Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Bokrecension: Visst kan man dansa efter Auschwitz – Karin Brygger

by

Visst kan man dansa efter Auschwitz: Fragment ur Göteborgs judiska historia
Författare: Karin Brygger
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188383303
Förlag: Bokförlaget korpen

För mig har Förintelsen något fiktivt över sig. Jag har besökt Auschwitz, läst det som skolgången föreskriver, lyssnat på överlevare, tagit del av bild- och ljudmaterial i form av både autentiska och spelade skepnader, försökt förstå. Ändå känns det avlägset. Mitt antagande har varit att de få generationerna mellan mig och 40-talet ändå varit ett tillräckligt tidsligt avstånd för att göra det alltför mycket historia, inte tillräckligt mycket insikt. Det slår mig när jag läser Visst kan man dansa efter Auschwitz av Karin Brygger att jag förbisett något: det rent fysiska avståndet mellan Sverige och Tyskland eller Polen. Få spår av Förintelsen står att finna i Sverige eller för den delen Göteborg. Men de finns.

Ingen europé kommer undan eller undslipper det arv 1900-talet efterlämnade. Även om vi är medvetna om att en uppdelning av historien i sekler är en bekvämlighetsgärning, är det ändå så vi vill förstå det förgångna. I centrala Göteborg står Gustav II Adolf och pekar nedåt – här skall det ligga – och skansarna Lejonet och Kronan påminner oss om stadens ursprungliga militärstrategiska funktion. Det finns lämningar som vittnar om något ännu äldre, men det en utsocknes besökare lägger märke till är just det övertydliga: statyerna, byggnaderna, de stela hamnkranarna, de gamla arbetarkvarteren som idag är belamrade med caféer, några små detaljhandlare och ett tappert antikvariat.

Brygger reflekterar tidigt i boken kring varför vissa saker lyfts fram och koms ihåg medan andra lämnas vind för våg och endast lever som minnen. Dessa traderas mellan en minskande skara människor – om det så är släkter eller akademiker. Den här boken utgör ett försök att bevara det den stora berättelsen inte förtäljer och undertiteln Fragment ur Göteborgs judiska historia vittnar om ansatsen. Den är en utvidgning av de artiklar hon tidigare skrivit för GP.

Boken är en skärva av Göteborgs judiska historia, nedstänkt med en droppe blod från kontinenten. Ofrånkomligen är det därmed även en inblick i Göteborgs framväxt. Vi var många som mötte upp NMR när de marscherade 2017. Lite visste jag emellertid om stadens judiska historia. Det var en kraftmätning på en större arena, men det är i det lilla vi får hjälp att knyta an och förankra. Som boende i Göteborg blir läsningen kanske extra intressant. Att Andra långgatan har så djupa judiska spår visste jag inte. Jag visste inte ens att här fanns en synagoga! Den gamla judiska begravningsplatsen vid Svingeln åker jag förbi närapå varje dag där den ligger inklämd mellan spårvagnsrälsar, busskurer och vägarbeten. Det ser lite sorgligt och ovärdigt ut.

Boken sträcker sig ibland bortom stadsgränsen. Exempelvis berör Brygger hur Marstrand för judar under historien fungerat som inreseportal till Sverige. Hon har vävt samman en text som är lättillgänglig och intressant. Följer man trådarna – exempelvis den om konstnären Lisskulla Brenner eller den mer kände Primo Levi – så öppnas det för nya perspektiv. Framför allt fastnar jag för hur personligt hållen den är. Jag menar, hur ofta får vi ta del av familjerecept på keskakor! Boken har ett rikt och överlag väl utvalt bildmaterial som kompletterar och levandegör.

Kanske borde den här boken följa med ut till Göteborgs-hushållen när broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ändå i dagarna skickas ut. Och om man kan dansa efter Auschwitz? Det överlåter jag till någon som inte är dansant som en nykter container att svara på.

 

Filmrecension: Recension av I Feel Pretty – Det var länge sedan jag hade så roligt på bio

by

I Feel Pretty
Betyg 4
Svensk premiär 25 maj 2018
Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio. Jag skrattade från början till slut. Igenkännandets glädje med en liten grimas åt mig själv. Varför skall det vara så att vi kvinnor hela tiden iakttager oss själva? Visst kan man tycka att det är ett unket tema, det där att tjejer alltid måste vara snygga. Men i verkligheten finns ju idealen kvar och vi matas med dem ständigt.

Renee (Amy Schumer) arbetar för ett glamoröst kosmetikaföretag i New York. En vanlig tjej som känner sig lite trist och tjock med bristande självförtroende. Tills den dag olyckan händer på gymmet och hon slår i huvudet. När hon vaknar har hon blivit vacker och smal i sina egna ögon. Med ny syn på sig själv öppnar sig plötsligt värden för henne. Att omvärlden inte ser någon skillnad är inget hon inser. Helt plötsligt upplever hon allt det där hon tror vackra flickor gör. Med ett självförtroende på topp tar hon för sig av allt. Filmen innehåller många sköna scener och Amy Schumers energi och utstrålning gör att filmen håller tempot.

