Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Uppfordrande dramatiskt och meditativt helande om vartannat av israelisk kvartett – Ashes To Gold av Avishai Cohen

by

Avishai Cohen

Ashes To Gold

4

Inspelad november 2023 i sydöstra Frankrike

ECM Records

Releasedatum: 11/10 2024

Trumpetaren och kompositören råkar dela namn med en annan mer berömd landsman från Israe, som är basist och spelat in ett stort antal skivor på Nilento i Kållered. Förvirrande nog har Bohuslän Big Band samarbetat med båda. Och i trumpetarens fall hörde jag hur samarbetet manifesterades live på Jazzfestivalen i Ystad. Året bör ha varit 2019. Nu släpps det forna underbarnets sjätte skiva som ledare på ECM. I hans kvartett ingår pianisten Yonathan Avishai, basisten Barak Mori samt Ziv Ravitz på trummor. Förutom trumpet spelar Cohen flygelhorn och vid något tillfälle flöjt. Som barn turnerade han med israelisk ungdomsorkester och deras världsberömda dirigenter. Han har också meriter från samarbeten med folkmusiker och popartister i hemlandet för att därefter bli antagen till Berklee i Boston. Han prisades flera år i rad som rising star av Down Beat, bildade trio och var medlem i SF Jazz Collective. Första medverkan på ECM-produktion skedde som sideman på album med saxofonisten Mark Turner för tio år sedan.

Ashes To Gold består av en svit i fem delar, ett adagio ur en pianokonsert av Ravel samt hymn komponerad av dottern Amalia. Finns mycket att läsa om bakgrunden till sviten med samma titel som albumet. Hör tämligen fritt svävande musik som kan te sig abstrakt. Presstexten avslöjar emellertid att melodiska linjer jämte atonala utvikningar bottnar i kriget emellan Hamas och Israels regering, vars påverkan på judars status i väst varit förödande. Det mesta av komponerandet ska ha ägt rum i Israel efter massakern 7/10, samtidigt som raketer flög över Cohen. Merparten av musiken skrevs under en komprimerad tidsrymd på cirka en vecka. Reflekterande fragment återspeglar nuvarande oförsonliga situation . Förtvivlan, raseri och djup melankoli balanseras mot längtan och nödvändigt hopp, även om läget är minst sagt prekärt, i praktiken just nu katastrofalt.

Förvånas över att sviten introduceras genom flöjtspel. Övergår därefter till fladdrig intensitet på uttrycksfullt målande trumpet, uppbackad av lyhörd pianotrio. Stundtals starkare än ord förmedlas oro, grasserande destruktivitet, hat och därmed ett tillstånd till synes omöjligt att förhandla om. Skivans mix av oceaner av dystert budskap och hala öar av skönhet på vilka musikerna försöker klamra sig fast. På typiskt ECM-manér skildras snarare tillstånd än konturskarpa kompositioner. Mitt i det uppfordrande allvaret brister man då och då ut i väldigt vackra tongångar. Elegiska tonen i III gör avtryck. Komponisten hävdar dock att han inte enbart ägnar sig åt att beskriva mörker.

Framförandet av Adagio assai i g-dur kännetecknas av dess kontemplativa drag. Extraordinära fraser på trumpet konverserar berörande med Yonathan Avai vid flygeln, subtilt uppbackade av rytmsektionen. Som framskymtat blir det bitvis utmanande smalt, men aldrig ointressant eller stillastående. Jazzigt snirklande tonspråk hovrar, vänder sig in och ut, skrynklas ibland samman. I ett par passager bildas en obändigt rätlinjig kraft. Amalia Cohens drygt tre minuter långa stycke placerad sist blir en final vars melodi andas hopp om ljusare tider. Hänförs av utkristalliserad minimalism och pianistens anslag. Denna nödlösning av en begåvad dotter för att växla perspektiv går direkt till hjärtat med sin tröstande karaktär.

