• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Modern klassikers chockerande gränslöshet berör inte som den borde – Katt på hett plåttak på Göteborgs Stadsteater

22 september, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Jens Sethzman

Av Tennesse Williams (översättning Jacob Hirdwall och Björn Melander)

Regi: Sunil Munshi

Scenografi, ljusdesign: Jens Sethzman

Kostymdesign: Anne Bolander Looft

Maskdesign: Maria Ritvall

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Caroline Söderström, Jesper Söderblom, Dag Malmberg, Carina M Johansson, Johannes Lindkvist (praktikant), Maria Salomaa och Martin Berggren

Premiär 19/9 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 30/11

Inte oväntat uppstår en känsla av déjà vu. Är tämligen säker på att jag inte tidigare sett den Pulitzer-prisade pjäsen göras på scen, även om jag sannolikt haft scener från någon av de tre filmerna baserade på samma manus på näthinnan, exempelvis Oscars-nominerade dramat där Elizabeth Taylor frustande spelar mot Paul Newman. I Sverige fick pjäsen som utspelas på plantage i amerikanska södern sin premiär hos Stadsteatern i Göteborg hösten 1955, redan samma år den hade haft sin premiär på Broadway.

Ligger nära till hands att hävda att berättelsen om livslögner, värderingar och girighet existerar i skuggan av O`Neills ikoniska verk Lång dags färd mot natt. Men faktum är att även om Nobelpristagarens ångestridna drama som jag recenserat gånger två i uppsättningar på Göteborgs Stadsteater tillkom tidigare, ägde urpremiären rum på Dramaten året efter Katt på hett plåttak hade mött sin publik. Hur som helst anses Tennesse Williams vara en av de främsta dramatikerna i USA under föregående sekel tillsammans med Eugene O´Neill och Arthur Miller, tre tungviktare som givetvis fått efterföljare vilka spelas hos oss. Alla tre prisade dramatiker har onekligen influerat den psykologiskt djuplodande och förbluffande produktive Lars Norén. För övrigt också aktuell på teatern vid Götaplatsen, vars nytillträdde vd jag passade på att presentera mig för.

Intrigen kretsar kring en minst sagt osympatisk patriark uppvaktad på sin födelsedag av sina två söner och deras respektive. I huvudrollerna träder Brick och Maggie fram, yngste sonen som avbrutit en tillvaro som professionell fotbollsspelare (amerikanska varianten) och kommentator till förmån för destruktivt drickande och den missnöjda skönhet han gift sig med vars begär efter ett möjligt arv gör henne oerhört sårbar. Till saken hör att Brick tröstar med kopiösa mängder sprit efter att han bäste vän, tillika sin stora kärlek, begått självmord. Insatt i hur det förhåller sig väljer ändå flärdfulla hustrun att stå ut med förnedrande behandling för att hon är besatt, åtrår svärfaderns förmögenhet.

Han är en vidrigt självupptagen self made man vars anhöriga har kunskap om att detta kommer vara sista födelsedagen på grund av långt framskriden cancer. Utsikten till tryggad ålderdom medför att Big Daddy´s hustru sedan fyrtio år hållit sig kvar på egendomen, trots att hon fått vänja sig vid makens hisnande förakt. Mot detta skenande vansinne ska ställas äldste sonen och dennes lika rekorderliga och mycket fruktsamma hustru. Fembarnsfamiljen med en sjätte på väg försörjs av den framgångsrike advokaten Gooper och har goda relationer med byns pastor. Advokatens försök att konsolidera och för framtiden utveckla familjeföretaget avvisas kategoriskt av Big Daddy Pollitt. Explicit demonstreras istället hur föräldrarna, till de vuxna sönerna med sina diametralt olika beteenden och öden, öppet tar parti för Brick som tycks ha gett upp. Homo- och bisexualitet och synen på dylik läggning sägs vara ett bärande motiv I Williams uppslitande tragedi.

Ska påpekas att den dystra dramatiken rymmer en stor portion becksvart humor, ett tacksamt estetiskt grepp som vår motsvarighet, läs Lars Norén, tagit intryck av och som bekant införlivat i egna manus. En sådan komisk ingrediens består i att odågan Brick tar sig fram med krycka och stödskena efter att ha brutit foten. Olyckan var framme när han i mörkret tävlade mot sig själv på en idrottsanläggning genom att snubbla på en utställd häck.

