Konklaven
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Edvard Berger
Det är över ett decennium sedan The Ghost Writer av Roman Polanski hade premiär, ursprungligen en bok författad av Robert Harris. Det var en välregisserad, spännande och klurig thriller som måhända inte var ämnad att skrivas in i filmhistorien, men den bjöd på ett stycke mycket god underhållning. Och på många sätt och vis känns Konklaven som en direkt uppföljare till The Ghost Writer.
Visuellt, tempomässigt och strukturellt skulle de flesta tittare vara ursäktade om de misstänkte att vi har göra med filmiska enäggstvillingar. Flera gånger om är det kusligt likt Polanskis film från 2010, det är samma stadiga, närmast långsamma, berättarteknik som tar små men bestämda steg framåt, samma tryckande stämning och mycket kompetenta skådespel. På senare tid verkar ett antal filmskapare vara fascinerade av att skapa optimal spänning genom att använda sig av ämnen som initialt inte alls verkar lämpa sig för det syftet. I fjol blev kärnfysik till en ren thriller i Christopher Nolans Oppenheimer. David Fincher gjorde kodning och affärsavtal till ett rafflande mästerverk i The Social Network, Konklaven verkar i samma tradition.
Denna gång har vi att göra med något så snustorrt och stelt som en konklav, dvs valet av en ny påve. Det rigorösa och byråkratiska förloppet visas upp ’’i sin fulla glans’’. Detta innebär evighetslånga ritualistiska processer, grubblande och utläggningar om tro och tvivel. Att ens hoppas på att skapa spänning med dessa ingredienser kan tyckas vara lika hopplöst som att äta fettfritt bacon, men otroligt nog hittar regissören Edward Berger, precis som Fincher och Nolan, ett sätt att skapa en tryckkokare och engagera tittaren.
Detta sker genom en otroligt tät och syrefattig atmosfär som ständigt lockar och intresserar. Genom att bokstavligen låsa in och isolera karaktärerna, försätta dem i en oerhört spänd miljö, skapar en intensitet som resulterar i den bästa sortens kammarspel. Kammarspelets viktigaste inslag, som god dialog och vasst skådespel är på sin plats, med en – som alltid, stabil och otroligt återhållsam rolltolkning av Ralph Fiennes som alltid förstått innebörden av det subtila och dämpade kontra det överdrivna och högljudda.
Den instängda och syrefattiga miljön skapar flera plattformar för spänning, det kan vara något så simpelt som ett avslöjande, en hetsig konversation eller upptäckten av ett dokument, allt blir närmast explosivt med filmens täta atmosfär. Därför blir Konklaven snarare en politisk thriller där den danska Den Tredje Makten gör sig påmind, bland annat med ett modernt digitalfoto som besitter en otäck skärpa som målar de gråa och ogästvänliga hallarna och salarna likt grafitmålningar med rakbladsvassa linjer.
Med tanke på det, för de flesta, ointressanta ämnet är det en sann bragd hur regissören Edward Berger lyckas mata publiken med spänning. Det är först i filmens tredje akt som filmen uppvisar tydliga brister, främst genom en rad helt osannolika skeenden som både frustrerar och irriterar och som går i polemik med övriga filmen – som värderar det återhållsamma framför det explosiva. Upplösningen innehållandes en fyndig vändning levereras inte heller riktigt så väl som man hade kunnat hoppats på.
Konklaven är många gånger om omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande, trots att väldigt lite av värde egentligen utspelas framför publiken, om det inte vore för nämnda final hade detta varit en av årets mer imponerande filmupplevelser.