Sagan om Ringen: Striden vid Rohan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 december 2024
Regi Kenji Kamiyama
Det är snart ett kvarts århundrade sedan Peter Jacksons första Sagan Om Ringen-film hade premiär. Att påstå att filmtrilogin förändrade liv – bland annat mitt eget, och hela filmindustrin vore närmast en underdrift. Filmerna kan ses som millenniumskiftets version av Star Wars, en filmhändelse så stark och revolutionerade att alla andra storfilmer behövde rätta sig efter trilogins ohyggliga skala, de revolutionerande specialeffekterna och konsten att bibehålla spänning och intresse genom tre filmer.
Men där andra filmserier har kunnat leva vidare och expandera sitt varumärke har Sagan Om Ringen närmast varit latent, trots sin enorma popularitet. Då Jackson återvände till Midgård med sina tre Hobbit-filmer blev resultatet nästan detsamma som då George Lucas gjorde den hårresande dåliga Star Wars-prequel trilogin. Nu senast försökte Amazon i en jättesatsning föra tillbaka Sagan Om Ringen till populärkulturens centrum med Maktens Ringar. Den serien skapade en egen version av Tolkiens sagovärld och som lyckades fånga lite av den magin som originaltrilogin erbjöd.
När nu Warner Bros. bestämt sig för att också försöka ge Sagan Om Ringen nytt liv blir det också genom en prequel, fast i animerat format, mer bestämt anime. Animation har också genomgått en mikrorenässans på senare tid, delvis genom den ökande populariteten av just anime men också den bejublade Netflix-serien Arcane. Att presentera Midgård i ett helt annat format kunde varit ett sätt att skapa en perfekt balans mellan Jacksons magiska originalfilmer och samtidigt karva ut en ny väg framåt. Tyvärr blir mötet mellan öst och väst långtifrån någon euforisk harmoni, istället en bitter påminnelse om att Jacksons originaltrilogi förblir fast i en sorts tidskapsel, evigt perfekt men omöjlig att återskapa.
Warner Bros. själva har inte heller varit alltför självsäkra vad gäller att marknadsföra Slaget Om Rohan. I det material som skickats ut till allmänheten läggs all emfas på att svetsa ihop bilder från de tre spelfilmerna för att understryka kopplingen. Det tyder på en stor osäkerhet, att filmen inte har kraft nog att stå på egna ben, detta onda omen förverkligas också väldigt snart. Den uppenbara osäkerheten genomsyrar varenda sekvens, ständigt görs det klumpiga påminnelser om att vi gör ett återbesök i Jacksons Midgård, både genom små korta slingor av Howard Shores makalösa musik men också miljöer som är identiska med vad som kunde ses i Sagan Om De Två Tornen. Men en imitation är knappast tillräckligt för att engagera. Med tanke på att animation erbjuder andra uttrycksmöjligheter vad gäller dramatik, action och visuell inramning hade det varit synnerligen uppskattat att också låta mer klassiska anime-influenser få ta plats. Vi har i animeserier som Attack On Titan, Jujutsu Kaisen och Demon Slayer sett makalöst storslagna scener men också hänförande action som utklassar flera stora västerländska actionfilmer i sin koreografi och fantasifullhet.
Därför är det närmast paralyserande att konstatera att Slaget Om Rohan, vad gäller det visuella, endast kan beskrivas som medioker – många gånger undermålig. Även om miljöerna är detaljrika och autentiska vad gäller att simulera det vi sett i Jacksons filmer, är karaktärerna platta och inte det minsta uttrycksfulla. Än värre är den faktiska animationen. Trots att filmen använt sig av motion capture-referenser för samtliga karaktärer, hör detta till det stelaste jag sett vad gäller rörelser och flöde. Karaktärerna verkar alla vara drabbade av någon form av allvarlig reumatism i samtliga leder, de rycker fram som en bil som drabbats av återkommande motorstopp. Detta är inte bara visuellt oacceptabelt utan rent distraherande. Utöver detta finns ingen som helst uppfinningsrikedom vad gäller kameravinklar eller klippning, något som det animerade formatet har visat sig så bra att vara innovativ på.
Om det varit den mediokra animationen som stått för den enda åkomman hade det gått att ha överseende. Men även manus – framförallt berättandet, är minst lika stelt och osmidigt. Slaget Om Rohan visar upp de sämsta sidorna av Tolkiens berättande, med otaliga ointressanta sidospår och mikroberättelser som endast de mest fanatiska kan bry sig om. Flera sekvenser och deras upplösningar känns rent ofärdiga, något som tyder på att grundmaterialet varit alltför tunt och viljan till större modifikation inte funnits. Den teatrala dialogen som hos Jackson var fängslande blir här endast klyschig och högtravande.
Vi får inte ens se prov på några episka actionscener där arméer drabbar samman i gastkramande bataljer. Istället är allt destillerat till ett fåtal snustorra fäktningsscener och ett par glädjelösa massekvenser som inte gör något utslag på den episka mätaren.
Slaget Om Rohan kunde varit en perfekt mix mellan det bästa av anime och Tolkiens legendariska världsbygge. Vad vi istället får är ett hafsverk som inte ens hade varit intressant då Sagan Om Ringen hade sin största kulturella relevans. Lägg pengarna på en andra frukost istället.