Filmrecension: Nosferatu – Makaber jul och ruskigt nytt år

by

Nosferatu
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 januari 2025
Regi Robert Eggers

Vad är tid för en blodtörstig vampyr?
1979 bjöd Isabelle Adjani och Klaus Kinski på oförglömliga prestationer i Werner Herzogs klassiska tolkning av berättelsen om den ikoniska vampyren. Den filmen i sig var en hyllad nytolkning av stumfilmsklassikern från 1922.

Adjani briljerade som oskuldsfull symbol för dygd, medan Kinski… ja, han var Kinski. Med inspiration hämtad från tysk expressionism och en poetiskt mörk berättarstil, är det en film som fortfarande hemsöker mig. I mina ögon förblir det den absolut bästa filmatiseringen av Bram Stokers berättelse.


Nu, nästan 50 år senare (och 100 år efter originalet), likt en vampyr som vägrar dö, är det dags igen. Berättelsen återuppstår på biograferna, denna gång i regi av Robert Eggers, som imponerat med stilistiska mästerverk som The Lighthouse (2019) och The Northman (2022). Eggers tycks ha en naturlig känsla för mörka, suggestiva världar, och Nosferatu är inget undantag.

Lily-Rose Depp axlar nu manteln från Adjani och porträtterar en kvinna som i en sanndröm lockas till mörkrets furste. Snabbspola några år framåt, och ondsinta planer sätts i verket. Hennes make (Nicholas Hoult) reser till Böhmen för att sälja en herrgård till greve Orlok, självaste Nosferatu (Bill Skarsgård). Willem Dafoe stjäl flera scener som en excentrisk, ”canceled” professor.

Filmens stil är krypande obehaglig. Att handlingen utspelar sig under julen gör det knappast till en julfilm – här är det makabert och gotiskt som gäller. Ändå saknas något av den där riktigt kusliga känslan från Herzogs patinerade, tidlösa värld. I vår moderna TikTok-era är det svårt att uppnå samma poetiska mörker som i Kinskis dagar.

Med det sagt är detta fortfarande en sevärd version av den odödliga berättelsen om det odödliga monstret.

Recension av tv-serie: Dokument inifrån: Det svenska styckmordet – klär av och avslöjar bristerna i ett svenskt rättssystem

by

Dokument inifrån: Det svenska styckmordet
Betyg 5
Premiär på SVT avsnitt för avsnitt ett den 27 november 2024
Producenter Dan Josefsson och Johannes Hallbom

Denna serie, med fyra avsnitt, är skrämmande, tydlig och jag blir nästan mörkrädd när jag ser hur svenska massmediers journalister sprang i flock som under värsta häxprocesserna och hur åklagaren Anders Helin tillsammans med sin grupp polis gjorde ett nonchalant slarvigt och fördomsfullt arbete. Journalister Dan Josefsson och Johannes Hallbom har här genom gediget arbete med skärpa visat på en tragisk och fruktansvärt rättsröta. Det är otäckt att se masshysterin i Sverige som gjorde att väldigt få besinnade sig.

Jättesvårt att betygsätta en tv-serie som inte är ett drama utan en dokumentär som dessutom är granskande och avslöjande. Flera tankar etsar sig fast inom mig när jag nu sett de fyra avsnitten. Jag är full av beundran för det noggranna arbete som Dan Josefsson och Johannes Hallbom lagt ner. Jag blir sorgsen över att se hur svenska journalister, åklagaren och många poliser och allmänheten tycks ha drabbats av masshypnos som förklarar hur häxprocesserna en gång i tiden kunde samla människor och skrika och skräna och jubla när kvinnor brändes. Ibland har jag i nyhetssändningar stora folkmassor i Iran springa och vråla och tjuta för att de fått falsk information av sina myndigheter om något i västvärlden som de anser ha förolämpat deras religion. Det är obehagligt att se hur grupptryck kan påverka en stor folkassa. Denna granskning av polis och massmedier är ett svenskt tydligt och högst vidrigt exempel på hur masshypnos kan förekomma på samma sätt i Sverige. jag blir ledsen och sorgen och arg och beklämd över hur detta kunde ske.