På gymmet då cykeln knakar och passet med soulcycle är som ett frälsningsmöte där ledaren hetsar alla för att miraklet ska ske.
Och scenen när gymmets receptionist Sasheer Zamata iakttar Amy när hon vaknar efter att ha slagit huvudet. Hennes minspel är värt hela filmen. När hon tror att killen i kön vill ha hennes telefonnummer fast han pratar om könumret eller att alla busvisslingar gäller henne.
När hon utmanar ett gäng skönheter i en bikinitävling medan den stackars killen på första dejten försöker få henne att avstå för att hon inte skall bli utbuad.

Många bra skådespelare är med. Rory Scovel som pojkvännen Ethan måste man bara älska. Jane (Busy Philipps) och Vivian (Aidy Bryant) är de jordnära väninnorna.

Familjen LeClaire med det kända skönhetsmärket består av Lily (Lauren Hutton), Avery (Michelle Wiliams) och Grant (Tom Hopper). Michelle Williams som en skruvad barbiedocka med talproblem. Amy Schumer är allt i ett, narcissistisk och helt utan självinsikt tar hon alla med storm.

En historia som driver med utseende , kroppsideal och relationer kan lätt bli banal och lite elak. Men här skrattar man lika mycket åt sina egna värderingar som åt Renees.

För visst blir vi alla påverkade av det ständiga flödet av rapporter om lyckade vackra människor med lysande karriärer. Dessutom är filmens sensmoral att självförtroendet och möjligheterna kommer inifrån och att utseendet inte spelar roll. Vem som nu kommer att tro på det?

Filmrecension: Goodbye Christopher Robin

by

Goodbye Christopher Robin
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 maj 2018

Det var länge sedan en film satte sig så djupt. Filmen handlar om hur böckerna om Nalle Puh kom till, om författaren A.A. Milne och hans son som är förebilden/inspirationen till böckernas gestalt Christopher Robin. Jag blev så skakad och ledsen över hur utsatta barn är när föräldrarna inte kan ge dem kärlek och omsorg.

Christopher Robin kallades av sin familj för Billy. Hans pappa Alan Alexander Milne, av familj och vänner kallad Blue, var soldat under första världskriget och kom hem med vad som idag kallas Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Vid plötsliga smällar blir han starkt påverkad, går in i ångestattacker. Billys mamma Daphne skildras i filmen som en fruktansvärt narcissistisk personlighet. Hon vägrar att ta till sig sin son med kärlek. Pojken får vistas den mesta tiden av sin barndom med en barnsköterska, som han blir fäst vid än sina föräldrar.

Alan Alexander Milne, Blue, försörjde familjen genom att skriva komedier. Det verkar ha gått bra för honom, de bor bra och umgås med fint folk i London. Men det ör för svårt för Blue att bo i London och de flyttar ut på den engelska landsbygden. Daphne hatar att bo på landet och när Blue dessutom verkar ha fått skrivkramp och inte få så mycket skrivet lämnar hon både maken och sonen för att ägna sig åt nöjesliv i London.

Det är hemskt att de hur föräldrarna är fångade i sin själviskhet och hur sonen får ty sig till barnsköterskan. Sorgligt nog har vi sett sådana skildringar tidigare. Det gör att den delen av filmen visserligen är bra – det är en lång rad duktiga brittiska skådespelare i alla roller – men ändå är det inget som griper på djupet. Men sedan, när Blue och sonen genom lek har hittat Nalle Puh och hans vänner och böckerna kommer till, då kommer Daphne tillbaka. Nu ser hon ju att framgången och pengarna kommer. Nu börjar filmens starkaste del när vi får se hur Billys barndom helt tas bort från honom.

Att en berättelse som är så fylld av värme och hopp, så fylld av mänsklighet, kommit till under så hemska förhållanden, det säger något om kulturens och skapandets förhållande till verkligheten. En bok fylld med hopp behöver inte vara skapad av en människa som sprider hopp.

Verklighetens Christopher Robin lär ha vägrat hela sitt liv att ta emot den enorma förmögenhet som böckerna han inspirerat till dragit in. Han försörjde sig och sin fru genom att driva en liten bokhandel i Devon.

Filmen går bara upp på en biograf i Stockholm, Rigoletto. Det tycker jag är lite konstigt. Nalle Puh är trots allt en av världens stora barnboksklassiker och filmen borde tilltala en större publik.

Det var rätt svårt att ge betyg. Filmen är bra, skickliga karaktärsskådespelare och den berättar om flera saker och går inte att skaka av sig – men samtidigt är det flera delar som är rätt klichéartat skildrat, så jag tvekade mellan betyg 3 och betyg 4 – men lät den starka känslan som filmer ger avgöra.

