörnet och allra sist som framgått en andaktsfull julhälsning.

12/12 2024

Aftonstjärnan på Hisingen

2021 gav Svenska Akademin ut portalverket En svensk visbok- 99 visor och en psalm vars innehåll sträcker sig från medeltiden fram till visvågen på 60-talet. I höst har det kommit en uppföljande del som tar vid kronologiskt och löper fram till våra dagar. Volymen ( tanken är att den ska recenseras här) har fått titeln En ny svensk visbok – 99 visor och en rapp. Enda kritik som kunnat noteras avser formatet. Vill man läsa noterna vid pianot gör man bäst i att fota av sidan/ sidorna, eftersom det blir ogörligt att ha en volym på 540 sidor uppslagen. Ansvariga för urval, presentationer och kommentarer/ ordförklaringar har Taube-experten och litteraturvetaren David Anthin och hedersdoktorn, pedagogen och vistolkaren Martin Bagge varit. Till saken hör att jag kommit i kontakt med den sist nämndes karriär då vi är jämnåriga och gick i samma skola på såväl högstadiet som i gymnasiet. Och vi ses ibland då vi båda är publik på andras konserter. I höstas var duon värdar för en release-tillställning i Börshuset med bland andra Marie Bergman, Finn Zetterholm och Lena Willemark.

Trots utmaningen i att locka publik veckorna före jul anordnade de i Västsverige boende redaktörerna ett releaseparty också på hemmaplan. Undertecknad hade tid och lust att närvara för att subjektivt dokumentera och lyfta fram tongivande inslag i programmet. Tippar att anrika Aftonstjärnan hade en beläggning på drygt femtio procent vilket inte är fy skam. Flera ur visbokens redaktionskommitté uppträdde. Nuvarande rektor och hennes legendariska föregångare på visutbildningen vid Nordiska folkhögskolan gjorde sammaledes. Invigde kvällen gjorde emellertid ordvige ”attack-trubaduren” Loke Nyberg. Till eget ackompanjemang på fiol och därefter gitarr framförs två av bokens visor. Dels Årstider av Allan Edwall, dels hans egen hit Aldrig mera rädd från 2007, en uppgörelse i rasande tempo i Vysotskijs anda. Ordsvallets frenesi tar oss i besittning. Efter att hört denne underground-visartist på minifestival bokade jag honom som final i samband med årsmöten i SEKO. Planerades tyvärr så illa av kollegor att det enligt uppgift resulterade i ett öken-gig.

Eleverna på ovan nämnda vislinje inramade de professionella artisternas program, genom att i caféet framträda med varsitt val ur boken. Var mer tacksamt för den handfull uttolkare som inledde jämfört med den halva som avslutade. Publiken var av naturliga skäl mer fokuserad inledningsvis. Var och en bidrog med sin särart och samtliga ackompanjerade sig med akustisk gitarr. Har för mig att Melissa Horn-låt förekom två gånger. En danska var tapper, fixade att sjunga på svenska. Minns jag rätt sjöngs låtar av bland andra Peps, Björn Afzelius, Thåström och Alf Hambe.

Egensinnigt otidsenlige vismakaren Gunnar Källström fick det ärofulla uppdraget att inleda livemusiken i huvudprogrammet. Till alldeles utmärkt gitarrspel lanseras egentillverkade Göken är hurtig , en ljuv kärlekssång vars harmonik känns besläktad med Alf Hambe. Rösten framhäver fint varje nyans också i det smått sentimentala alster Mikael Wiehe tonsatte i synt-drapering om en fågel bortom räddning. Källström som tillverkat en mängd trevliga visor på skivor med Fridens liljer skulle närmaste kvällarna återvända till Aftonstjärnan för show med K G Malm. Värdarna förklarar upplägget som nästan alla följer: egen och annans visa vald ur boken.

Arrangörens imponerande line-up innehåller en fixstjärna. Trubaduren med den halvsekellånga karriären i ryggen kan i dessa kretsar inte kallas något annat, efter fyra i princip utsålda releasekonserter (recenserade den första) i våras på samma scen. När jag ger mig till känna och lyckas få en liten pratstund med Dan Berglund efteråt, berättar han att fem av hans alster tagits med i den nya visboken varav tre hämtats från Vildmarken, Martin Bagges favorit ur sparsmakade katalogen.

Vid sin sida på gitarr och mandolin finns i vanlig ordning den oumbärlige Henrik Cederblom. Efter ett par takter i Såna som vi drabbas jag fast jag hört låten flera gånger, ryser av välbehag av auran från Berglund. Nedtonad magi följs upp med ytterligare tidlös hit och som bonus för en filminspelning (material till dokumentär), görs den tyvärr evigt aktuella De mördades fria republik. Det mest verkningsfulla statement som skrivits om förhållanden i Sverige på temat klass. Duons framträdande äger en nimbus av självklar auktoritet.