Ångrar inte att jag närvarade på premiären och nu försöker bringa klarhet i tankarna ett par dagar efteråt fast anteckningar förkommit. Men regissören misslyckades tyvärr i sitt uppsåt att få mig att lämna ”förtjust utmattad”. Vad finns att ta med sig förutom en brutal exponering av egoism och irrationalitet? anser att miniessän i programhäftet lagt för stor vikt vid Bricks fysiska dragning till Skipper, även om man var tvungen att smussla med samkönade förhållanden i 50-talets USA. Osäker på vad Sunil Munshi kan ha lagt till förutom bruket av mobiler och en moloken Brick ytterst diskret sjungandes vers ur obeskrivligt vackra God Only Knows.

Scenografen stannar kvar i inledande spatiös interiör som lyser i guldgult med parkett, avsatser och blankt glänsande ytor, vilket i jämförelse med andra inte sällan spektakulära iscensättningar framstår som futtigt. Skådespelarna gör oftast entré bakifrån. Den inledande långa monologen från Carina Söderström (Maggie) avbruten av rappa bittra ifrågasättanden från den hon krälar för, introducerar dramats premisser. Skulle jag ha påstått att uppsättningen floppar, hade det funnits anledning att utse Jesper Söderblom till någon som på egen hand räddade premiären, blir den stora behållningen genom sitt pendlande mellan återhållsamhet och korta utbrott av raseri. Han har anförtrotts allt större roller senaste åren. Övertygar allt som oftast lika mycket som här med sitt kroppsspråk och brännheta repliker. Har åtskilliga gånger strött beröm över Caroline Söderström vars uppdrag här är en utmaning. Lysande på att nerverna utanpå och i sättet att varva upp för att därpå sjunka ihop. Men i rollen som personen alluderandes på pjäsens titel blir inte hörbarheten lika fläckfri som den brukar. Söderblom och Söderström exponerar mycket hud och man förstår att intimitetskoordinator anlitats.

Dag Malmberg äger scen när han vandrar in i strålkastarljuset. Men eftersom jag starkt tvivlar på att han tidigare porträtterat en lika usel individ med grandios självbild som man instinktivt avskyr blir han enbart motbjudande. Inga samtidsmarkörer förekommer. Noterade ändå en rubrik som förutsägbart nog drog paralleller till en viss president på andra sidan Atlanten. Carina M Johansson har på sin lott att antingen signalera kontroll genom sarkasmer eller finna sig i att bli förödmjukad. Hon som gett mig så många minnesvärda upplevelser genom åren kommer inte riktigt till sin rätt. Prydliga mönsterfamiljen vilka andra trampar på, bortsett från ömkliga pastorn, framställs med viss trovärdighet. I biroll som Mae märks rutinen hos finlandssvenska aktrisen Maria Salomaa (debut på Göteborgs Stadsteater?)

Slog mig efteråt att uppsättningens längd uppgår till ungefär minus tolv minuter den ursprunglig beräknande. Osäker på om Sunil Munshi jobbat tidigare i Göteborg. I Stockholm har han varit flitig i olika funktioner i skilda genrer. Problemet med regin är att storyn inte når fram, att det inte går att ta personerna på allvar. I filmversioner och pjäser torde storyn runt familjens förmögenhet, konsekvensen av cancerbeskedet, söndervittrade äktenskapet på plantagen, skillnaderna i hur sönerna och deras familjer behandlas samt homosexuella dragningen utgjort en rad fästpunkter för åskådaren. Uppskattar uppsättningens rytm och kunde roas av svängningar i manus, fast detta rubbar inte mitt besvikna intryck.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Bevisar i smaskig jubileumskonsert att de ännu brinner – Stella firar 30 år i Musikens Hus

22 september, 2025 by Mats Hallberg

20/9 2025

Musikens Hus i Göteborg

Fick en förfrågan från coverbandets frontfigur Karin Klingenstierna om jag ville bevaka denna tilldragelse, vilket inte kunde motstås. Har sett Stella ett par gånger, senast i nyårsmatiné, något av en specialitet för Göteborgsbaserade gruppen. Med ett eller ett par undantag är de att betrakta som ett kvinnokollektiv, vars kärlek till svunna tiders soul, r & b och genuin rock inte går att ta miste på. Sångerskan och presentatören Klingenstierna försörjer sig främst som konferencier och moderator vilket lett till att en bok skrivits i ämnet. För att publiken inte skulle tröttna på hennes talröst hade uppdraget som konferencier gått till ordvrängande ekvilibristen Erik Blix, radiomannen nyss hemkommen från Sveriges Radios ståtliga hundraårsfirande i Berwaldhallen.