Det är ganska uppenbart att polis och åklagare satte sin energi och kraft på att leta mördaren på fel ställe. Det kan ju till och med vara så att Catrine da Costa dog av en överdos. Att hon sedan styckades var förstås ett brott och hemskt.

Jovan Rajs konstiga beteende är chockerande. När Socialstyrelsens medicinska råd bestämt säger att hans andra bedömning, där han hävdar att en expert på obduktion, gjort styckningen säger Jovan Rajs att de är avundsjuka på hans framgång. Hjälp! Hög utbildning och utnämning till professor säger ingenting om en människas visdom. Ironiskt är ju att han först gjorde bedömningen att styckningen inte var gjord av någon expert. När hans lärjunge och unge hjälpreda vid obduktionen blev misstänkt ändrade Jovan Rajs sitt uttalande. Hur kunde detta få pågå alls?

Hur kunde chefsåklagaren Anders Helin bedriva sitt ämbete så ytligt och slarvigt? Någon borde granska alla fall som åklagaren Anders Helin varit inblandad i. Det går inte att komma ifrån att det jobb han gjorde i samband med styckmordet är bedrövligt hafsigt och slafsigt.

En sak är säker: Nu måste allmänläkaren och obducenten få upprättelse. Deras liv är visserligen förstörda men de lever fortfarande.


Dan J och JH ska ha mycket beröm för sin

Svenska massmedier och journalister bör skämmas det är faran med att ingen får sticka ut
alla måste springa i samma spår och skrika hysteriskt

frågan är vad som vi inte ser idag att vi

preskriberades 2009 Catrine fick inte den mordutredning hon hade rätt till

Med de båda läkarna häktade så närmade sig det som skulle bli en av Sveriges mest omtalade rättegångar någonsin. När det ena sensationella vittnet efter det andra dök upp framstod det i media som att skuldfrågan var klar. Men åklagaren hade dålig koll på sin egen utredning och det fanns dokument som berättade en helt annan historia om fallet Catrine da Costa. En dokumentärserie av Dan Josefsson och Johannes Hallbom. Del 4 av 4: Rättvisa.

Om producenterna:
Dan Josefsson har producerat dokumentärer som Fallet Kevin och Kvinnan bakom Thomas Quick. Han har tre gånger tilldelats både Stora journalistpriset och Guldspaden, vilket gör honom till en av Sveriges med prisbelönta journalister.

Johannes Hallbom har bland annat producerat Stalker, Fallet Carlos och De utvalda barnen. Han har ingått i teamen bakom dokumentärer som Fallet Kevin och Experimenten och han har tilldelats Stora journalistpriset, Guldspaden och TV-priset Kristallen.

Här skrev jag lite om mina tankar efter att jag sett två avsnitt av serien.
Då skrev jag bland annat:
Det som slår mig allra starkast när jag ser serien är hur förstört Catrine da Costas liv var på grund av heroin. Det berör allra djupast. Hon var enligt vad serien tar upp heroinmissbrukare och kunde inte sluta med heroin fast att det gjorde att hon blev prostituerad för att få råd med drogerna och hon förlorat vårdnaden om båda sina barn. Jag hatar var droger gör med människor, hur många liv som blir förstörda. Vad jag efterlyser är svar på om Catrine da Dosta var mördad eller dog i en överdos? Det betyder inte att bortförklara det svåra brotten. Hur hon än dog så har någon styckat henne, vilket är fruktansvärt att göra gentemot någon och gentemot den dödes anhöriga.

Jag minns inte att det togs upp särskilt tydligt under den tid då hysterin och jakten på obducenten och allmänläkaren härjade som värst. Catrine da Costa som människa försvann totalt i journalisternas bevakning.