I rollerna:
Domhnall Gleeson som A. A. Milne
Margot Robbie som Daphne de Sélincourt, A. A. Milnes fru
Kelly Macdonald som Olive/Nou, Christopher Robins barnsköterska
Will Tilston som Christopher Robin Milne som barn
Alex Lawther som Christopher Robin Milne som ung man

Filmrecension: Anders, jag och hans 23 andra kvinnor – En varm och äkta film

by

Foto: Folkets Bio

Anders, jag och hans 23 andra kvinnor
Betyg 4
Premiär den 25 maj 2018
Regi Nahid Persson

Ett porträtt av en man som tror att han gör många lyckliga, nästan som en samhällstjänst. En man som lite generat men mest stolt berättar om alla sina flickvänner.
En drömman för många kvinnor och man hittar honom på Tinder. När han möter Nahid faller hon liksom alla övriga kvinnor för den stilige, charmige tennisspelaren. Visserligen inte särskilt intellektuell men vid 50 står det ju inte någon kö av felfria män framför henne. Hon blir förälskad och är lycklig tills hon upptäcker hans sida på facebook med många hjärtan. Vid konfrontation erkänner han att han har fler flickvänner, faktiskt 23 stycken till. Men Nahid tror likt många kvinnor i historien att hon skall kunna ändra honom. De blir ett par.

Hon, dokumentärfilmaren Nahid Persson, som har gjort många filmer. Oförglömliga skildringar som med klarsyn och sanning men också värme visar verkligheten. Han, professionelle tennisspelaren Anders Rosén, som alltid vill vara kvinnor till lags. Han anpassar sig efter vad han tror är omgivningens förväntningar på honom. Med en alltid packad väska är han van att dra när kraven blir för stora. Naturligtvis blir det komplicerat.

Nahid har gjort en film som man skrattar åt i början men som blir ett porträtt av en tragisk person som lever genom att anpassa sig. Om man alltid lever efter andras förväntningar,
eller det man tror är andras förväntningar blir personligheten utslätad. Filmen visar tydligt att det är svårt för Anders att vara den han är. Eller snarare att vara den person som
Nahid förväntar sig att han skall vara. Även om han själv ibland blir grundligt trött på sitt sätt att leva är det svårt att ändra.
Från början handlar filmen mer om Anders andra kvinnor men historien utvecklas till att belysa Nahids och Anders relation. Det är en film utan bitterhet trots att Nahid blir sviken.

Nahids sätt att filma med en direkt introduktion till handlingen gör filmen intressant. Hennes mod att visa sin sårbarhet framför kameran måste beundras. Det är starkt av Nahid att visa sin förälskelse och sin dröm att Anders skall ändras. Hon tycker ju om honom och hon tycker ju synd om honom. Att hon gör ett kärleksfullt porträtt av Anders gör att upplevelsen av filmen blir en helt annan än den sensation som filmens titel förmedlar. En varm och äkta film.

Nahid Persson kom till Sverige 1979 efter iranska revolutionen. Hon har gjort dokumentärer ända sedan 1994 och fått många priser. Bland de mest kända filmerna är: I livets slutskede 2002, Prostitution bakom slöjan 2004, Fyra fruar och en man 2007 samt Drottningen och jag 2009.

Tidningen Filter pekar ut en ny person som Palmemördaren

by

Christer Pettersson (som dog 2004) dömdes av Stockholms tingsrätt i juni 1989 som skyldig till mordet på Olof Palme i februari 1986 med frikändes i november 1989 av en enig Svea hovrätt. Trots det pekas han fortfarande ut av många som Palmes mördare. Nu har reportagemagasinet Filter granskat utredningen kring mordet och pekar ut en helt annan person.

På tidningen Filters hemsida rapporteras:
Efter tolv års efterforskningar fann journalisten Thomas Pettersson vad alla tidigare gått bet på. Det här är berättelsen om Skandiamannen och mordet på Olof Palme.

Inledningen av artikeln går att läsa men artikeln i sin helhet ligger bakom betalväggen.

SVT Nyheter berättar att journalisten Thomas Pettersson började sina sina efterforskningar om Palmemordet för tolv år sedan.
Sex år senare kom han i kontakt med Filters Mattias Göransson och de började nysta upp det de menar är ett polisiärt haveri, som fått konsekvensen att Olof Palmes mördare aldrig dömts:
Deras spår har lett till att de nu pekar ut den man som de menar är den sannolike mördaren.
En man som förekommit i utredningen från första början, men som avfärdades av polisen.

I Ekot hörde jag i morse att denna man som nu misstänks inte kan ställas inför rätta eftersom han avlidit. Men poliserna i utredningen hoppas att fler vittnen ska träda fram nu när de nya uppgifterna blivit offentliga.

Mannen som nu misstänks för Palmemordet var med i en skytteförening och hade tillgång till vapen, också tillgång den den sorts vapen som Palme mördades med. Mannen var med vid den döda kroppen på Sveavägen och påstod sig ha sett mördaren springa iväg.

Det är intressant att Filters journalist kunnat forska vidare kring detta. Att någon journalist i dagens klick-baserade medievärld har tiden att gå på djupet med något. Men det blir nog svårt att få allmänheten att tro på en ny mördare. För många är Christer Pettersson fastnaglad som Palmes mördare, med tanke på att Lisbeth Palme pekat ut honom.