Före konserten var det mat och quiz och efteråt jam. Jag som kom direkt från Göteborgs Dramatiska Teater och två premiärer dagen före, orkade enbart fokusera på fylliga spelningen i två set kryddad med en drös gäster. Bandet har lirat på krogar, teatrar, fester, Världsutställning, festivaler, invigningar, mässor, Göteborgs Kulturkalas och inte minst nyårsmatinéer på Nefertiti. Vidare kan inte förbigås att man varit husbandet i SVT:s ”på spåret”.

Förutom nämnd vokalist består Stella av Paula af Malmborg Ward på keyboard, två blåsare i form av Elisabeth Engdahl på tenorsax och trumpetaren Mia Samuelsson, NissKerstin Hallgren på kontrabas samt bakom trummorna Tomas Olsson. I Lars Lim Mobergs frånvaro hade två gitarrister upptagits i gemenskapen. Syftar på Peter Wiik och Per Strandberg vilka turades om för att i finalnummer bli ett effektivt tvilling-koncept. Flera av bandets medlemmar har imponerande cv:n och verkar inom åtskilliga genrer. En av dem behärskar sin Dylan och bluesig rock till fullo. Sättningen innehåller också en person som skriver operor och framför egna jazzbetonade visor.

Läste att ursprungliga tanken var att ha stående publik. Att den kombinerades med sittande medförde att det blev trängre än det skulle ha varit annars. Alla som skaffat biljett fick dock lyckligtvis plats. Hade glömt öronproppar varför jag höll mig längst bak vid baren. Därifrån kunde ett bildspel över karriären beskådas samtidigt som konserten pågick. Mina oskarpa mobilbilder är som framgår tagna på långt håll. Ljudet kan beskrivas som maffigt, mestadels ypperligt balanserat. Ska man vara petig låg kontrabasen väl högt på bekostnad av klaviatur- och blåsinstrument. Apropå publicitet om evenemanget hade min kollega Kai Martin gjort ett förhandsreportage och intervjuat, vilket Blix uppmärksammade.

Låt mig en smula subjektivt guida er genom jubiléet, tala om vad som framfördes och vilka som intog framskjutna positioner. Man inleder med en supersuggestiv variant av Fever med feature från ståbas och viskande kör. Peter Wiik annonseras därefter som första gäst, en musiker jag hörde med Really Dan för ett par år sedan. Sköna hänget i These Boots Are Made För Walkin´, listettan av Lee Hazlewood med lead från Nancy Sinatra, görs med ackuratess. Klingenstierna leder med föredömlig frasering, dito energi och tryggt handlag. Följdes upp med en annan tolkning som satt som den skulle, en stark standard från 1948 med titeln Black Cofee. Kuriöst nog tillhör Peggy Lee de som förknippas inte bara med Fever utan också med Burke/ Websters komposition. Här svänger det gött (för att vara dialektal) med antydan till gitarrsolo. Riffas avspänt med framgång!

Bjuds på medhårsstrykande humörhöjare i Dolly Partons klämmiga 9 To 5.Wiik plockar snitsigt med licks medan kompet driver på. Efter detta fyrtal i spänstiga covers äntrar Erik Blix scen för första gången för att hylla Stella och deras historik. Man förvånar med en sentida låt som ursprungligen är i reggae-takt. More Human resulterar i den kanske allra bästa vokala insatsen dittills. Sedan följer en udda tolkning av EDM-landsplågan Cotton Eye Joe. Af Malmborg Ward trakterar dragspel medan Martina Almgren avlöst mannen som i branschen kallas Tolson som rytmläggare. Almgren briljerar med sin jazzigt markerade stil.

foto Ida Gudmundsson

Andra set börjar med Erik Gullbransson (känd både från musikaler, storband och som solist i smågrupper) som sångsolist. Detta sker i en annorlunda framsläpande version av tidlösa(?) Hasse & Tage-klassikern Var blev ni av, ljuva drömmar? från Svea Hund. Stämningen skiftar drastiskt när Aretha Franklin-medley aviseras. Då tar Per Strandberg – hörts som begåvad George Benson-expert på Utopia- över som offensivt lagd gitarrist. Bandet är på tårna och det märks att Klingenstierna kommit in i andra andningen. Somliga kanske minns att jag rapporterade om tributen till Queen of Soul från samma scen i fjol med snarlik line up.