Spelrecension: Astro Bot – årets bästa spel

by

Astro Bot
Betyg 5
Utvecklare Team Asobi
Release September 6 2024
Format Playstation 5

I år firar Playstation 30 år som varumärke och som innovatör inom spelindustrin. Från den tidigare 3D-grafiken, spel lagrade på CD-skivor istället för kassetter (varpå konsolen även kunde spela upp musik från CD-album och därmed blev första konsolen att ha multimedia-funktionalitet) och minneskortens intåg på spelarenan slog den kommunalgråa konsolen ned som en bomb i spelvärlden när den lanserades 3e december 1994 i Japan. Sedan dess har flera generationer följt, med allehanda tillbehör och dessutom två handhållna konsoler – PSP och Playstation Vita – och inte minst har flertalet spelserier kommit och gått under åren.

Sprunget ur teknikdemonstrationen The Playroom for Playstation 4, och senare Playstation VR-spelet Astro Bot Rescue Mission till samma konsol, lanserades Playstation 5 med gratisspelet Astro’s Playroom som likt Nintendo Wii och Wii Sports användes för att smidigt och underhållande visa spelaren hur kontrollen och konsolen bäst kunde användas. Faktum är att det var ett så roligt och fantasifullt demo att det mycket väl hade kunnat vara ett fullt spel i sig. Men som underhållande demonstration av DualSense (Playstation 5:s medföljande handkontroll) där det visades på vilka kreativa och fantastiska sätt den kan användas på i olika situationer, var det helt klart en av de bästa teknikdemonstrationerna sedan just Wii Sports som Nintendo använde för att sälja in kontroll-viftande bowling och tennis-spelande i vardagsrummen. Faktum är att flera tekniker som användes på Wii-moten, som högtalare i kontrollen och möjligheten att blåsa i den för att påverkade spelupplevelsen, även har återanvänts i Sonys nya kontroll. Både då och nu.

I år kom då tillslut en fullfjädrad spelupplevelse som tar vara på tidigare spelens potential och kreativitet, men levererar någonting mer – någonting större – än tidigare demonstrationer. Och faktum är att det inte hade kunnat lanseras lägligare, då det i sig självt är ett stort firande av Playstation och dess historia, både sett till hårdvara men också spelen. Flertalet spelserier finns representerade här både sett till karaktärer och miljöer. Spelserier som Ape Escpar, God of War, Uncharted, LocoRoco och Horizon (Zero Dawn och Forbidden West) representerar spelserier från olika konsolgenerationer i olika temaplaneter du kan besöka under din speltid. Du reser nämligen runt i olika galaxer med olika planeter i sig som fungerar som egna plattformsäventyr i sig. Där används förmågor som både återanvänds från tidigare nämnda teknikdemo men också med nya variationer och möjligheter du inte stött på tidigare. Team Asobis kreativitet och lekfullhet kommer här till sin spets vilket resulterar i ett barnsligt roligt – men stundvis riktigt utmanande äventyr som för tankarna lika mycket till Sonys egna spelarv som det Nintendo lämnat efter sig i plattformsgenren i spelserier som Super Mario Bros och Donkey Kong Country – vilket spelet känns lika mycket en hyllning till, ett kärleksbrev till hela spelkulturen, och i den nya förmågan att bli en metallboll förs tankarna även till sci-fi-serien Metroid där hjältinnan Samus Aran kan förvandla sig till en morph-boll. Varje galax avslutas med en bosstrid som följs av de tidigare nämnda temaplaneterna där delar av Playstation 5:an i spelet som måste lagas räddas. På varje planet finns bots du måste leta reda på för att komma vidare, samt pusselbitar som används för att bygga upp nedslagsplatsen – en plats som används som bas där botsen du räddar samlas och pusselbitarna du hittar bygger upp saker som en klädbutik där du kan byta om till olika spelkaraktärer eller en spelautomat där föremål från olika spel kan vinnas och placeras ut på hemplaneten. Nedslagsplatsen har också olika områden där du kan använda dina funna bots till att besöka och låsa upp olika föremål runtom. Som ett minispel i spelet för extra nöje.