Stor succé iförd röd grann klänning gör Jenny Almsenius, vilket bekräftas av hur många som tackar henne enskilt efteråt. Hade mina aningar vartåt det kunde ta vägen efter att hyllat artistens Povel-tribut live och på skiva. Beundransvärd närvaro paras med dito vokal förmåga. Almsenius backas förtjänstfullt upp av lyhörde samarbetspartnern Johan Bengtsson på kontrabas och vikarierande gitarrist Henrik Cederblom. Vi får höra hennes intima bidrag till Visboken, en orgiastisk lovsång till ett kärleksrus, i form av jublande walking blues från debuten som hon generad ville skulle glömmas bort. Den åtföljs av sorglustig klassiker av Kristina Lugn, När jag var gift med Herman i arrangemang av Lisa Nilsson/ Mattias Torell. Jennys röstresurser i kombination med hennes utstrålning och Henriks stick renderar i rungande bifall. Faller definitivt för vad artisten och hennes medarbetare åstadkommer på scen.

David Anthin konstaterar att avsevärt fler texter av kvinnor kvinnor förekommer i den nya volymen, vilket avspeglas i galans line-up. Nordiska Visskolans legendariska rektor Hanne Juul medverkar liksom den nuvarande Maud Lindström. Då blir det exempelvis Telegram för fullmånen ( C. Vreeswijk), Lindströms Vacker vid vatten där Johan Bengtssons bassolo river ner applåder och Kent Anderssons svidande vidräkning med överheten i Balladen om brödupproret i en mer reciterande tappning, en stark sak jag hört vid flera tillfällen med Maria Hörnelius live. En för mig obekant röst Katarina A Karlsson, framför tillsammans med Martin Bagge på bohuslänskt ”tungomål” den naturdoftande visa av henne som tryckts i praktverket. Till vardags handleder hon studenter på kandidat- och masternivå och är första alt i RilkeEnsemblen. Juul återkommer med sin gitarr, framför i en lågmäld version hit av Thorstein Bergman som fick genklang med Lill Lindfors.

Fortsätter vi på det feminina temat kan förstås inte Jenny Willén förbigås. Alldeles för länge sedan som jag hörde denna underfundiga varelse. Ska det tillskrivas slumpen eller är hon föga aktiv numera? Kommenterar på ett obetalbart vis hur hon klädd i svart får ta hand om de sorgliga stråken, medan den röda Jenny blivit en publikfavorit genom sin oemotståndliga charm. Hur som helst sjunger Willén bland annat Nu skall nya röster höras (M. Wiehe) och sitt eget fängslande bidrag, en text hon skrivit till låt (Ellorio) signerad gitarristen Krister Jonsson. Utan att göra samma intryck som Almsenius ska sägas att hon sjunger riktigt bra.

Visestradören passar på att hylla flera personer, däribland Stefan Forsén. Exklusivt att få höra denne oldtimer sjunga Harry Martinsson till eget ackompanjemang. Pianisten och kompositören vars hälsa sviktat senaste tiden assisterar Katarina A Karlsson i ett orginal signerat henne. Och den samme framför en intrikat duett med Jenny Willén i en tonsättning av Forsén på en text av Barbro Lindgren. Någon gång ska vi dö/ Nu föds ett barn görs med sådan vibrerande glöd att den utnämns till en av aftonens allra finaste stunder. Nobelpristagarens dikt stöps ytterst kreativt om till en slags konstmusik av snillet Forsén, initiativtagare till Änglaspel som skivdebuterade för fyrtiotvå år sedan.

Hög tid att runda av genom att förmedla vad som hände i extranumret och lyfta fram det emotionella sug som då uppstod. Vi får veta av Martin Bagge att Laleh gått estetiskt program / musik på Hvitfeldtska gymnasiet, att hon sökte sig fram genom att mest ägna sig åt spela trummor i källaren. Kunde någon lärare förutspå vilken superstjärna hon skulle bli? Anförda av Bagge med signifikant Taube – darr på stämbanden ger oss kören och en helt oförberedd Cederblom en mäktig tolkning av En stund på jorden, vars upprinnelse man med fördel kan läsa om i en ny svensk visbok. Framförandet framkallar rysningar av välbehag. Kören låter underbart, sammanfattar med gracil precision firandet av svensk samtida viskonst, i samband med releasen av ett imponerande verk jag lovar att återkomma till.