Soundet förstärks av Vanja Holm på percussion. Segmentet inleds bluesösigt för att i Son of a Preacher Man (först känd genom Dusty Springfield) kännetecknas av blåsarna i centrum. Extra applåder utdelas till det groove som etableras. I A Rose Is Still A Rose (L. Hill) låter det lysande om samtliga på scen och alldeles extra berömvärd är Martina Almgrens insats (om mina anteckningar stämmer). Efter en lång harang från konferenciern (rekommenderar Stella att lägga den på hemsida) gästar virtuosen Magnus Johansson på trumpet i ett latin-inspirerat nummer. Per Strandberg gör avtryck när distinkta anslaget ökar och det känns som om decibeltalet också ökar.

foto Ida Gudmundsson

Passionen flödar i tajt tolkning av (Always) Someting There To Remind Me, en av otaliga örhängen från Burt Bacharach/ Hal David. Man höll sig så gott som uteslutande till själva temat. Med glimten i ögat demonstrerade Gullbransson vilken crooner han kan vara genom att ge sig på My Way (spelades på min morbrors begravning, han som presenterade band och artister på Scandinavium första fem åren). I andra set utökas blåssektionen successivt. Mia och Karin förenas med inte bara nämnde Magnus utan också Urban Ward på främst baryton och Lars Göran Dimle på trombon. Väcker ens förtjusning att blåsinstrument får allt mer utrymme. Apropå aftonens olika konstellationer kan påpekas att minst två äkta par syns på scen.

foto Ida Gudmundsson

Till avdelningen rejäla överraskningar hör att att den frejdige Blix på sluttampen släpper alla eventuella hämningar. Hörs först i krävande duett med Karin i fräckt arrad översatt hit. En elastisk souldänga som känns igen. Rytm- och blåssektion glänser i intrikat svängig sak vars original torde ha hämtats från soundtrack till The Wiz – i så fall duett emellan Michael Jackson och Diana Ross. När Lars Göran Dimle och jazzige gitarristen Göran Klinghagen introduceras kastar sig Blix in i Zappa-land. Sjunger och deklamerar fram Cosmic Debris från plattan Apostrophé vars solo Klinghagen tar hand om med bravur. Blix textar alldeles utmärkt.

Stella gillar att täcka ett vidsträckt fält av genrer, vilket exponeras i det långa andra setet med önskvärd tydlighet. Snow Queen (C. King/ G. Goffin) återfinns på New Blood med Blood, Sweat & Tears som jag året när plattan kom såg på Scandinavium med Jojje Wadenius som nybliven medlem. På Musikens Hus görs den rättvisa med blåskvintett, Vanja Holm, Göran Klinghagen och kärntruppen från jubilaren. Gitarristen ger sig iväg på en inspirerad utflykt, avlöses av en dialog emellan Tomas trumslagare och Paula klaviaturspelare Den övergår i stadig framåtlutad kontrabas och en sekvens där det riffas förtjänstfullt.

foto Ida Gudmundsson

På begäran framfördes föga förvånande cirka tre extranummer. (Gick på toaletten i detta läge för att undvika kö.) Stella månar om att emellanåt vara trallvänliga. Kan ha varit Rock The Boat först ut och därefter krämade man på med i princip samtliga medverkande på scen i Sisters Are Doing It För Themselves, skriven av Eurythmics och ingick på album både med dem och av Aretha Franklin som sjunger duett med Annie Lennox. Snacka om tilltagande eufori och obevekligt framrullande beat! Här någonstans levereras delikat trumsolo av Tomas Olsson. Gänget fortsätter avslutningsvis med mer up tempo. Vi förunnas en vital version av Stings första singel, varvid sångare och blåsare triumferar. Tack Stella för en upplyftande jubileumskonsert i generöst XL-format.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Kul collage i visuell show kännetecknad av kontraster och imponerande sång – Djupet på Backa Teater

21 september, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henriksson

Kollektivt skapad efter idé av Nadja Hjorton och Lisa Berkert Wallard

Regi: Nadja Hjorton

Scenografi & kostymdesign: Lisa Berkert Wallard

Maskdesign: Katrin Lind

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Ljuddesign: Jesper Lindell

Musikarrangemang: Backa Teater musiker

Musiker: Julia Schabbauer, Daniel Ekborg och Jonas Redig

Medverkande: Marta Andersson-Larsson, Tuva Börgö (praktikant), Ylva Gallon, Alexander Gustavsson, Kjell Wilhelmsen, Daniel Ekborg, Julia Schabbauer, Jonas Redig