Spelet, fullt av spelglädje och fullständig kärlek, vann titeln årets spel – Game of the Year (GOTY) – på The Game Awards som firade tio år när det hölls i förra veckan och kan ses som spelindustrins motsvarighet till Oscars-galan – där prisutdelningar i olika kategorier varvas med utannonseringar och trailers av kommande spel – och förutom den tyngsta titeln vann den också Best action/adventure game samt Best family game. Det har även vunnit flertalet andra tunga spelpriser såhär när spelåret ska sammanfattas och jag kan bara hålla med – det är absolut ett av årets bästa spel. Om inte det bästa i år. Punkt! Den barnsliga glädjen och alla glimtningar till både egna och andras spel och den vackra avslutet på storyn med självuppoffringen och det fina i att gemensamt hjälpa och lyfta varandra bildar tillsammans en helhet som absolut förtjänar att applåderas och prisas.

Bokrecension: Fred Åkerström. Biografin av Lars Nylin – en fantastisk julklapp

by

Fred Åkerström. Biografin
Författare Lars Nylin
Utgivningsdatum 2024-10-14
Förlag Carlsson
ISBN 9789189826427

Om jag skulle sätta betyg på böcker skulle den få allra högsta betyg. Det är en biografi fylld av värme, ärlighet och mycket väl berättat, med flyt och berättarglädje. Som jag tycker en biografi om just Fred Åkerström ska vara.

Svensk musik och kulturvärld har välsignats med flera fantastiska visdiktare varav Fred Åkerström tillhör de bästa.

Boken är vacker, men många fina bilder. Den innehåller personregister, källförteckning och diskografi. Om du fortfarande har julklappar kvar att köpa: ge bort en sådan här bok. Vem som helst blir överlycklig, speciellt musik- och vis-intresserade. Om du läser detta efter jul kanske det finns någon födelsedag att överlämna en bok som denna till gåva. Eller varför inte ge dig en fin gåva?

Jag tänker inte skriva mer om vad som står i boken, för den är värd att läsas och inte sammanfattas av mig. Sammanfattningen från bokförlaget säger tillräckligt mycket:

Fred Åkerström (19371985) var en centralgestalt när svensk visa fick en renässans i början av 1960- talet med namn som Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson. Med inspiration från dessa blev Fred Åkerström en banérförare för en hel generation i decennier framåt, det var bland annat han som upptäckte och hjälpte fram Cornelis Vreeswijk. Åkerström blev den stora stjärnan vid visvågens samlingsplats Visfestivalen i Västervik. Från slutet av 1960-talet klev han fram som den ledande tolkaren av Carl Michael Bellman. 1972 översatte han Jag ger dig min morgon och skapade därmed en sång som numera anses som enhörnsten i svensk visa och har spelats mer än 20 miljoner gånger på Spotify.

Han var och förblir mästersångaren från Vasastan i Stockholm. Ändå har Åkerström i dag hamnat i skymundan. Kanske beror det på att han främst tolkade andras visor. Han var en mångbottnad karaktär, både högljudd och komplicerad. I denna rika biografi porträtteras Åkerström i helfigur både som artist, privatperson, äkta make och politiskt engagerad. Det är en skildring av en sammansatt och begåvad människa.

Om författaren:
Lars Nylin är från 1980-talet och framåt en av de flitigaste skildrarna av svensk populärmusik som skribent i tidningar som Schlager, Nöjesguiden, Pop, Slitz och Sonic. Men även i böcker och som producent hos Sveriges Radio och SVT, respektive som involverad i Swedish Music Hall of Fame och Svenskt Rockarkiv. Han har även i omgångar arbetat på olika skivbolag. Sedan 2008 är Nylin redaktör på den branschbevakande sajten Musikindustrin. Som författare har Nylin (född 1958) gett ut ett 20-tal titlar med betoning på musik, populärkultur och sport.

Jag avslutar med ett videoklipp av en av de vackraste visor som någonsin skrivits på svenska.