Urpremiär: !9/9 2025 på Backa Teater på Hisingen

Från 10 år

Spelas till och med 4/10

Kom på läktaren efter applådtacket i samspråk med kvinnan som råkade sitta intill mig. Hon sa att hon inte sett något liknande på samma scen. Jag kontrade med att ta upp tämligen utflippade visuella version av Odysséen härom året. Djupet med underrubriken ”Havets råaste gig” utspelas längst ner i mörkret och kylan under våra oceaner där det är kilometrar ner till botten. Här huserar trots ogynnsamma förhållanden fiskar och skaldjur och i undervattensvärlden med rykande vulkaner virvlar så väl revirstrider som bortglömda melodier omkring. Enligt dramaturg Kristina Ros står förutsättningar på havsbotten på randen till kollaps i en ekologi med unikt anpassade arter som kan bli väldigt gamla: maskar, svampar, sjögurkor, snigelfiskar och en rosa havsgris. Ett belysande exempel är den ishaj som heter håkäring, ryggradsdjuret med längst livslängd. Den dyker upp i lie läskig monolog av Ylva Gallon.

Om uppsättningen haft en urskiljbar handling med inlagda konflikter, skulle den kunna klassificeras som musikal. Nu går verket vars fyndiga idé kommer från två kvinnor under beteckningen show. Nadja Hjorton har varit verksam som regissör, koreograf och performer i Sverige och utomlands i snart tjugo år och varit konstnärlig ledare för Regionteater Väst.

I en dryg timma avlöser scener och sångsolister i ett pärlband likt en lyckad happening. Sammanhållande grepp är således vad som med god fantasi kan tänkas försiggå i en miljö delvis outforskad. Regissörens avsikt har varit att belysa sådana oexploaterade och svåråtkomliga miljöer i en tid hon anser stå på ett sluttande plan vad beträffar demokrati, jämlikhet och klimat. Ensemblen på åtta personer inklusive tre musiker som också agerar, är förmodligen nybildad enkom för detta äventyr. Och de gör ett alldeles strålande ifrån sig! Som kollektiv och var för sig är de en fröjd att bevittna dem i en uppseendeväckande happening kryddad av väsensskild musik, minst lika fräck koreografi som i Mello jämte lustifikationer, några kusliga inslag och tänkvärdheter.

Innan skådespelare och musiker träder fram ges i mörker en kort introduktion i speaker-format om betingelserna där nere i djupet. Minns jag rätt försätts vi i stämning av inbjudande pianomusik. Ljusdesignern har fullt upp, levererar atmosfär med synnerligen gott resultat, skapar skuggor, rök och ljuskällor vilka går bortom det realistiska. Men detta spännande verk är en fest både för ögon och öron. Scenens golv i svart ska förmodligen föreställa dyig stenig botten och i fonden finns en ramp som används i omgångar. Ansvariga för mask- och kostymdesign har varit otroligt fiffigt kreativa. Läder och fiskfjäll sägs leva i perfekt symbios. Man kan bara i enstaka fall identifiera vem som döljer sig bakom varje huvudbonad och kostymen blir som en rustning, ett skyddande skal. Till höger på scen finns också instrumenten: trumset, piano, gitarr, bas med mera.

Finurliga repliker förekommer. Till exempel tillfrågas en figur hur denne parar sig. Och de icke nedbrytbara plastpåsarna som flyter omkring blir en dyster påminnelse om ständigt försämrade villkor. Är dock ganska övertygad om att den fjärde klass som entusiastiskt levde med i premiärens skiftande scener liksom vi vuxna, främst tog med oss olika stämningarna i musiken jämte publikfriande vokala soloinsatser från skickliga skådespelare.

På Ringo starr-manér sjunger Julia Schabbauer sittandes bakom sitt trumset Beatles-trumslagarens solo på Abbey Road, Kjell Wilhelmsen får leka kompromisslös hårdrockare i Holy Diver medan Alexander Gustavsson (känd från film och tv-serier) bestämmer sig för att göra sin Mello-imitation maxad, genom att kliva omkring bland bänkraderna och ta emot hi-fives. Dessutom framfördes med lika välklingande som vibrerande stämband en varmblodigt passionerad tolkning av Celine Dion och hennes ledmotiv ur Titanic. Torde ha varit med sopranen Marta Andersson-Larsson vars skådespeleri vi kunnat njuta av på Stadsteatern senaste åren. Överhuvudtaget kunde konstateras att ensemblen uppvisade avsevärda kvalitéer i ett knippe sånginslag. Musicerande trion ser till att upprätthålla Backa Teaters höga musikaliska standard och stod för begåvade arr.

Hinner hända mycket på cirka sjuttio minuter. Hade det inte varit för passionen och kunnandet i sättet att ta sig an låtarna, hade det varit frestande att dra till med klyschan att det ibland ”trampas vatten” , att utvikningarna blir dör många. Förvisso existerar i varje låt någon slags koppling till hav och natur. Blir förtjust i enorma spännvidden, från sfäriska elektroniska sound och soundtrack till pop, schlager och till och med frenetisk trance. Vi får musik av bland andra Hans Zimmer, Rochard Starkey, Thomas Stenström, Sarek, Dio, Gyllene Tider och Billie Ellish. Live-ackompanjemang blandas raffinerat med storslagen och förförisk musik i högtalarna.

Två faktorer till som bidrar till denna lustfyllda lyckade upplevelse måste nämnas. Dels att 10-åringarna verkade ha lärt sig låtarna ( Spotify-lista finns att tillgå). Dels ska den/de som skapat innovativa koreografin framhållas. Rörelserna rymmer många betydelser, som om djur och växter där på botten ges ett känsloliv och som en förstärkande faktor när doa-körer bildas. Uppfattar att synkade kroppar inte minst drev med de hysteriska moves vilka kringgärdar tävlande i ESC, ofta ett löjets skimmer som här blir en på-pricken-parodi klurigt framställd. Förtjänar att upprepas hur duktiga ensemblen är och vilken glädjekick som anrättats.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Melodier broderas ut utifrån litterära favoriter – Novel A Musical Library vol. 3 med Gothenburg Combo

21 september, 2025 by Mats Hallberg

Gothenburg Combo

Novel A Musical Library Vol. 3

4

Inspelad i Svenska Grammofonstudion

Mix och mastring: Åke Linton (plus mastring Hans Olsson Brookes)

Egen utgivning (distr. Naxos)

Releasedatum: 12/9 2025

Gothenburg Combo består av klassiska gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy vilka under cirka tjugofem års tid hunnit med att turnera, enligt egen utsago på alla kontinenter bortsett från Antarktis. Lustigt nog har jag bara hört dem live på deras egen Kammarmusikfestival på Gunnebo slott i min hemstad Mölndal.

Ett av de mest ambitiösa projekten inom svensk skivutgivning på 2000-talet torde vara duons Musical Library, utsträckt över fyra cd. Varje släpp består av ett bidrag vardera från tonsättare inom fyra skilda genrer vilka i sina stycken komponerat åt Gothenburg Combo med utgångspunkt från hur de i toner velat skildra ett särskilt skönlitterärt verk, något som utgjort en favorit hos låtskrivarna. Vol. 3 och 4 har samma releasedatum medan jag minns att inledningen på spektakulära satsningen kunde höras på ovan nämnd Kammarmusikfestival före pandemin. Vill upplysa om att jag recenserat tre av deras senaste album här. Nu när jag är inne i en svårbotad fas av skrivkramp känns det smått pinsamt att avslöja att jag hade glömt av förekomsten av texten som handlade om Musical Library – Vol. 2 – Jazz. Framgår av info att mer musik i denna serie kan komma att spelas in. Sammanlagt har instrumentalmusik av hittills trettiofyra(!) profiler/ kompositörer fått kropp och sentiment av denna mycket framstående duo.

I föreliggande volym hörs verk beställda från åtta personer verksamma inom FOLK/ WORLD MUSIC, varav tre i min värld kan kallas välkända stjärnor. Syftar på Lena Willemark, Lisa Långbacka samt Ale Möller; tre giganter jag entusiastiskt skrivit om och fått förmånen att träffa. Resterande upphovspersoner har jag nästan ingen koll på. Skulle kunna ses som en miss att oktetten inte presenteras. Och man undrar hur urvalsprocessen gick till. Kan förfrågan ha skickat ut i olika fora och hur visste man vilka som satt på tillräcklig kompetens och hade litterärt intresse? Många frågor. Projektet har resulterat i en synnerligen god skörd, vad jag i brist på bättre brukar benämna som musikalisk rikedom. Man måste inte alls vara spansk gitarr-nörd för att bli förtjust i i helheten, även om det underlättar.

Vore en passande fördjupning vid konserter att idka högläsning ur böckerna tonsättarna låtit sig inspireras av. Några av verken eller författarna har jag läst. Tänker på Mor gifter sig, Roy Jacobsen, Väinö Linna och nobelpristagarna Gabriel Garcia Marquez. Och Ann Smith som redigerat och tolkat samlingen On The Treshhold Of The Tongue mötte jag på ett årsmöte i Ivar Lo-sällskapet för drygt femton år sedan.

Gothenburg Combo – pressfoto Jerker Andersson

Vissa melodier utvecklas i flerfasiga teman över sju-åtta minuter medan andra till sin karaktär är sammanhållna, mer koncisa. Stimuleras mest av de som fört in raffinerade idéer och med dessa skiljt ur sig från ett förväntat förlopp. Denna volym torde vara den mest äventyrliga, den med störst spännvidd. Vilka som skrivit dessa stycken med sina specifika förutsättningar? Förutom nämnd trio heter de Tania Narranjo, Päyam Tabatabayi, Minna Weurlander, Johannes Geworkian Hellman och Ebo Krdum. Hur låter din favoritbok har utgjort grundläggande frågeställning för samtliga.

Inledningen fascinerar bland annat för annat vi bjuds på ordlös sång från männen i en slags tvåstämmig chant (premiär för dem vad gäller vokalt uttryck?). Det rör sig Om Arctic Poem vars verser om karg natur, hav och bistra väderlek fått tonal själ av Lena Willemark. Därpå följer en stämningsbild från Kärlek i kolerans tid signerad Tania Narranjo, en konsertpianist uppväxt i Chile. Bakgrunden märks i det stycke hon skapat, för att spegla en temperamentsfull miljö kryddad med romantisk omöjlig kärlek med oerhört lång verkan och fördröjning. Läste romanen som står i en bokhylla för kanske trettio år sedan. Tycker mig höra en referens till berömda gitarrkonserten Concierto de Aranjuez.

Lisa Långbackas sätt att belysa stämningen i kortromanen Lilla smycket bör bedömas som ett meditativt mästerverk. Grammis-vinnande multiinstrumentalisten Ebo Krdum från krigshärjade Darfur har gett sig på att förmedla essensen ur kampen för drägliga villkor i Mor gifter sig, vilket renderat i en snirklande fullträff där ursvenska skogsdoften förnimms. Ackordföljd och sound påminner om exempelvis Ali Farka Touré från Mali. Ingen kunde vara mer lämpad att avrunda genren Folk/ World Music än Ale Möller, den skånske spelmannen jag fått förmånen att lyssna på och recensera ett flertal gånger. Hans tonspråk med integrerade stämmor som bitvis bryter sig loss är inte svårt att identifiera i den Springlek han broderat ut som en reflektion av Roy Jacobsens Huggarna. Vidare har texter av Morgan Alling och mystik av Rumi använts som bränsle av Johannes Geworkian respektive Päyam Tabatabayi med spännande reultat.

Visst borde fler lovord ha strötts över utförarna och deras bedrift. Den förre står oftast för vad man inom rocken benämner med engelska termen ”shredding”, medan hans partner i ett fenomenalt samarbete ofta ägnar sig åt lika viktiga funktionen att assistera. Konstaterar att de som vanligt motsvarar ens högt ställda förväntningar. Musikaliskt sömlösa paret besitter en makalös auktoritet!

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Operarecension: Tosca – Underbar och knivskarp, en triumf för Folkoperan

18 september, 2025 by Ingegerd Rönnberg


Foto: Mats Bäcker

Tosca
Musik Giacomo Puccini
Libretto Luigi Illica och Giuseppe Giocosa efter pjäsen La Tosca av den franske dramatikern Victorien Sardou
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Mask och peruk Therésia Frisk
Översättning: Tuvalisa Rangström
Dirigent Henrik Schaefer
Ensemble Elisabeth Meyer, Per Lindström,
Marcus Jupither, Gustav Johansson, Marcus Bartoletti,
Wiktor Sundqvist, Johan Gummesson och Oliver Hagenfeldt Eek
Folkoperans kör och orkester samt barnkör från Sollentuna
musikklasser
Tosca är en samproduktion mellan Folkoperan och Norrlandsoperan

Folkoperans Tosca är fantastisk och starkt berörande. Strålande sångare och en knivskarp regi får detta våldsamma triangeldrama att tränga in på djupet och musiken glöder och svallar mot himmelska höjder.

Handlingen i denna både brännheta och iskalla föreställning är skickligt placerad i skärningspunkten mellan historiens stormvindar och dagens politiska kaos, maktkamp mellan tyranner och förtryck av oliktänkande. Skiftet mellan tidsplanen sker så sömlöst att bara det är värt applåder.

Som sedvanligt har regissören Eirik Stubø skalat av och stiliserat dramat och det framstår i ett förklarat närmast sakralt ljus. Även scenografin är avskalad och rekvisitan spartansk – ett bord, några stolar, en liten målning, enkla blomster och givetvis en vass blänkande kniv.

Första akten känns närmast som om den utspelas i en repetitionslokal. Att det är en kyrka framgår endast av ett klart brinnande ljus i centrum och kors på en råbarkad fondvägg. Dessutom har orkestern – med intensitet och luftighet dirigerad av Henrik Schaefer- placerats på scenen så att sångarna har litet svängrum.

Efter paus när handlingen förflyttas till Scarpias boning har orkestern fått en mer undanskymd placering. Det enda som tillåts lysa, trots att palatset lär pråla av guld, är Toscas vackra röda klänning som symboliserar het kärlek, uppror och blod som kommer att flyta.

Tosca är en av världens mest älskade och spelade operor. Främst givetvis för Puccinis musik men också för att den har tre mycket intressanta karaktärer som dras in i en kamp mellan liv och död. Den berömda sångerskan Tosca, hennes älskade, konstnären och tillika revoltören Cavaradossi och den grymme polischefen Scarpia som åtrår den sköna Tosca och vill döda alla motståndsmän.

Trots att skeendet bara utspelas under ett dygn hinner väldigt mycket hända. Sinnesstämningen hos Tosca växlar dessutom brant mellan lättjefull kärlek, fruktan, avsky, list, hopp och till slut oåterkalleligt mörker. Elisabeth Meyer gör rollen med total inlevelse och hon har en underbar kristallklar röst.

I första akten möter vi Tosca när hon besöker kyrkan Sant´Andrea della Valle i Rom där Cavaradossi – utmärkt tolkad av Per Lindström – har i uppdrag att måla en bild av Maria Magdalena. Strax innan har han avbrutits i arbetet av Angelotti en likasinnad republikan som rymt från fängelset. Givetvis vill Cavaradossi hjälpa en vän i nöd. När Tosca gett sig av hör de en kanon på avstånd. Vännerna tror att deras motståndskamp är förlorad och beger sig tillsammans på flykt undan polisen.

Minuter senare gör polischefen Scarpia entré. Marcus Jupither gör honom till en vidrig, egenkär diktator och sjunger med en obändig kraft och pondus som känns som den dominerar hela salongen. Han är rasande över att upprorsmakarna kommit undan och samtidigt väldigt nöjd med de kungatrognas påstådda seger mot Napoleons armé vid Marengo. Detta bör firas med en lovsång till Gud befaller han kyrkans sakristan – fint gestaltad av Marcus Bartoletti. Sedan tar ett makalöst vackert Te Deum vid. Folkoperans kör förstärks av en talrik barnkör.

I andra akten avvaktar Scarpia otåligt i sitt palats att den förrymda fången ska tas av hans underhuggare. Han väntar även lystet på Tosca. Hon ska sjunga på festen som ska hållas för att fira segern över Napoleon. I ett rum intill torteras Cavaradossi för att han ska avslöja var hans vän finns. Tosca står inte ut med hans vrål av smärta och avslöjar Angelottis gömställe.

Plötsligt slår nyheten om att segerryktet är falskt ner. Cavaradossi jublar och Scarpia beordrar att han ska avrättas. Tosca vädjar desperat för sin älskades liv. Scarpia säger att det finns ett sätt – om hon ger sig till honom. Hon accepterar villkoren om han skriver en frisedel som ger henne och Cavaradossi fri passage från Rom. Scarpia ger henne misstänkt villigt en sådan och säger att det bara kommer att ske en skenavrättning av Cavaradossi. Tosca låter Scarpia omfamna sig men stöter sedan våldsamt kniven hon dolt i hans kropp. Det är en otäck avrättning som hon nästan verkar njuta av.

Cavaradossi ber under tiden sin fångvaktare att få skriva ett avskedsbrev till Tosca. Per Lindström sjunger innerligt vackert och med djup smärta orden i det. Vi förstår att han nog inte tror på att han kommer att få leva. Men Tosca är full av hopp och säger till honom att det är som på teatern bara en lek. ”Låtsas att du blir träffad av skottet och res dig så upp”. Sedan kan vi lämna allt det här bakom oss. Orkesterns brassektion får forma bilden av exekutionspatrullen och musiken ljuder så stark att det skär i öronen när skottet som dödar allt hopp avlossas.

Tosca är ännu en triumf för Folkoperan med sång, musik och regi på toppnivå. Applåderna ville aldrig ta slut. Föreställningen är givetvis ett måste för alla som älskar opera. Den kan också bli en jättefin ingång till operavärlden för de som ännu inte upptäckt denna konstform. Ett stort plus är att här alltid sjungs på svenska och att dramatiken kommer så tätt inpå.

Arkiverad under: Opera, Operarecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension, Tosca

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in